– Man var påverkad av Clash och Sex Pistols, men jag gillade stilen också, berättar Krippe. Det var snyggt helt enkelt. Fast jag tyckte aldrig om punkarna från början. Ville inte vara som dom, tyckte dom var skit, Östermalmsungdomar som klädde ut sig fredags- och lördagskvällar. Som nån sorts jävla ”Saturday night fever”- punk!

Punken startade i England och många menar att den var en slags politisk protest, ett uppror från ungdomar som kände sig hotade av arbetslöshet och fattigdom.

– Här hemma vill punkarna på sätt och vis också protestera, menar Krippe. Ge igen för att allt känns så fel, det finns inge jobb, allt är så dyrt och trist. En protest mot att det inte finns plats för ungdomar över huvudtaget i dagens samhälle.

– En politiskt protest? Nä, det är väl bara nåt rent mänskligt, skulle jag tro…

Krippe tänder en cigg. Vi sitter och fikar bland gröna växter och plast mitt i Gallerian, Stockholms mest moderna köpcentrum under tak. Här håller punkarna till. Dom sitter på bänkar i mittgången eller på nåt fik. Dricker öl och snackar.

Vanligt folk har blivit mest upprörda av att punkarna bär nazistiska symboler runt halsen och målar hakkors på dom svarta läderjackorna. Krippe kör varken med säkerhetsnålar i kinderna eller järnkors.

– Nä, det är slut med det nu. Sånt hade man förr. Fast det var aldrig nån som la in något politiskt i prylarna. Man ville se värst ut, se så rå ut som möjligt! Det var hela saken.

Innan Krippe blev punk gick han mest omkring i vanliga jeans, gympardojor och T-shirt. Men jeansen bytte han mot läderbrallor (”fick dom av en kille mot ett järnkors”) och jackan har han köpt av en polare. Dom spetsiga dojorna kommer från Myrorna, kostade 18 spänn– Jag tcker faktiskt att det är snyggt säger Krippe, men låter inte riktigt övertygad.

Misshandel
Folk retar sig, det är inget snack om saken. Krippe berättar att han dan innanvarit uppe i Tingsrätten, åtalad för misshandel. Resultatat blev böter och två år villkorligt.

– Vi fick en åklagare som inte varit ute på stan på femtio år säkert. Han hajade ingenting, så jag åkte dit. Gubben fick betalt för att han kom till rätten och vittnade! Jag fick tvåhundra spänn i böter.

Han ler lite snett. Rycker på axlarna. Krippe berättar att han vuxit upp i olika förorter till Stockholm. Han har tre syskon och yngsta brorsan som är 12 är punk han med.

– Jag har väl haft en rätt jobbig uppväxt kanske. Vi flyttade ofta och jag fick ofta byta plugg. Och så var det mycket skrik i familjen också…

han vill inte gärna snacka om det där. Säger att han inte kommer ihåg hur det var att gå i plugget. Krippe var sällan där.

– I sjuan och åttan skolkade jag bra mycket. I nian gick jag åtta dar sammanlagt! Det var trist och tråkigt, jag spelade fotboll och åkte in till stan och lyssnade på musk i stället. Det var mest hårdrock och Bowie på den tiden, innan punken kom alltså.

Har du haft några drömmar om vad du ville bli i framtiden?
– Tja när jag var liten ville jag bli polis. Det vill väl alla!

Krippe går för det mesta utan jobb. Tar ströjobb här och där och tjänar ihop pngar till mat och öl. Mer blir det inte. Han har aldrig haft nåt fast jobb. Han känner sig inte orättvist behandlad jämfört med andra ungdomar men säger att nog finns det skillnader. Samhället är långtifrån jämnlikt.
– Nä, alla har inte samma chanser. Ser man ut som jag gör, går dt dåligt i plugget, man får sämre betyg. Det är inget att snacka om.

”Morsan tycker att jag är ful”
Vad tycker dina föräldrar om att du är punk?
Farsan tycker väl att jag kan hålla, men brukar säga att ”det där tjänar du inge pengar på”. Morsan tycker att jag är ful.

En av Krippes idoler är Sid (efternamn Vicious, stor punkstjärna som dog för ett tag sedan av en överdos heroin).
– Sid är död men punken kommer inte att dö, säger Krippe bestämt. Så länge det finns punkare kan den inte dö ut eller hur?

Vi går ut ur Gallerian för att Krippe ska fotograferas. Han morsar hit och dit på andra punkare. Stannar upp, går fram och snackar.
– Äh, man är väl lite kändis nu, säger han och lyser upp. Japanerna tryckte upp mig mot betongväggarna hela sommaren med sina kameror. Men det är kul. Om det inte blir för mycket gör det mig inget.

Han färgar sitt korpsvarta hår själv. Berättar att många använder hårläggningsvätska och fönar dom blå, orange och lila testarna så att håret ska stå rakt upp på karakteristiskt punkvis. Kläderna fixar han oftast genom polare eller köper i punkaffärer. Den glesstickade tröjan kommer från en punkaffär i London t.ex. Krippe har varit över två gånger och kollat läget.

– Dom verkar att ha det bättre i England. Där håller alla punks ihop, bor i rivningskåkar tillsammans. Vi bord kanske gå ihop här hemma också… Fast över huvudtaget är dt lättare att vara ung i England. Man kan gå in på en pub och ta en öl. Det finns ställen för ungdomar och ballare affärer med kläder.

Har inget emot raggare
Snacket att raggare och punkare skulle vara dödsfiender fnyser Krippe åt. Han har själv inget emot raggare och skulle t.ex. vilja ha en amerikanare – typisk raggarbil.
– Men dom är så dyra och att komma i en amazon gör man bara inte! Egentligen är det ingen skillnad mellan raggare och punkare, menar Krippe. Vi protesterar mot samma saker. Många punkare gillar femtiotal och det finns raggare som blir punkare och tvärtom.

Raggare ger sig på oss punkare för att ha nåt att göra helt enkelt. Av samma anledning är vi punkare. Livet är meningslöst. Det finns inga jobb. Man ska ha ERFARENHET för allt. Erfarenhet för att städa till och med.

Han tittar frågande på mig med sina blå ögon. Rycker på axlarna ”skit” mumlar han.
Har du några drömmar om framtiden Krippe?
– Tja hänga på en pub kanske. Han garvar. Eller att ha en affär eller en klubb vore kul. Nåt fritt jobb ska det vara i alla fall. Sjunga i ett band.

Super mycket
Han har ett band. ”Ass” kallar dom sig, men två av medlemmarna har lite trassel just nu och dom kan inte lira. Krippe känner nästan alla punkare i Stockholm. Killarna i bandet är hans polare, men alla umgås i ett stort gäng.

– Vi delar på en öl ibland, går ut och har roligt. Lyssnar på musik. ”Boppers” och ”Whirlwind” är jävligt bra. Och så super vi. Hela mitt band dricker ganska häftigt. Men jag är inte rädd att fastna i det.

Han släpar med sig dagsransonen åtta öl in en vit plastkasse.
– Förut drack jag jämt. Nu dricker jag mindra, tre, fyra dar i veckan kanske. Ungdomar som växer upp i rika familjer dricker mindre tror jag. Dom har liksom haft friheten att ta sig en grogg då och då.

Det finns en person som inte gillar att Krippe dricker, Yvette heter hon, en rödhårig punktjej som jobbar i en boutique. Hon och Krippe har varit ihop tre månader ungefär. Just nu bor dom hemma hos Yvettes mamma, men ska snart få en egen lägenhet.

– Det är lite jobbigt att ha en tjej, säger Krippe och garvar lite generat. Hon hackar ganska mycket. Vill inte att jag dricker. Men det är bra ibland också med henne.

Det är Yvette som sköter tvätt och matlagning. Krippe fixade själv sånt förut, men som dom flesta killar la han av när han träffade sin tjej.

Är det svårt att vara ung idag tror du?
– Tja, man får inte vara ifred nånstans det är väl det jobbigaste. Vi kan inte stå en fyra, fem stycken och snacka förrän snuten kommer. I alla fall om man ser ut som vi.

Vill inte bli nån Svensson
Vad tänker du på när du står här mitt i stressen och jäktet och ser folk gå till sina jobb och hem till sina lägenheter och en ordnad tillvarao?
– Jag blir inte avundsjuk i alla fall, säger han bestämt. Jag vill inte bli nån Svensson. Det enda jag skulle vilja ha är en videokassettbandspelare. Så man kan kolla gamla Elvisfilmer.

Han garvar. Jag gillar Krippe. Han ser lite vek ut, trots dom tuffa läderkläderna. Ibland tycker jag inte att den hårda stilen passar honom alls. Själv beskriver han sig så här:
– Snygg, vacker och intelligent. Jag har inga dåliga sidor och bra sjöälvförtroende. Men jag håller med om att jag ser lite konstig ut.

Inom den närmaste tiden har han och bandet planer på att släppa en singel. Tapen är färdiginspelad från ett liveframträdande på Jarlteatern. Inge vidare bra men kul, säger Krippe.

– Jag kommer nog att fortsätta vara punk ett bra tag framöver tror jag. Trivs med att gå så här, fast man kan inte vara punk hela livet.

Ibland verkar Krippe så desillusionerad, som om han tycker att allt är trist. Han låter vemodig och tycker att det är svårt att snacka om jobb och framtiden. Han skruvar på sig, tar en klunk ur ölburken han har i näven.

– Gett upp? Nä, det har man väl inte. Jag tror att det kommer att gå bra för mig. Hoppas det i alla fall! Fast på sätt och vis man kanske har gett upp lite nu…

Krippe säger hej, tar tag i kassen och släntrar bort mot polarna på bänken.
VR –80 Text - Charlotte Brundin ,Bild – Claes Löfgren