Köping, 19 000 människor i tätorten 27 000 i kommunen. Köping en liten stilla stad på gränsen mellan Mälarslättens jordbrukslandskap och Bergslagens utgrävda gruvorter. Köping en stad mitt på sträckan Örebro och Västerås.
När tåget glider in mot Köping är det synen av Supras konstgödselfabrik med sina höga skorstenar och tjocka gula rökutsläpp som drar till sig blicken (och näsan). Här i Mälarens västligaste utpost hittar jag ett Ruhr i miniformat.
Protectors möter mig och Eva (fotograf) på stationen. Fem unga killar som markant skiljer sig från restan av folket på perrongen med sina skinnjackor och Clashtröjor.
Det jag känner till om Köping före besöket är UFO-utställningen på muséet, Köping-Gustavssons idrottspostorder, mälarhamnen och ett halvskapligt bandylag som för ett antal år sedan var uppe och hälsade på i allsvenskan. Lars ”Kumla” Kumlin, sångare, har kommit på cykel till stationen, på sadeln sitter ett reklammärke för UFO-utställningen...

På kassetten möter man ett rockigare Protectors än vad dagens band visade sig vara.
”Ready for the 80s” heter inledningslåten som har starka drag av både U2 och Skids. Efter den följer 4 raka, rocklåtar som ibland ligger farligt nära gränsen till hårdrock.
- Det förstår jag inte, har basisten Klas Eklund flera gånger sagt till mig på telefon, för vi hatar hårdrock, det är det absolut värsta vi vet. Och nu för tiden gör vi bara en av låtarna från kassetten på scen.

Vi går längs järnvägen mot gruppens replokal, som de varit i besittning av sedan några månader tillbaka, och vi pratar givetvis om UFO-utställningen.
- Jag skäms för den säger ”Kumla”, här kommer folk från hela landet för att se den och så är den så ynklig. Med bandspelare som inte fungerar...
- Men det är typiskt för den här stan...
Protectors musik är ganska precis den musik som man inte väntar sig att finna på ett ställe som Köping.
Protectors spelar storstadsrock. New York Dolls, Bowie, Clash, “allt som finns på Pet Sounds I Stockholm”, det är Protectors musikvärld. Dom stora rockfantasterna som läser NME, åker till Stockholm och köper skivor och ser konserter (som ”Kumla” som åkte och såg Clash på Johanneshovsisstadion och hamnade i Vecko-Revyns ”Vi som var där syntes i vimlet” –sidor), som formas och påverkas av detta till att göra någonting liknande, något i samma tidsanda.
Man kan naturligtvis finna dom överallt men ändå, chansen att hitta dom på ett större ställe är ju så mycket större. Vad har t ex platser som Västerås, Norrköping och Örebro att bjuda av ny, modern rock?
- En kille på skivbolaget ville vi skulle fotas framför en skördetröska eller hässja för affischbilden, Klas skrattar men det märks att han inte alls gillar att ens insinuationer om ”bonnvischerock” dyker upp.
- Helst av allt skulle dom väl vilja att vi gjorde en cover på ”Harry&lien” också så att dom kunde lansera oss som dom nya Torsson, skrattar Janne Danielsson där vi sitter i källaren på det kommunala förådshus vi befinner oss i.
Känner ni er ensamma i en stad som Köping, frågar jag och ställer samma fråga som jag några dagar tidigare ställt till gruppen Strasse bara med den skillnaden att då gällde det Göteborg och en i och för sig i framtoningen extrem grupp.
- Ensam är stark, säger ”Kumla” halvt på skämt, dom andra banden tycker vi är stöddiga när vi säger att dom är skit, men vad kan man göra när dom helt enkelt är skit. Det finns inte många i en sån här liten stad som har någon känsla för ny rock, det ska bara vara Eddie Meduza och Gyllene Tider...

Rötterna till Protectors är punkbandet Disgust, men för ca ett år sedan beslutade man sig för att satsa hårt och skrev ihop en lista på namnförslag ur vilket man valde Protectors ”för att det såg bäst ut på pappret”.
- Men det har ingen undermening av något slag trots att många har läst in såna och det är egentligen för krångligt att säga för att vara riktigt bra.
Det var många som reagerade på kassetten trots att den bara skickades ut i ett fåtal exemplar. Aftonbladets Jan-Olof Andersson gjorde en helsida om gruppen, något som resulterade i att ett flertal intresserade bolag hörde av sig, även om de flesta drog sig tillbaka när gruppen vidhöll att de tänkte fortsätta sjunga på engelska. Det var Adventure records i Stockholm som drog sig segrande ur ”striden”. Bolaget lockade med både singlar och LP i kontraktsförslaget men Protectors vill vandra lungt och gick bara med på att skriva på för en singel ”Come back baby”, som kommer ut i höst. (En singel som skapat förvirring på ”Intima nyheter” här i Schlager genom att först bli rapporterad som redan inspelad och sedan bli omdöpt till ”Come on baby”...)
Men gruppen tänker alltså fortsätta att sjunga på engelska:
- Det beror helt enkelt på att det är så svårt att skriva bra texter på svenska, säger ”Kumla”.
- Några klarar av det, men dom är verkligen få. Ebba Grön gör det men när man hör Lasse Lindbom t ex så mår man illa. Och sen det här med ämnen för texter. Vi har helt enkelt inte så mycket åsikter om saker och ting. Visst skulle vi kunna bli ett politiskt band också men allt det där gör Ebba redan så bra så varför ska vi hoppa på det när vi ändå inte tycker så mycket.
Så engelskan är ett skydd för dåliga texter?
- Nej det är det inte heller. Absolut inte. Man kan skriva texter om allting och vi gör det men dom är aldrig rakt på politiska, men texter kan vara bra ändå, se på Bowie t ex.
Han säger ”vi” hela tiden, Lars Kumlin, trots att det i själva verket är han som skriver samtliga texter och verkar vara den definitiva ledargestalten i bandet, även om det är Klas Eklund som håller telefonkontakt med mig och som också har många åsikter under intervjun. ”Kumla” verkar helt enkelt ha ett bra självförtroende och han vet på ett målmedvetet sätt vad han håller på med. Han vet hur linjerna är dragna.

”Kumla” spelade tidigare fotboll och var framgångsrik även där och spelade bl a i länslaget.
- Men idrotten av idag är hopplös med allt elittänkande. Satsar man inte på toppen är det nästan ingen idé att hålla på. Så jag la av...

Protectors är inte speciellt intresserade av att jaga spelningar själva utan hoppas på att det ska lösa sig genom artiklar av det här slaget och genom singeln.
- Att hålla på och fixa spelningar i Arboga ger ingenting i det långa loppet.
Blir det Stockholm för er i framtiden?
- Vi hoppas slippa, helst sitter vi här och skriver våra hits. Det är skönt att kunna åka till Stockholm och svira några dagar och sedan kunna dra sig tillbaks till lunget och friden här. Vi vill helst slippa finnas mitt i hela branchen för att kunna behålla distansen till den. Och det tror jag är lättare om man bor så här. Och det tar inte ens två timmar att resa dit, säger ”Kumla”. Men Köping är en inmöglad stad som man kan bryta ihop över.
- Biografen, som i och för sig aldrig visade nåt av värde har slagit igen. Det finns ett disco som måste vara landets fulaste men det är ju inget ställe för såna som vi. Stadens stolthet är det nya gymnasiet som lär ska vara landets modernaste, men ändå läcket taket in så dom måste ställa hinkar överallt, fortsätter han.

Förebilden för singeln ”Come back baby” är GenX´s ”Dancing with myself” och bandet är på det klara hur det ska låta.
- Vi vill inte ha för mycket mixtrande i studion, säger Klas, och vi kommer aldrig att släppa ifrån oss något som vi inte är nöjda med.
Hälsosamt, allt för många skivdebuterande grupper, har bländats av CHANSEN. Och släppt ifrån sig ofärdiga produkter.

I våningen ovanför replokalen tränar man bodybuilding bland hockymål, byggställningar och målarfärg. I våningen nedanför sysslar jag med ”mind-building” och lyssnar på Protectors. Bara, för mig, nya låtar men som omedelbart får egne identiteter.
”Stop it” som gruppen ber mig jämföra med något, ”den här låten är annorlunda”, låter som Brecht-Weill. Det är ”Kumlas” sång som är Protectors största styrka. Det är en svensk Bowie som står där och sjunger mellan aluminium och äggkartongsförsedda väggar. En självklar, självsäker sång. Musiken är aggressiv men ändå dynamisk, det händer mycket i Protectors låtar. Många idéer byter av varandra. Instrumenteringen är kompetent utan extravaganser. Det låter Clash, David Johansen, GenX, Skids.
- Jag tycker det blev tunt, säger Klas bekymmrat när vi är på väg att gå.
- Inte blev det det, hakar ”Kumla” på, vi har helt enkelt inte så våldsamt mycket att säga, vi är lite grann av det där med ”it´s only rock´n´roll”.

Markko skjutsar oss i sin Volvo ner till busstorget där televerkets hus dominerar istället för det sedvanliga stadshuset. Det är onsdagskväll, klockan är inte ens 9, ändå är det helt tomt. När vi kommer tillbaka till stationen står resten av bandet där och väntar.
”Hade du frågat oss om meningen med vårt musikskapande skulle jag ha svarat att det helt enkelt är att göra bra låtar” säger ”Kumla” medan vi står och pratar om RockSverige, Schlager, London och landet Sverige.
- Det är fördjävligt vad dyrt allt blivit, man har ju helt enkelt inte råd att hålla på att skicka kassetter till en massa journalister, fortsätter han, otroligt hur det är i det här jävla Sverige idag, som idag gick mjölkpriset upp igen, det bara rinner iväg...
- Skulle inte du kunna skriva texter om det då, kontrar Eva som är trött på grupper som aldrig säger något konkret i sina texter.
”Kumla” bara rycker på axlarna och skrattar lite snett:
- Det är svårt...
Lars Nylin Schlager Nr 22 (4 aug –81)