Kai Martin & Stick! Bildades 1978 i Göteborg. Det var en brokig skara människor med skilda erfarenheter och bakgrund. Mitt i punkexplosionen kom dom fram med en egen stil påverkad av punkens aggresivitet, men med rötterna i mer utvecklad och ambitiös musik.

1980 kom LP-debuten ”Biomusik”. – förraåret kom det första steget mot ett genombrott, singeln ”Man skall vara som ett vilddjur i år”. Nu är det dags för det stora steget, den andra LP:n ”Rödplåt”. Läs Lars Nylins artikel och få reda på vad gruppen har med Tages att göra och om planerna på att vika ut Kai Martin iförd den ryska flaggan.

- Vad gör du på din fritid montag?
- Klipper gräs.
- Och om det skulle bli förbjudet att klippa gräs?
- Då ser jag på när det växer....

Det är en scen ur Truffauts filmatisering av ray Bradburys Fahrenheit 451. Det totalitära samhället vill strypa läsekonsten, personlig kreativitet och fantasi, allt ska ske enligt myndigheternas mallar. Dom tillhandahåller skärmar till hushållen över vilka myndigheterna sänder tredimensionella skådespel som tittaren tror han deltar i.

En månad senare är jag i gruppens hemstad Göteborg för att göra den obligatoriska intervjun.
Jag slås varje gång jag kommer till den här staden hur mycket jag älskar den.
Tempot är lagomt högt, det är precis på gränsen mellan storstad och landsortsstad.
I hela Göteborg märks att det är en gammal arbetarstad, det känns i hela stäningen i Haga och Maorna.
Och staden har efter svenska förhållanden helt egen karaktär med sina breda gator och flacka topografi.
Det är här jag träffar gruppen efter att ha lyssnat igen det färdiga resultatet av ”Rödplåt”. Det är givetvis strålande, med en första sida som är, inget annat superlativ uppfyller kraven, strålande. Den sidans avslutning med ”Hjärta av glas” och sedan ”Rör, rör, rör dig nu (det är tid att leva, demonstrera, demonstrera)” räcker för att redan nu försäkra en plats som en av årets största produktioner.
Det är Stick! jag ska träffa, dom ska få försvara sig i anglagelserna mot att vara ett borgerligt band. Jag träffar dom i Majorna, hemma i Peter Bryx lägenhet. Jag brukar aldrig använda bandspelare, men jag brukar heller aldrig träffa Stick! i intervjusituation, den här gången har jag med en Sony..



Medverkande: Kai Martin, Peter Bryx, Gomer Explensch och Henrik K

Ni minns den där kvällen i Silence studio när ni snackade med några människor som menade att folkmusiken egentligen var den radikalaste musiken. Men märkte så tydligt hur olika utgångspunkter kan skapa skilda synsätt på den nya tekniken. Som en förlängning av den diskussionen: Har den anglo-amerikanaks kulturen nu helt tagit över vår egen här uppe i Norden liksom dess moderna musikkultur redan gjort?
Kai Martin: - Visst är det så. Efter Elvis så har ju först den engelska musiken och sedan tysk och i viss mån fransk musik påverkat hela vår uppväxt och hela den morderna musickscenen i västeuropa. Dom där människorna som var hos Silence, och deras gelikar, lever mitt i en jättelik Södergårdseskapism och har inte uppfattat det. Men jag tycker ändå att vi gör en svenska musik eftersom vi är svenskar som gör den. Vi gör den med svenska ögon, med svensk moralkod och svenska erfarenheter. Och man får heller inte glömma att när den traditionella folkmusiken utvecklades kom ju även den någonstans ifrån, det är bara det att den mellankulturella kommunikationen går så mycket snabbare idag.
Henrik: - Jag tror att de nationalle särdragen kommer att bli ändå mer marginella i framtiden än de är idag. Jag tror att utvecklingen kommer att gå mot en allt globalare kultur, vi kommer att ha en monoistisk världskultur eller rättare sagt en västerländsk kultur, vi tappar agravräket...
Peter Bryx: - Levnadsstandarden är så mycket högre i Sverige att när man börjar så har man kanske helt annorlunda förutsättningar, det gör att vi inte närmar oss musiken på samma sätt som t.ex engelska musiker gör, dom är mycket närmare jorden än vi är. Dom gör musiken mer ursprunglig medan vi har lättare att imitera...
Henrik: - Under 80-talet kommer vi att få acceptera att det är dom som visar vägen...

Sångaren Arno Hintjens i belgiska bandet TC Matic som nyligen var i Sverige sa till mig att eftersom de brittiska ungdomarna har det så mycket sämre ekonomiskt sitter de i en fälla då de ofta måste imitera det som gäller för ögonblicket för att deras situation är så pressad arbetsmarknadsmässigt. Att musiker i västeuropa borde och måste ha råd att våga sina egna vägar musikaliskt.
Kai Martin: - Det är svårt att göra så mycket åt den situationen man är född till. Jag menar experimentlustan flödar inte i ett välfärdssamhälle. Fantasin fängslas nästan i det här landet, man märker det överallt.

Kulturellt bakåtsträvande
Peter: - Det är beklämmande att se hur vi i en situation när musiker i gemen faktiskt har råd att skaffa de instrument som behövs för att göra nyskapande musik tvingas leva i en situation där det kulturella bakåtsträvandet är total. Norden är nästan 20 år efter övriga Europa i konstnärliga uttryck.
Kai Martin: - Se på recensenterna. Det är bara så ”Back to the roots” som gäller, det är så reaktionärt, som Bruce Springsteen, en billig Bob Dylan-kopia...
Peter: - Vi är så jävla bonniga i Sverige...
Kai Martin: - Ta det som rubrik ”Dom så jävla bonniga i Sverige tycker Kai Martin & Stick!”

Är inte risken stor att när man ganska medvetet jobbar med influenser hänfaller till ren planering?
Gomer: Kai Martin & Stick! imiterar inte musik...
Kai Martin: - Inte så direkt i alla fall som alla band som kopierar rakt av musik som gjordes på 50- och 60-talet.
Gomer: - När jag hörde LP:n nyss så slogs jag av hur lite det märks vad mycket trendmusik vi lyssnat på. Vi jobbar mer som Cure, från ursprunget. Dom får säkert influenser från andra Brittiska band.
Henrik: - Det går inte att vara helt unik.
Kai Martin: - Kärnan i det hela är att kunna utnyttja sina influenser för att kunna förbättra den ursprungliga idén. Kopierar man bara så har ingen vinnit något.
Peter: - Det gäller att ständigt vara nyfiken. Men det verkar tyvärr som om nästan alla så småningom går i konservatismens fälla. Som att det funnits symfonisk rock en gång och den var dålig. Enligt deras resonemang måste då även den nya synth-rocken vara dålig. Man måste vara beredd på att kullkasta alla sina värderingar om man märker att man blivit lurad in i en tro eller åsikt. Man får aldrig skämmas, för lurade blir alla jävlar...
Konservatismens fälla är att man aldrig vet när den slår till. Man måste kunna ta varje trend som den kommer, rtälla upp den och analysera dess fördelar och nackdelar. Och det allra viktigaste att verkligen behandla trenden inte bara gå på den.
Jag har en tes gällande ny musik som jag utarbetat under en längre tid. I ett riktigt stort samhälle som t.ex London, New York eller Berlin bildas grupper av människor som kommer tillbaks till ett nästan tribalistiskt förhållande mitt i strorstaden. Inom dom grupperna skapas den livskraftiga nya musiken oberoende på omgivningen. Lyssnar man på t.ex Joy Division ger det mig associationer till en infödingsstam som sitter någonstans och framför sin alldeles speciella ritualmusik. Det är något slags frimureri med texter och musik som inledningsvis bara själva gruppen identifierar sig med. Vi har det ännu inte i Sverige av den enkla anledningen att städerna inte är tillräckligt stora men jag tror att det kommer.

Reformvis
Henrik: - Vi har så stor social kontroll i det här landet. Bara en sån där grej om att äta 6-8 skivor bröd om dagen, det är unikt för Sverige.

Att debatten om att rocken håller på att dö dyker upp just i Sverige, beror det på att landet är så genomsyrat av de socialdemokratiskt trygghetsidéerna att ingenting kan ske om det inte går långsamt och reformvis?
Kai Martin: - Jag tror att det är precis tvärtom, att det är så otryggt att alla dom här figurerna som jobbar på den här reaktionära basen greppar efter att ha någon trygghet att gå efter. Därför hänger dom upp hela sin tillvaro och musiksyn på grupper och musik som är sedan länge formgiven och därigenom trygg och säker. Detta istället för att våga satsa lite på dom konstnärliga ambitionerna som finns att bryta nya vägar. Även en vanlig rockgrupp kan spela med känsla, men oftast är det väldigt platt musik som spelas i Sverige.
Henrik: - Jag håller med om allt detta och ser det så gott som dagligen i mitt jobb (Henrik är inspelningstekniker). Men man får inte glömma att det finns en hantverkarmässig sida av rock ´n´roll. Ett exempel är Nick Lowe, att man alltså inte ger sig ut för att göra något speciellt, man gör treminutersmusik, det måste man också kunna acceptera.
Kai Martin: - Det finns ju dom som gillar Hötorgskonst också. Jag tycker absolut inte att det är fel att den musiken finns, det som är snett är den här snedvridna debatten och det äckliga nedhuggandet av den nya musiken. Att vi som försöker skapa något nytt bara får ett ”ha” i ansiktet.
Peter: - Det har vi väl inte råkat ut för så ofta?
Kai Martin: - Kanske inte men genom ideliga påhopp på den formen av musik som vi jobbar med så har det indirekt drabbat oss.

Ni talar om musik som konst. Enligt samma debatt gör ni borgerlig musik eftersom det är Borgarklassen som i alla tider stått för ”konsten” till skillnad från folk- eller arbetarkulturen.
Kai Martin: - Det är borgarklassen som alltid finansierat konsten genom att köpa den, men det är medel och arbetarklassen som skapat den.
Men om ni gör musik för borgarklassen gör ni då inte borgerlig musik som debattörerna säger?
Kai Martin:
- Men debattörerna.. jag tycker att det är ointressant att överhuvudtaget snacka om det...