En kväll med Kabinett Död. Det är ett litet rum. Jag sitter på en pall nästintill trummorna. Väggarna är fyllda av madrasser, täcken och filtar. Man kan inte se ut och det enda man hör är Kabinett Död. Bandet spelar liksom gåtfull musik. Mycket rytm och mycket intensivt, särskilt Clues röst är stark och extremt intensiv. Alltid när jag sett dom har jag fått känslan av att jag ”drunknat” i musiken, men för den skull är den inte totalbedövande. Ibland är den glad. Kabinett Död är hemskt bra och det bästa jag hört på mycket, mycket länge. Bandet består av tre flickor och en pojke. Vi träffades och talade. Dom fick inleda med att säga nåt dom hade lust att säga. - Det känns ärligare att spela nu, tycker Eva. Förut var det liksom för mycket instrument, det är mer spontant nu. Lars instämmer och talar om att de fått en ny trummis men har ingen basist. - Det blev bättre så här, säger Lars. Man kan utnyttja, göra små finesser enklare när man har mindre instrument. Det är inte så mycket att tänka på, att allt ska passa in i allt osv. Nu gör vi mer som vi själva vill.

Det går bra med den nya flickan och alla är överens om att: Hon är bra! Jag undrar hur det är att stå på scen… - Man ska helst vara hungrig när man spelar, tycker Lars. Det känns bäst då. - Jag brukar sällan titta ut över publiken. Det känns så konstigt, tillägger han och ser fundersam ut. - Är det därför du har kepsen på dig ibland? - Jag…hm.. Då kan jag ju BARA titta nedåt, fast ibland brukar jag fixera blicken vid någon okänd och titta på denne en stund. Det är rätt kul. - Hur känns det med publiken då som står nedanför och dansar eller tittar? Clue: Jag känner för det mesta som jag har ett avstånd till publiken, som om dom står och kritiserar, är jävligt kritiska. Då vill jag få dom att ändra uppfattning men ibland blir det precis motsatsen. Jag blir liksom demonstrativt trotsig. - Det är rätt kul när man kan kommunicera, tala med dom. Vi har börjat göra det mera nu. - Det är extremt roligt när dom dansar. Särskilt när vi oftast inte har så dansant musik. - Sångerna är ofta desperata. Många av våra texter är ju lyckliga men uppfattar man inte dom och bara hör musiken och skrikandet så… - Det är svårt att säga, vi gör låtarna som vi känner för liksom… Alla tittar upp på varandra och ler. - Hmm, säger jag. Berätta något om ni har några nya idéer… - Jag vet inte, svarar Clue dröjande. För mig är det vi gör nu inte något ”nästan det jag egentligen vill”. Jag har inget högt som jag eftersträvar. Jag försöker göra allt så bra som möjligt. - Jag har bara spelat trummor i en vecka, säger Kristina. Det är roligt att improvisera men ibland tycker jag att jag spelar så konstigt… - Men det gör du inte, inflikar de andra. - Jag ska spela akustisk gitarr nu, berättar Lars, fast jag skall ju ha mikrofon i.. Jag känner för det, man kan göra roligare ackord t.ex. - Allt vi gör går väl framåt och vidare. Vi gör en liten paus och jag tittat fascinerat på Lars serietidningar. Han har faktiskt tre stora bokhyllor välfyllda. Han talar om att serierna b.la influerar honom när han skriver texter. - Texterna blir som en story, en liten serie. Det händer saker i dom. Clue: - När jag skriver är det mest bilder om sådant som händer, personliga kriser och sånt där. Mina texter handlar också mycket om sex, kärlek inpressat med sex. Jag skriver om sex, men det är egentligen kärlek. - Hur kommer det sig att du egentligen började sjunga? - Jag har alltid sjungit till skivor, försökt överrösta dom som sjunger. Jag önskade alltid att det var jag som sjöng istället men då var allt sånt ouppnåeligt. Man kunde inte starta ett band, va med i ett band och sjunga… Det var sånt som idolerna gjorde. Jag undrar om dom inte har något annat att berätta… - Joo, vi är med i en popbandstävling, förtäljer Lars. Nästa vecka ska vi vara med i en final. Jag kan inte hjälpa det men jag har svårt att tänka mig Kabinett Död i en sådan tävling… Lars börjar spela en typisk liten ”sång” som han har gjort idag och alla tycker att den är jättenäpen. Sen pratar vi om inget särskilt tills jag ställer en plötslig fråga till Lars: - Joo, jag undrar varför du håller på med bodybuilding? (Han ser överlycklig ut och flyttar sin stol närmare min) - Hur vet du att jag sysslar med sånt? - Jaa, jag har hört att du som kulmen på dina fester brukar posera… - Åh, jaha. Jag började faktiskt med styrkelyft som är en helt annan sak. Man… ja jag kan visa några övningar. Och så ställer han sig upp och diverse knäböjningar och dylikt på golvet. - Jag blir ju rätt så stark.. hehe.. Men i alla fall så skadade jag mig och då låg bodybuilding nära till hands eftersom jag inte ville sluta träna. Var har du föresten mött bodybuilding? Jag har i tidningar sett bilder på otroliga, inoljade muskelberg som är väldigt frånstötande. - Joo, det är väldigt svårt att sova på magen. Har du redan svårt det, undrar jag och tittar på hans muskler som inte alls är så stora. - JAG!! Oh nej, jag tycker om att sova på magen. Jag sover på magen. Tiden är över och vi ska gå upp till replokalen som ligger ovanför. Det är mörkt, mörkt på vägen dit för den ligger högst upp och jag hamnar ofrivilligt i en dyster stämning. Sen börjar dom spela. Jag skulle vilja se dom spela om och om igen, höra musiken, sångerna och se Clues vackra ansikte ur vilket jag inte kan utröna någonting. Jag känner mig belägrad. Funtime Nr 15 - Text: Marja Foto Lars