Vad vill punkarna med sin musik?

Grisen Skriker och Berlin är två av många nya grupper som påverkats mycket av punken. Men de har använt den på olika sätt.
För Grisen Skriker betydde punken mod – att utveckla nya musikstilar. Grisen vill något med musiken, mer än roa. De vill bara spela lokalt, inga stora scener, ingen masspublik. De vill inte sugas upp av de stora skivbolagen, de vill inte bli stjärnor.
Grisen tillhör den ”nya musikrörelesen” – utan budskapsnoja.
När Grisen Skriker kan vad som helst häda.

Nån ur publiken sliter åt sig micken och sjunger.
Plötsligt blir det militärshow på scenen med gitarrerna som vapen.

Eller så kan publiken ryckas med i en långdans med Henrik Hemsk i spetsen.
- Men det får inte bli show för showens skull, säger Henrik. – Folk ska haja vad vi säger.

Först måste jag säga att Grisen Skriker är ett jävligt roligt band. För det är dom.

Sen kan man också berätta att de spelat i åtta månader, att de påverkats mycket av den engelska punken och att de är klart vänsterpolitiska.
Grisen Skriker har en del gemensamt med andra nya grupper som vuxit fram ur punken: De vill något med musiken – mer än att roa. De vill spela lokalt - inga stora scener, ingen masspublik. De vill heller inte bli stjärnor. De håller tidningarna kort. De vill inte låta sig sugas upp av de strora skivbolagen.

En ny musikrörelse? Fast utan budskapsnoja.
I början spelade Grisen Skriker bara korta, snabba punklåtar. Men de tröttnade på öset. Livet är inte bara drag hela tiden, som trummisen Mats säger. Men punken gav gruppen mod att pröva andra musikstilar också.

Det modet resulterade i att Grisen nu har en mycket varierad låtarsenal. Snabba låtar som ”Ett tusen punks” eller ”65” i typisk punkstil, kan avlösas av en långsam och vacker låt typ ”Möglig svamp”. Eller av en berättelse framförd med dramatik och humor till gruppens effektiva, envisa och stötiga komp.

Grisen Skriker inga desperata ångestskrik. De är mer ironiska och roliga än aggressiva. Texterna driver med sånt som gruppen tycker är fel i samhället. – men de ger inga svar.

ROCKEN SOM BAS
Grisen Skriker har rocken som bas, men utnyttjar fritt och hänsynslöst annan sorts musik också, från ”konstmusik” (Bowie, Roxy Music), till reagge och jazz – till militärmarcher.
- Ingen av oss är väl direkt inskränkt säger Hasse blygsamt. I själva verket består Grisen Skriker av fem mycket olika och starka personligheter, vilket märks vid intervjun då gruppmedlemmarna ideligen råkar i luven på varandra. Det är naturligtvis jobbigt, och delvis en svaghet. Men ger dynamik och dynamit i musiken. Och mångsidighet. Hasse kör rak nya-v¨ågenstil på kompgitarren. Olle Berglunds solon är inga prestationsorgier. De är lågmälda, finstämda och träffar rätt (även om Hasse blir förbannad när det liknar jazz). Martins bas ger ett rytmiskt sug åt musiken. Och Mats utnytjar trummorna på ett fantasifullt och okonventionellt sätt.

Varje instrument lever sitt eget liv. Därför blir musiken spännande att lyssna till.
Det har skivbolagen hajat. Bl a har EMI och CBS varit på gruppen, och lockat med kontrakt. Men Grisen nobbade.
- Vi vill inte sugas upp av de stora skivbolagen, låta oss utnyttjas och ställa upp på en massa kommersiellt skit. Därför gav vi ut vår EP på Silence, då får vi bestämma själva hur det ska låta.

TUFF ATTITYD TILL MEDIA
Liksom sina vänner från Oasen, Ebba G m fl, har Grisen Skriker en tuff attityd till massmedia. Ett radioprogram, två tidningsintervjuer, sen är det stopp.

Tidigare har banden snarast slagits om publicitet. Men nu börjar fler och fler säga ifrån när tidningarna blir ”för hungriga”. Av flera orsaker: dels vill inter grupperna låta sig ”suddas ut” för mycket (då riskerar man att förlora sig själv), dels vill de att andra grupper ska få komma fram.

Det är en tanke som bygger på solidaritet och idealsm. Frågan är om pressen går att styra på det sättet. Eller om tidningarnas behov av ”stora grupper” istället leder till att man koncentrerar sig på de komersiella banden, som inte har några skrupler.

Grisen Skriker ställer upp i Aftonbladet därför att de vill sno utrymme – det skrivs så mycket skit i tidningarna. Bl a vill de ha det här sagt:
- Punken kunde ha blivit en musikflopp. Men den har lett till att en massa folk har blivit medvetna. Hur många trettonåringar stod nere i källaren och sjöng att polisen är facister för tio år sedan? (Som t ex Trams gör idag) Många punkare demonstrerade på första maj också.
- Men de falska frihetskänslorna är negativa. Många punkare lever lika inskränkt som Svensson. De har lika få valmöjligheter, ser lika mycket på TV.

INGET EMOT SVENSSON
- Det är viktigt att punken inte ställs mot Svesson, coh raggarna. Vi är folk allihop. Vi ska fightas uppåt, inte splittras ”där nere”.
- Vi har ingen chans mot ABBA, för vi har inga pengar. Men vår makt består i att vi funkar på gräsrotsnivå. Vi spelar för samma människor som vi tar en öl med, festar med, snackar med. Vi påverkar folk i vår omgivning.
- Vi vill inte att publiken ska sitta stilla. Men man behöver inte stå och hoppa under en hel konsert. Det är roligare med nyanser. Det viktiga är att publiken lever med, att det blir en reaktion.
- Att folk hoppar upp på scen, det är frågan om en känsla. Det är lika viktigt som en bra text.
Aftonbladet –79 Text: Stina Lundberg Foto: Bosse Johansson