|
”Snuten
dom e en jävla pest
Dom slår oss och tycker dom e bäst
Dom e ett jävla facistpack
Vi ska slå ihjäl dom asen
Om dom kommer hit till Oasen ..."
Vrålar killarna i Glo så att väggarna skallrar.
- Fint va, säger Patrik Magnusson belåtet. Snutar, det är
riktiga översittarjävlar det!
- fast tillägger han, en gång hjälpte snuten mig när jag
fick stryk av några disko.
Disko?
När man hört på killarna i Glo ett tag, så börjar man
tro att i dag står huvudmotsättningen i tonårsvärden
mellan disko och punk.
Siskor och böss
Precis som mellan siskor och böss eller dixie och knuttar för
tjugo år sedan. Fast för tjugo år sedan och mera var det
alldeles klart fråga om en motsättning mellan
arbetarungdom och löroverksungdom som tog sig uttryck i
olika musiksmak.
Punken utgår visserligen från arbetarungdom och är en
protest underifrån – men mot hela den etablerade
ungdomskulturen: mot klädmodet, mot diskomusiken, mot
filmer typ Grease.
Disko – det är dom som följer med i tonårsmodet. För
dessa har killarna i Glo bara förakt till övers. Ibland
blir det slagsmål med ”diskoäcklen”.
Diskokulturen är plastig och oäkta, säger punkarna. Den
är skapad av finansgubbarna, den har inget med vår
verklighet att göra.
- Ta musiken till exempel. Den låter likadant hela vägen.
Musikerna sitter i studion ett halvår och är livrädda att
göra det minsta fel. Känslomässingt blir det stendött.
Och texterna är nolliga. Bara om att pussas och sånt.
- Och diskoteken – dom är helt overkliga. Egentligen
skulle det kunna vara kul att gå ut och dansa. Men på
diskoteken vågar ingen snacka naturligt, och inte får man
dansa som man vill. Det ska vara Travolta-stegen!
- Nä, tacka vet jag att vara punk! Det är att vara sig själv
och göra som man vill i stället för att följa med i några
äckliga modesvängar, säger Patrik, som känner sig väl
till mods, i ett par jättelika oljebyxor, jeansjacka och
pappas prickiga slips nonchalant draperad över bröstet.
- Man backar ju inte för någon som vill att man ska klä
sig annorlunda.
Alla tittar hånskrattande på Mikael. Mikael har haft på
sig ett par babyblå manchesterbyxor som hans mamma köpt åt
honom.
- jag går i dom nu. För dom har blivit smutsiga, säger
Mikael ursäktande.
Antimodet – punkmodet tycks utöva ett lika starkt tryck på
sina anhängare som det vanliga tonårsmodet. Vissa grejer
kan man bara inte göra.
- Ordet punk har blivit vanärat, säger Gerry Magnusson,
16. Det har blivit stjärnor av en del av punkrockarna. Och
Johnny Rotten har till och med köpt ett hus!
Trots att punkidealen släpas i smutsen på detta vis, så
är killarna i Glo fast beslutna att fortsätta som
tidigare. Det enda som är skoj i Åsa är kvällarna i
Larssons källare.
Allt fler ungdomar i Åsa börjar digga punk, och i bland är
det uppemot 50 personer som trängs i det lilla rummet bland
uttjänta soffor och musikinstrument.
- Annars så finns det inget att göra i Åsa om man inte
sportfjantar, säger Peter.
Skolan kass
Skolan är också kass. Overklig. Mikael som är äldst har
slutat.
- Jag lärde mig bara hur man skubbar och jävlas med lärare.
Ämnena är kassa. Jag skiter väl i om nån kung blev
skjuten med silverkula.
Peter Larssons mamma, Lisbeth, tycker att det är trevligt
att ha så mycket ungdomar i källaren.
- Dom här punkarna är alldelse normala och hyggliga. Fast
dom har väldigt stora och fula byxor. Musiken är inte så
dum heller... jag gillar rock.
- fasttexterna är helt meningslösa, tycker jag. Bara en
massa ”jävlar”.
- Vi måste ta i lite för att folk ska lyssna, förklarar
Peter.
Arbetet måndagen den 22 januari
1979. Text och foto: Ylva Brune
|
