Four Mandarines är ett svenskt New Wave-band, eller rockband, eller vad du vill, från Nacka, som verkar vara landets rockcentrum nu för tiden. (Madhouse, t.ex. är ju också därifrån.) Four Mandarines har en suveränt bra singel, ”Silver son Johnnie” bakom sig. (Se singelrecension)

Den 14:e januari tar sig Scratch! Till Four Mandarines, snart färdigbyggda, skivstudio på Kungsholmen, för att intervjua ett par av killarna i gruppen. Det som ska bli själva inspelningslokalen ligger i våningens källare, och där är väggarna täckta av äggkartonger, så det märks att det är en studio det ska bli.... Hur som helst sätter vi oss i en soffa och hälsar på en rufsig hund i väntan på gruppmedlemmarna.

Efter ett litet tag dyker två av bandets fyra medlemmar upp. Det är bandets sångare Pierre Munkeborg och basisten Jana Bluchert, som tilsammans med gitarristen Janne Andersson och trummisen Joahn Karlsson utgör Four Mandarines.
De berättar att Four Mandarines bildades ur bandet Satisfied, som hade samma medlemmar som Mandarines förutom basisten.
Bandet bildades på vintern 77, för att kunna spela på en punkfest som någon i plugget ordnat. De gjorde iordning ett program med bl.a en del Ramoneslåtar. Då lirade de mest på skämt, men efter ett tag beslöt de sej för att ställa upp i en popbandstävling i Farsta.
Det var när de skulle anmäla sej till den tävlingen de kom att kalla sej ” Four Mandarines”. Arrangörerna frågade vad gruppen hetta, och de bara drog till med namnet. (Det betyder f.ö inte ”fyra mandariner” – det skulle stavas”four mandarins” – en tillfrågad person från U.S.A kunde tänka sej betydelsen ”fyra avlagda politiker” (!))
Hur som helst, tävlingen gick bra, (d.v.s det var ett jävla tryck när Mandarines spelade.)
”Helt våra polares förtjänst. De var med bland publiken.” påpekar Jana och Pierre.
Sedan höll gruppen på litet till och från. De spelade bl.a på en fest ordnad av Stigge – redaktören för Schizophenic – och The Pain, en annan New Wave-grupp från Nacka, fixade en Farsta-spelning. Efter ett tag började de fundera på att göra en skiva.
”Madhouse hade redan gjort sin singel, och när vi såg hur lätt det var, så bestämde vi oss för att göra en själva.”
”Så vi avtalade tid med studion H.Z., men just när vi skulle spela in skivan visade det sig att de dubbelbokat just vid den tiden.” förklarar de.
Alltså blev de tvugna att söka upp en annan studio. Det blev decibell.
”Där fick vi en tid klockan 8 en söndagsmorgon. (Hemskt – red. ) Hela singeln spelades in på 1 ½ timme. Sen mixade vi den i en timme på måndag. Skivomslaget fixade vi på en timme. Vi åkte till ett nedlagt pappersbruk och tog omslagsbilden. Trummisen (Johan) skötte layouten.”
”Sen fick vi vänta ett långt tag på skivan. Av någon anledning verkade den alltid ligga unders i högen...”
Hur gick försäljningen?
”Vi pressade den i 1000 exemplar, och vi har sålt nästan alla nu”. Säger Pierre. ”De här är faktiskt de allra sista.” fortsätter han, och gör en gest mot en liten låda med ett 30-tal ex.
”Vi gav förstås bort nästan hundra ex. Till disc-jockeys och folk som skulle kunna distrubiera skivan.”
En av de som fick skivan för att kunna hjälpa bandet var Rock-Ernst på YTEF.
”Men han var van protestmusik och blev alldeles knäckt när han hörde den, även om han låtit positivt inställd innan dess. Han fick nog hjärnblödning när han lyssnade. ”Det låter för hårt” tyckte han.”
Mandarines fick hjälp att distribuera skivan av Space Rec. I Stockholm, som sålde den i affären. Och själva tryckte de upp reklam.
Innan de spelat in singeln försökte de få t.ex CBS att distribuera den, men det blev kalla handen – färstås. Men nu efteråt har tre stora skivbolag – CBS, EMI och Sonet kontaktat Four Mandarines och bett att få ta sig an gruppen.
”Men vi vägrar. Vi tycker att om det inte passade sej att hjälpa oss förut, så passar det sej inte nu heller.” Så nu håller de sej till egna Mandarine records.

Vad har ni för influenser?
”Ramones!” svarar Jana, och man hör verkligen utropstecknet. Ämnet avslutat.
Finns det proplem att få spelningar?
”Om man inte vill spela på ungdomsgårdar – ja.”
”Och publiken har en sån taskig inställning där. De går dit för att paja allt för dom som spelar. ”Ner med bandet och på med Boney M” är ungefär vad de flseta tycker. Det blir nästan ingen som går dit för att lyssna på de som lirar där.”
”I Satisfied fick vi erfarenheten av sån publik. En gång när vi spelade kom det en sniffare med dunk och allt och lyckades riva ner hela ljussättningen. Det fick vi betala, trots att ägaren hade lovat att han skulle betala för all förstörelse publiken gjorde.”
”En annan sak är att Stockholmspubliken är så bortskämd. Det är så många band som kommer till Stockholm att den inte bryr sig om okända svenska band. Det är svårt för grupper att fixa spelningar och bli kända i Stockholm. Det är för ont om smålokaler. Nåt i stil med Roxy i London borde finnas. I England har okända band det mycket lättare.”
Och om Four Mandarines, som ändå har gett ut en singel och alltså inte borde vara helt okända, säger så här, hur ska det då vara för de band som inte finns på vinylplast?
Men hur är det utanför Stockholm?
”Det är roligt att åka till andra städer, där folk inte är så bortskämda, och spela. I en liten stad kanske det bara blir ett par konserter per år, så folk som bor där blir inte så kräsna. De ger sej tid att lyssna på svenska band.”
”Och nya vågen har fört med sig en del. De som gillar nya vågen-band lyssnar ofta på okända grupper, för de vet att även små band kan vara bra.”
”Det är inte fult att lira rock längre. För bara några år sedan skulle mucik vara så ”avancerad” som möjligt. Nu är det helt annorlunda, nästan tvärtom, faktiskt. I vissa kretsar är det inne att gilla band som är dåliga. En del har faktiskt sagt om skivan vi gjorde, att det är bra musik, men för bra ljud(!).”

”En tråkig sak med ”new wave”-etiketten är att folk som inte är insatta (d.v.s en massa dumma ungar) som sett Sex Pistols och tyckt att de var äckliga, sedan går man och tror att alla new wave-band är likadana. Sen spelar det inge roll hur trevlig man är, folk (?) tror ändå att man är en otrevlig punkrockare, och lyssnar inte till musiken”.
”Och att bara sätta likhetstecken mellan Pistols och t.ex Television är helt snett.” påpekar Pierre, och han har förstås helt rätt.
Era texter är på engelska. Varför?
”Engelska är rockspråket, helt enkelt. Det låter bäst om man sjunger på engelska. Och om man sjunger på svenska är det lätt att man blir klassad som kommunist, eller s.k proggresiv musiker. Eller också tror folk att man är Magnus Uggla.” Ja det vore ju hemskt.
”Föressten är det vanligt att band sjunger på engelska även i t.ex Tyskland. Den mesta rockmusiken svenskar hör på har engelsk texter, så folk förstår nog vad man sjunger.”
Ni fäaster alltså inte mindre vikt vi texterna för att de är på engelska?
”Nej!” svarar båda två, nästan på en gång.
Vi frågar om låttitlar, men det verkar inte vara någon idé att nämna dem, anser Jana.
”Det är Janne Anderssson som skriver alla låtar, och han skriver nya bra låtar varje dag.” (Fast han sover när vi ska intervjuva honom.)
Vad har Four Mandarines för framtida planer?
”Vi kanska ska gör a en sommarturné, och åka runt till mindre orter och spela. Sen ska vi göra en ny singel, eller EP, på gång, eventuellt...”
”Vi vet inte om vi ska ge ut nån LP, jag menar, vi kanske inte är något LP-band, direkt.” säger Jana. ”Det kanske skulle bli lite mastigt.”
”Men flera spelningar ska vi i alla fall fixa.”
Med grupper som Four Mandarines existerande, vem kan säga att Sverige är dött???
Scratch Nr5