– Får du en ljudchock?, ropar Karin.
– Närå, svarar jag (men det hörs inte)
Marianne har just fixat sånganläggningen och Fega Påhopp börjar spela. Tre gånger i vckan tränar de i den här lagerlokalen på Rörstrandsgatan mitt i Stockholm. Bakom lila sammetsdraperier och kartonghögar.

– Tre gånger i veckan, plus några spelningar ute – egentligen går det ju inte, säger Karin Rudfelt, hon som sjunger. Det går inte BÅDE spela och plugga.
Men det är så KUL att spela.

Aggressiv musik
När jag känner basen i magen förstår jag vad hon mnar.
Musiken är aggressiv. Snabb, tung och rak.Mimmi (Palm) exploderar vid trummorna.
Karin börjar sjunga det är starkt och högt. En tjejig röst till killkillig musik!
Det låter fräscht. Fast lite ovant…

– Det blev rock för att det passar oss, säger Marianne Stenstedt som spelar bas och sjunger och Karin Björkman som spelar gitarr.

Att det blev en tjejgrupp är mest en slump. De spelar med killar också, ibland, och det går bra
– men killarna ska oftast vara så tuffa, säger Mimmi.
– Vi fungerar som en grupp.
Är generösare. Det viktigaste är att vi låter bra ihop.

Arrangerar tillsammans
Musiken gör de tillsammans.
Någon skriver en text. En annan gör en melodi. Man arrangerar tillsammans. Alla är med och de pratar mycket om vad de själva gör.
– Vi utgår från oss själva, säger Mimmi, trummisen.

Texterna handlar om tjejer, killar och tjejer och killar. Men musiken är också viktig. Och att det händer nåt mellan text och musik.

Grät efteråt
Men hur ska man vara på scen när man är tjej och spelar rock?
Efter allra första spelningen för ett och ett halvt år sedan, gick tjejerna i Fega Påhopp ut och grät efteråt. För att det var så läskigt.
– Och tänk den där kvällen när vi var på en rockgala med bara kullband och killar i publiken. Och vi kom dit – i klänningar.
– Sen kommer killarna fram till oss efteråt och snackar om det tekniska. ”Basen var för lite distad” säger dom.
– Och bara för att vi är tjejer tror många att vi är professionella stödmusiker, säger Karin.
Vi ska vara justare och ställa upp, utan pengar.

– Men vi kn faktiskt spela fast det inte är något kvinnoår!
– Visst vill vi göra progressiv musik, säger Mimmi.
– Men bara för att vi är tjejer kan det hända att arrangören tar dit en teatergrupp som spelar teater om könsroller!
Som i Blackeberg på senaste spelningen.
– Hade dom gjort det om vi varit en vanlig ”rockgrupp en killrockgrupp”?

Men ofta får Fega Påhopp fin kontakt med publiken De försöker snacka mycket från scenen. Det är mest killar som spelar själva som blir provocerade.
– De tror att man öppnar en extra knapp i skjortan och så, säger Karin. Men brösten finns ju där när jag vaknar och vänder jag mig om är ju det också provokativt.

Då är det lättare för bekväma kullband, som Dag Vag.
Tjejerna i Fega Påhopp har visserligen fått erbjudande att spela in några låtar på en samlings-lp.
– Men vi vill inte tappa kontrollen, säger Marianne.
– Musiken är ju inte ett mål, det är ett medel. Vi vill lära oss en massa. Utvecklas. Och att spela rock är roligt! Det vill vi fortsätta med. På våra egna villkor.
Expressen ??? Text: Catarina Baldo – Foto: Kenneth Jonasson