Det finns en miljon historier om Chatterbox i den stora staden, det här är bara en av dem.

När Chatterbox kommer till Expressen vill inte vakten släppa in dem eftersom de har en kasse starköl med sig.
När vi ska plåta dem framför en jättelik Stockholmskarta faller Hocky baklänges och knäcker kartan på mitten.
Det är sånt som bara händer Chatterbox.


Jag tror Chatterbox är det svenska band som rent imagemässigt är mest troget punkens rötter.
Historierna om Hockys och Marshalls Beyaz-vanor är oändliga. Dessutom ser de farliga ut. Första gången jag såg Hocky spelade han fortfarande i the Pain. Hocky och Pains sångare Staffan kom in i omklädningsrummet på Musikverket, kastade ölburkar och sparkade på inventarierna.
Det var punkens ge-fan-i-allt.
Den totala hämningslösa utlevelsen. I flera år var jag rädd för Hocky. Har ni sett honom i hans mest elaka flin så förstår ni varför .

Rapningar
Och att intervjuva Chatterbox i dag är fortfarande som att träffa Sex Pistols 1977, med alla idiotsvar och rapningar.

Nu ska inte hela Chatterbox lastas för de storiers som kringgärdar bandet. Det är Hocky och Marshall som är vildhjärnorna som håller imagens fana på någorlunda stång.
- Uffe (Erlandsson) och jag är mycket måttliga. Vi dricker knappt nånting, säger Janne Lundberg.
- Det mesta är snack. Vi dricker oss aldrig stupfulla när vi lirar, det går inte. Fan, allt det där började i Pain. En gång fyllde vi ett par spritflaskor med vatten inför ett gig och folk fick för sig att vi drog i oss ett par helor vodka på varje gig. Så där är det ju inte, säger Hocky.

Depressiv.
När Chatterbox bildades var det ett samgående mellan Hocky från Pain och tre fjärdedelar Berlin. Sen dess har Chatterbox utvecklat en säregen stil, en mörk dyster och depressiv musik som väller över lyssnaren.
De är överens om att det hänt mycket sen 1977. Precis som Alien Beat förra veckan sakner de lite camaraderiet från punkens tidiga stadium. Idag är det inte en ohämmad lek längre. I dag är det skivkontrakt, turnéer och LP-skivor.
- Men allting startade ju där, i leken. Sen hänger man kvar och finner en egen stil, säger Marshall.
- Visst det var kanske en annan stämning på den tiden, det är jävligt mycket allvarligare i dag, fortsätter han.- Men grejen är att det är lika roligt att spela. Det är ju därför man fortsätter, för att det är kul att spela, säger Hocky.
Men Chatterbox spelar inte så ofta ute. Dels vet arrangörerna inte riktigt vilket fack de ska placeras och dels vill gruppen ransonera sig så att publiken inte hinner tröttna.
Alltså tjäner de lite, hankar sig fram på ströjobb och försöker låta bli att tänka på trivialiteter som skulder och skatt.

Hur orkar de?
När man som utomstående betraktar ett svenskt rockband av idag kan man ibland inte fatta att de orkar hålla på.
- Men man får ju lön för mödan. Tillfredställelesn kommer när vi nu får ge ut en LP. En anna tillfredställelse var förstås när vi var förband till Clash i Göteborg, säger Janne.
- Fan vad nervöst det var!
Strax innan vi skulle in på scen kröp vi på väggarna, säger Hocky.
- Och en av mina bassträngar sprack och jag hade inga i reserv. Vi rusade in till Clash och skrek om strängar i panik. De hade en hel låda som jag fick ta av, säger Marshall.
Clash-spelningen blev av tack vare Charlie Green, en engelsk sångerska som i fjol var med i Chatterbox. Idag vill de inte snacka om henne, men Hocky och Janne erkänner att de hade baktankar med att ta med henne – hon var inte så ”het” som artist, men en jävel på kontakter, framför allt i England.
Nu är Chatterbox första LP klar. Den får namnet ”Europop” och släpps troligen den här månaden.
Expressen 81-02-07 – Text: Mats Olsson Bild: Göran Ärnbäck