Efter Belsen Boys hamnade Bosse i Alarm X där han fortsatte att spela trummor. 
- Ludde (senare i Capitol Rockers) lirade bas. Alarm X var väl ett lite annorlunda punkband. Det fanns mycket hårdrockinfluenser i bandets musik och vi hade 2 gitarrister som fick det att låta betydligt tyngre än många andra punkband.
Det är nog ingen osanning att säga att Alarm X och Warheads var de som lät tyngst. Det är f ö något som jag fullständigt kan hålla med om efter att ha lyssnat på en livetape inspelad på Kaskad i Balackeberg 25 maj 1980. Det är tungt, tuff och hårdrockigt precis som Warheads eller B-Films faktiskt.
- Men fan Jocke jag glömde ju Trassel. Trassel var Jonas Bohlin, gitarr, Misö bas, Micke Studs på sång och jag på trummor. Det måste varit under -79 som vi spelade. Jag minns tyvärr inga låtar, men Alarm X-låtar minns jag åtminstone. Bl a ”Folk och folk”, ”Cigarett”, ”Ligist”  och ”Förbannade Svensson”. Jag kommer också ihåg att Sveriges radio gjorde program om oss. Men tyvärr har jag inte någon inspelning av programmet.

Bosse glömmer också Beauty Box. Med Hasse Östlund, Gamen, Abbe och Kim Rocker. Och enligt Hasse var de först med Glam-punk-looken i Stockholm. Beauty Box gjorde en av (i mitt tycke) bästa demo-punklåtarna ”Keep you calm”. Inspelade hemma hos Hasse Östlund den äldre. 
En låt där Kim får visa att han kan fräsa likt en svensk Johnny Rotten.

Och eftersom Bosse verkar ha en fäbless för gruppnamn som börjar på B så kommer det inte som någon överraskning att nästa band hette Brilliant Boys.
- Ja…jo.. (skratt)..det måste vara slumpen.
- Jag vet inte hur vi blev ett band men jag kände Johnny Munksjö (Johnnys band Ur- funktion hade spelat tillsammans med Belsen Boys b la) sen tidigare och han kände i sin tur Blarre och 
så tog jag med mig Kim Rocker..så var vi ett band.
Fast Brilliant boys gjorde aldrig något gig med mig och Kim Rocker samtidigt.
I och med att jag skrev många av låtarna och jag tyckte inte att Kim levererade dom som jag ville, så tjatade jag till mig ”leadsångarrollen” i Brilliant ganska omgående.

Brilliant Bosse testar en glamrock-posé

Efter tiden som sångare i Brilliant Boys visste Bosse vad han nu ville, nu var det slut med att sitta längst bak. Det var en frontman han skulle bli, stå längst fram på scen och ge järnet!
- Ja jag hade liksom bestämt mig, så efter 1 år i Brilliant Boys slutade jag, för att sätta ihop ett band med min gamle "Trasselpolare" Jonas Bohlin ( i dag en väletablerad kompositör av klassisk musik), men också ”Punkmordet” avslutade hela Brilliant-epoken. För när Johnny blev dömd för punkmordet i Gamla Stan så föll det mesta runt oss samman Johnny blev aldrig riktigt samma människa efter det.

Blarre:
Det var en intensiv period som fick ett abrupt slut i en extremt tragisk händelse. Är kluven till att uttala mig om den händelsen överhuvudtaget, just nu känner jag inte för det men det kan kanske ändra sig…det som hände är extremt tragiskt och kom att få konsekvenser för mångas liv… men helt klart så var det den händelsen som avslutade Brilliant Boys…ändå att betrakta som en parantes mot den tragiska händelsen. 

Punkmordet fick en otrolig exponering i kvällspressen. Alla som var det minsta rädda för punkarna fick nu vatten på sin kvarn. Det stod nu helt klart att man inte kunde lita på ungdomar som hade färgat hår, kängor och läderjackor. Klart sådana individer var livsfarliga. 

Staffan Hildebrant gjorde film om mordet. En film som senare visades i tv. Bosse har däremot inte mycket till övers för filmen. 
- Den gick inte in på djupet vilka dessa personer var som möttes där på Gamla Stans perrong
och ”drabbade samman”. Jag menar ska man göra en film om en sådan tragisk händelse så ska man väl antingen leta svar eller ställa sig frågan varför något sånt händer. Den här filmen var bara platt och klyschig, den gav inte ett skit !

Anders Gustawsson polare med Johnny och sångare i IMPS, det band som Johnny var på väg för att se den ödesdigra kvällen minns det hela:
- Jag frågade Johnny, varför de var så sena, vi hade redan hunnit lira, sen såg jag att han var blodig och undrade va fan som hänt. Han svarade: " Synd att vi blev så sena, men i kom i  bråk på t-baneperrongen. Det var några idioter som muckade med oss för att vi är punkare..."
Jag tror han var rätt chockad och inte hade fattat att han knivhuggigt snubben till döds. Sedan drog jag iväg med ett par brudar, varav den ena kommer på att hon glömt sin kamera eller nåt, så hon springer tillbaka till haket som kallades Dirty Dickies, och när hon kommer tillbaka berättar hon att snuten slängt in Jonny i en polisbil och skrikit "In med dig din jävla punk-mördare!" Jonny knäcktes av fängelsetiden och tyvärr gled han sen in på tyngre droger, men vi höll kontakten ända fram till hans död.

Bosse fortsätter:
- För de som inte kände Johnny kan jag bara säga att en snällare snubbe har knappt funnits. Behövde du 20 spänn och han bara hade 10, så lånade han av någon annan så DU skulle få dina 20 spänn, det fanns helt enkelt inget ont i honom överhuvudtaget. Jag vill inte säga att han var lättpåverkad, men Johnny hade svårt att säga nej och det var nog den största orsaken till att han senare blev beroende av allt tyngre droger.
Johnny dog runt påsk 2002 och han hittades först efter flera dagar.
Dödsorsaken var, enligt hans farmor, lunginflammation. Han hittades i sängen med video-
kontrollen i handen (så jävla typiskt Johnny). När jag fick veta om hans bortgång bestämde jag mig att dedicera soloplattan till honom och Phil Lynnot. 2 schyssta snubbar som tyvärr gick samma tragiska öde till mötes.

Zäta:rån Reklamation berättar om Johnny:
- Jag instämmer med Bosse. Han var en skitschysst snubbe och vi var jävligt bra polare ett tag. Han bodde på gångavstånd från min ena syrra, som jag ofta bodde hos när jag inte bodde hos Bosse eller Krippa och Kromba. Johnny kallade sig Johnny Genomrutten när han spelade gitarr 
i Ur Funktion som jag såg live en gång och även intervjuade för Innocent. Jag bodde ju i Hjo och pendlade till Stockholm så ofta det bara gick, och planen var att jag skulle flytta upp. Meningen var att jag och Johnny skulle dela lägenhet, vi snackade ofta om det och bestämde till och med regler för det ena och det andra. Till exempel: Om någon tog med en tjej hem måste den andre visa hänsyn och ta en längre promenad. Men det tog flera år innan jag till sist flyttade upp, 
så det blev aldrig något av mina och Johnnys planer. Och Johnny blev verkligen förändrad efter "punkmordet". Jag träffade honom bara ett par gånger efter det och det var rätt knepigt så vänskapen rann tyvärr ut i sanden. Inte långt efter "punkmordet" hade Arla det urusla omdömet att göra en reklamfilm för Bregott som visades på bio, med en punkare som viftade med kniv 
och sa "Har du nåt smör din jävel". Fan, vad lack jag blev på det.

EASY ACTION....
Och så äntligen blev det då dags för turnéer, plattor, promotion, helsidor i OKEJ och svimmande flickor i publiken. Dags att bli ”rockstjärna”. 
Dags för Solid Gold, Easy Action.
- Jag brukade hänga på Ritz vid den här tiden, liksom de flesta ”musiker” i stan.
En kväll kom Peo Thyren (ex Noice) fram till mig och frågade om jag hade något band.
Jag svarade att jag och min dåvarande gitarrist Danne Lagerstedt skulle släppa en singel på Sanji Tandans bolag. Peo berättade att han och en kille som spelade gitarr, redan jobbade ihop med Sanji. Så han föreslog att vi skulle testa att göra något tillsammans. Jag måste erkänna att jag inte var särskilt intresserad av ett sådant samarbete. Jag menar Peo hade ju lirat i Noice som absolut inte var min stil.

Easy Action 2:a sättningen med Chris Linn

Men ju längre kvällen gick, och när jag sedan träffade Peos gitarrist Kjelle Kee Marcello som visade sig vara en skittrevlig snubbe, så gick jag med på att följa dem hem för att lyssna på demon. De hade spelat in 3 låtar som jag tyckte var kanon. Så jag blev deras sångare och Danny blev EAs gitarrist.

- Vi började inspelningarna av vår debutplatta våren 1983, som vi spelade in i Decibelstudion vid slussen samt Polarstudion vid St:Eriksbron. Det här var definitivt starten på något nytt och spännande. Vi gjorde 2 gig i Stockholm till att börja med och första giget var på Ritz i Stockholm såklart..(why do it small and simple) Till vår oerhörda förvåning så var Ritz slutsålt och jag måste tillstå att giget gick helt ok för att vara en premiärspelning. Efter Ritzspelnigen hamnade vi hos EMA Telstar som raskt bokade en folkparksturné åt oss. Vilken turné det blev ! Det liknade snarare en kringresande ”cirkus” än ett rockband. Man måste ha i åtanke att det inte tidigare hade turnerat ett sminkat band i läder och med spretigt hår i Sveriges folkparker. Så nog rönte vi en viss uppmärksamhet (gapskratt).

Det var totalkaos, raggare som försökte bryta sig in backstage och spöa upp oss, brudar som skrek, grät och svimmade under våra uppträdanden.
Det var efterfester på hotell, utanför hotell i turnébussen och i logen ja överallt ! Det var slagsmål, sprit, droger... well you name it!
Vi var 5 unga grabbar plus roadcrew som turnérade runt Sverige och vi hade bestämt oss för att skriva svensk rockhistoria PUNKT!
- Ja fy fan vilken jävla soppa det var, men vilken härlig soppa. Jag har helt sjuka och flippade men samtidigt suveräna minnen från Easy-Action tiden. Helt plötsligt så var vi på allas läppar. Tv gjorde en timslång dokumentär om oss (det hade aldrig gjorts tidigare om något band)
På Expressens och Aftonbladets ledarsidor så fanns det bild på oss och på en bonde sittande på sin traktor. Dessa bilder skulle illustrera två olika sidor av Sverige…
Jojo ett rockband som harvar runt i parkerna eller en bonde som harvar på åkern…
Sen var vi det första svenska bandet att skriva ett Worlwide deal (med Warner Brothers) något som kanske inte är så märkvärdigt idag, men på 80-talet var det ”The big deal”.

Som om det inte var nog att tidningarna skrev om bandet, Bosse kunde ändå inte låta bli att göra en Malcom Maclaren, dvs all publicitet är bra publicitet. - Vi bad helt enkelt folk att ringa tidningarna och tycka skit om oss, och voila så skrevs det nya spaltmetrar. Vi gick till och med så långt att jag sa att jag hade fått hotbrev från Maranata rörelsen (som jag inte själv gillade) där dom skrev att de ogillade det som våra texter handlade om och det sätt vi klädde oss. Expressen slog upp det stort ”ROCKSTJÄRNA GÖMMER SIG EFTER MORDHOT” . De (Expressen) hade till och med ringt till Maranata och piskat upp stämningen lite extra. Så det stod ju klart att Maranata inte diggade oss. Ettan och löpet… Mission accomplished (skratt) Allt det här ledde ju till att vi förlorade all tilltro på massmedia, så vi gjorde allt för att utnyttja detta till vår fördel. Rykten spreds hela tiden, och om de var sanna eller falska spelade ingen roll vi brydde oss inte.

Några av ryktena runt Easy Action:
- Vi skulle ha stannat på en väg under turneén och skjutit 2 kor (läs intervjun med Peo hur det egentligen var), slagit sönder hotellrum för över 100 000kr, tagit överdoser av droger , bränt ned ett hus på Gotland under en fest. Och på tal om Gotland....
Det sas också att vi hade köpt och druckit upp all Whiskey på Systemet i Visby, under den vecka vi var där, samt att någon i bandet senare hade kört runt aspackad bland tälten på Kneippbyns tältplats i en Beach buggy, men att ingen lyckligtvis skadat sig.

En Svensk klassiker, tyvärr ännu inte på DVD.

Nedräkningen för Bosses tid som sångare i EA hade nu börjat. Men först var det dags att besöka Jämtland tillsammans med Mats Helge och ett gäng foto-modeller.  - Jo du det var en storstilad sorti kan man säga …. En skräckfilm med hela bandet döpt till Blood Tracks med b-filmens mästare Mats-Helge Ohlsson som regissör.  Och som vanligt när Easy skulle göra nåt så blev det alltid ”overkill” (ursäkta det lama skämtet). -I filmen blir vi uppsprättade, halshuggna stympade på diverse (o)trevliga sätt. Tjejerna som skulle föreställa våra danserskor i filmen var egentligen modeller som flögs in från USA och England, så ni förstår resten va ?!?! Åter igen sex, sprit och skandaler. Vi snodde bilar av film-crewet som tja..blev lite buckliga kan man säga... En modell fick åka hem p.g.a kokaininnehav (det var visserligen inte hennes kokain).  Filmen fick också rejält med publicitet i OKEJ. Men naturligtvis var det en kraftigt klippt version som senare släpptes på video i Sverige. På 80-talet rådde en rejäl moralpanik när det gällde det sk "videovåldet". - Efter 2 månaders galenskap var vi i alla fall klara med filmen, så skulle vi få betalt för vår insats. Ingen i bandet var väl särskilt förtjust i att betala en massa pengar  i skatt, så vad göra ?? Filmbolaget hade sitt kontor i London, så jag kom upp med förslaget att: jag kunde hämta pengarna i London åt oss allihop och smuggla in dom i Sverige, om de andra pröjsade resan mitt uppehälle.

Alla nappade på idén och jag lyckades med mitt förehavande även om jag var skitnära att torska. Det var Easy-Action i ett nötskal ,varför göra som alla andra när man kunde göra på stt eget sätt ?

Men att göra ett kommentarspår på en eventuell kommande realese av filmen har Bosse ingen som helt lust med.
- Se inte skiten det är helt enkelt slöseri med tid. Den suger fullständigt. Easy Action är knappast en bunt De Niros och inte foto-modellerna heller. Men att vi gjorde filmen är ändå inget jag ångrar. Efter filmen hade Kee börjat skissa på nya låtar som skiljde sig från de tidigare, låtar som inte passade Bosses röst eller Bosses smak. D v s hur han ansåg att Easy Action borde låta.
- Jag hade skrivit en hel del låtar som jag ville ha med på nästa platta, men man kan väl säga att vi hade olika ”musikalisk uppfattning” hur EA skulle låta. Så vi gick skilda vägar.
Det var/är inga ”hard felings” mellan oss vi gjorde ju en re-unionspelning -90 och det var skitskoj. Dessutom medverkar ju Kjelle på min platta City Boy Blues.

Om nu det varit en galen tid med Easy Action där gruppen verkligen fick leva ut rockdrömmen. Så var det ändå rena söndagsskolan mot det som skulle komma med Shotgun Messiah. Men först skulle Bosse dra till New York på egen hand.
- 2 veckor efter det att jag och Easy Action gått skilda vägar så satt jag på ett SAS plan till New York med alla mina ägodelar. En väska med kläder lite pressklipp och min gitarr. Bakom mig lämnade jag ett Sverige som börjat blomma upp med nya band och massor av rockklubbar överallt. Man kan t o m säga att det fanns en glam-scen i Stockholm med band som Candy Roxx, Road Rats, Glorious Bankrobbers och Capital Rockers. Nu vill jag inte påstå att det bara var EA´s förtjänst men vi bidrog definitivt till förändringen. Fylld av självförtroende efter EA, bosatte sig Zinny i the big apple med adress: 1 studio apt på 23:rd East street mellan 2:dra och 3:dje gatan.
-Min tid i New York gick mest ut på att testa nya bandmedlemmar och det höll jag på med i nästan 9 månader. Innan jag till slut gav upp och insåg en sak som fortfarande stämmer. Svenska musiker är fan så mycket bättre än amerikaner på att hantera sina instrument. Men Jänkarna har den rätta attityden på scen. Svenskarna står mest där och ser ut som vilsna bärplockare.

Så det vara bara för Zinny att köpa en returbiljett hem till Svedala.
- Tillbaka i Sverige och jävligt fattigare (det kostar att bo på Manhattan).
Inget band, ingen bostad,  inga inkomster, men jag var fast besluten om att sätta ihop något nytt. Det blev Dream Police, Jonas från Glorious Bankrobbers kontaktade mig och jag hängde på. Dream Police gjorde väl inga stordåd direkt, men fick en ganska stor "following" och blev lite av ett kultband. Av någon anledning så var Dream Police än värre när det gällde sprit, sex ,droger och rock´n´roll än Easy-Action. Dessutom i ett snabbare och vildare tempo. Men partajandet med Dream Police var inte det glada, galna och bekymmerslösa, utan bara kall hård verklighet som till slut slog bandet i spillror..Tyvärr så blev reultatet av Dream Police ett tragiskt bokslut. En av killarna dog på grund av missbruk medan en annan fortfarande kämpar hårt med sitt tunga heroinberoende.

Zinny och andra i Kingpin var lika kåta på att slå igenom i USA så ett fortsatt samarbete efter den första kontakten var given. Bert Karlsson och Torgny Söderberg gick under tiden skilda vägar och Kingpin hängde på Torgny och Lasse Holm.
- Men när Torgny och Lasse satte upp 45 folkparksgig åt oss så vägrade jag att genomföra turnén...va fan jag hade redan gjort den grejen med Easy och ville komma vidare. Alltså jag har inget emot att lira i folkparker och på klubbar, men man måste ju för fan få vidga sina vyer! Så om vi genomfört turnén hade det varit ett steg tilbaka, jag krävde istället pengar av dom för att kunna åka över till L.A och fixa oss en deal. Det blev förstås kalla handen, dom smålog lite och
sa nåt typ: "lugna ner dig nu grabben VI kan den här branschen så lägg dig inte i".

Zinny bad dom inte att hoppa upp och rotera, även om det antagligen var så han tänkte. Istället tog han sina sista sparslantarna och bordade ett plan till L.A. I bagaget hade han Kingpins platta "Welcome to Bop city" . Det tog 14 dagar att fixa ett kontrakt och ytterligare 2 månader med många sömnlösa nätter som följd innan bandet, Torgny, Lasse och Relativity Records i USA var nöjda. Zinny hade lyckats med det som han ansåg vara viktigast, att bandet skulle flytta till USA och ha Los Angeles som bas. - 13 okt 1987 stod vi på amerikansk mark. Nu var vi Shotgun Messiah istället för Kingpin. Vårt hem skulle bli en kåk i West Hollywood på  1137 North Fuller Avenue.(när jag några månader senare träffade Axl Rose så talade han om för mig att Guns´n´nRoses hade bott där och döpt det till Hell House)

Grabbarna acklimatiserade sig snabbt i L.A. De märkte också att amerikanerna inte kunde dricka sprit så med det övertaget söp de både skivbolagsdirektörer och andra musiker under bordet. Tyvärr framkom samtidigt att de hade en medlem i bandet som inte heller tålde alkohol. - Jo det är synd att säga, men han blev en rabiat galning som försökte sparka in huvudet på trummisen, han hotade också att skjuta skallen av vår skivbolagsboss. Dessutom drog han iväg med vår Caddilac, full som en alika, nedför Santa Monica Blv. Vilken Juvel!!!!! Alltså man kan skratta åt det idag, men då var det inte lika kul.

Bandet fick göra sin första video. Regissör var ingen mindre än Penelope Sperris som tidigare hade gjort ”The Decline of the western Civilisation” och skulle senare regisera kassasuccén ”Wanyes World”. Bandet fick också äntligen åka på sin första USA turné. Vanan trogen var det återigen dags för lite Maclaren strategi, likt Sex Pistols att börja turnén på ett så konser-vativt ställe som möjligt. Varför inte i cowboyland, i Dallas närmare bestämt. - Kvällen innan giget så gick vi ut för att kolla in stan.Vi hamnade på ställe som heter "the outback pub". Det verkade helt ok, så vi gick in för att käka en bit och ta en bira. När vi väl satt oss så såg vi att det fanns namn med silver stjärnor skrivna på väggen.

Shotgun Messiah at their first Nam-show.

Vi frågade kyparen vad stjärnorna och namnen betydde. Vi fick svaret att varje kund som dricker minst två st Tequilashot med 1 meskalinmask (meskalin finns b.la.. i lsd) får namnet skrivet på väggen, samt lika många stjärnor som antalet shots som han/hon lyckats svepa. Äntligen en riktig utmaning för oss. Rekordet var tydkigen 6 st shots, a piece of cake..6 shots det klarar vilken sillmjölke som helst..(asgarv)  Så jag och Tim antog utmaningen. Om vi lyckades... tja våra namn finns i alla fall på väggen med 7 stjärnor bakom. Jag kan också tillägga att kvällen slutade med att Tim strippade på ett biltak inför säkert hundra åskådare och jag kom i slagsmål med två cowboys på en strippbar. Nästa morgon vaknade jag upp i ett totalkvaddat hotellrum. När jag gick ut på balkongen för att få lite frisk luft fick jag se hotellrummets möbler som låg och flöt i poolen nedanför. Det var tydligen jag och Tim som demolerat rummet, fast ingen av oss minns ett skit.

Med betongkeps på skallen var det bara timmar innan Shotguns debutspelning. - Medan vi satt  i logen och pratade med vårt skivbolag, som flugit in för att se giget, fick vi reda på att de hade fixat så att Z-Rock (en radiostation som sänder över 15 delstater) skulle direktsända vårt gig. Shit vilken jävla grej. Vår enda förhållningsorder var att vi inte fick svära fler än FEM gånger gjorde vi det skulle de bryta tvärt. OK no problem, sa jag. Naturligtvis, på klassiskt Pistolsmané, skrek jag "Hello you fuckin dirty cowboys" så fort vi äntrade scenen. När Harry rev loss dom första ackorden fortsatte jag med, "We are Shotgun Messiah who the fuck are you ?", mest för att reta upp dom ännu mer, fast publiken köpte det. Nej inte bara köpte det, dom älskade det och stället fullständigt exploderade,

innan andra låten var slut så visste vi att vi hade vunnit över dom på vår sida. Vilken otroligt skön känsla det var. Dessutom vi lirade bättre än vi någonsin gjort, och naturligtvis så svor jag också som jag aldrig tidigare. (skratt) Det slutade med att radiopubliken fick bara fick avnjuta 6 låtar inna sändningen bröts. Själv fick jag en rejäl avhyvling av skivbolaget. Men att bli "cut from the air" p.g.a. svordomar gav oss i alla fall rejält med exponering i media, så än en gång så tjänade vi på att göra det hela på vårt sätt. Bandet gjorde en 6 månaders turné som var fylld av interna stridigheter, vandalisering, fylla och sexorgier. De anklagade dessutom skivbolaget för att vara snåla fegisar som lurade dem på pengar. Zinny: - En kväll tog nån i bandet med en brud på bussen, inget konstigt i det, vi åkte vidare till nästa spelplats som var i en annan delstat. Morronen därpå ringer telefonen på mitt hotellrum, i luren hör jag Cliff från skivbolaget han undrar vem i helvete det är som dragit med en tjej på turnébussen. Yrvaket frågar jag hur fan han kan sitta i L.A och veta om det. Han svarar att brudens morsa ringt skivbolaget, för att hon visste att tjejen skulle se oss. Sen berättar Cliff att hon bara är 20år och om hon har åkt med i vår buss över delstatsgränsen och ännu inte fyllt 21år så är vi skyldiga till kidnappning, enligt amerikansk lag. (vilken hit att vara efterlyst för kidnappning). Vi lyckades dock övertala tjejen att säga, att hon att hon åkt bakom våran buss tillsammans med en kompis som hade bil. Det var mitt första möte med ameikansk lagstiftning men inte det sista... Mot slutet av turnén var det dags för NewYork. - Vi lirade klockan 2 på natten och i publiken fanns Ace Frehley, Mick Ronson, Joan Jett, Billy Idol och sist men inte minst även Multi miljonären Malcom Forbe,s grundaren av Forbes Magazine, självklart passade vi på att snacka lite med honom, New York Times tog en bild på oss tilsammans det blev den sista bilden på Malcom Forbes, han avled 5 dar senare. Och nej.. vi hade inget med hans död att göra...honest ! Det höll även på att sluta illa för vår egen del, jag och Stixx (trummisen) blev attackerade med knivar av ett gäng crackpåverkade rapsnubbar på 42:a gatan Vi lyckades slita oss loss och det enda som hände var att jag fick min läderjacka sönderskuren i magtrakten. Hemresan mot Los Angeles blev minst lika händelsefull som den övriga turnén. I St Louis fick Tim fyllespel igen, han avfyrade smällare och raketer inne på hotellrummet. Där stod vi, jag och Tim, dom andra i bandet hann ut, medan raketer for fram och tillbaka genom rummet. Det var bara tur att ingen av oss blev träffad, det enda som kom till skada var min resväska, en raket hade gått rakt igenom och bränt upp hälften av mina kläder. Tack Tim mycket smidigt. Senare samma natt gick några bandmedlemmar lös på rummen (ingen nämnd, ingen glömd) och föll sen i sömn av utmattning.

Dagen därpå checkade vi ut som vanligt. Då vi är på väg mot turnébussen, (Tim och jag ) som står på parkeringen framför hotellet, svänger plötsligt 4 polisbilar med påslagna sirener in mot hotellet. "Cool" säger Tim "vad tror du kan ha hänt?" "Inte en aning" svarar jag, "men vi stannar och kollar". I samma ögonblick kommer vår turnéledare springande och skriker  "Get in the bus now". Vi kastar oss in i bussen och dörrarna hinner inte ens stängas föränn polisbilarna står framför vår buss. Ut kommer 6-8 snutar som ropar åt mig att kliva av bussen. Ok ingen fara trodde jag och var just på väg att kliva ut, när vår tourmanager säger; vad du än gör så ställ dig inte på marken nedanför bussen för då blir du arresterad.. Dags igen för ännu ett möte med Amerikansk lagstiftning. Det visade sig att hotellägaren trodde att vi tänkte smita från dom sönderslagna rummen utan att betala så han ringde snuten.

Anledningen till att dom inte kunde arrestera mig var att jag stod inne i bussen och enligt Amerkansk lag måste man i USA ha tillstånd för att gå in i en buss, precis som i ett hem. Nåväl tourmanagern betalade hotellnotan och vi kunde fortsätta vår resa mot L.A. där vi skulle köra "The Shotgun Messiahs X-mas special"  (23 dec på The Roxy). Det kändes härligt att spela på hemmaplan, The Roxy var fullsatt och i publiken fanns våra polare så naturligtvis var vi aningen nervösa. Giget gick skitbra när vi lirade extranumret "Rock´n´Roll all nite" (Kiss) fick vi hjälp av de lokala hjältarna i Pretty Boy Floyd.  Efter 6 månaders idogt partande och turnérande skulle nu Zinny och de andra i Shotgun äntligen få lite ledigt över jul och nyår. Innan det var dags för nästa del av turnérn. - Efter Roxygiget hade vi efterfest hemma hos mig. En fest som började 23:e dec och höll på ända till den 29dec. Sen pallade jag inte längre, kroppen la helt enkelt bara av. Det enda som jag minns är att plötsligt var det sjukpesonal som skrek åt mig att vakna och försökte ge mig syrgas medans dom bar mig till ambulansen. Jag tänkte: "nu jävlar så dör jag", ingenting i kroppen fungerade, jag kände bara ett enormt tryck över hjärtat. Jag låg där på båren och tänkte på att jag alltid sagt att jag inte skulle dö på ett typiskt patetiskt rockstjärne vis. Och nu låg jag här...och skulle dö.. jäävligt pinsamt. 2 dagar senare, nyårsafton blev jag utskriven, i handen hade jag en påse hjärtmedicin. Turnébussen med roddare hade redan lämnat L.A och var nu på väg till Cinncinatti där Shotgun skulle börja den andra delen av turnen. När jag kom hem från sjukhuset hade Stixx världens nyårsparty. Jag sa hej och gick sen in och la mig på mitt rum för att försöka sova. Jag kände att jag inte var vid bästa vigör när det var dags för turnépremiären i Cinncinatti, vår turnéledare fixade mig en syrgastub med mask för att ha backstage. Giget som sådant gick bra men för min egen del blev det ingen scenshow att tala om. Efter några dagar var jag tillbaka igen, och jag var jävligt lycklig som överlevt ett sånt tillbud.

Men som sångare i Shotgun Messiah var hans tid över. - 16 januari  kom vi till Saratoga springs och drog direkt till strippklubben The bunkhouse ett ställe vi besökte varje kväll de resterande 4 dagar vi stannade i Saratoga. För att summera det hela: Sprit , strippor, party, min födelsedagsfest, handklovar, varm chokladsås och Stixx som bryter tummen och mitt sista gig med Shotgun Messiah. Efter att Stixx brutit tummen i en skidbacke försökte vi ändå genomföa giget i Saratoga. Stixx spelade med en hand och pallade 5 låtar innan vi fick ge upp. I april 1990 fick jag sparkad från Shotgun, jag fick aldrig någon förklaring varför, men jag vantrivdes med hela situationen så jag sörjde inte direkt.

Hem till Stockholm igen.
- Jag blev inlagd på Karolinska sjukhuset i en och en halv månad direkt efter hemkomsten. Där det konstaterades att jag hade fått sjukdomen Chronos syndrome (en obotlig tarmsjukdom som gör att man ibland inte kan få i sig någon näring).

Zinny kunde inte hålla sig borta från musiken och nästa band blev Grand Slam..
- Ja det var en kortvarig lycka, Martin Thomander (senare i Electric Boys) lirade gitarr, på bas fanns Fredrik Thomander (senare i Vildsvin) samt Anders Johansson (tidigare med Yngwie Malmsteen och senare med Hammerfall) på trummor. Anders fanns bara med i uppstarten av Grand Slam och blev senare avlöst av Jake Samuel från Talisman (senare sångare i Jekyll´n´Hyde). Det var meningen att vi skulle signa ett kontrakt med Warner i Sverige, så vi påbörjade inspelningen av ett album. Men vi hann bara spela in 3-4 låtar innan Warner droppade oss.. Vi fortsatte och gigade rätt flitigt vi hade en bra following som kom till varje gig, men lyckades ändå inte få ett nytt kontrakt och bandet kollapsade. Till slut blev det i alla fall ett skivkontrakt för Zinny, denna gång med Zan Clan men "Citizen of the wasteland" är inte en platta han är nöjd med.
- Nej jag skäms för den av många skäl. Dels för att det är dåligt genomarbetade låtar. Studion och producenten var en katastrof, taper som började brinna å annan skit. Jag var väl inte själv i bästa kondition under den här tiden. Så att plattan floppade totalt blev ingen överraskning direkt.

Efter katastrofen med Zan Clan började Zinny att skriva nya låtar för ett kommande soloalbum som släpptes i USA förra året. Dessutom så blev han såpaskådis i TV3 där han agerade som turnéledare för Tribal Ink dessutom underhöll han grabbarna med diverse historier från Shotgun och USA tiden. - Att jag överhuvudtaget tackade jag att medverka i Wannabe, berodde på att Mickey Dee , som jag är en gammal polare till mig, satt med i juryn. Han tyckte att när det för en gångs skull visan hårdrock i TV så borde de ha ett par ”veteraner” med. Så jag tackade till slut ja. Men jag måste säga det att programmet gjorde inte Grabbarna i Tribal Ink rättvisa. Klart som fan att det inte lät så jävla bra i början, man måste ju repa mycket tillsammans för att låtarna ska sitta och i slutet av turnén lät det riktigt bra om dem.

Vi hade faktiskt skitkul på vägarna tillsammans. Tyvärr fick jag lära mig hur jävla vinklat det kan bli i en dokusåpa. Strix koncentrerade sig på idiotsaker t ex att nån hade satt upp en knull lista. Det fanns vettigare saker de kunde fokuserat serien på, men det är väl klyschorna de vill ge en bild av. Sånt som ger tittare. Om soloplattan. - Den är utgiven på amerikanska skivbolaget Fastlane Records och recensionerna i USA har hittills varit ruskigt bra och jag måste väl säga att detta är det bästa jag gjort.. Jag tilldelades ”come back of the year” award i England och det kändes ju givetvis skitkul. Plattan släpptes i Skandinavien i Feb. Dessutom hoppas jag kunna få komma ut och spela lite inom den närmaste framtiden, vi får se.   Avslutningsvis så berättar Bosse att genom hela hans karriär har det funnits en trogen supporter som aldrig svikit, mamma Birgit. .- Ja hon har hjälpt till med allt från catering, övernattning, peptalk, transporter, till ren överlevnad hon har dessutom dokumenterat allt som jag gjort. Samlat urklipp om resor band m.m. Hon har också inhyst hur mycket punkare och rockers i sin lägenhet som helst under dessa år bistått dom med både mat, husrum och goda råd. Zäta ex Reklamation berättar: - Hon tog hand om oss punkungar och såg till att vi käkade och hade nånstans att sova och höll kontakt med våra egna föräldrar så att de inte skulle oroa sig. Det var punkhotell hemma hos familjen Stagman i Vårberg. Jag snackade med Birgit i telefon bara för ett halvår sen eller så, för första gången på sisådär 18-19 år. Hon hade fortfarande full koll! Bosse avslutar: - Hon har sett ett otal av mina gig från punkband till Los Angeles med Shotgun Messiah (där hon förövrigt hängde med Phil Collins efter giget). Jag är skyldig dig ett stort tack för din support, din värme och din glädje och humor MORSAN DU ROCKAR HÅRT.

Easy Action reunion 1990. Foto från OKEJ

Discografi Easy Action med Bosse: Mini Lp 4 låtar. Easy Action 1:a Lp i två olika utgåvor. Singlar: We go rockin, End of the line samt Round and Round. Det finns en del outgivet med Easy Action enligt Bosse: Hotel Bars Shangrilas, Drop The Bomb, Sweet Sangria, U cant stop me, Roll Baby Roll, All night Long (Get Ready) Samt Teachers do it with class ( det finns en låt med det namnet på Easy´s andra platta men dom har bara lånat min titel) In The Middle Of Nowhere (med mig på sång) Video på: We go Rocking samt en icke färdigklippt video på Rocket Ride även den isnpelad i London. Det gjordes också en svensk video till låten Number 1

Fakta: De flesta bilderna på Bosse kommer från Shotgun Messiah - tribute site. Som görs av Jonas Beijer www.shotgun-messiah.com där hittar du mer bilder och fakta om SM. Jonas gör också www.zinnyzan.com Det finns också en ny sajt: www.zanclan.com Brilliant-bilden kommer från Blarre som också skickat många bilder på Brilliant Boys som kommer att dyka upp på här på Punktjafs. Läs nu intervjun med Peo om EA och ladda hem musiken med Alarm X och Easy Action innan Warner kommer med en stämning. Fotnot:05-12-12 Sedan denna artikel gjordes har det hänt en del i turerna kring Easy Action. Bandet kommer att spela på Sweden Rock 2006 med Zinny, Peo och Kee. Fredrik är upptagen med annat och enligt Bosse vill Kee köra gitarr själv. Trummis är när detta skrivs inte klart. Liven Last Night of The Glam Gods ska släppas i vår. Eventuellt kommer en Greatest hits i samband med Sweden Rock spelningen. Easy Actions dokumentör film "A hot summer night" var föremål för skratt på 100 Höjdare. Inget nytt när det gäller den eller Blood Track för övrigt.