GABBA GABBA - Per Orvegård  Punkromanen är en genre som inte översvämmat den svenska bokmarknaden hitills, Per Orvegård, med ett förflutet, som trumslagare i Östersunds första och mesta punkband, Shit Kids, har romandebuterat med ”Gabba Gabba”, Sveriges första punkroman. Boken handlar om provinspunkbandet Trotts och dess medlemmar, ett kompisgäng som har fastnat för Ramones och punkrocken. Nu är punken bara en bakgrund till historien om dessa killar, storyn hade likväl kunnat berättas med 60-talspopen, eller 80-talets hårdrocksvåg som musikalisk kuliss. På ett sätt är det lätt att dra paraleller till ”Populärmusik från Vittula”, då boken på samma sätt använder musiken som en katalysator och drömmaskin. Så att kalla den ”Punkrock från Vittula”, är inte helt vilseledande för de som vill ha något att jämföra med. ”Gabba Gabba” har dock inte den svärta, som präglar Mikael Niemis bok. Detta är inte menat som kritik utan bara ett konstaterande. För ”Gabba Gabba” är en bok där vi, som är födda på 60-talet,  påminns om hur livet kunde te sig i en svensk håla i slutet av 70-talet. Om känslan att vara tonåring, umgänget med polarna, de ständiga tankarna på flickor och på den kommande helgens fester.
Per tecknar många roliga och ibland smått plågsamma exempel, där man känner igen sig alltför väl, bland annat hur man som punkare på 70-talet ständigt riskerade förfrysning, då man envisades vintertid att gå iklädd tunna nylonskjortor eller t-hirts under skinnjackan och dessutom vägrade använda mössa, ett problem som många av dagens punkare inte tycks lida av då de gärna bär mössa året runt. Men jag hoppas verkligen att den urspårade festen hos Katrina inte är baserad på en verklig händelse, denna lätt absurda scen som man småskrattar igenkännande åt men också lider med den stackars Katrina och hennes föräldrar. ”Gabba Gabba” får mig verkligen att känna hur avlägset detta 70-talets Sverige ter sig idag. En tid utan Internet, MTV, reklamradio, alkoläsk, datorer och mobiltelefoner. Men en tid där Expressens nöjesidor betydde att man, istället för som nu får veta allt om de senaste semikändisarna, hittade massor av tips på ny bra och spännande musik, i artiklar signerade Mats Olsson eller Erik Hörnfeldt. En tid där det var en stor personlig framgång att kunna ge ut en skiva och där det betydde nästintill succé att få densamma spelad i radio. En tid när man riskerade liv och lem bara för att man hade ring i örat eller en t-shirt med Sex Pistols-motiv. Låt er med hjälp av ”Gabba Gabba” och en flaska Beyaz påminnas om denna tid. Och till er yngre är mitt julklapptips: Ge boken till mamma eller pappa och de kommer garanterat att få något glansigt i blicken, utan att de ens smakat på glöggen, när de läser den. Gabba Gabba Hey ho let´s go!