Sixten (6-10) Redlös
Småland – Jänköping 1982-
Medlemmar:
Jöjje: Sång
Hedda: Bas
Johan Lundgren: Gitarr
Johan Bomberg: Trummor
Mats ”Lutten” Larsson: Trummor
Pekka Hiljanen: Trummor
Historik:
I slutet av 1970-talet var Jönköping en stendöd stad för alla som inte gick i kyrkan eller ägnade sig åt sport. Radion spelade outhärdliga discodängor och raggarna regerade på helgkvällarna. Med trasiga kläder, nitar och färgat hår var det mer troligt att åka på stryk än att lyckas köpa ut folköl på ICA-flamman. Det fanns knappt några uteställen – förutom ytlighetens högborg Diskotek Banana, och dit kom man ändå inte in. Märkligt nog var just Banana ett av få ställen i Sverige som några år tidigare förärats ett besök av det då ganska okända punkbandet Sex Pistols. Som av en händelse blev Banana också platsen där Sixten Redlös exakt tio år senare gjorde en av sina sista spelningar – och avslutade konserten med en egen version av Bodies som en hyllning till barndomens punkhjältar.
Sex Pistols var ett av banden som rullade konstant i bergsprängaren vid skateboardrampen i Huskvarna Folkets Park, där medlemmarna i det blivande Sixten Redlös hade lärt känna varandra några år tidigare. De var några av Jönköpings sista skateboardåkare när den första vågen ebbat ut. På helgerna kom storheter som Ebba Grön, Reeperbahn och KSMB till Folkets Park, och musikföreningen Acne hade börjat arrangera egna punkkonserter där inga krav ställdes på musikalitet. En av de spelningarna blev den direkta gnistan.
– Vi hade sett Blå Fobi och konstaterade att dom var så sjukt dåliga. Vi borde bli bättre än dom på tre veckor. Det var vårt första mål, berättade Jöjje senare.
Med extrema lågbudgetinstrument började de repa i garaget hos trummisen Jonas Bäckman. Sättningen var Jörgen ”Jöjje” Andersson på sång och gitarr, Johan Lundgren på gitarr och Henrik ”Hedda” Norrsell på bas. Den första låten, Feminint 81, döptes efter en affisch i ett frisörfönster. Budskapet var enkelt: du som låter dig köpas av modeindustrin är stenlurad och en stor nolla. Bandet kallade sig Rövens Hämnd men bytte namn till Sixten Redlös innan 1981 var slut.
Tre månader efter de första ackorden stod de på scen – på en skateboardshow i Attevikshallen i Jönköping. Fyra låtar i högt tempo, ostämda gitarrer och falsksång. Publiken skingrades ganska snabbt. Några veckor senare spelades en enkel demo in, som mest bekräftade hur illa de lät. Dags för fler kvällar i replokalen – vilken av alla replokaler det var mindes nog ingen.
Under 1982 var det kravaller i Jönköping. Raggare mot punkare, polisen mot punkare, punkare mot hårdrockare. Skyltfönster smashades, tårgas, ridande poliser.
Allt detta blev startskottet för parollen ”ge oss en lokal!”. Ockupationen av gamla brandstationen var en signal: – Den här gången kommer ni inte undan! Ockupationen kom väldigt lägligt för bandets medlemmar som var 16-17 år och just började inse hur förödande tråkig staden var. Plötsligt fanns det nåt som kändes meningsfullt och kreativt och de anslöt till ockupationen och spelade även på stödfestivalen som hölls på Rigoletto.
Politikerna kom tillslut med ett kompromisserbjudande: ett föreningshus under kommunens överinseende i gamla STAB-fabriken. Det sågs som ett försök att splittra ockupanterna som ville ha en fristad utan kommunens inblandning, men väl installerade insåg bandet fördelarna. De fick en billig och permanent replokal, mf Acne fick en föreningslokal och en permanent scen – och i stort sett samtliga i bandet, som hoppat av skolan, fick ungdomspraktik på Kulturhuset. 80:- om dagen, fyra timmars arbete och replokalen i samma byggnad. Det gick att spela dygnet runt. Inga grannar, inga föräldrar, ingen som klagade.
Jonas hoppade av och Johan Bomberg från Laughing Container värvades som ny trummis. Med honom åkte bandet till Töreboda och spelade in en ny demo i Micke Blomkvists Kloakenstudio – Micke från Asta Kask erbjöd studiotid gratis, troligen utan att ens ta betalt för rullbandet. Fem-sex låtar spelades in. Flera av låtarna hamnade sedermera på ett antal kassetter. JP och Smålands Folkblad hade ambitiös lokalbandsbevakning och det utnyttjade Sixten flitigt genom att förse dem med fakta, halvsanningar och överdrifter. De skapade ett rykte om sig att allt kunde hända på ett Sixten-gig.
En dag fick bandet syn på en annons i JP: spela in gratis i studio. De åkte till studio Perfekt i Huskvarna som drevs av en gammal dansbandsmusiker. När allt var klart bad de om en kopia av inspelningen.
– Ja det går bra, men bandet kostar 1000 kronor, svarade han.
Nyskapande affärsidé, men han fick behålla bandet.
I stället spelade de in två låtar i lokalradions mobila buss med Lennart Wass som tekniker och släppte tillsammans med Jönköpingsbanden Laughing, Sex Machine och Dansdepartementet en samlingskassett från S-Skivor. De fyra banden gjorde också en del konserter tillsammans, varav den första på det nyinvigda Kulturhuset. Efter en gigantisk affischeringsturné mellan Gränna och Skövde såldes samtliga 250 biljetter och alla kassetter. Att det rådde illegal ölförsäljning försämrade inte stämningen – och när polisrazzian kom var allt förberett: sprit- och ölbackar hissades ut i rep genom fönstret.
Spelningarna som följde var kaotiska till sin natur. En av dem uppmärksammades stort i lokalpressen när bandet spelade i Pingstkyrkans tält. Jöjje deklarerade glatt att religiösa är rädda för att dö, och på tidningsfotot syns han ge fingret åt det kristna band som skulle inta scenen efter Sixtens gig – ett gig som slutat med att gitarristen Johan slängde sin gitarr på scen och rusade efter en ur publiken för att tömma en ketchupflaska över dennes huvud.
Johan B hade fått nog och återigen stod bandet utan trummis. Rekryteringen föll på Sex Machines trummis Lutten – en cool kille med trådsmala armar och rätt attityd, som dessutom hade spelat trummor i ett av Jönköpings första punkband, Seg Deg.
När den egna singeln väl spelades in var det Lennart Wass – nu nybliven skivbolagsdirektör för S-Skivor – som tog initiativet igen, i lokalradions gamla lokaler på Hovrättstorget. Skivomslaget var klipp och klistra från fotografier, skateboardtidningar och skrivmaskinspapper. Till baksidan lånade man Heddas mammas bibel, som lades på en gravsten, uppslagen på sidan 666, dekorerad med en fisk och en tänd cigarett i munnen. Heddas mor, som var bibliotekarie, var aningen bestört. Omslagen till förstaupplagan på 500 exemplar limmades ihop för hand på ett golv i Torpa i Jönköping för att hålla nere kostnaderna. Tyvärr limmades en hel del singlar ihop i processen. Singeln Ni Ska Få Ångra / Hämnd var slutsåld inom en vecka.
Spelningarna trillades in på allvar och bandet började turnera. I Linköping drog en kille i publiken i Jöjjes mikrofonställ, stämningen surnade, Jöjje drog stället i huvudet på killen – som vräkte ner sångaren från scenen så han bröt benet.
S-Skivor var nöjda med singeln, nu uppe i 3000 sålda exemplar, och betalade för singel nummer två: 1000 Stöveltramp / I Wish I Woz an Animal. Sixtens krav var en ordentlig studio. I Dansdepartementets Cheva-van drog man till Vaxholm och spelade in hos MNW med Curt-Åke Stefan bakom mixerbordet och Peter Puders från Commando som teknikerlärling. På kvällen kom en man vid namn Niklas förbi och lämnade en kasse tyska naturfilmer av det lättklädda slaget. Bandet övernattade i studion och på kvällen kom en man vid namn Niklas förbi och lämnade en kasse tyska naturfilmer av det lättklädda slaget. Den typen av videofilm var sällsynt på den tiden och fick bandet att fullständigt glömma bort ett ägg som kokade i köket på övervåningen .Det tog nog några veckor att sanera o vädra ut stanken. Inspirerade av filmen spelades dagen därpå alla pålägg in nakna, vilket genererade ett och annat höjt ögonbryn hos stråkorkestern som kom förbi för att rigga inför sin inspelning. Niklas blev senare världskänd snuskhummer i USA under namnet Nic Cramer.
På en Norgeturné körde bandet in i en bergvägg efter att ha blivit prejade av en lastbil. Hyrbussen blev tillknycklad, men ingen skadades. Senare spelade de med Stockholms Negrer – även de med trummisproblem. Negrerna lovade Lutten guld och gröna skogar om han packade sitt pick och pack, tog med flickvännen och några flaskor hemkört och flyttade till Stockholm. Paret fick dessutom för en spottstyver hyra Alonzos grymt sunkiga minietta i Sundbyberg. Lutten slutade 1986.
Sixten Redlös stod återigen utan trummis.
I replokalen bredvid Sixtens på Kulturhuset repade Anti-Hund-Mina – ett gäng Spexerydspunkare med Pekka Hiljanden bakom trummorna. Han värvades snabbt. Pekka var i själ och hjärta glamrockare som lyssnade på Mötley Crüe och festade som Tommy Lee – men han levererade. Med honom i laget spelade bandet förband till The Damned och Johnny Thunders, och på den allra första Hultsfredsfestivalen 1986. Crowdsurfing, ett vält PA och att säkringarna gick så att hela scenen släcktes spelade mindre roll – succén var given. Den brittiska trion New Model Army såg delar av giget och tyckte det var bland det bästa de sett. En förfrågan om en framtida turné kom inte långt efteråt.
När LP:n Slå Alarm spelades in i Hakarps scoutstuga var bandet inte längre helt överens om hur de skulle låta. De hade i princip tröttnat på punkrock, strök nästan alla gamla låtar och försökte sig på mer traditionell rock – och blev plågsamt medvetna om att de kanske inte var musiker i första hand. De tidigare låtarna hade byggt på ren energi, och utan den blev det inte mycket kvar. Dålig akustik och nya digitala effekter hjälpte inte produktionen. Skivan floppade. Jöjje ville flytta till Stockholm. Pekka ville partaja. Hedda och Johan L ville lämna punken för annan musik. Bara en månad innan Englandsturnén med New Model Army bestämde Sixten Redlös för att lägga av. Ett utsålt och fullsatt avskedsgig gjordes på Kulturhuset i Jönköping. Sex år, ungefär 150 spelningar och ungefär lika många kronor på bankkontot senare. Turnén som väntade fick vänta på någon annan.
Efteråt och återföreningar
Medlemmarnas vägar gick sedan åt skilda håll. Jöjje gav ut singlar med Bates Motel, Loose och SharkShow och startade 2023 bandet Helvetesmaskinen. Hedda och Johan tog upp kontakten med Jonas och startade Third Yard tillsammans med Joakim Guldbrandzen – så långt från punk man kan komma. Projektet övergick sedermera i reggae/soul/blues-bandet The Wobblers. Hedda spelade vidare med hardcorebandet G-ANX och dessutom Tom Petty-pop med Mop Tops från Falköping. Långt senare tillsammans med Jöjje i i Helvetesmaskinen. Johan startade popbandet Kung Clown, Rubber Soul och spelar idag med coverbandet Ebba Green. Lutten spelade med Stockholms Negrer, Scratch, Blancheflor och My Way och gjorde inhopp i bl a Strindbergs och Diamond Dogs. Idag återfinns han i Mårten Lärka och Emligheten. Johan Bomberg spelade med Man Klan, Suzy Beats Them All och G.O.L.D som är aktiva igen.
Bandet återuppstod för enstaka spelningar under åren. 2009 gjorde dom några gigs med Asta Kask och 2017 en turné med KSMB.
Diskografi:
Singel: Ni Ska Få Ångra / Hämnd (S-Skivor – SNR 008 -84)
Singel:1000 Stöveltramp / I Wish I Woz an Animal (S-Skivor – SNRS 015 -85)
LP: Slå alarm (S-Skivor – SNRLP020 -87)
CD: Sålunda spelade Sixten Redlös (Sea Dog Records SEA 002 -94)
