Inferno – Heartbreak Hotel – Heartbreak
Södermanland – Eskilstuna 1974-1983
Medlemmar:
Peter ”Fatale” Torsén: Gitarr, sång
Jan(-olof) O’Boogie: Gitarr, sång
Tommy ”Bob Patch” Persson: Bas
Håkan ”Tam Patch” Persson: Trummor
Micke Börstell: Keyboards
Cathi: Sång 1974-77
Lena: Sång 1974-77
Historik:
Inferno och hamburgeriet 1974-76
Att man bildar band för att få tjejer är en klyscha – men den är sann. Peter Fatale och Jan O’Boogie hade lärt känna varann genom Mats Lantz. Janne, som egentligen hette Jan-Olov men kallades Janne eller J-O, var redan lite av en rockstjärna i Eskilstuna. Peter hade bara året innan plockat upp gitarren med Lou Reed som ledstjärna. Tillsammans bildade de stommen i det som kom att heta Inferno.
– Jag vet faktiskt inte varför vi valde det namnet, säger Fatale.
Målet var att få spela på den årliga musikfestivalen i Eskilstuna. Progg och fusion dominerade scenen och Inferno var så antiprogg man kunde vara – men de fick ändå ett tjugo minuter långt set. Det gick bra. Inferno bestod vid det laget av Peter och Janne samt bröderna Tommy och Håkan Persson, som fått artistnamnet Patch. Lite senare kompletterades sättningen med två körtjejer och en gästpianist – ingen mindre än Micke Börstell, som vid sidan av Inferno även spelade i dansband.
Parallellt roade sig Janne och Peter med att skicka inspelningar till radioprogrammet Bandet Går, där de senare fick göra varsitt eget program. Det var också under den här perioden som Peters alter ego Walter Kurtsson föddes – en figur som fick ta sig an det som Peter själv inte ville ägna sig åt, som till exempel att försöka vara popstjärna.
Åren 1974–75 var intensiva. Bandet drev musikförening med tillhörande fanzine, men i slutet av 1975 hade Inferno kommit till ett vägskäl. Med körtjejer och keyboard hade de blivit ett storband – men det var basic rock and roll de egentligen ville hålla på med. Janne, Tommy och Håkan bröt sig ur och startade Mushroom, ett psychrock-projekt inspirerat av engelska Hawkwind, med inspelningar som borde intressera japanska samlare av den musikaliska genren. Peter och de övriga tog steget åt andra hållet och lät sig inspireras av Ronnie Lane’s Slim Chance – musiken blev mer avskalad och akustisk. De båda banden repade sida vid sida under ett års tid.
Sedan hände något.
1976 började Peter och Janne jobba på hamburgeriet Max i Eskilstuna. Peter började på golvet och avancerade inom några månader till restaurangchef – och anställde Janne. Det var på Max som plattan dök upp. Inte Cool Candys Godbitar 4, utan ett svartvitt skivomslag föreställande fyra killar i läderjackor och slitna jeans uppställda mot en tegelvägg. The Ramones första album.
– Det var en bomb som slog ner, säger Peter. Vi slängde alla våra låtar.
De spelade plattan om och om igen på hamburgeriet. Ibland stack de till replokalen på lunchen och gjorde egna Ramoneslåtar på tre ackord. Tommy och Håkan övertygades om att det här var världens bästa band, och det gamla gänget återbildades för att spela enkel rock and roll igen.
Namnbyte och sopsäckar
1976 döpte de sig till Heartbreak Hotel – ett namn som Peter i efterhand har svårt att försvara. – Det låter ju som ett raggarband eller åtminstone ett som lirar Elviscovers, erkänner han.
Bandet repade flitigt och för att få ekonomin att gå ihop jobbade Peter som musiklärarvikarare. En tidig punkspelning genomfördes iförda svarta sopsäckar hemma i Eskilstuna, men det blev ingen braksuccé.
Danny, Domino och Sonet
Sommaren 1977 förändrades allt. Under en konsert med Lou Reed på Gröna Lund stötte bandet på Danny Maloney, en festfigur som sålde t-shirts och halsdukar vid konserter. Danny blev deras manager. – Han spenderade mycket pengar på oss, konstaterar Fatale.
Ett gig på klubben Domino bokades och en massa bransfolk bjöds in – bland dem Ola Håkansson som letade punkband till Sonet. Kontrakt skrevs och fyra låtar spelades in hemma i Eskilstuna. Crap Actor – som senare blev Vill Ha Dej – och Hallo Baby, vars titel lånats från filmen med samma namn, hamnade tillsammans med Ride in the City på samlingsplattan Swedish Tracks –79.
Sonet slog på stort och skickade Heartbreak, Tears och Hangover på en tio spelningar lång Sverigeturné. Bandet var mellanakt, vilket passade dem utmärkt. – Det var en lyxig turné med råddare och hotell, något vi inte skulle bli bortskämda med framöver, säger Peter.
Singeln skickades till Bengt Grafström på P3 i Malmö, och det visade sig vara ett lyckokast. Bandet bokades för en livespelning i programmet Onsdagsbiten och togs ut till Europatoppen, där ungdomar i hela Europa röstade på nya skivor från sina respektive länder. Heartbreak Hotel landade på en hedervärd fjärdeplats.
En inspelning för Tonkraft gjordes också, men relationen till Sonet gnisslade. Bandets låtar föll inte bolaget på läppen och försök gjordes med texter på svenska – utan framgång. Droppen kom när bandet spelade in Vild, en låt de själva var övertygade om var en hit. Sonets svar var ljumt. – Grabbar, det låter ju som My Sweet Lord med George Harrison, fick de höra.
Jan O’Boogie hade fått nog och hoppade av för att bilda eget band.
Ny energi och debutplattan
Peter ringde Micke Byström, som hade en fotbollskarriär på gång men valde att skrinlägga den till förmån för sex, drugs and rock and roll. Micke Börstell plockades också in som permanent medlem och bandet fick ny energi. Danny hade tappat sugen i och med Jannes avhopp, så nu skötte man allt själva.
En demo skickades till olika skivbolag och Tyfon nappade – de ville ta sig in på rockmarknaden och hade startat etiketten Wave. Stand-In valdes som första singel och spelades in i Peter Himmelstrands studio Musikfabriken. Micke Byström, som bodde i Stockholm och hade kontakter, fixade bättre instrument – ut åkte de billiga gitarrerna, in kom Gibson och Fender.
Debut-LP:n I Hetaste Laget spelades in på hemmaplan och fick genomgående bra kritik. Bokningssidan var svagare – spelningar kom in när arrangörer ringde till Eskilstunas Folkpark och frågade om Heartbreak. Men efter ett gig på Rock Palais hörde EMA och Showringen av sig, och EMA vann budgivningen. Vid samma spelning försökte Magnus Uggla köpa loss Tommy och Håkan till sitt Vittring-band.
Tältturné och TV
Jag Är Inte Kär spelades in i maj 1980. I juni gav sig bandet ut på sommarturné – utan Micke Börstell som hade valt att sluta – och utan budget för hotell. Lösningen blev tält och campingplatser längs vägen. När bandet spelade i Övertorneå en helg och Boden veckan därpå var det enklast att bara stanna kvar i norr. – Jag har aldrig haft så roligt som då, säger Peter. Och på campingen i Motala träffade han sin dotters mor.
Höstens stora händelse blev en medverkan i Måndagsbörsen – vid den här tiden det viktigaste TV-programmet för den som ville lyckas i popbranschen. Franska discostjärnan Patrick Juvet hoppade av och Heartbreak tog chansen. Framträdandet lade grunden för nästa års turné. I december släpptes Ung och Gjord av Glas, men Wave hade valt en promotionbild som omslag istället för bandets eget förslag, vilket försämrade relationerna till bolaget.
På plussidan fick bandet kontakt med ljudteknikern Hans FX Fredriksson – son till Frida i ABBA. Genom hans kontakt med Benny Andersson fick Heartbreak låna en av de första portastudiorna, vilket satte fart på låtskrivandet. – Snacka om lyft, han kunde verkligen det här med ljud, säger Peter om FX.
Början till slutet
Bandet tröttnade alltmer på Wave. Lelle Modern, som jobbade som säljare på EMI och hade ljussatt bandets folkparksturné sommaren 1981, fixade så att de hamnade på EMI i stället. Ett brev skickades till Wave – och bandet sa upp sig.
Lasse Lindbom skulle producera, men han var upptagen med ett popband från Halmstad. Heartbreak väntade. Till slut spelades singeln Rösten i Radio in – en låt de var övertygade om att P3 inte kunde neka. – Vilket de så klart gjorde, konstaterar Peter torrt.
LP:n WOW spelades så småningom in med Kaj Högberg som producent, men resultatet var inte vad bandet hade hoppats på. Högberg ville ta låt för låt i studion istället för att spela live, och hans idé om att utesluta cymbaler var det ingen som förstod. – Popmusik utan cymbaler… nä, säger Peter.
Skivan sålde dåligt. Popbandsperioden var över – de flesta banden från popvågen 1979–80 hade lagt av, och nu var det Heartbreaks tur. Peter hade blivit pappa och ville vara med familjen. Bandet genomförde en avskedsspelning som redan var inbokad och smög ut bakvägen. När singeln Popmusik släpptes var gruppen redan upplöst.
Återföreningarna
Men Heartbreak Hotel lät sig inte helt begravas. Med jämna mellanrum hamnade medlemmarna på samma scen igen. Senast skedde var vid Heartbreaks Hotels jubileum 2016 så kanske är inte sista ackordet ännu spelat.
Diskografi:
Singel: Hello baby – Ride in the city (Sonet DÄFT-2 -79)
Singel: Stand in – I hetaste laget (WAVE-S 001 -79)
Singel: Jag är inte kär – Mode modern (WAVE-S-004 -80)
Singel: Rösten i radion – Drömmen är över (Columbia 7C 006-35905 -81)
Singel Min tjej viker ut sig i Fibban – Konsten Att Slå Ihjäl Tid (Columbia 7C 006-35923 -82)
Singel: Popmusik – Jag längtar hem (Columbia 7C 006-36108 -83)
LP: I hetaste laget (WAVE-LP-8001 -80)
LP: Ung och gjord av glas (WAVE-LP-8002 -80)
LP: Wow! (EMI Svenska AB – 7C 062-35983 -83)
LP – Samling: Swedish Tracks -79 Hello Bayby – Ride in the City (Sonet DÄFT-1 -79)
Kassett: Samling: Swedish Tracks -79 Hello Bayby – Ride in the City (Sonet DÄFT-1 -79)
Kassett: Ung och gjord av glas (WAVE-Cass-8002 -80)
Kassett: Wow! (EMI Svenska AB – 7C 062-35983 -83)
CDr: Konsten att slå ihjäl tid (Zero Zero Musik ZZ2015-4 2015)
CDr: Heartbreak Hotel – Live i Tonkraft
CDr: Musik för brustna hjärtan 77-79 (Zero Zero Musik ZZCD-31)
CDr: Här & Nu (Live i Studio 2014) (Zero Zero Musik ZZ2014-1)
DVDr: Kosnten att slå ihjäl tid
