Cellskräck

577878_10150699800630793_1619753199_n cellskräck Foto: Micke Rip cell1 cell1 cell2 cellskreck cellskreck20 cellskreckvasan16
Cellskräck
Stockholm – Handen 1978-1980 (Foto: Micke Rip – Ann Duroj – Arne Wickman)

Medlemmar:
Peter ”Peppe” Björklund: Sång
Johan ”Jojje” Jernegrip: Gitarr
Micke ”Rip” Borg: Gitarr
Stefan Kery: Gitarr
Olle Schedin: Orgel, saxofon
Peter ”Dickie Dread” Dixon: Bas
Jonas ”Poppis” Lönnå: Trummor
Adam Wachtmeister:
Stefan Johansson:

Historik:
Embryot till Cellskräck bildades våren 1977 på ett högstadium i dåvarande Handen, söder om Stockholm. Sångaren Janne ”Bengtsson” Håkansson, gitarristen Johan ”Jojje” Jernegrip och basisten Janne Hultén satte en blöjraggare bakom trumsetet och började repa under namnet The Idiots i skolans musiksal. Efter att trummisen fått sparken hoppade ”Bengtsson” av för att skrika i Black Nails. Senare blev han ökänd som roadie åt bland andra Strindbergs.

Jernegrip trotsade grannarnas klagan och fortsatte väsnas med en ny sättning i källaren till sitt hyreshus. Peter ”Peppe” Björklund ersatte ”Bengtsson” och blev Cellskräcks odiskutable frontfigur. Han var släkting till Rockfolkets Leif ”Burken” Björklund och skrev in sig i den svenska punkhistorien när han rakade av sig håret och blev landets första skinhead med mohikanfrisyr.

Under 1978 och början av 1979 slank ett flertal punkisar in och ut i bandet, bland annat gitarristen Stefan Kery (senare Stomachmouths). Jernegrip hade från årsskiftet parallellt spelat med USCH, som snart knöt honom till sig helt. Först på försommaren stabiliserades Cellskräcks sättning. Fanzinredaktrören Micke ”Rip” Borg hade fått nobben av Incest Brothers men dög bra som ny gitarrist åt Björklund och kompani. Fram till denna tidpunkt hade Cellskräck uteslutande spelat sin reggaeinfluerade, stökiga punkrock live. Nu var det dags att pröva lyckan i studion. Med Olle Schedin på orgel och saxofon spelade Björklund, Borg och basisten Peter ”Dickie Dread” Dixon och trummisen Jonas ”Poppis” Lönnå in två låtar till samlingsplattan ”Hemliga vågen”. De gjorde också en demo åt etiketten Slick. Närmare en egen skiva än så kom de inte.

Bandets höjdpunkt blev istället en internationell punkhappening ”Concert of the moment”, på Saltlagret i Köpenhamn den 9 november 1979. Av 24-timmarsfestivalen blev det senare en trippel-livealbum. Cellskräck låtbidrag kom dock bort i hanteringen. Gruppens medverkan på skivan utgörs istället av ett telefonsamtal, i vilket arrangören garanterar att Borg och hans bandkompisar trots allt ska få del av kommande royalties. Några pengar har de ännu inte sett röken av.

Tillbaka från Danmark harvade Cellskräck vidare fram till hösten 1980. Då hade all inspiration trutit. Lönnå gick hellre på disco än repade. Borg och Dixon ville ha något nytt och bildade Tom Pop med folk från Razzia.

Borg var senare med i Hellmoppers, Love Scuds och The Part-Time Posers och drev också både inspelningsstudio och rockklubb. Jernegrip har inte hörts av sedan han bände strängar åt Tredje Könet i slutet av 1980-talet. Scenpersonligheten Björklund brottades under tiden i Cellskräck med svåra familjeproblem, vilket ledde till att han hamnade på gatan. Utstött och bostadslös fann han logi på ett behandlingshem för unga missbrukare och bröt helt med sina punkkompisar. I augusti 1983 begick han självmord.
Från boken Ny Våg

Låtar: Booze and drugs, Blå Amazon, Why do I sit here?, Tunnebanereggae, Stockholm SS, Fristat

Diskografi:
Samling LP: Hemliga Vågen – Fristat – Vad ska vi göra? (Hemligt HEM 001 -80)
Samling DVD: The Filth & The Fury – bonusmaterial – Blå Amazon (Folkets Bio – 2003)

 

FRÅN VECKOREVYN
Cellskräck från Upplands Väsby, Handen, Stora Mossen och Rågsved, består av Jojje Jernegrip, 17, Adam Wachtmeister, 18, Stefan Johansson, 16, och Peppe Björklund, 18.
De har existerat som grupp i cirka 8 månader, och har haft ett halvdussin spelningar, alla i stan.
-Vi har blivit erbjudna spelningar ute i landet, men det har inte blivit något av med det, säger Peppe Björklund. Nu repar de hemma hos Adam i Stora Mossen en gång i veckan.
Då kör de ren punkrock Fast två reggaelåtar har smugit sig in på repertoaren, som är både på engelska och svenska.
-Punken är jävligt bra, för man behöver inte vara så skicklig.
För till exempel hårdrock måste man ju kunna sola bra på gitarr, men för punkrock räcker det med de vanligaste ackorden. Man kan börja spela ute redan efter ett par månader, säger Adam.
Om Stockholms publiken tycker de:
-Lite slöa, de verkar ofta komma på konserterna bara för att ha någonstans att vara eller någonting att göra.
Ekonomiskt går det ofta jämnt upp.
Utrustningen är visserligen värd 20 000 kronor, men ofta får de spela gratis eller rent symboliska summor 20 kronor per man till exempel.
FRÅN VECKOREVYN SVERIGE SPELAR

cellskreck_aok

Från Anarki o Kaos

 

City Rocker Nr 5
Efter att Cellskräck spelat drog jag med dem ner i källaren för en pratstund.
De var upptagna till en början att posera för en kille från Vecko Revyn (Svensk damebla´).
Så efter att ha blivit fotograferade ni alla möjliga poser,
fick jag en pratstund med dem.
CR: – Hur är det att posera och figurera i en tidning som Vecko Revyn?
Cellskräck: – Det är lite besvärligt, det blir ansträngt och arrangerat.
CR: – Vad tyckte ni om publiken i kväll?
Cellskräck: Vi tyckte den var bra.
CR:- Men det verkar som om punkarna här i Stockholm blivit apatiska.
Det är nästan ingen som orkar att poga, hur kommer det sej?
Cellskräck: – Det beror kanske att det är för mycket spelningar.
Det är konserter nästan varje dag.
Sen är det i stort sett samma folk som går på alla spelningar så orkar folk inte rör på sej.
Det gör de bara när de mest populära banden spelar.
CR: – Hur är det när utländska band spelar här?
Cellskräck: – Då är det fart på folk, en massa pogo.
CR: – När bildades Cellskräck?
Cellskräck: – Första spelningen var på Jarlateatern i september i fjol.
Då hade vi bara repat 3 gånger innan.
CR: – Hur gamla är ni ?
Cellskräck: – Två är 18, en 17 och en 16 år.
CR: – Vad gör ni annars?
Cellskräck: En jobbar på ett lager, en på posten, en går i skolan och en är arbetslös.
CR: – Vad vill ni med musiken?
Cellskräck: – VI vill bara spela.
CR: – Men varför punk?
Cellskräck: – Det är enkel musik att spela.
CR: – Är det lätt att få spelningar?
Cellskräck: Ja ganska lätt, vi har haft 6 spelningar.
CR: När det är så enkelt, betyder det att punken i Stockholm är etablerad?
Cellskräck: – Nej egentligen inte, det är lätt att få spelningar beroende på att det finns så många spelställen.
Domino t ex tror de kan tjäna pengar på punken, men det tror inte vi är möjligt.
Fast några band har till en viss grad blivit accepterade.
CR: – Bland tjejerna verkar det som om kläderna och hur de ser ut att vara det viktigaste, vad tycker ni om det?
Cellskräck: – Punk har ju egentligen ingenting med kläder att göra, innerst inne är posörfolket punkare också.
CR: – Finns det punkkläder att köpa i Stockholm?
Cellskräck: – Nej men många åker till London, speciellt de som har jobb, sen så är det många som gör kläder själv.
Det är OK.
CR: – Ni har nyss gjort en reaggelåt, varför?
Cellskräck: – Vi tycker att reagge är härlig musik att spela.
CR: – Har ni några planer på att ge ut en skiva?
Cellskräck: – Nej i nuläget har vi inga såna planer.
Det är för dyrt, det kostar mellan 2-300 kronor för 500 ex.
Av Jan Olufsen Från City Rocker Nr 5 (Norskt fanzine)


Från Nya Musik Expressen

Kommentera