Pilsner
Södermanland – Katrineholm 1981-1984 (Foto: Lasse Johansson)
Medlemmar:
Tibor ”Tibbe” Berki: Sång, gitarr, klaviatur
Alf Galfvensjö: Gitarr
Staffan Källström: Bas
Sid Jordan: Trummor
Historik:
Intervju i Sörmlands Lokalradio, någon gång under första halvan av 80-talet:
”Varför heter ni Pilsner?”
”Gott.”
<Tystnad>
”Killen har rätt.”
Pilsner bildades 1981 när Tibbe, Affe och Staffan slog sig ihop med Sid eftersom han ville lämna basspelandet och gå över till Trummor. De förstnämnda spelade fortfarande i det lokala bandet Måla Jojje Röd och Sid trakterade basen i Maximilian Rythm Five.
Till en början var Pilsner ett hobbyband såtillvida att bandet spelade diverse covers – från Donna Summer till Iggy Pop. Men efter en trevande inledning utvecklades låtskrivandet där alla bidrog i olika konstellationer.
Konserterna var starkt influerade av det tidiga 1980-talets musikföreningskultur, där olika föreningar ”bytte” band och spelningar med varandra. På det sättet fick Pilsner spelningar i bl.a Timrå och Motala, med de nackdelar det ibland kunde innebära – i Timrå var det fler i publiken från de fyra olika medverkande banden än vad det var som betalade inträde. I övrigt spelade Pilsner ett antal gånger på hemmaplan i Katrineholm, i grannstaden Flen samt på Ritz Rockbar och Kaos i Stockholm.
Hemma i Katrineholm blev bandet också en inspirationskälla för det unga punkbandet Skandal som efter att ha börjat som ett traditionellt punkband snart styrde in på den mer svängiga rocknrollstilen.
Anders ”Boba” Lindström: – Staffan i Pilsner överlät sina guldplatåskor och jag minns en kväll hemma hos Tibbe när han gick igenom milstolpar i rockhistorien. Vi drack té och lyssnade på Iggy and the Stooges, David Bowie, New York Dolls, band som kom att bli avgörande för mig. (Från Boken Rockholm – Lasse Johansson)
Pilsner första vinylmedverkan var på den lokala rockföreningen DUD:s (Drag Utan Drog) samlings-LP ”Andra Vinylen” där man hade med två låtar ”Brunögas Hämnd” och ”Romantic ´oon” Men man ville naturligtvis släppa en platta i eget namn vilket blev 7:an – ”I Refuse” /”Sleep with you”.
Singeln producerades av New York Dolls/Heartbreakerstrummisen Jerry Nolan som bandet hade uppvaktat efter en spelning med Teneriffa Cowboys i Flen. Jerry producerade inte bara singeln utan medverkade också på sång och percussion i låten I refuse. Troligtvis kunde Jerry inte låta bli att medverka med både råd och dåd i en låt som var utpräglad USA-kritisk. Bandet betalade hela kalaset ur egen ficka eftersom ett halvt löfte om kontrakt med Tandan Records blev intet då Sanji valde att istället satsa på Easy Action. Det ska också nämnas att både Kjell och Peo hängde i studion när Pilsner spelade in singeln eftersom Easy Action hade kvällsskiftet i samma studio.
1984 tog det slut och sista spelningen var som förband till Docent Död på restaurangen Olympia i Norrköping.
Efter Pilsner spelade Tibble klaviatur med Toms Tivoli, Staffan var med och bildade Gordinis (finns på Femte Vinylen), Sid gick med i Nashville Rebels och hamnade även i ett polisförhör uppe i Luleå på grund av sin likhet med fantombilden av Palmes mördare.
Med stor hjälp av Staffan Källström
Diskografi:
Singel: I Refuse, Sleep with you (klass IIB -83)
LP: Samling: DuD presenterar Andra Vinylen: Brunögas Hämnd – Romantic ´oon (Dud 002-83)
CD: Samling: Femte vinylen: I don´t want you – Maryland – Yeah Ugh (Mats Andersson Communication DUD2101)
]]>
Mr Metrolog
Halland – Halmstad 1981-1982
Medlemmar:
Magnus (Mange) Drugge: Bas
Historik:
Cronas garage och lägenhet var en lokal samlingsplats i Halmstad där folk träffades, umgicks och repade i olika bandkonstellationer en av de mer kända var Vicious Vision. En annan inte lika känd konstellation var Mr Metrolog som f.ö delade gitarristen Thomas ”Mr X” Klint med Vicious Vision.
Garaget blev också platsen för den enda existerande ljuddokumentation med bandet. Spelningen skulle egentligen hållits på runda puben – Östra stranden i Halmstad där Sex Pistols gjorde sin första Sverigespelning sommaren 1977. Men när man hade riggat upp sin utrustning avblåste pubens ägare spelningen på inrådan av polisen. Raskt beslutades att man istället skulle dra till Cronans garage för att tillsammans med Anarkids och Sabotage -81 genomföra den inställda spelningen. Både Mr Metrolpg och Anarkids hann spela innan polisen återigen dök upp och avbröt hela tillställningen. Som tur var hade man låtit bandspelaren stå på under kvällen och därmed dokumenterades både Mr Metrolog och Anarkids framföranden. Inspelningen såldes sedan för 20 kr till hugade intressenter. Förutom spelningen på Cronas garage gjorde Mr Metrolog spelningar på skolor och mindre klubbar under sin existens.
Det ryktas att Mr No från Vicious Vision ska ha spelat in bandet på en rullbandspelare i garaget men det matrialet är försvunnet för alltid. Eller…..
Bad Boys Co
Södermanland – Eskilstuna 1982-1985
Medlemmar:
Robin Kämpe: Sång
Anders ”Lillen” Hedlund: Trummor
Jarmo Vitikainen: Bas
Kent ”Knut” Edin: Gitarr
Jeanette ”Nenne” Wieck: Bas
Efter att Skitskägg hade splittrats klev bandets trummis Robin Kämpe upp från trumpallen och bildade Bad Boys Co i slutet av 1982. Robin tog hand om sången medan Kent ”Knut” Edin från Pepperoni and the Puztas trakterade gitarren. Rytmsektionen bestod av de två barndomsvännerna Anders ”Lillen” Hedlund på trummor och Jarmo Vitikainen på Bas båda från Lagersberg/Råberstorp, en plats som fostrat många punkare.
Bad Boys Co blev också ett inslag i dokumentärfilmen ”Fristadens Barn” där ett filmteam följde ungdomar i Eskilstuna under två års tid. Bandets medverkan i filmen medförde också att Heikki Pohjolainen bad dem göra en signaturlåt till en lokalproducerad radioteater för Radio Sörmland. Låten ”Vem fan bryr sig” var också den enda låt man skrev med svensk text. Dessutom spelade Radio Sörmland in den och bandets övriga låtar live, vilket också var det enda tillfället då Bad Boys Co fastnade på band. Då hade redan Lillen slutat i bandet och ersatts av Jeanette ‘Nenne’ Wieck på bas och Jarmo tagit plats som bandets trumslagare.
Om nu inte Bad Boys Co hängde i skivstudion så var man desto flitigare som liveakt. Man spelade tillsammans med lokala band och med andra svenska band så som Asta Kask och Zyntslakt. Och när brittiska Disorder besökte Eskilstuna var Bad Boys Co förband.
Men så tog det slut. Killarna hade fått flickvänner och ville hellre hångla med dem än spela tillsammans. Robin gjorde ett sista försök med TCK innan han 1985 fick barn och blev familjeförsörjare.
Bandets enda svenska låt blev också utgiven när Undefined Sounds/Pippaluckbolaget 2009 sammanfattade Eskilstunapunken med samlingsplattan ”Vi äro huliganer”
Diskografi:
CD: Samling: Vi äro huliganer: Vem fan bryr sig (Undefined SoundsPippaluckbolaget USP30905)
Skälby Örjans
Stockholm – Järfälla 1980-1982 (Foto: Bo Majling)
Medlemmar:
Mats ”Grönis” Grönmark: Gitarr
Andreas ”Eas” Tiljander: Bas, sång
Mårten ”Morre” Tiljander: Trummor
Historik:
En repning med punkbandet Revolt – uppsnappad genom ett öppet källarfönster under en sallent skateboardpaus sommaren 1980 gjorde ett så starkt intryck på Mats ”Grönis” Grönmark och bröderna Andreas ”Eas” och Marten ”Morre” Tiljander att de bestämde sig för att bilda ett eget punkband. Mats hade tidigare spelat gitarr i ett coverband. Andreas åtog sig att sjunga och tvingades lära sig spela bas och den endast trettonårige Mårten blev trummis med skiftnyckel och skruvmejsel som trumpinnar.
Sitt trumset köpte Mårten av dansbandet Karlstad Örjans, som i samma veva också fick halv sitt bandnamn adopterat. Men med bandnamnet slutade också humorn hos Skälby Orjans. Andreas texter var gravallvarliga, influerade av Järfällas punkscen som var extremt politisk med band som Incest Brothers, Snutslakt och Revolt.
Året därpå spelades en demo in – fem låtar i högt tempo och kort därefter ytterligare tre till split-singenl ”Fritt spelrum” som de delade med Revolt. Bada banden avgudade The Clash vilket kan anas men hos Skälsby Örjans hördes kanske ännu tydligare ekon av tidiga Stift Little Fingers. inte minst i öppningsspåret ”Lyssna på oss”. Skivan pressades i 1020 exemplar och fick stor uppmärksamhey i ”Ny Våg” på P3. Upplagan sålde snabbt slut till anarkopriset fem kronor styck. På det utvikbara omslaget trängdes låttexter om politikerm, imperialister och ungmoderater med ett slags anarkistiskt manifest.
Ungefär 25 spelningar hann bandet avverka under sina två år. De flesta ägde rum i Järfällatrakten tillsammans med bland annat Incest Brothers Trekant och Köttgrottoma, men de spelade även på andra ställen runt om i Stockholm och övriga landet.
1982 medverkade Skälby Örjans på kassetten ”Rockfälla, musik från Järfälla” med den nästan sex minuter långa låten ”Glädje över Sverige” ett stycke flumrock i halvtakt med reggaedub-eko på trummonna. Senare samma år splittrades bandet utan att någon idag minns varför. Andreas började då spela med Revolt och efter deras splittring böjade Mats spela med Revolt-Benge i bandet Sex In Spect. Mats har på senare år spelat in skivor med bland andra Micke Herrström och banden Hellon, Burek V. Eve & the last Waltz med flera. Han startade dessutom lo-fi bolaget Rhythm Ace.
Disgkgrafi:
Singel: Split med Revolt: Fritt spelrum: Lyssna på oss – Indianer och cowboys – Högerns barn (BEp -001 -81)
The Toilets
Blekinge – Olofström 1980 – ….
Medlemmar:
Jens Hansen: Sång och bas
Lars Hansen: Gitarr
Stefan Just: Trummor
Historik:
»Jag cyklar utan lyse mitt i natten så mycket jag vill”. Så lyder refrängen på låten ”Hjul i natten” med The Toilets från 1982. Låten är en svängig skalåt vilket även omslaget ger tydliga vinkar om.
Så lät dock inte bandet vid starten två år tidigare. Efter att i olika konstellationer blandat vilt mellan blues, jazz, jazzrock, funk och visor började de tröttna. Istället anammade de den nya vågen av punk ska och reggae och döpte om sig till The Toilets. The Police, Sex Pistols, The Specials och The Beat va några av banden som låg bakom stiländringen.
Helt släppte de dock aldrig sin bakgrund. Då och då dök gitarr-, bas- och trumsolon upp som extra krydda. Texterna var oftast av underordnad betydelse. Mest handlade de om vardagliga ting som cykelturen ovan, och när fantasin tröt stal de ibland texter ur barnboksklassikern ”Min skattkammare”
Singeln släpptes på skivbolaget Amalthea där Mikael Wiehe var en av de aktiva, och det var också han som ringde upp familjen Hansen och erbjöd bandet kontakt. Han lät dem också spela förband till sig själv ett flertal gånger.
The Toilets bestod av bröderna Jens och Lars Hansen (sång och bas respektive gitarr) samt grannen Stefan Just på trummor. Och så såg även bandet ut när de 2005 gjorde en spelning hemma i Olofströrm i samband med släppet av samlingsskivan ”Greatest shits”, en bränd dubbel-cd med 48 nyinspelningar ur bandets digra repertoar.
Från boken Ny Våg
Diskografi:
Singel: Hjul i natten – One day (Amalthea AMS 2009 -82)
BLT – CARINA LODGE
SYDÖSTRAN – CAROLINE KIDEBÄCK
]]>
Svea Skandal
Ulricehamn – Västra Götaland 1979-1985
Medlemmar:
Johan ”Gasten” Borg:
Mikael ”Gusten” Gustafsson:
Sven Olof ”Böy” Johansson:
Joakim Pantzar: Trummor
Claes Claesson: Trummor
Putte Trolin: Sång
Ulf ”Garten” Abrahamsson: Gitarr, sång
Green: Trummor
G/Krille: Bas
Historik:
Starten på Svea Skandal började lite tveksamt med en repning julen 1979 och några sporadiska försök året efter. Först när vi fått låna riktiga instrument och replokal genom skolan sommaren 1981 började vi få formen av ett band. Det var jag, Gusten och två kompisar – Krille och Green. 1982 kom Böy med vilket innebar att kärntrion, Mikael ”Gusten” Gustafsson, Johan ”Gasten” Borg och Sven Olof ”Böy” Johansson var komplett. Andra som vid något tillfälle spelade med Svea var Joakim Pantzar, Claes Claesson, Putte Trolin och Ulf ”Garten” Abrahamsson.
Till en början hade vi svårt att bestämma vilket bandnamn vi skulle ha. Ogräs, Kloak, Stubbåker var några. Men vi hade börjat som Svea Skandal och det blev till slut det vi fastnade för. Att vi bildade ett band var ju helt enkelt för att punkrocken väckte upp oss ifrån nån dvala. Dessutom var man uttråkad hela tiden! De vuxna tyckte ju att man kunde hålla på med någon idrott eller typ samla frimärken som fritidssysselsättning. Men genom punken förstod vi att det fanns alternativ även för oss.
Att vara punkare i en medelsvensk småstad i skarven mellan 70-80-tal var provocerande och innebar att man utsatte sig för fara. Risken att åka på stryk var överhängande. Det var inte bara raggarna, även om de var värst, som ville slå en på truten. Det fanns även lärare där man som osnuten punkare inte stod speciellt högt i kurs. En av dessa lärare slog så fort han kom åt. Snutarna var också i farten i bland. De kunde åka sakta bredvid när man kom gående, för att efter ett tag tröttna och dra i väg. De anklagade oss också för saker som vi aldrig gjort. Därav låten Snutslakt.
Men som sagt värst var raggarna i sitt hat mot oss. En gång höll de ner mitt huvud i en pissränna samtidigt som de stod och pissade över mig. Sedan när jag fick körkort försökte jag köra över en av dem som var med, tyvärr misslyckades jag vid det tillfället. Många år senare fick jag dock chansen att ge igen då samma snubbe skulle han jävlas när han såg mig på krogen. Det slutade med att jag slog ner honom och efter det så rörde han mig aldrig mer.
En annan raggarincident var när Svea skulle spela för jönnarna i Jönköping. Jag och vår polare Nicke Boström (senare i Vrävarna) skulle slänga upp lite affischer inför spelningen. Plötsligt dök det upp några raggare och en dem måttade ett slag mot mig. Jag hann ducka men stackars Nicke som stod bakom fick smällen rakt i ansiktet. Med blodet sprutande från Nickes näsa jagade de oss genom Jönköpings gator tillbaka till STAB där vi skulle spela.
Till och med mespopiga Freestyle muckade med oss. De dök upp på ett fik där vi stod och spelade flipper. Det dröjde inte många sekunder innan glåporden kom singlande – Punkjävlar , Äckliga kommunister osv. Det slutade med att Christer Sandelin och de andra fick en kanna blaskigt kaffe över sina fina och moderiktiga kläder.
Ofta när vi repade dök det upp folk som bara ville hänga och lyssna på punk. Så repen blev många gånger regelrätta konserter med efterföljande fester. Ibland var vi flera band som t.ex. Aggressiv Apati vilka hade för vana att dyka upp. En gång kom faktiskt Eddie Medusa med gitarrist och det slutade med att Eddie stod och vrålade “Ta inte min kuk” för fulla muggar. Naturligtvis så körde vi Punkjävlar också. Ett annat spelminne var när vi hösten -83 spelade som förband till Imperiet. Thåström diggade oss efter att ha sett vår soundcheck men blev jävligt sur när han märkte att publiken röjde mer till oss än till Imperiet. Och inte blev det bättre av att Böy dissade erbjudandet om att hänga med på efterfest. Hur som så var Imperiet jävligt bra den kvällen.
Andra band som vi spelade med under åren var Råttorna, Attentat, Cortex, Slobobans Undergång, Pink Champagne, Zynthslakt mfl. Vi lyckades avverka platser som Borås, Jönköping, Kinna, Västerås mfl mindre orter.
Vi spelade in hos Micke i Kloakens alternativa Antistudio vid några tillfällen. Låtarna hamnade på diverse samlingskassetter men vi var också inställda på att det skulle bli en egen skiva. Så i september 84 spelade vi in under en dag det som blev ”Med alla rätt”. Vi skulle egentligen döpt plattan till ”Mästarna är alla redan döda”. Men tyckte sen att det blev ”tufft” med att ha orden Med all rätt över våra fotografier. Dumt! Dessutom skulle omslaget ha varit mycket punkigare men tryckeriet fattade inte vad vi menade och i samma veva skulle vi ut o spela så det fanns ingen tid att göra om det.
Under hösten -85 fick vi ett fett erbjudande om att hänga med på en turne´ som vi skulle få bra betalt för, men då var jag och Böy så less på att Gusten bara ville spela snabba låtar så vi började prata om att lägga ned bandet. Det slutade med ”Borgare är äckliga-turnen -85” . På ett fullproppat Rockborgen i Borås gjorde vi vår sista spelning tillsammans med Asta Kask. Det var i oktober -85 och sista låten ut var Aggressiv Apatis låt “Zynthpop”.
Och där kunde allt tagit slut. Men…
2017 återuppstod Svea efter att folk på Komsjälsfestivalen tjötat på mig under tre års tid, att starta upp Svea o spela på festivalen. Tack men nej tack…. men till slut så föddes en idé om att göra några spelningar bara för skojs skull. Leif Andree som hade varit sommarbarn i trakterna av Komsjälsfestivalen tillfrågades om att hänga på, så sagt o gjort, vi repade in ett gäng Svealåtar och ett gäng Pizzoarlåtar. Dessutom hängde SirN från Incest Brothers med så la vi in några IB-låtar i setet. Och det blev en roligt kväll med massor av glada människor.
Under 2018 kommer vi att göra några spelningar under april och maj. Eventuellt blir det en vinylsingel också. Svea 2018 består av: Gasten på gitarr o sång, Pelle Olsson på bas, Sune Karlsson på gitarr och Staffan Fagerberg på trummor + gästisarna SirN & Leif + ev. några andra “hemliga” gästisar Punken lever
//Johan ”Gasten” Borg
Låtar: Feta Olle, Punken, Dom kallar oss, Monoton, Hata veckorevyn, Pompa & ståt, Snutslakt.
Diskografi:
EP: Med alla rätt: Monoton – När Solen Gått Ner – Utan Känslor – Morgonstånd Har Guld I Pung (SS-001 -84 500 ex)
Samling kassett: Kloakskrål 2: Akta dig för snuten (Kloakens antistudio)
Samling kassett:Punk för faan! Nr.1: Ta inte min kuk live – Veckorevyn live
Samling kassett: Svenska spelmanslag 1: Piskans lag – Akta dig för snuten – Punkare
Samling kassett: Varning för ös: Hata Veckorevyn – Akta dig för snuten – Kicki skiter
Samling kassett: Förnekad existens: Piskans lag – Kicki skiter – Punkare
Stockholm – Skärholmen 1982-1984
Historik:
I Skärholmen liksom i andra förorter frodades musiklivet på gräsrotsnivå. Det har ofta tidigare avhandlats vilken mängd med band och musiker som härstammar från Skärholmen med omnejd. Legendariska är historierna om hur KSMB uppstod ur ett initiativ på den så kallade TTF, Timme Till Förfogande, då man ledsnade på och ville konkurrera med Skärholmens Brassensemble och därför bildade Skärholmens Punkensemble.
Då jag gick i ettan i Skärholmens Gymnasium annonserade musiklärarna att man lånade ut musiklokalerna som replokaler under vissa dagar på eftermiddagen och var man intresserad var det bara att höra av sig. Viss utrustning fanns att tillgå. Utan att ha någon egen erfarenhet av att spela i grupp utan bara ha börjat hänga på en och annan spelning anmälde jag mig. Jag hade provat att knäppa lite på en elbas i en musikaffär och hade fått för mig att det kunde vara grejen för mig. Nu gällde det bara att hitta några bandmedlemmar till. Jag kom att prata med några i parallellklassen om detta och till första tillfället var vi fyra man som försökte hitta något slags tema. Per Schneider på trummor, Ove Lindström på piano, Peter Bodlund på gitarr och jag på elbas. Det gick väl sådär. Vi försökte ett par tre gånger men det fanns inget riktigt driv och ingen erfarenhet av band så det rann ut i sanden. Men tiden hade jag kvar.
I min klass gick Gabbi Guiance, som redan skördade framgångar i Kekkonen Heroes, och han hade väldigt roligt åt att min plan gick i stöpet. Mest därför att vår klass hade ett slags hatisk inställning till vår parallelldito, framför allt inom idrotten men även inom annat. Gabbi tyckte dock att vi skulle ta vara på min reptid och göra ett försök ändå. I klassen gick också Peter ‘Hampan’ Hamnström som var minst lika novis som jag på elbas men ändå var mycket intresserad av att bli basist i detta fragment till band. På trummor engagerades Steven Kelly, gitarrist i Kekkonen Heroes. Själv fick jag ta tag i keyboards och det var väl egentligen det jag kunde något så när…
Första repet tog vi bara en redan befintlig låt, Kungens Man av Björn Afzelius, för att komma igång. Tanken var inte att vara ett coverband utan här skulle det skrivas egna alster. Det gick trögt men framåt och efter ett par veckor satt den något så när. Sedan blev det sommar och vi gjorde ett uppehåll. På hösten ansökte vi snabbt och fick tid igen och nu började vi fila på en egen låt. Det blev en halv cover kan man säga. I skolan hade nu en ny mattelärare, Ingrid Gustafsson, börjat. Hon var minst sagt speciell. Och hon fick ganska snabbt öknamnet Semlan. Inte så mycket för sin relativa rondör utan för helhetsintrycket då hon gick över skolgården. Tänk er en rund dam i beige halvlång kappa, gräddvitt permanentat och nacklångt hår samt på toppen en beige basker. Jämför detta med en semla och ni har hela sammanhanget klart för er. Hon var dessutom svår, i alla fall för mig som fick se betyget rasa. Detta utvecklade naturligtvis en viss avog inställning till henne varvid vi nu kommer till vår låt, Semlan Brinner.
Semlan Brinner gjordes till hälften med en egen text till musiken av The Clashs ‘London’s Burning’ men den andra hälften med ett egenkomponerat stick. Den blev inte så lång, 1:30, men den var kraftfull och vi tyckte vi fick fram vårt budskap. Om än, i backspegeln, kanske inte med den mest avancerade lyriken.
Det började vankas skolfest och vi lyckades bli engagerade som ett av de tiotal band som skulle spela. Kekkonen Heroes var redan engagerade så Gabbi och Steven lyckades klämma in oss direkt efter dem men före Carolas dåvarande band Stand By. Men vi hade ju bara två låtar. Och vi hade ju inget namn. Hampan lyckades till slut klämma fram det fantastiska namnet Djungelbullarna och så fick det bli. Dagen för festen hade jag arbetat upp en enorm nervositet. Som tur var hade vi lyckades muta en trasig själ utanför Systemet att köpa ut en pava vin, en Perlette (ja, ja) vilken definitivt skulle användas till att stärka sig. Uppvärmning skedde hemma hos Pelle Bergströmer till tonerna av Magnus Ugglas ‘Varför ska man ta livet av sig…’ och som man inte var så fasligt van att pimpla vin blev man ganska glad i hatten. Väl nere på festen närmade sig tidpunkten för vår debut och jag försökte glömma och hoppa framför KKHS så gott jag kunde.
Så var det dags. Jag vet inte vad jag trodde jag var för stjärna men min första fråga uppe på scenen var varför ingen kopplat in min synth. Det hade nog förväntats att man skulle göra det själv men jag hade inte en susning om var den skulle pluggas in så i den stunden bestämdes att jag fick sjunga istället, något jag hade tänkt att göra ändå litegrann. Så räknade vi in för Semlan Brinner och i ögonvrån såg jag plötsligt henne stå i dörren i sin roll som festvakt och under bråkdelen av en sekund tvekade jag men så körde vi. Och vilket drag det blev på golvet. Vilken adrenalinkick. Efter första låten drog vi igång med Kungens Man och efter den blev det Semlan en gång till följt av Kungens Man. Publiken ville ha ett extranummer så det fick bli Semlan för tredje gången men sen tyckte arrangören att det fick räcka och gjorde plats för Stand By istället. Såvitt jag minns, jag kan ha fel, var det inte ens hälften så många som diggade till dem. För mig var det i alla fall klart, det här var kul, det här skulle vi hålla på med.
I vår klass gick också Anders Bentell, så småningom trummis i bland annat Pelle Almgren och Wow Liksom, och han började bli sugen på att vara med och det gav oss ju en möjlighet att bli ett renodlat klassband. Sagt och gjort, Steven fick koncentrera sig på KKHS och vi blev snart klara över vårt slutgiltiga namn, en ordlek mellan just klass och The Clash som mynnade ut i De Class. Bandet var klart, namnet var klart, nu saknades det bara låtar. Under denna period skrev vi i alla fall några stycken som Rätt Eller Fel, Stadsbarn och så klart Piska och Slå.
Vid något tillfälle, då Anders inte kunde vara med och repa, ryckte istället det musikaliska geniet Totte Alonzo in och trummade. Det visade sig bli än mer kreativt de gånger Totte var med och vi kom så småningom fram till att det var just Totte som skulle sköta trummorna så småningom. Inte minst som han, förutom att sköta trummandet exemplariskt, också kunde hjälpa Hampan med att fixa en bra basgång, Gabbi med att hitta gitarrackord och mig själv med lite keyboardslingor. Anders var nog dessutom sugen på större utmaningar så att vi gick skilda vägar var knappast någon konflikt.
Att Totte och Gabbi var lillebrorsor till KSMB’s sångarduo Micke och Steppan var knappast till någon nackdel vare sig vad gällde reptider, som nu oftast var i Kärsbyskolan i Norsborg, eller spelningar. Vi fick till några låtar till som Klockorna och En Bomb. En Bomb kom till så att Hampan hade skrivit en text och kom till mig med uppdraget att sätta musik till detta. Han beskrev ungefär vad han ville få ut och jag gick hem och klinkade fram en slinga på keyboarden, denna gång utan Tottes hjälp. Färdig med den tog jag för första gången tag i att försöka lära ut till de andra vad jag fått ihop och det tog inte lång tid förrän den satt och kanske, jämte Semlan Brinner, blev vårt mest kända alster.
Vid ett tillfälle, vid en konsert på Kärsbyskolan, spelade Spion 13 precis före oss och när sångerskan Katti Flemström presenterade en av låtarna, En Bomb, så hajade vi till men log åt sambandet. När så Katti sjöng ut den första textraden ‘Det var en helt vanlig dag’ om än med en annan melodi så blev det nästan otäckt. Fast efter detta skiljde sig de båda låtarna väsentligt åt. Tror för övrigt vi båda vid detta tillfälle var förband åt Stadion Der Jugend (senare bara Stadion) vilket fick ett litet lustigt efterspel. Vid en konsert på saligen avsomnade Ritz på Folkungagatan var vi senare och såg just Stadion och det märkliga inträffade att publiken mellan två låtar började ropa på att få höra Semlan Brinner. Uppenbarligen en hängiven skara som var med i Kärsbyskolan och inte helt kunde skilja på vem som spelade vad och jag vet inte i efterhand om vi eller Stadion ska vara mest nöjda med den sammanväxlingen.
Vi närmade oss nu tankar på att spela in våra låtar, både för att för en gångs skull få dem att låta riktigt bra men också för att kunna använda som demo. Ett första försök gjordes vintern 1982/83 hemma hos Magnus Wollsén där vi kopplade en tafflig variant av inspelningslokal med portastudio med fyra kanaler. Och för att få så många kanaler som möjligt spelade man in på tre, mixade ner på den fjärde och la på tre inspelningar till. Men då var det ju för sent att mixa om de tre första inspelningarna men vad tusan… Det gick ok och vi spelade in de flesta låtar vi nu hade totat ihop.
Det kändes ganska coolt att kunna höra våra låtar på band men vi ville nu gå vidare och göra en skiva. Vi insåg väl att vårt material var lite för klent för att få något skivbolag att nappa så vi beslöt att göra det själva. Vi kollade upp hur man gjorde och vad det kostade. Bokade upp en studiotid, åtta timmar, på Studio Parhda i en källare på Bjurholmsgatan på Söder. Sedan skulle vi finansiera kalaset också. Vi började sälja 21-lotter, ni vet sådana som man öppnade tre luckor på med spelkort bakom och fick man 17 till 21 fick man vinster. Får väl erkänna såhär 30 år senare att vi manipulerade lotteriet en smula genom att med en nål peta upp lotterna i fogarna och ta bort 21- och 20-vinsterna, allt för att maximera förtjänsten. Sedan fick vi en del ekonomiskt stöd från den vid denna tid vid riklig kassa stadde Micke ‘Dödarn’ Nilsson. Som motkompensation skulle vi ange Slant von Pluring Records på etiketten. Vi bestämde också att spela in fyra låtar för en EP (vinylplatta i singelformat men med två låtar på varje sida för eventuell nutida ungdom som läser detta). Valet föll på En Bomb, Semlan Brinner, Rätt eller Fel samt Klockorna.
Väl i studion insåg vi att mycket tid gick åt till att vänta, jag var dessutom förkyld och öste i mig halstabletter för att kunna sjunga när sångspåret skulle läggas på. Så småningom lyckades vi dock med konststycket att både spela in och mixa ihop en mastertejp färdig att skicka till skivpressning samtidigt med ett original för tryck av etiketter och konvolut. Som framsida valdes ett motiv från en affisch ur en Amnestykampanj medan baksidan skrevs på maskin av mig med info och sångtexter och med vår logga i bakgrunden.
Det var ju viktigt att skivan blev klar innan vi gick ur gymnasiet 1983 eftersom vi givetvis insåg att det var här vi hade vår marknad. 550 ex trycktes upp och vi var tvungna att ta 25 kr styck för dem för att gå ihop. Skivorna kom med några veckor kvar och försäljningen kunde börja. Förutom att vi lyckades prångla ut 10 skivor var till Skivfönstret och Pet Sounds var det ett hårt jobb av oss själva. Många var de släktingar som fick skivan i present men många såldes faktiskt runt om i Skärholmen. Vi gjorde även en liten kupp då vår innestående klasskassa skulle fördelas. Vi lyckades på något sätt norpa 25 kr var av alla mot att de fick en skiva istället. Till slut såldes faktiskt lagret i stort sett slut och för bara några år sen såg jag att ett ex auktionerades ut på Tradera för över 400 kr. Då blev man nästan rörd.
Vi spelade faktiskt in en video också. I ett projektarbete som Anja Hildén hade fick vi agera till vår låt En Bomb. Hampan kunde inte vara med så vi lånade in Poppe Schubert på bas. Vi fick dessutom ta vad som fanns i musiksalen till instrument. Gabbi körde gitarr medan Poppe fick ta en ståbas och Totte tog bongotrummor. Jag hittade ett dragspel med tangenter, ett accordion, och bidrog dessutom med smakfulla köttsår på benet efter en cykelvurpa. Den blev rätt osynkad och jag har ännu inte sett den i ett format som jag kan lägga ut eller lyckats ta reda på hur den skulle kunna konverteras men det kanske kommer. Lite snapshots dock i vänsterkant hela vägen ner…
Sedan följde ett knappt år av mindre aktivitet, både Hampan och jag ryckte in i lumpen så det blev väldigt sporadiskt med rep men vi lyckades göra åtminstone två låtar till, Månen och den av stylophone 
inspirerade Galärrock. Efter att vi ryckte ut bokade vi åter upp studiotid för inspelning men denna gången ville vi att det skulle bli riktigt bra så vi tog två dagar på oss samt hjälp av Steppan och Peter Ampull från KSMB. Deras hjälp tillsammans med Tottes musikalitet var ovärderlig och även så här många år senare tycker jag att det låter rätt bra. Vi spelade in Galärrock, Månen och den första versionen av Steppans Hästar av Stål som senare kom, något omgjord och omdöpt till Blickar av Stål, på KSMB’s comebackplatta ‘En Gång Till’.
Men tyvärr började intresset, av olika anledningar, minska för att hålla ihop bandet. Dessutom hade Totte börjat spela med Stockholms Negrer vilka hade klart större förutsättningar att bli stora med Johan Johansson, Micke Alonzo och Poppe Schubert i uppställningen. Sista året hade vi en luciaspelning på Bygget i Rönninge som förband åt Ted Åström och Boogie Bros och det roligaste med den spelningen var, förutom rekordgage, att Ted ‘Olyckan’ Åström uttryckte sitt stora missnöje med att behöva dela loge med ett okänt punkband från Skärholmen. Vi bestämde oss sedan för att lägga ner.
Totte lyckades bra med Stockholms Negrer innan han började bli sjuk. Det man kan säga om honom var att det var tur att vi hade honom som musikalisk mentor för annars hade vi nog inte gått framåt någonting. Han gick bort alldeles för tidigt 2006 bara 41 år gammal men han hann göra många avtryck i Skärholmens musikliv. Hampan lade basen på hyllan och Gabbi spelar nog inte mycket gitarr numera vad jag vet. Jag själv började spela med Steppans nya band i Fruängen, Tugga Bult, men det är en helt annan historia. Jag själv har numera övat upp mitt klaviaturspelande och skulle nog idag klassa mig som hyggligt musikaliskt kunnig ändå så vem vet, en eller annan gång kanske jag drar igenom låtarna a capella vid något tillfälle.
Det var några roliga år med mycket minnen om än vi knappast var ett av de mer lysande eller aktiva banden. Men vi blev berömda i stora delar av Skärholmen och Norsborg och spelade på skolgalor, punkgalor och annat. Vi valde till och med artistnamnen Gabbi Gibb, Totte Tamburin, Peter Plankton och Bo Benzin. Vi är omnämnda på lite punksidor på nätet och dessutom i The Encyklopedia of Swedish Punk som kom för några år sedan. Men vi var definitvt inget punkband. Gabbi, som smyggillade Gyllene Tider, och jag som smög iväg på Depeche Mode och Ultravox konserter bidrog nog till att vi i alla fall försökte vara ett pop- och rockband. Sedan kanske vi inte riktigt räckte till. Historien om De Class är därmed berättad och vi lär knappast återuppstå eftersom den mest musikaliske länken inte längre finns ibland oss.
Nedan följer länkar till de av våra låtar som finns på Youtube, faktiskt de flesta inte utlagda av oss utan av någon som kallar sig The Skitbajs:
En Bomb, Semlan Brinner, Rätt Eller Fel, Klockorna och Galärrock.
La Crosse
Stockholm 1982-1983 (Foto: Stefan Westman)
Medlemmar:
Håkan ”Hocky” Rudberg: Sång och gitarr
Peter Wahlberg: Bas
Pelle Lidell: Trummor
Thomas Gabrielsson: Gitarr
Richard Gabrielsson: Keyboards
Historik:
Killarna i La Crosse från Stockholm satte höga mål när de startade i januari 1982. Inom ett halvår skulle de ha ett managementkontrakt, ett skivkontrakt och blivit spelade på radion. Sex månader senare hade de managementkontrakt med EMA Telstar och debutsingeln ute på Trend Records, vilken blev spelad i radio. Dessutom hade de framfört två låtar i tv-programmet ”Casablanca”.
La Crosse bildades av tre urpunkare. Från The Pain och Chatterbox kom Håkan ”Hocky” Rudberg (sång och gitarr) och från Cathy & the Heat kom Peter Wahlberg (bas) och Pelle Lidell (trummor), som också var med i Alien Beat. De lierade sig med bröderna Thomas och Richard Gabrielsson på gitarr respektive keyboards. Punken fanns med i starten, men efterhand blev soundet mer suggestivt och ödesmättat.
De repade stenhårt några månader och bokade därefter in sig på rockklubben Studion. Flera skivbolag dök upp och kaxigheten till trots valde de Trend Records, det minsta av de intresserade, för att kunna påverka sin framtid. Första singeln blev ”Sista timmen…”, vilken följdes av ”En diamant” och albumet ”Resenären”.
Skivorna blev inga jättehits, men rönte tillräcklig uppmärksamhet för att generera spelningar från Piteå i norr till Gislaved i söder under en lång turné våren 1983. Om det inte börjat skära sig mellan medlemmarna hade de kunnat kröna karriären med en förbandsspelning till David Bowie på Ullevi i Göteborg sommaren 1983. Tyvärr var bandet då redan på väg att läggas ner. Fast att få göra en av sina sista spelningar på ett utsålt Ritz var förstås inte heller fy skam.
Från boken Ny Våg
Diskografi:
Singel: Sista timmen…- La Crosse (Trend TED 029 -83)
Singel: En diamant – Kristallklar midnatt (Trend TED 031 -83)
LP: Resenären Någon gång – Resenären – Ikaros fall – Du befaller – Kristallklar midnatt – En diamant – Som en man – Liv – Stilla nu (Trend BIT-3 -83)
Övriga inspelningar: TV – Casablanca 82-11-01
Rune Strutz
Uppsala 1977-1983
Medlemmar:
Animor Dobrovich: Gitarr, sång
Rolf ”Soli” Björnevad: Gitarr
Sven-Ove Wånö: Bas
Hans Sjöqvist: Trummor
Peter Wengelin: Trummor
Historik:
”Tråkiga jävlar som förstör alltihop / med möten och ordning med interpellation / Var fan ska vi göra av vår aggression? / Musikforum brinner / Musikforum brinner / med leda och med tråk”.
Så gick Rune Strutz uppgörelse med Uppsala Musikforum, proggnästet som under samma tid gick igenom en uppslitande debatt om man skulle servera folköl eller ej. Tanken var att locka även icke-engagerade besökare som mest vara ute efter en trevlig pubkväll i allmänhet, men förslaget röstades ned 1978 med motiveringen som att ”alkohol inte gynnar det arbetande folket”.
Snart intogs emellertid punken Musikforum och inget blev som förr. Rune Strutz själva hade sina rötter i 70-talets folkfester, då sångaren och gitarristen Animor Dobrovich var med i några band i Gudibrallans anda. Ramones och likasinnad musik blev den nya inspirationskällan och 1977 startade Rune Strutz av Animor ihop med Rolf ”Soli” Björnevad (gitarr), Sven-Ove Wånö (bas) och Hans Sjöqvist (trummor). Idén till namnet Rune Strutz fick de från telefonkatalogen, där en herre ståtade med namnet Otto W. Strutz.
Godmodig, snabb rock blev melodin och singeln ”Musikforum brinner” blev uppmärksammad, om än ingen storsäljare. De följande åren spelade de friskt inte bara i Uppsalatrakten , utan även på Åland och festivaler i till exempel Stockholm och Jönköping.
Fast det började ganska trögt. Redan vi första repningen, i en ödeskåk på landet, drog de folk. Det dök upp ett antal bönder som trodde det var inbrott på gång! Och på deras första konsert drog någon ur kontakten.
Rune Strutz gjorde även ett antal kassettsinglar i mindre upplagor och hade två av de mest uppskattade låtarna på samlingen ”018/Tio Grupper” (den trallvänliga ”Mobbad runt” och proggdriften ”En bracka från Gottsunda”). Då hade Peter Wengelin tagit över trumstolen.
Efter upplösningen 1983 fortsatte Animor i samma stil i Dom Självlysande.
Från boken Ny Våg
Diskografi:
Singel: Musikforum brinner – Å, knugen – Flod (Mjäll POP 001 -78)
Orange kassett (Mjäll rekords, MJS 002, 1981)
Svart Plåster (Mjäll rekords, MJK 004, 198)
Hetta! (Mjäll rekords, MJK 006, 1982)
Vidijo (Mjäll rekords, MVH 821, 1982 )
Tala för mej (Mjäll rekords, MJS 006, 1983)
Samling LP: 018/Tio grupper: En bracka från Gottsunda – Mobbad runt (Svenska Love SLLP 07 -80)
Samling LP – Bootleg: Killed by death #666: Å Knugen (Redrum records, -98)
Samling CD: Vägra Raggarna Benzin vol 1: En bracka från Gottsunda (Massproduktion, MASS CD-75 -98)
Tant Strul
Stockholm 1979-1983
Medlemmar:
Kajsa Grytt: Gitarr, sång
Kärsti Stiege (1953-2017): Sång
Liten Falkeholm: Bas, sång
Mikael Westerlind: Trummor
Malena Jönsson: Keyboards
Nike Markelius: Trummor
Sebastian Öberg: Cello
Historik:
Punkens två stora ”tjejband” Tant Strul och Pink Champagne har delvis gemensam historia. Det hela började med att en ung Kajsa Grytt någon gång 1979 mötte de något äldre tjejerna Gunilla Welin, Karin Jansson och Ann Carlberger på krogen. Tillsammans bildade de bandet Kasern 9 där Grytt fick ta hand om gitarren.
Efter ett tag började Grytt istället spela gitarr i ett annat band, Tant Strul, som samtidigt tappade trummisen Stina Berge till Kasern 9, sedemera Pink Champagne. Efter några medlemsbyten fick Tant Strul sättningen Kärsti Stige (sång), Kajsa Grytt (gitarr), Liten Falkeholm (bas), och Mikael Westerlund (trummor). Westerlund hade tidigare spelat trummor i Opel Rekord, medan Falkeholm skött xylofonen i tidiga Eldkvarn. Vid något tillfälle förstärktes Tant Strul av Joakim Thåström på orgel. Så småningom tillkom en permanent keyboardist, den skolade Malena Jönsson.
Tant Strul kände samhörighet med punken och dess antikommersiella budskap. Musikaliskt lät bandet emellertid inte särskilt punkigt. De viktigaste influenserna kom från samtida engelska band och artister som Joy Division, Pauline Murray, Echo & the Bunnymen och Teardrops Explodes. Vid sidan av det egna materialet satte de också svenska texter till låtar av mer traditionella rockartister som Velvet Underground, Bod Dylan och The Doors.
De debuterade på en stödspelning för Nike Markelius, då trummis i Usch, som fått sina trummor stulna. Nervositeten hämmade medlemmarna den första tiden, men i takt med erfarenheten ökade deras självsäkerhet på scenen och snart blev Tant Strul ett stabilt och mycket populärt liveband. Bandet åkte bland annat på flera långa bussturnéer i Sverige.
Textmässigt utvecklades de från den punkigare stilen (”Jag tänker inte jobba på Konsum nåt mer”) till en något mer ambitiös Karin Boye-färgad poesi. Flera av gruppens låtar handlade om fysisk längtan och rätten till sexuell utlevelse, exempelvis tidiga singelbaksidan ”Dunkar varmt” (”Kom in i mig nu”) och senare alster som ”Slicka mig ren” (”Slicka mig ren, så kan du gå sen”).
Tant Strul erbjöds tidigt skivkontrakt av MNW och spelade in två lyckade singlar (”Pappas tant” och ”Alice underbar” – båda 1980). Singlarna togs emot mycket positivt, men kort därefter slutade Stiege i gruppen eftersom hon inte tyckte karriären gick tillräckligt fort framåt.
På den självbetitlade debut-LP:n stod istället Grytt bakom sångmikrofonen, något hon fortsatte med resten av bandets karriär. Musiken på den första fullängdaren gick i samma stil som de första singlarna. Efter skivan hoppade Westerlund av för att ersättas av energiska Nike Markelius.
Tant Strul fortsatte sin karriär fram till 1985. Cellisten Sebastian Öberg tillkom efter vägen och tillsammans med honom gjorde bandet många spelningar och gav ut ytterligare två kritikerrosade LP-skivor.
Grytt hade vid den här tiden tröttnat på att texterna aldrig hördes och ville istället göra något nytt – resultatet blev så småningom den framgångsrika duon Kajsa och Malena. Även Markelius hade andra planer för framtiden. Hon och dåvarande pojkvännen Gunnar ”Gurra” Ljungstedt från Ebba Grön/Imperiet spelade senare in en skiva under namnet Nike Gurra.
Dödsstöten för Tant Strul blev en turné för Rikskonserter då de spelade i skolorna klockan åtta på morgonen. Trots ljus- och rökshow och korsetter infann sig inte den rätta känslan… Slutpunkten var nådd. Tant Strul avslutade dock sin karriär på ett värdigt sätt i Roskildes näst största tält inför 10 000 personer.
Kajsa Grytt släppte flera soloskivor, Falkeholm blev lärare och teaterregissör, medan Malena Jönsson och Nike Markelius bland annat sysslat med teatermusik.Sebastian Öberg startade Fläskkvartetten.
Från boken Ny Våg
Diskografi:
Singel: Pappas tant – Tomheten (MNW MNW 61s -80)
Singel: Alice underbar – Hjärtan slå (MNW MNW 65s -81)
Singel: Jagad -Dunkar varmt (MNW MNWS 73 -82)
Singel: Romeo och diskerskan – Den knivskurne (MNW MNWS 83 -83)
Singel: Svarta diamant – Som den söndan (MNW MNWS 88 -84)
Singel: Kom hit in – Hjortjägaren (MNW MNWS 99 -85)
LP: Tant Strul (MNW MNW 116P -82)
LP: Amason (MNW MNWP 129 -83)
LP: Jag önskar dig (MNW MNWP 139 -84)
LP: Tant Strul 82-85 (MNW – MNWP 163 -88)
CD: Tant Strul 80-85 (MNW – MNWCD 254 -93)
CD: Tant Strul (MNW Klassiker) (MNW – MNWCD 2049 -09)
CD: Samling Ny Våg: Hjärtan slå ((MNW MNWCD 243-244 -93)
LP Samling: Ståkkålmsjävlar: Tomheten (MNW MNWP 182 -89)
CD Samling: Ståkkålmsjävlar: Tomheten (MNW MNWCD 182 -89)
CD samling: Kick off: Svensk rock 1970-1994: Hjärtan slå (MNW)
CD Samling: 25 år 25 spår – Kontaktnätets jubileums-CD: Då är det inte kärlek (KNCD 7499 -99)
CD Samling: Volym # 3 – Den bästa svenska musiken: Dunkar varmt (MNW MNWCD 351 -00)
CD Samling: Från Plommons till Drain – Svenska tjejrockband 1966-1999: Amazon (Svenskt Rockarkiv – Rocka-02 -02)
CD Samling: Absolute svensk rock classics: Dunkar varmt
CD Samling: Svenska punkklassiker: Pappas tant (MNW MNWCD 2012 -03)
CD Samling: Tjena Kungen: Dunkar varmt
Övriga inspelningar:
Radio: Tonkraft 800906 – Sommarlov special 830624 med Kajsa Grytt från Tant Strul – Spinnrock 831001
Live: Ultrahuset 80-12-06
TV: Joker 020306 Hur man startar ett rockband? – Elektriska Trädgården – Bagen
