Madhouse
Nacka – Stockholm 1977 – 1984 (Foto: Torbjörn Calvero)
Medlemmar:
Daniel Frydman: Sång
Lars ”Gabbe” Garbrielsson: Sång
Anders Kraft: Gitarr, sång, piano.
Bengt Kirschon: Gitarr, sång
Björn Gideonsson: Trummor.
Nils Reuterswärd: Trummor
Krister Huldt: Bas
Dan Lebovits: Bas
Magnus Groop: Bas
Chistian Falk: Bas
Historik:
Nackabandet Madhouse går knappast att skriva om utan att nämna Television. Första singeln ”Inner voice” bar tydliga influenser av detta amerikanska band, och orsaken till att Dylans ”Knocking on heavens door” hamnade på baksidan berodde på att gitarristen Bengt Kirschon sett Television spela just den låten live i USA årskiftet 76/77.
Dessutom står det ”Dedicated to TV” på etiketten, som till råga på allt har samma färg som Televisions debutsingel.
Förutom Bengt bestod bandet vid denna tid av Daniel Frydman (sång), Anders Kraft (gitarr), Kristoffer Huldt (bas) och Nils Reuterswärd (trummor). Kristoffer hoppade dock av för att lägga sin tid på Homo Electrica och ersattes av basisten Dan Lebovits.
Singelsn spelades in redan i början av 1977, och när de femhundra exemplaren började säljas till kompisarna strax före sommaren blev skivan den första svenska singeln som kan räknas till punkvågen. Fast något renodlat punkband var de inte, men inom bandet köptes många punksinglar och när de utländska banden kom till Stockholm var de oftast på plats. Dessa nya influenser gjorde sällskap med Rolling Stones, The Faces och David Bowie som var de som fick bandet att sätta igång redan 1974, när killarna bara var 14-15 år.
Skivan fick stor uppmärksamhet, bland annat en kvartssida i Svenska Dagbladet samt en mycket positiv recension i amerikanska tidningen New York Rocker. Och återigen dyker namnet Television upp. Det exemplar som recenserades var detsamma som Madhouse påpassligt skickat med bandet vid en spelning i Stockholm.
Året därpå medverkade de på Sonets samlingsskiva ”Swedish Tracks -79”. Där spelar Björn Gideonsson trummor. Innan skivan hunnit komma ut hade desutom Magnus Groop ersatt Dan som basist. Och fler medlemsbyten skulle det bli. Daniel hoppade av och ersattes av Lars Garbrielsson (tidigare i Lidingöbanden Big Pats och Backbeat). medan Magnus ersattes av Christian Falk.
Madhouse höll dock en ganska låg profil några år eftersom både Bengt och Anders spelade med bland annat Py Bäckman och Magnus Lindberg. 1982 släpptes dock singeln ”Baby I want you back”, vilken följdes av ytterligare ett par singlar och en LP innan bandet rasade ihop. De sista åren var det dock de ursprungliga influenserna som återigen hördes mest.
Bengt och Björn startade istället Mosquitos och Chistian satsade på Imperiet. Han blev därefter viktig som musiker och producent inom den svenska dansscenen. Han avled 2014. Bengt dök i mitten av 2000-talet upp som gitarrist i Diamond Dogs-sångaren Sulos soloprojekt.
Modifierad text från boken Ny Våg
Diskografi:
Singel: Inner Voice – Knocking on Dylans door (Madline SHIT-1 -77)
Singel: 30 years – Few minutes (Sonet DÄFT-3 -78)
Singel: Baby I want you back – Down and out (Sonet T-10059 -82)
Singel: My style – Rollin´lightly (SOS SOS 1125 -82)
Singel: Private hell 36 – Live & die (SOS SOS 1136 -82)
SIngel 12″: Private hell 36 – Live & die – Nadine (SOS SOSM 1136 -82)
LP: Madhouse (SOS SOS LP093 -82)
Samling LP: Swedish Tracks 79: 30 years – Few minutes (Sonet -79)
Scratch! Nr4
Madhouse – en svensk ”new wave” grupp snackar med Scratch över en hamburgare.
Scratch!:s redaktion har varit i Stockholm och gått till McDonalds där vi snackade med tre medlemmar av gruppen Madhouse.
Om det nu finns några drumlar som inte vet det, så är Madhouse ett ungt svenskt rockband, delvis från Nacka. De har gett ut en singel på eget ”bolag” – Inner Voice – den recenserades i nr 3.
Madhouse består av: Daniel Frydman, sång, gitarr, munspel.
Anders Kraft, gitarr sång, piano.
Bengt Kirschon, gitarr, sång, inte piano.
Björn Gideonsson, trummor.
Krister Huldt, bas, skönsång.
Klockan är lite över sex när vi tillsammans med Daniel, Anders och Bengt banar oss ivaäg genom de täta hamburgerdofterna och den tätt packade kundkretsen på McDonalds, för att inne i denna förväxta korvkiosk börja intervjun.
Väl inne i lokalen berättar de att de till vardags sysslar med följande saker: Daniel, Björn och Krister pluggar. Anders jobbar i en skivaffär och Bengt jobbar..(…?)
Kirschon och Frydman spelade tillsammans redan för c.a tre år sedan, berättar de, och Kraft kom till för två år sedan. I våras började också Huldt och Gideonsson i bandet.
Vi börjar snacka om deras singel.
– Gick den ihop rent ekonomiskt, frågar vi?
– Singeln gick precis ihop, blir svaret. Vi har faktiskt fått 70 kr i ren vinst, (men det blir nog mer).
Daniel berättar att de sålt 300 ex, ungefär av den.
– Vi får nog låta bli att trycka upp fler exemplar. Den kan ju bli ett samlarobjekt när vi blir kända, säger han i hamburgerkön.
De berättar att de spelade in den i en hyrd studio – ”HZ” i Solna.
– Den billigaste och sämsta studion i Stockholm.
– Det låter som i en plastburk.
Vi frågar varför de sjunger på engelska. (För att sälja bättre i utlandet?!?!?!)
– Om man inte skriver jävligt bra texter är det bättre att sjunga på engelska. Folk sätter inte igång och ”tolkar” sönder texten lika mycket då. Tror jag, säger Kirschbom.
– Dessutom finns det inga svenska band som sjunger bra på engelska. Utom vi.
Vi undrar förstrött om det om det finns några band som sjunger på bra svenska heller.
– Ta en sån som Pugh, då. Han sjunger jävligt bra på svenska men dåligt på engelska.
I övrigt är de inte så nöjda med den svenska rockscenen. De gillar Uffe Lundell och diskuterar lite om Motvind, som de tycker olika om.
Efter ett tag når de i alla fall en markerad åsikt de berättar:
– Magnus Uggla är skit! Den värsta skit som finns, säger någon. Alla instämmer.
– Spy på honom!
– Att kasta ägg på honom vore inte heller dumt..
Det är ett par av kommentarerna vi får höra efter att vi berättat att föremålet för allas glåpord kommer till Uppsala snart.
Vi frågar hur de bar sig åt för att få Kjell Alinge att spela deras singel i Asfalttelegrafen.
– Ni får en tia om ni skriver att Musse Pigg (B Kirschon) myglade in oss där, säger Kraft. Han är en fixare.
De kommer med en annan förklaring också, som låter som en saga.
– Det var en gång en viss dam-Patti Smith-som kom till Stockholm och spelade. Då träffade Bengt henne och fick en puss(!) av henne. Sedan frågade damen i fråga vad Sveriges bästa rockband hette. Madhouse replikerade den modige svensken snabbt.
Och just vid det tillfället befann sig tvenne vise män på platsen. De hette Kjell Alinge och Mats Olsson. Och de började genast rota i sina anteckningsblock när Bengthade uttalat det magiska ordet ”Madhouse”.
Och så blev Madhouse kända (?) (Och alla levde lyckliga…)
Vi frågar om det blir fler singlar.
– Givet!
LP-skivor då?
– Också givet!
Tänker de försöka skaffa skivkontrakt?
– Det kommer, det kommer! Men det blir inte med EMI…
Några låttitlar som man kan höra bandet spela då de uppträder live:
”Somebody lies”, ”Inner Voice”, även kallad ”Thinner röst” (skämt), ”On the last day” som är en reagggelåt. ”Rick & Rack rock ´n´roll”, ”Man” och ”Few minutes”
Dessa låtar har gruppen skrivit själva. Men de spelar också andras låtar, t.ex, Door´s ”Break on through”, Yardbirds ”Nazz are blue”, Who´s ”Can´t explan” och Modern Lovers-låten ”Roadrunner”. Dessutom har de en version av Dylans ”Knockin´on heavens dorr” med på skivan.
Så nu vet ni vad ni har att vänta er om Madhouse spelar in en liv-lp…
Eftersom Scratch! Huvudsakligen handlar om Punk och New Wave är frågan oundviklig – Vad anser Madhouse om punk….?
– Det finns både bra och dålig punk. Pistols är ju bra t.ex.. säger Frydman.
– Ultravox är jävligt bra, tillägger
– Vad tycker ni om att ni av SvD blev kallade för ”punkrockare”? Frågar vi.
– Som det stod i SvD så dementeras detta av en viss Daniel Frydman, svarar en viss Daniel Frydman. Madhouse är New Wave snarare än punk, fortsätter han.
– Vad har ni för influenser?
– Stones och Velvet (Underground), är svaret.
– Och vi eftertraktar ABBAs ökända sound.
– Jag skulle vilja göra en version av ”Dancin´Queen”, säger Anders. (Nä vi gillar inte allvarliga intervjuer, hur så? –Red)
Vi fortsätter med att fråga:
– Varifrån kommer namnet?
– Det är ett bra namn!
– Det var inte Tony Curtis det var Kojak, säger de, och syftar på något helt okänt. Innan de hette Madhouse hette de Norma Jean, får vi veta.
– Jag tycker Marylin Monroe är världens vackraste kvinna, (Nåja, var) säger Frydman.
Av detta framgår att de kan sin Andy Warhol-läxa.
Vi frågar hur svårt det egentligen är att få live-tillfällen, Kirschon hade nämligen sagt att det var jävligt svårt när han talade med en av oss i telefon för ett tag sedan.
– Det är jävligt svårt att få spela där man vill spela. Vi vill helst inte spela på ungdomsgårdar, det så otacksamt.
Senaste gången de spelade live, förtäljer de, ordnade de spelningen själva, tillsammans med Diggety Doggetys redaktör, som tackas för hjälpen.
Den gången spelade de på Trossen. Och konserten slutade i rent kaos. P
Publiken stormade scenen och ”en man vid namn Johan” högg tänderna i Bengts gitarr. Detta bitska (häpp) utfall mot instrumentet resulterade i att Johan åt upp strängarna (nåja.. bet av dem, då). Kul.
Efter att ha fått höra denna morbida berättelse frågar vi:
– Finns det en scen för band som Madhouse?
– Nej!, säger Kirschon och ser sur ut.
– Jo, det finns intresse. Men det är svårt med tillgångar, påpekar de andra två. Det finns i varje fall en publik.
Av någon anledning kommer vi in på tidningen Larm. (Ni känner väl till denna svenska rocktidning?!?!) De är rätt sura på Larm.
– Vi tycker att Larm har svikit sina ideal. Från början sa de att de skulle vara jävligt schyssta och skriva om det som händer i Sveriges rockvärld. Men nu skriver de bara om sina polare.. Såna som Linus, Kal P Dal och Problem…!
Vad vi får veta om Madhouse som vi inte skrivit ännu är t.ex. att Bengts mamma skriker i telefon (intressant va?) och att de gjort ett par andra intervjuer förutom den här. Nämligen i Diggety Doggety och nr 2 av Schizophonic. Och dessutom påstår någon (förmodligen Kirschon) att Bengt Kirschon är Stockholms bäste flipperspelare.
Scratch! Nr4
SINGELRECENSIONER – INNER VOICE
Madhouse är från Stockholm. Television-influerat inbillar jag mig. Medlemmarna har bekostat singeln ”Inner Voice” själva och det är en förvånansvärt avancerad sak.
Idérik skickligt framförd och fin gitarr. Med bättre ljudupptagning blir bandet en sensation. Tror jag. B-Sidan ”Knocking on Dylan´s door” (skämtsamma är de också) är int så kul. Rätt klumpig.
Expressen
Ifall ni inte visste det så är Madhouse en svensk grupp. Från Stockholm.
Den här plattan har de spelat in på eget bolag, precis som många engelska grupper gjort. Och resultatet är bra. Medryckande gitarrslingor och över huvud taget en fin låt.
De sjunger på engelska, så ifall ni vill få något utbyte av texten så får ni alltså lära er detta språk.
Baksidan är Dylan-låten ”Knockin´on heavens door”, dedikerad till T.V, vilket kan betyda att den är dedikerad till Tom Verlaine, Television eller T.V. Smith och därmed nästan till Gaye Advert också…
Hur som helst så är deras version av låten inte riktigt lika bra som vi hoppats. Men ”Inner Voice” är alltså bra, och ifall någon annan skulle börja gnälla om att det här är inte riktig punk eller nåt annat, så gnäll nån annanstans. Det är skönt att veta att det finns svenska band som inte anser sig behöva 12 miljoner till produktion o dyl.
Go Punk Nr 3
Expressen 8 maj –82
Folk blir som galna när de hör Madhouse
Madhouse sjunger inte på svenska.
Det är det som är problemet.
Men ju mer arrangörer, skivbolag och bokare gapar på Madhouse om att de ska sjunga på svenska desto halsstarriga blir Madhouse å sin sida om att det ska de inte alls.
– Är det fult att sjunga på engelska? I så fall varför, undrar Bengt Kirschon.
Jag vet faktiskt inte. Är dagens Sverige lika inskränkt som i progg-tiden då man blev nedslagen bara man tänkte på engelska.
Det är många frågor jag inte kan svara på. I en timme får jag stå till svars för alla dumheter journalister/kritiker/radioter/TV-folk med flera gjort sig skyldiga till.
Och jag kan inte svara för jag håller med Madhouse. Här har vi ett fullständigt suveränt rock-n-rollband, men – med samma story om ont om spelningar, dålig uppmärksamhet i massmedia, oförstående skivbolag som alla andra.
Knepigt
I viss mån kan jag förstå utomstående för Madhouse har varit ett knepigt band. Det tog till exempel sex år att få den här artikeln till stånd.
Så länge sedan är det jag sprang på Bengt Kirschon på en presskonferens med Patti Smith. Jag gillade honom för hans oslagbara musiksmak och jag gillade Madhouse hemmagjorda singel ”Inner Voice” (de var långt före punken med såna djärva grepp).
– Baksidan tillägnade vi Television. Jag hade varit i New York och var helt tagen av musikscenen där, säger Bengt.
Sen var Madhouse med på den ökända Sonet-LP:n ”Swedish Tracks”. Att deras två låtar var bäst hjälpte inte när allt som hade att göra med plattan att göra försågs med pestflagg.
– Vi var jävligt naiva. Vi var med på en skiva och trodde allt var klart, att det bara var att luta sig bakåt och låta spelningar och pengar rulla in. Nu har vi lärt oss den läxan att man måste ligga på utav helvete i alla lägen, säger Anders Kraft.
– Jag började umgås med Lelle i Dag Vag (Tage Dirty för vanliga dödliga) och fattade hur mycket de satsade, säger Bengt.
År av strul
Så efter år av strul (då Bengt och Anders spelade med Py Bäckman och Bengt med Magnus Lindberg) är det nytändning för Madhouse. Singeln ”Baby I Want You Back” borde vara en gjuten hit och folk blir ofta såsom galna på konserterna.
– Spelningen på Ritz var ett topp-gig. Fullständigt otroligt. Vi fick göra extranummer, säger Lars Gabbe, nyaste medlemmen.
– Då fick man bevis för att det finns en stor grupp människor som vägrar svälja syntnissarna, folk som vill att rock ska vara feeling och underhållning, säger Christian Falk.
Här är en springande punkt. Madhouse kan inte för sitt liv fatta varför de ska mobbas när de spelar den musik de älskar och inte hoppar på trender.
”Exile on main street”. Det är en Rolling Stones-LP vi återkommer till gång på gång. Har jag förstått Madhouse har det aldrig gjorts en bättre LP.
– Vi har fått skit för att ha ”gått på rockens myter” och ”gör gamla grejer”. Men varför fick Stones och Beatles se bakåt och återskapa den gamla feelingen, undrar Begt.
– Det är ju den musik man hört via storasyrran, säger Anders.
Egentligen har de inte i Sverige att göra. Det sade Willy DeVille till dem och det har Neon Leon sagt.
Och det kan jag förstå.
Busiga
Svensk rock och pop har blivit snäll, välkammad, menlös, spekulativ och bugar artigt.
Madhouse är busiga och lite oansvariga. (Så oansvariga blev vi i den bar vi satt att jag nu har svårt att tyda mina anteckningar).
När vi skiljs så säger dom:
– Gå nu hem, ta fram ”Exile on main street” och sätt på ”Casino Boogie”.
Det säger en hel del om Madhouse.
Jag tycker väldigt mycket om dem.
Expressen 8 maj –82 Text: Mats Olsson – Foto: Hans Jakobsson
Badboll
Nacka – Stockholm 1977-1982
Medlemmar:
Janne Lagerström: Bas
Tony Lindlöf: Gitarr
Håkan Bengtsson: Trummor
Peter Wivstam: Sång
Per Nyberg: Gitarr
Historik:
År 1976 kom då 15-årige Tony Lindlöf (gitarr och sång) hem från en språkresa i England. Med sig hade han den nysläppta ”Anarchy in the U.K.”. Detta blev upptakten till att Badboll startades med de två vännerna sedan lekskolan hemma i Nacka, Janne Lagerström (bas och sång) och Håkan Bengtsson (trummor och sång). Band som The Who, The Kinks, Ramones och hela Nuggets-ligan fick dem känna att det var möjligt. I början var de ett renodlat coverband som repade i Jannes pojkrum tills den dag hans föräldrar tröttnade. Då hade kristallskåpet exploderat, en mindre förstärkarbrand utbrutit samt grannar som ringt polisen.
1978 var de redo att spela in debutsingeln ”Valen”. Håkans dragspelande pappa fick agera producent något som bidrog till den snälla ljudbilden. De sjöng varsin låt på singeln som de själva gav ut i 500 exemplar.
Badboll var aldrig en del av innepunkgänget och de var aldrig ett protestband eller tog punktstilen på särskilt stort allvar. Alla tre kom från trygga uppväxter och främsta anledningen till att de spelade i band var för att få lita och att få tjejer. De fick skivkontrakt med EMI och gick åt ett mer popinfluerat sound med de två nya medlemmarna Peter Wivstam (sång) och Per Nyberg (gitarr). Janne Anderson (Four Mandarines, JAPOP etc) producerade och EP:n blev en mindre hit och sålde några tusen ex. ”Äppelkaka” tog sig ända in på svensktoppen. Förutom spelningar på Bobadilla, Ritz och Rock Palias fick de dessutom följa med bolagskamraterna Gyllene Tider på turné och fick till och med skriva autografer – tills fansen kom på att de inte var Gyllene Tider.
Året efter splittrades bandet och Janne, Håkan och Peter startade Pang, Pang. Peter blev därefter med i French Revolution, medan Janne under namnet Janne Lagersroem & the Hydrophones släppte Polygrams sämst säljande singel genom tiderna. Han släppte senare en CD-EP med bandet Lager och satte därefter igång bandet Ramånes tillsammans med Peter. De spelade givetvis endast Ramones-låtar. Förutom flitigt turnerande har de även släppt två CD och en DVD.
År 2011 dök det plötsligt upp fler Badboll-låtar. Dels släpptes en CD-EP med fyra överblivna låtar från 1981 och dels sammanställde Janne CD:n ”Lagerströms greatest hits” i hundra exemplar till sin 50-årsdag. Där stoppade han in ytterligare några outgivna låtar med Badboll.
Diskografi:
Singel: Valen – T-banevåld – Otrygg framtid (Badliv BR 003 -79)
EP: Badboll lever! – Åppelkaka – Radio – Sexobjekt (Parlophone 7C 016-35831 -81)
CD-EP: Badboll firar pop i 30 år: Min synth och jag – Non training generation – Tusen nålar – Grabben från labbet (Indication Records Badliv 0011 -11)
Pang, Pang
Nacka – Stockholm 1982-1983
Medlemmar:
Janne Lagerström; Bas
Håkan Bentgsson: Trummor
Peter Wivstam: Sång
Mikael Österlund: Gitarr
Max Schmid: Gitarr
Historik:
Pang Pang började lite omvänt. Från Badboll kom Peter, Janne och Håkan och man startade med att gå direkt in i studion för att spela in sin debutsingel ”Trust me baby”. Den trivsamma stämningen i studion resulterade i flera inspelade låtar än de två som hamnade på skivan. När singeln släpptes 1983 fick den fina recensioner, Aftonbladet skrev: ”Stockholmsgruppen Pang Pang med bl.a. folk från Badboll, minns ni dem? Debuterar med en förtjusande poplåt – Trust med baby (CTR) – där de demonstrerar hur Dwight Twilley skulle låta med en blåssektion i bakdrunden.” I Schlager fick de följande recension: ”Nackaband som spelar klatschig soul i Motown-anda. Dom gör det riktigt bra och vem skulle kunna förvänta sig att detta skulle kunna dyka upp från Nacka? Skivan spelades också i radions P3. Man gjorde även succé på den välkända rockklubben Ritz. Men skivframgången kom helt av sig, singeln sålde i princip inget. Och när sångaren Peter bestämde sig för att åka jorden runt la man ned bandet. Janne gjorde strax därefter en solosingel som på något sätt lyckades sälja ännu färre exemplar än ”Trust med baby”. Peter var sedan med i French Revolution som släppte en LP på Virgin 1988.
Diskografi:
Singel: Trust med baby – In the sand (CTR Records/ Elektra CTR 183 -83)
The IMPS
Orminge – Stockholm 1977-1982
Medlemmar:
Perra Sjöberg: Gitarr
Anders Gustawsson: Sång
Robban Pukitis: Bas
Jimmy Salvesen: Bas
Mangan Blucher: Bas
Crille Kihlgren:Trummor
Kajjan Honkonen: Gitarr
Jonas Köhler: Gitarr
Historik:
Orminge var en vital förort när det gällde musik, där fanns musikföreningen Ormen och där fanns The IMPS. Bandets bilades efter att sångaren Anders Gustawsson och trummisen Crille Kihlgren sett Saltsjöboopunkarna Mob och genast känt att de var tvungna att starta ett lika ascoolt punkband själva. Debutspelningen hade man på en skolfest i Fisksätra, december 1977. Lokalen var full av förväntansfulla tonåringar, när bandet hade kört fyra-fem låtar fanns knappt en handfull kvar. Gruppens repertoar bestod till en början av mest covers som Louie-louie, Boston Babies (Slaughter and the dogs) For Adolfs only (The Valves) Borstal breakout (Sham 69) och den obligatoriska – Search & Destroy. När man blev lite duktigare utökades repertoaren med covers på Kinks och Bowie samt den senare inspelade Ronettshymnen Be my baby. Men bandet skrev också egna låtar som World without love, Rape me (Gimme Gimme).
The IMPS spelade ute en hel del, mest i trakterna kring Orminge och på kända ”punkställen” som Musikverket och Fyran. Vid ett tillfälle hamnade man t.o.m. i Västerås där hela tillställningen avslutades med eldsvåda. Det ska dock nämnas att det inte var bandet som stod för tilltaget även om de var ett gäng hetlevrade rockenroll-röjare. Man fick även agera förband till både Ebba Grön, finska Pelle Milijoona Oy och Dead Kennedys. Den sistnämnda spelningen förevigades också på video.
Gruppen gjorde två demoinspelningar. Varav den andra producerades av Christer Åkerberg från Trettioåriga Kriget. Men trots detta lyckades man inte ordna ett skivkontrakt, något som till viss del kan skyllas på att medlemmarnas skickade demoinspelningarna till enstaka skivbolag. Tandan Records visade intresse för bandet men tyckte dock att The IMPS lät lite för mycket som Hanoi Rocks som hade precis albumdebuterat på bolaget. Därvid tappade man intresset för att fortsätta spela ihop.
Den 21:a maj 1982 gjorde The IMPS sin sista spelning på Skuru-paviljongen i Nacka. Gruppen upplöstes och sångaren Anders Gustawsson hade en kort period ett glamrockband – House of Dolls tillsammans med Janne Borg (The Moderns & Strindbergs) Innan han i slutet av 90-talet återförenades med IMPS-kollegan Jonas Köhler i bandet Coma Drive. De senaste åren har Anders sjungit med bandet The Curse som rönt framgångar och spelat runtom i Europa.
På punkgalan 2010 gjorde dock The IMPS en tillfällig återförening.
Låtar:
Land of stone, World without love, Bow-wow-wow girl, Goin wild, Rape me (Gimme gimme), Sex appeal, Take my hand
Inspelningar:
Demo: Depression of my own, Land of stone, World without love – Decibel studion Sthlm 6-7 mars 1980
Demo: Be my baby, Bow wow wow girl,Going wild – Studio Decibel Nacka 83, producent Christer Åkerberg (30-åriga kriget)
Radio: Stockholms ljudarkiv (Intervju) 80-09-26 samt 80-10-03 intervju plus låten Downtown
Live:24 april 1981 support till Pelle Miljoona Oy
Replokalsinspelningar diverse….
Video: 17 oktober 1981 support till Dead Kennedys troligen inspelat av någon som jobbade på Underground
Intervju med Anders Gustawsson 2000.
The IMPS….har du antagligen aldrig hört talas om och det är väldigt trist. För The IMPS var/är värda större uppmärksamhet. Bandet tillhörde den första vågen av punkband som dök upp redan 1977 inspirerade av Sex Pistols, Ramones och The Clash. Däremot lät The IMPS musik mindre som de brittiska banden och tog mer inspiration av den amerikanska punken. Precis som The Pain hade man också sina rötter i glamrock. När man lyssnar på The IMPS demoinspelningar slås man direkt av att det låter New York Dolls och Nuggets (garage samling) om bandet. Nomads är ett annat namn son dyker upp i skallen, Hasses vurm för Johnny Thunders och Nix Nuggets-kärlek. Men för att röna lite klarhet kring The IMPS så ställde jag lite frågor till Anders Gustawsson en gång sångare i bandet, numer kan han höras i gruppen Coma Drive. Anders är f ö den som sett till att jag fått lyssna till The IMPS.
Jag frågar Anders om han fastnade för punken direkt eller om det kom senare.
– Ja, för faan. Jag ruttnade totalt när jag fick höra Sex Pistols första gången och Ramones
Den musik som spelades mest runt 77 sög ju ett gäng, typ Supertramp och Disco. Jag lyssnade mest på Alice Cooper och Iggy och sånt innan.
Så fanns det svenska band som inspirerade dej ?
– Ja absolut. De svenska band som inspirerade oss var ju främst MOB (Senare Aoouh/Warheads) för Stellan bodde granne i Nacka med vår gitarrist Kajan och var i princip den som lärde oss att lira. Sen tyckte jag att The Pain var grymma, alltid röj som faan på scen. Stoodes var jävligt roliga, även om man inte alltid hörde vad dom lirade, men det fanns så många bra Stockholms-punk-band. Dessutom hängde vi nästan jämt på Musikverket där alla lirade så mycket punk blev det.
Speciella minnen från den tiden?
– En ball pryl var när jag och vår bassist Mangan skulle sätta upp affischer om att vi var på gång med ett gig på Verket kommande helg. Vi kommer in och ser Ebba Grön soundchecka.
Dom var halv-bigga då och jag tror inte att det var annonserat att dom skulle lira.
Hur som helst så frågade jag Gurra om vi fick dra ett par låtar innan dom och Thåström och Fjodor gav sitt samtycke om vi inte hade sönder något. Det hade vi inte men Mangan som inte hittade sin vinare drack upp Thåströms (Det var samma sort och inte med flit) men Thåström blev jävligt sur och vi höll färgen och sade att: ”Ja det är för jävligt när det är så mycket folk som springer ut och in i logen”…Men hur som helst var ju Ebba jävligt schyssta som lät oss gå på sådär utan att ha hört oss. Att dom gillade vår musik var ju skitkul eftersom vi tyckte att dom var så jävla bra.
Ja det där soundet ni hade, hur kom det sej?
– Vårt sound var liksom inget vi tänkte ut, men Kajjan var väl lite inspirerad av Stellan och kompade grymt bra samtidigt som Köhler var rätt distad och lade rätt coola och skräniga Thunders/James Williamson-aktiga solon.när vi lirade.
Hur kom det sej att ni fick agera förband till Pelle Miljoona Oy på Underground?
– Vi lirade rätt mycket. Spelade på Music Palais, Musikverket, 4:an till Underground och lite överallt egentligen.
På Underground styrde en snubbe som hette Tuna och jag sade till honom att han borde boka oss för vi var skitbra, då började han garva och sade att visst faan ska ni få lira (han var förmodligen stenad) men hur som helst gick första giget bra och sen bokade han oss lite då och då. När vi skulle köra support till Pelle Miljoona Oy var inte Andy McCoy med i bandet, men hela Hanoi var där. Andy och vår trummis Crille var polare och jobbade som nattstädare på NK, där de brukade tjåla skateboard prylar och skit som dom becknade och köpte andra saker för.
Jag måste erkänna att båda demona är enormt bra. Skickade ni demo-tejper till nåt bolag? För själv tror jag New Rose hade gått i taket för IMPS, BOMP och Flickknife hade säkert också blivit exalterade.
– Nja vi ansträngde oss inte direkt med att få skivkontrakt..
Jag snackade med Sanji Tandan en gång och fick komma upp på hans kontor och han diggade oss, men tyckte det lät väl mycket Hanoi Rocks, som hade släppt sin första platta hos honom och vi var väl ett par nummer mindre än dom så det blev inget…dessutom sprack IMPS strax efteråt.
Det här med att komma från Orminge, gjorde det inte svårare att få gig än om ni varit från innerstan ?
– Du, det var faktiskt enklare då att få spelningar än det nu med för Coma Drive. Fast det beror väl mest på att man var kaxigare förr och talade om för alla hur BRA vi var *S*.
Anders berättar vidare om Orminge. -Där fanns Musikföreningen Ormen som var som Oasen i Rågsved. De ordnade mycket spelningar. Bl a spelade just Ebba Grön där. Sen fanns det många band som repade på Ormen t ex Madhouse med Cristian Falck , Benke Kirzon och så hade Janne Oldeaus sitt Rost (Farbrors amn..Janne var även med i The Pain en gång i tiden).
Detta leder oss osökt in på spelningen som förband till Dead Kennedys, vem fixade den?
Dead Kennedys giget fick vi tack vare att Tuna gillade oss. Vi skulle faktiskt ha lirat båda kvällarna men fick inte. Senare berättade Tuna att det var för att Jello Biafra tyckte vi körde slut på ”hans” publik. Jävla tönt!!
Själva giget gick skitbra men vi var rätt toppade och jag kommer bl a ihåg att jag efter sista refrängen i sista låten skulle göra en ”skön pryl” med mickstället, och slänger ut det högt i luften över publiken så att dom ska ha tid att ta emot, men då står Kajjan på mick-sladden och POFF!!
Rakt i skallen på en två-meters skinhead som får hål i skallen så det forsar blod,och han och hans polare ska mörda mig.
Jag hade inte sett något för jag sprang direkt ut backstage och lät dom andra avsluta låten. Sedan fick jag höra av någon manager till Kennedys att det var bäst att jag snackade med 2 grabbar och hade vakt med mig, jag hajjade nada, men så kom skinsen in och…ja för att göra en lång historia kort så löste allt sig och det var ju en olyckshändelse.
Några månader senare var jag på en PUB i stan och världens skinheadsgäng sitter och super. Då börjar dom skrika IMPS-IMPS och jag blir lite på min vakt, va faan nu liksom. Då kommer den där grabben som fick micken i huvudet fram och säger till sina polare att:
– Grabbar det här är IMPS, det var han som slog mig i huvudet med en mick så jag fick sy, han är skitcool…
Efter det hade vi även skins på våra gig.
Du spelar fortfarande, nu i Coma drive har du hållit på hela tiden?
– Jo jag har väl lirat på hela tiden mer eller mindre regelbundet. Det var kul att börja lira med Köhler igen i Coma Drive. Han skriver jävligt bra låtar och vi passar bra ihop musikaliskt.
Så hur är framtiden för Coma Drive…?
Förhoppningsvis så blir det en platta snart för vi har några bolag som verkar intresserade. Vi får se…
Trodde du på att punken skulle överleva så här jävla länge?
Vet inte vad jag tänkte och hur länge det skulle vara punk. Grejen med punk var ju bl a att skita i modet och då kan man ju vara punk i hjärtat hela livet liksom.
Det vet jag många som fortfarande är även om de flesta tonat ned håret å så…
Det har Anders rätt i punk sitter i hjärtat….”Safety pin stuck in my heart”..Patrik Fitzgerald.
]]>
Urrk
Nacka – Stockholm 1978-1979 (Foto: Ann Duroj)
Medlemmar:
Hasse Carlberg: Bas
Christer Rosén: Trummor
Claudio Scubla: Gitarr
Peter ”Aldo Morot” Gertz: Sång
Christer ”Krippa” Sörin: (Gästsångare)
Jim Johansen: Sång
Historik:
I slutet av 1977 gick Nacka-killarna Hasse Carlberg och Christer Rosén runt och klottrade The Blanks på alla tänkbara ställen. Något sådant band existerade dock inte. Under namnet The Muffs kom de dock igång. Då hade också gitarristen Claudio Scubla anslutit sig till Hasse som blev basist och Christer som tog hand om trummorna. Ingen i bandet kunde spela, utan lärde sig så sakta i Hasses mormors garage som fick tjäna som replokal. Sångaren kallade sig Aldo Morot, men hette egentligen Peter Gertz.
Efter ett par månader bytte de namn till Urrk, taget från en Mad-tidning. I samma veva fick de en spelning på Fyran inne i stan, trots. Att de då bara hade två låtar. Aldo valde dock att hoppa av dagen innan spelningen. De andra begav sig till Gallerian och lyckades där med en femtiolapp övertala den ökände ”Krippa” att ta hand om mikrofonen på konserten.
Även när nästa sångare skulle anlitas var pengar inblandade. Bandet hade råkat lova två killar att bli sångare i bandet. När båda dök upp i replokalen löste de problemet genom att singla slant! Vinnaren blev Jim Johansen.
Urrk fick ett rykte om sig att vara ett kaosband. Och nog blev det kaos ibland. Vid en spelning i Jakobsberg ihop med Incest Brothers lät Urrk sin bodybuilderkompis Jonas Karlström klä ut sig i Stålmannendräkt och kasta ägg på publiken. De svarade med att kasta skolböcker på bandet.
1979 gick de in i studion och spelade in ”De e dax” och ytterligare två racerpunklåtar. Singeln släppte de själva, och återigen kontaktade de bodybuilder-Jonas. Det är han som poserar på omslaget framför bandets utrustning.
Inte långt därefter fick Jim sparken och Claudio tog över sången. Bandet körde på som tremannaband ett tag till innan de ombildade sig till Second Act och slutligen lade av för gott.
Claudio Skubla blev 1981, lagom till deras LP, medlem i The Moderns.
Från boken Ny Våg
Diskografi:
Singel: De e dax 1979
Övriga inspelningar:
Nacka 1980
Totalt respektlösa, oberoende och Urrk
Det hela började i slutet av 77 då basisten och trummisen i Urrk gick omkring och skrev The Blanks på tunnelbanor, bussar och andra bra kladdställen trots att bandet ännu inte existerade. Eftersom ett band i England hade samma namn blev det istället The Mupps. Men nu ville det ha ett riktigt band och tillslut lyckades de få tag i två frivilliga.
– Vi bytte namn till Urrk efter att ha repat i två månader. Strax där efter fick vi en spelning på 4:an. Vi hade bara tränat in två s.k. låtar men ställde upp ändå. Men dan innan konserten hoppade plötsligt Aldo Morot av som sångare. Fast vi hade tur vi lyckades övertala Krippa att ställa upp för 50 spänn.
– Den nuvarande sångaren i bandet fick vi tag på genom att singla slant. Vi andra hade nämligen lovat två killar att de skulle få sjunga. När båda kom till replokalen blev det myntet som fick avgöra det hela. Sen blev det plötsligt fart på låtskrivandet.
– Tre veckor efter att jag kom med i Urrk skulle Incest Brothers ha en liten gala ute i Jakobsberg och vi lyckades komma med. Vi lyckades också skriva åtta låtar på två veckor.
– Den konserten blev minst av allt lyckad. Publiken kom på idén att kasta ägg på oss. När inte det räckte kom även snö och skolböcker farande. Det blev att sopa scenen efteråt.
– Men i Axelberg gick det faktiskt ganska bra. Det var alldeles fullt med folk och ingen kastade ägg. Ebba Grön har också lirat där en gång men då var det inte alls lika mycket folk.
– Alla våra gamla låtar har vi nu spolat för dom är för dåliga. Numer kör vi aldrig nåt gammalt material. Bra låtar har vi ungefär fem stycken och gamla dåliga ett tiotal, men dom räknas inte.
– Ingen av våra spelningar har egentligen gått bra. Alltid har det varit nåt fel någonstans. Alla verkar tro att Urrk är ett kaosband, men det är vi absolut inte. Fast vi började ju spela våra instrument samtidigt som bandet kom igång medan många andra har spelat en massa innan. Det tar sin tid men det kommer väl.
– Framtiden? Den ser ganska bra ut för oss. Nån gång i höst kanske vi åker till Oskarshamn för att spela i stans park. Och senare i höst kommer en del annat att hända också.
– Vi har spelat in en tape med oss här i lokalen och jag tog med en till plugget en dag för att vår musiklärare skulle få sätta betyg, berättar Jim. Några dar senare kom han fram till mej och sa: ”Ska jag sätta betyg på ditt musikintresse kan det inte bli högt, men på din musikalitet får du utan tvivel en fyra”.
Hur kom ni på idén att börja spela?
– Det var nog Hasses idé eftersom han ville skryta med att han hade ett eget band.
R.i.P Nr 11 – Micke
Med en kamera
bevakas dina steg
Dom håller reda på
allt du gör
De har gett dej ett nummer
istället för ditt namn
Och på deras papper
står det vad du gjort
Tv-kameror
låsta dörrar
Snutar som går
två och två
I tunnelbanan
på varuhusen
Säkert snart
i ditt eget hus
Alla blir Tv-stjärnor
vare sig dom vill eller ej
Med en TV-kamera i varje hörn
bevakas alla dina fel
Och dom blir skrivna för alltid
i datorhjärnans minne
Och är dom för stora
så ska du veta…
att du kan bli tagen
Så vakta din tunga
vakta dina steg
Samhället sätter dej
på svarta listan
Datorhjärnor programmeras
för att lura människan
på dess rätt
Text – Urrk
The Mob-77
Nacka – Stockholm 1976-1978
Medlemmar:
Janne Oldeus: Gitarr
Matte Cavonius: Sång
Stellan Hemringe: Gitarr
Peter Öhman: Trummor
Thomas Biström: Bas
Historik:
Mob var ett av Sveriges absolut första punkband, åtminstone var de ett band som enkom startades för att spela punk och inte som en del andra tidiga band som hade andra influenser än The Damned, Ramones och Sex Pistols. Bandets sångare Matte Cavonius träffade Janne Oldeus och Stellan Hemringe under skoltiden på Björknässkolan när alla gick i sjunde klass 1977. I samband med ett foto-skol-grupp-arbete så frågade läraren de kunde ställa upp för att spela på skoj.
Av denna lilla plojgrej blev det ett mer genuint intresse för att lira punk så killarna bestämde sig för att köra igång ett band på allvar. Namnet varierad från Basement Boys till Silvia and hers hemorroyds innan man bestämde sig för The Mob eller The Mob -77 som man också kallade sig. Gruppens första spelning var på skolavslutningen det året och Mob spelade mest Ramones-covers. Man fortsatte repa under ”punksommaren” 1977 i Kibbes (en skolkompis från Björknäs) sommarstuga. Matte fick stå i köken när han sjöng eftersom alla fem inte fick plats i vardagsrummet när väl utrustningen var uppställd. Det var också här som Stellan och Janne Oldeus gjorde bandets första egna låt – ”Desperate”. En låt som innehöll rader som: ”I´m so horny I could die, won´t you suck me can´t you try. I want to feel my cock in your hole. Couse baby I wanna fuck you…” tonårslyrik om kärlek och djupa känslor ur ett mer punkprovocerande perspektiv. Senare trycktes en t-shirt med hela texten.
Bandet bestod då av: Stellan Hemringe, Matte Cavonius, Peter Öhman, Thomas Biström & Janne Oldeaus. Stellan hade fått en gitarr av sin brorsa en Fender-Strata från 60-talet en riktig raritet, som han målade gul.
Efter för lite repande och för mycket festande i stugan så blev de utkörda. Man gjorde sin sista spelning som kvintett i Björknässkolans gymnastiksal, där rektorn ville stänga av strömmen för bandet. Efter spelningen så hoppa Janne av och började strax efteråt att spela med nybildade The Pain från Nacka.
En liten liten anekdot från spelningen var att Thomas Biström, hade efter genomförd spelning ”gjort sitt” i en av toaletternas lampkupor och sen satt upp den på plats igen. Det sägs att det dröjde ganska lång tid innan man lokaliserat var den dåliga lukten kom från.
The Mob-77 spelade runtomkring i Stockholm, mycket på ungdomsgårdar, bla på Stora Essingens ungdomsgård. Se nedan. The Mob-77 spelade mest covers på. Clash, Ramones, Iggy Pop, Dead Boys å andra punk-ikoners låtar.
Ladda hem spelningen från Stora Essingens Ungdomsgård
Recension från RiP Nr5
MOB och Cathy and the Heat på
Stora Essingens ungdomsgård
I ett ruckel som kallas ungdomsgård lite utanför Stockholm skulle dom två banden Cathy & the Heat och Mob spela.
Efter en ganska lång väntan kommer Cathy & the Heat, som består av Katti (sång), Peter (bas), Micke (gitarr) och Pelle f.d. Four Mandarines (trummor), upp på scen som var utav de minsta jag sett. Micke räknade in och bandet satte igång.
Katti försökte göra sig hörd men utan resultat, musiken överröstade henne. Men en kille fixade micken och efter ett tag kunde man höra henne lite i alla fall. Musiken påminde rätt mycket om X-Ray Spex, det berodde väl på att det var en tjej som sjöng och för att bandet hade en saxofonist (som heter N. Edwall och är medlem).
Cathy & the Heat spelade bara egna låtar utom Stooges ”I wanna be your dog”, en rätt bra version gjorde dom. Alla deras låtar hade engelsk text.
Efter en mindre paus rusade MOB upp och satte igång med ett fruktansvärt tempo. Deras sångare, Mats, var helt vild, kastade sig bland publiken, pogade, vrålade och skar sig på magen med en kniv, alà Iggy Pop.
De andra i bandet tog det istället ganska lungt. Man märkte på en gång att MOB var betydligt skickligare än Cathy and the Heat. De gjorde en verkligt bra version av Dead Boys låten ”Sonic reducer”. Mobs version var mycket ösigare, nästan bättre än de dödas.
Publiken hade hetsats upp av Mats och alla pogade omkring, många ramlade omkull och försökte dra ner bandet. Bästa låten va absolut ”Louie, Louie” av gruppen Bloodclots, förbannat bra gitarr. ”White riot” blev något sämre.
Ett extranummer blev det, men det lät lite osäkert för att Mob just lärt sig låten och sen var det tyvärr slut.
Jag har fortfarande inte bestämt mig för vilket band som var bäst. Cathy and the Heat var kul att se och deras låtar fastnade jag för. Mob var också häftiga att se, särkilt Mats, låtarna var bra, och skickliga var dom. Men va fan spelar det för roll vem som var bäst.
Stabbers
Nacka -Stockholm Dec 1978 – Maj 1979
Medlemmar:
Håkan ”Hocky” Rudberg: Sång
Mertsi ”Matti” Zane: Bas (Som enligt Micke Lööv använde aliaset Bull Container i Stabbers)
Micke Lööv: Gitarr
Stefan ”Stejmo” Hjelm: Trummor
Historik:
Enligt Deep Torkel var Stabbers Sveriges bästa punkband, men för de som bor utanför Stockholmsregionen är namnet säkert obekant. Stabbers startades av Matti, ex Tanks &
The Fuzz, och Hocky, som i vanliga fall spelade bas med The Pain, men då Janne Oldeus hade slutat saknade The Pain gitarrist och låg därför på is. Hocky plockade med sig Stejo som trummis och Micke Lööv blev gitarrist, Matti spelade bas och Hocky höll sig till sången.
Stabbers spelade enligt Micke, hårt, naket och suggestivt, mer åt Stooges-hållet än 77-punk. Repertoaren bestod dels av Painlåtar som ”Churchyard” dels av covers som ”Hound dog” och ’Your Pretty Face is going to hell’. Namnet kom från en engelsk löpsedel som Micke hade sett, den handlade om Sid som hade knivdödat sin flickvän. Den löd något i stil med Punk star stabbed girlfriend to death. Enligt Micke tyckte alla det var ett coolt namn, till och med Matti.
Bandet gjorde 5-6 spelningar ute b.la med Stoodes och Rude Kids. Enligt Micke spelade de på 4:an vid två tillfällen likaså på två gånger på Musikverket. De gjorde även en spelning i Nacka. Men när The Pain fick tag på Janne Andersson så var det tack och adjö med Stabbers. Micke fick erbjudandet att bli gitarrist i Stoodes och hoppade med. Matti gick vidare till något av hans ändlösa replokalsband.
Låtar: Hound Dog, Your pretty face is going to hell, Churchyard, Pushing too hard, Search and Destroy, Stepping Stone och Train-kep-a-rolling
]]>
The Pain
Nacka – Stockholm 1977-1979 (Uppgift om fotografer saknas)
Medlemmar:
Staffan ”Spiv Åland” Holmberg: Sång
Håkan Uppgren: Gitarr
Hocky: Bas
Stefan ”Stejmo” Hjelm: Trummor
Janne Oldeus: Gitarr
Janne Andersson: Gitarr
Historik:
The Pain var tuffast, fullast och coolast. Bandet som kom från Nacka, föddes när Staffan och Håkan Uppgren under sitt tågluffade, sensommaren 76, hamnade på en punkgala i Frankrike. Starten skedde först halvåret senare när de fått replokal, en replokal som blev ett tillhåll för alla som ville festa. Trots att bandet aldrig spelade utanför tullarna blev de snart kända i hela Sverige, mest genom att Staffan ständigt syntes i tidningen Vecko Revyn. Tre gitarrister en EP och en singel avverkades innan bandet imploderade i ett svart hål fyllt av läder, nitar, väteperoxid och Beyaz. Hocky och Stejmo hamnade i Stabbers. Staffan startade B-films och Janne Andersson sitt JAPOP.
Låtar:
My head is burning, Man in the front, Churchyard, Next time ego, 4 stiches
Diskografi:
EP: HH – Man in the front – Steppin Stone – Body snatchers (Kaos Records – Kaos 1- 1979 – 1000 ex)
Singel:Next time ego – Why complain? (Dark Records DRS 003 – 1979 – 1500ex)
Kassett: Churchyard – Abulance (Rip Cassettes RKR 1001 – 1981)
Samling CD: Ståkkålmsjävlar: Next time ego (MNW MNWCD 187 – 1989)
Samling CD: Svenska Punkklassiker: Churchyard (MNW MNWCD 2012 – 2003)
DVD: The Filth and the Fury: Bonusmaterial: My head is burning – 4 Stiches: The Pain medverkar också i kortfilmen Punkrock med My head is burning. (Folkets Bio – 2003)
Samling LP: Bloodstains across Sweden vol 3: Man in the front (1998)
Övriga inspelningar:
Demo: 4 Stiches – My head is burning – Raw power
Live: Musikverket 790616, Domino -79, Musikverket Sista giget -79
Detta är troligtvis den första artikel om Stockholmsbandet The Pain. Den publicerades i Anarki & Kaos i feb -78.
Dom senaste 8 – 9 månaderna har det startats en mängd band runt om i Sverige. Band som startats efter inspiration från England. Ett av de här banden är stockholmsgruppen The Pain. Man började lira ihop i våras, men i olika uppsättningar och med namnet Pain in my ass.
I juni/juli fick man sin fasta sammansättning och började lira på allvar.
Man vill inte kalla sig för punkband, för det är så många band som gör det bara för att komma fram. För The Pain är punk något annat än ett mode.
För The Pain betyder punk något annat än för popoffren som klär ut sig till punkare för att det är det senaste modet. De som klär sig i moderiktiga ”punkkläder” som de köpt i boutiquer i London eller Stockholm.
– Läser dom att 10 andra klär sig på ett sätt, så ska dom göra det, säger basisten Håkan Rudberg missnöjt. T-shirt (svart) med dragkedjor kostar…
– 116 spänn på Dark Horse, skjuter trummisen Stefan Hjelm in, bara för att det står BOY på den.
BOY och Seditionnaries är som bekant de två London punkbutiker som mer eller mindre styr punkmodet.
Basisten Håkan Rudeberg har själv en svart skjorta med dragkedjor.
– Den har jag gjort själv. 35 spänn för skjortan som jag sedan färgat och sytt dragkedjor på, säger Håkan.
The Pain lirar rak rock. Det är musiken man växt upp med och lyssnar på när man inte själv lirar. Äre några speciella grupper man gillar?
– Iggy.. Bowie.. New york Dolls… den mesta punkrocken
– Ramones, säger Stefan Hjelm. Fast jag är den enda i bandet som gillar dom.
– Ramones har stannat i utvecklingen. Dom är som Rolling Stones, säger Staffan Holmberg. Alla skivor låter likadant.
– Sex Pistols håller oxå på att gå åt helvete. Åker till konserterna i Rolls Royce, bor i dom finaste kvarteren i London. Åsså sjunger dom att dom hatar sånt.
– Dom börjar bli en fabrik. Märken, T-shirts, affischer och film. Fast mycket är McLaresn (Pistols manager) fel.
The Pain börjar varva upp. Vi kommer in på det dystra kapitlet Magnus Uggla och raggen reser sig på grabbarna.
– Han bara snackar. Står inte för vad han säger. Kallar vakterna för bögar, men klagar när dom inte kan hålla publiken i schack.
– Uggla är bög… nä förresten. Inte ens det. Han har väl inget mellan benen.
– Uggla är en jävla diva. Han och hans gitarrist ville komma in gratis när vi lirade i Farsta (Stockholmsförort) i höstas, bara för att han var kändis. Så fick han inte det och då ville han slåss. Så vi bad honom dra åt helvete och jagade iväg dom med basebollträn. Nu är han skitskraj för oss.
Liksom alla andra småband, har The pain svårt att få spelningar. I januari var det meningen att man skulle spela på en konsert anordnad av tidningen LARM i Malmö.
– Men så fick dom höra att vi sparkat ner en kille från scenen åsså var det nobben. Dom frågade oss inte ens om det stämde.
– LARM kan dra åt helvete. Gamla gubbar i styrelsen som inte hajjar nåt. Dom säger att dom vill hjälpa svenska band, men i själva verket motarbetar dom de svenska banden., säger Håkan Rudberg.
– Malmöbögar…, muttrar Staffan
Skivaffären Space Records i Stockholm, har startat ett litet skivbolag, Kaos Records (Häftigt namn, skulle nästan kunnat hitta på det själv). Meningen är att man ska ge små okända svenska rockband den chans de stora skivbolagen inte vill ge dem. fast frågan är ifall det inte är ett sätt att göra stålar på intresset för punkrock och små skivbolag. För dom som kommer att tjäna pengar på skivan är inte bandet utan Kaos Records. Den första skivan man ska ge ut blir en EP med The Pain. För den skivan får The Pain ungefär 15 öre per man och såld skiva. Av 1000 sålda ex blir det ca 150 spänn per man eller lika mycket som en hyfsad besökt spelning. Det blir inte mycket pengar för ett band med nästan 200 000 kr i skulder för sin utrustning. Men detta hindrar inte dom 4 grabbarna i The Pain från att vara optimistiska om framtiden.
– Vi är Sveriges bästa punkband
– ….och Norges…..
När man inte spelar arbetar Håkan Rudberg som vaktis på Kanslihuset (stort garv), Staffan Holmberg gör ingenting (- Du är så lat, muttrar Stefan), Håkan Uppgren (som inte var med på intervjun) och Stefan Hjelm går i plugget (- Skriv inte att jag går på frisörslinjen, säger Stefan. Men Håkan tycker inte det är nåt att skämmas för. Det är han som har klippt mig.)
The Pains EP, som innehåller låtarna ”Man in the front” (om Magnus Uggla) / ”My head is burning” / ”H.H.” / ”Steppin stone”, släpps i början av februari.
Anarki & Kaos nr 3
VECKO REVYN
THE PAIN
”Vi repar när vi är fulla”
De som kritiserar bandet tål inte deras stil, och de som älskar dom älskar dom.
The Pain gör nämligen sitt yttersta för att leva upp till rollen som ”punkrockare”, de super, svär, skiter (i det mesta) och lever allmänt rullan.
Offentligt i alla fall !
När de avslutade en sin show på Domino en kväll bars sångaren ut med sprucken läpp, trummisen kastade sina stockar och spottade mot publiken och basisten slängde ut innehållet (okänt) i sitt glas över samma publik.
För Vecko-Revyn uppger de bara sina smeknamn.
Hocky, 20, Spiv Åland, 20, Janne Mandarin, 20 ,och Raggarn, 12.(Stistnämndes åldersuppgift finns det anledning att betvivla.)
De säger sig repa två gånger i veckan eller varje gång de är fulla, och spelar ute 3-4 gånger i månaden.
Musiken beskriver Hocky så här: -Rak punkrock.
Fast bättre än alla andra , låtarna är blandat från 60-och 70-talet.
Killarna skräder inte orden, egentligen är det inte mycket skräder över huvud taget.
Allt tycks tillåtet, och Pain är onekligen roliga att se på scen även om alla volymknappar är skruvade på max.
En singel har The Pain hunnit med. Den heter ”Feel the Pain” på Kaos Records, (ett för övrigt passande namn…)
En ny är på Sonet är på gång och släpps någon gång i sommar.
FRÅN VECKO REVYN SVERIGE SPELAR
Jonas A Anarki o Kaos # 7
Den saliga röran som utspelar sej här nedan, är en slags koppling mellan en intervju (ytterst rörig) och en biografi (ännu rörigare). It´s The Pain story. ”Running from the Pain” är förresten en låt som Iggy Pop skrivit ed dåvarande New York Dolls-medlemmen Sylvain Sylvain. Alltihop började med en fest någongång tidigt våren 1977. Alla band kan ju inte bildas i Malcolm McLarens shop Seditionaries….
Staffan Holmberg Skulle ha fest hemma hos sig. Man hade gått och snackat en tid om att bilda ett band så kom det sig att man här på festen bildade
PAIN IN MY ASS. Efter mycket snack hit och dit, kom man fram till att bandet skulle ha följande utseende: Håkan Uppgren på gitarr, Staffan Holmberg på sång, Håkan ”Hocky” Rudberg på kompgitarr, Stefan ”Stejmo” Hjelm (alias Raggarn) på trummor och Matte Persson på bas.
Fast så var det här med att skaffa sej instrument och förstärkare och repetitionslokal. Och Matte Persson tittade i plånboken och sa hej då! Så Hocky började på bas. Och den uppsättningen höll nästan ett år. Ett intressant år. I augusti 1977 hade PAIN IN MY ASS sin första spelning i en källarlokal för 70 speciellt inbjudna, fast det glömmer vi och bandet snabbt. För alla var så fulla att man körde en del låtar tre gånger. Sedan kom den stora dramatiska förändringen i bandets liv. Till det rytmiskt dunkande från alla fallande höstlöv, kapade man halva namnet och blev The Pain och fick i november en spelning på Postiljonen i Farsta.
En legendarisk spelning, vars rykte nådde ända ner till tidningen LARM i Malmö. Dom skulle i januari ha en spelning på Dads Dancehall med bl.a. The Pain. Fast så kom den där tidningen där det stod om The Pains spelning i Farsta å så vare nobben.
– Dom fick höra att vi sparkat ner en kille från scen. Men dom frågade inte oss om det stämde.
– Magnus Uggla och hans gitarrist ville komma in gratis, för att han är kändis. Så fick han inte det och då ville dom slåss. Så vi bad dom dra åt helvete och jagade iväg dom med basebollträn.
Åsså är vi framme vid december 1977. Läge att dra in en skiva, tänkte grabbarna och började titta sej omkring efter ett lämpligt skivbolag som kunde tänkas vilja satsa på punkband. Fast det var inte så lätt. Överhuvudtaget är det inte så lätt för små svenska rockband att få skivkontrakt.
Så man fick ta vad som fanns och vad som fanns var Kaos Records. Eller rättare sagt skivaffären Space Records. Dom hade börjat ana att det fanns pengar att hämta på att göra singlar med punkband, så manstartade Kaos Records och flirtade in sig med The Pain.
Kaos Records tog sej ner till The Pains replokal och lyssnade på en halvtimmes show. Det var fullt tillräckligt för att man skulle vilja ha ett två års kontrakt med The Pain.Antingen för att man gillade vad man hörde eller så var det för att se till att inte The Pain kom ut på skiva och spara svenska folket mer elände.
Ibland undrar man ifall det inte var det sistnämnda skälet. För tejpen man spelade in (H.H./Man in the front ”om Magnus Uggla” /My head is burning/Steppin´stone) i Talk-Back Studion vid Karlaplan den 8 december, var ganska dålig enligt bandet självt. Och så skulle det tas omslagsbilder och skivan skulle ju tryckas någonstans. Och Space Records ringde hit å dit för att hitta billiga alternativ, ett tag var det t o m på tal att trycka skiten i England. Men ingenting hände och skulle ha hänt om inte The Pain en dag kom in på Space Records med en räkning på 1200 kr.
Då fick Space eld i röven och av Ep:n blev det en singel och av bilderna togs ett nytt omslag och nu väntar man bara på att få skiva pressad. Fast sedan december och nu (okt) har ju en del hänt. I februari skulle The Pain ordna en spelning på Jakobsgatan, tillsammans med Sopstationsfolket, The Tanks och Madhouse. Fast The Tanks försvann ur bilden och ersattes av Reeperbahn. Lördagen den 4 februari kom jag och irrade runt i city för att hitta Jakobsgatan, men kom bort mej totalt. Fast det gjorde tydligen inget, för det var tydligen en ganska dålig spelning Fast å andra sidan intressant. För Håkan Uppgren hade tröttnat på att spela gitarr och ville lägga av. Jakobsgatan-spelningen blev hans sista med The Pain.
Nu lär han flytta runt i Stockholm med omnejd och spela reggae, om man nu får tro The Pain. Alltså det gällde att hitta en ny gitarrist. Och den 25 februari kunde man skriva på ett tomt ark i musikhistoriens stora bok, att gitarristen var funnen. Janne ”The Ant” Oldaeus heter han, med förflutet i Nacka-gruppen The Mob, och är en jävel på att slita i strängarna. Man övade in låtarna med honom för en spelning i slutet av mars i Kärrtorp å Kärrtorps ungdomsgård. 200 personer kom och bandet var laddat till max. Sedan förflöt en tid och så var det dax för den stora TV-inspelningen i Rågsved. Den har ni ju sett på TV, så den ordar vi inte mer om.
Sommaren 1978 bjöd en spelning i SSUs regi. 40 pensionärer satt bland röda fanor och höll för öronen och ropade efter tystnad. Till slut blev det tyst och en trubadur till gamlingarnas glädje.
Så blev det september och suprise-spelning på Jarlateatern. Danne sångare i The Fuzz, hinkade vatten över allt och alla och jag satt och väntade på dödsstöten från plötsligt strömförande instrument, men den kom aldrig. Kom gjorde däremot folk från Phonogram som sa: Sånt där borde inte få ske på scen. Och så sa man att man skulle bannlysa The Pain från alla scener i Stockholm.
– Vi vill ha mat för att vi gör den här intervjun, avbryter Hocky min tankegång.
– Då ska ni få vara med om något skitballt, något nytt….Ingen mat, svarar jag och skrattar.
– Vicket rått garv, säger Holmberg.
– När blir nästa spelning, frågar jag.
– Vi ska kanske vara förband åt ett engelskt band som heter Bitch som kommer hit i november. Åsså ska vi spela på Tallisgården den 13:e oktober, Alla som kommer får ta med badbyxor och cyklop, säger Hocky.
– Vilka blir förbanden ?
– Jag föreslår att man är sitt eget förband. Kommer in förklädda på scen och spelar ett par gamla låtar.
– Hahahaha, skrattar Hocky. Vi kommer i i regnrockar och gasmask…
– När kommer skivan ?
– Vet inte, säger Holmberg. Den är klar för pressning i varje fall.
– Hur låter den ?
– Vet inte, minns inte, fortsätter Holmberg. Den låter….Äh det blir en överraskning för dom som köper den som för oss.
– En otrevlig liten julklapp, ler Hocky. I 1500 exemplar.
Jonas A Anarki o Kaos # 7
Raw Power # 1 Bilder Rip
The Pain ett av dom första punk eller New Wave (vilket man nu tycker) banden som kommer från Stockholm. Dom bildades april 77 på en fest hemma hos numera sångaren i gruppen Staffan och originaluppsättningen var: Stafan Holmberg (sång), Håkan Uppgren (gitarr), Håkan Rudbergh (kompgitarr), Stefan Hjelm (trummor), Mats Persson (bas). Sedan dess har dom bytt medlemmar ett par gånger och Håkan ”Hocky” Rudbergh har blivit basist istället för kompgitarrist.
Just nu har deras senaste gitarrist slutat och dom letar efter en ny. Pain har planer på att ge ut en EP, den har blivit åtskilligt fördröjd och har i skrivande stund ännu inte kommit ut, vilket jag tycker är synd. Min personliga åsikt om dom är att dom nog nästan är bästa bandet i Stockholm just nu, men jag tycker att dom kunde sjunga på svenska (också). En annan sak som är synd med dom är att dom spelar så sällan. Ja ja nog om det här följer en intervju med Staffan sångare i bandet.
– Varför heter ni Pain ?
– Vet inte riktigt. Från början hette vi Pain in my ass men sen så kortade vi av det till Pain för det låter snärtigt och bra.
– Vilken var er första spelning ?
– Det var i oktober 77 i ett bi-rum till ett garage. Det var packat med folk i ett rum som inte var mycket större än ett vardagsrum, vi var fulla och hade ungefär bara 9 låtar och vi lirade samma låtar 2-3 gånger, sen började gitarristen lira en låt medan basisten lirade en annan och så skulle man sjunga då och det gick ju inte så då var det dags att lägga av. Magnus Uggla kom också och skulle in men det fick han inte för oss och då blev han förbannad och skulle slåss så vi jagade iväg honom med ett järnrör.
– Hur många låtar har ni nu ?
– ca 25 stycken.
– Vilka låtar är med på er EP och planerar ni några fler skivor ?
– På EP är det H.H. , Body Snatcher , Man in the front och Stepping Stone. Om vi gör någon mer skiva beror på hur EPn säljer, om den säljer bra vill väl bolaget göra fler skivor.
– Varför sjunger ni bara på engelska ?
– Svårt att säga, det är väl mest för att vi tycker det är roligare att skriva på engelska, och så tycker jag det låter mycket bättre om sången på engelska.
– Är ni politiska?
– Det beror på hur man menar, vi går inte in för att bara vara politiska på samma sätt som en del gör. Vi tycker att när man bara går in för att vara så politiska som möjligt då är det på nåt sätt inte kul längre, vi går väl rätt mycket in för underhållning kan man säga. Men vi är ju så pass politiska att vi kan ta ställning till olika frågor sådär. Men inte en massa slagord och den stilen som t ex Grisen Skriker.
– Vilka framtidsplaner har ni?
– Ja vi planerar väl att åka till Norge och spela på Safety Pin Club i Oslo, så ska vi väl ge ut vår EP.
– Hur kom det sig att er gitarrist slutade?
– Han blev för slö helt enkelt, han hade väl rökt för mycket braj.Äh men han blev allt mer slö och till sist sa han att han orkade repa högst en gång i veckan med oss, men det tycker inte vi är tillräckligt, och sen blev han så diva-aktig. Som ett exempel kan man väl ta den där gången på fyran bär han bara stack efter ett tag utan någon större orsak.
– Vilka band gillar ni?
– Ja jag lyssnar på det mesta i nya vågen väg som kommer ut, men mina favoritband är väl Buzzcocks, Magazine och Stooges. Av dom svenska banden gillar jag väl Reeperbahn men det är väl klart dom fins ju inte längre förstås, i övrigt går väl Cathy & the heat an.
– Har ni några influenser?
– Allt, vi snor från alla. Personligen är jag väl ganska mycket influerad av The Stooges.
– Vilka band gillar ni sämst?
– Dom som går hårt in för politiken och bara står och säger slagord som Skabb och Ebba Grön t ex. jag tycker det är jävligt dålig stil när man på den där första TV-inspelningen ställde upp och lånade dom grejer så att dom skulle kunna spela sen går dom och fixar så att vi inte får spela på R.A.R-konserten på kåren dels för att vi inte var tillräckligt politiska sa dom, sen för det där på Jarlateatern. Det var ju inte vårt fel att den där killen började hälla vatten på scenen och på publiken, vi kan ju inte hindra honom från det och lira på samma gång, men så gav dom ju oss skulden för det. På Kåren sa dom att vi inte fick lira för det fanns inte tid för oss och det hade avgjorts med en lottning, men sen visade det sig att det inte alls varit nån lottning. När vi kom dit snackade vi med Baiters som gick av scenen när det var 20 minuter kvar så att vi också skulle kunna dra ett par låtar, men då hade dom låst in våra gitarrer så att vi inte kunde lira. Det tycker jag verkligen är äcklig stil. Derek som organiserade det hela t ex han tog intäkterna från konserten och satte in dom på en privat bank-bok, i den där ruttna stilen var allt det där och det blir man verkligen förbannad över.
– Vad anser du punk är för någonting?
– Ja det är väl aggressivitet på scen och så. Sen är det väl också det här att det inte skall behöva vara perfekt när man spelar också, det här med att det kommer så många nya band är ju också bra. Men tyvärr blir det mest att det är dom dåliga banden som spelar oftast. Just nu har vi inte spelat ute på ett tag men när vi hittar en ny gitarrist så skall vi börja spela ute igen ganska mycket.
Raw Power # 1 Bilder Rip
Janne Andersson Ståry 1975 – 80
Janne Andersson borde väl dom flesta känna till.
I punkkretsar är han mest känd som gitarrist i Four Mandarines och The Pain. Men dom banden är bara en del av alla de band som Janne varit med i. Det hela började 1975 då Janne köpte sin första elgitarr och bildade sitt första lilla band.
– Elgitarr var det enda instrument med drag i, därför valde jag det. Akustisk gitarr är inte lika mycket oväsen, det retar ingen. Så förklarar Janne om man frågar varför han valde att just böra lira elgitarr. Hans största influenser är Bill Nelson från Be-bop DeLuxe, Mick Green från Pirates och naturligtvis Johnny Thunders vilket alla förstår som varit hemma hos Janne och sett alla hans Dolls-bilder på väggarna. Four Mandarines var alltså inte Jannes första band. Det var minst en 6-7 stycken innan, bara en massa småband men i alla fall ”outvecklade variationer på ingenting” kallar Janne musiken de lirade. Men det var en grupp innan som det hände lite med och som spelade ute en hel del.
Satisfied hette dom och medlemmarna var desamma som senare skulle bli Four Mandarines. Enda skillnaden var namnet och att de lirade mer hårdrock. – Fast hårdrock är mer en attityd än musik, tycker jag. Mer ett sätt att vara. Alla musikkritiker verkar vara så jävla pigga på att hoppa ner på folk som lirar hårdrock.
Men jag anser att större delen av alla punkband i Stockholm lirar vad folk i allmänhet kallar för hårdrock. Men bara för att de har en annan frisyr och så, så är det punk.
Four Mandarines bildades eller rättare sagt bytte namn i feb-mars -77.
Hur fick ni tag på namnet? Det var nån som skrev att det inte alls betydde fyra mandariner utan hade nåt att göra med ”fyra avlagda politiker”.
– Jag vet faktiskt inte vad det betydde. Det var Jana (basisten) och jag som satt och snackade med varann i telefon och försökte komma på vad vi skulle heta. Vi hade lite svårigheter med det, men så såg Jana en skål med mandariner och utropade mest på skämt ”fyra mandariner”.
– Senare såg vi att det skulle vara en popbandstävling i Farsta. Vi frågade om vi fick vara ed och det var just ett band som hoppat av så det gick bra. Men arrangören ville ju veta vad vi kallade oss, och vi stod där och viste inte vad vi skulle säga då Jana till slut klämde i med Four Mandarines och sen fick det bli så.
Tävlingen gick f ö bra för killarna.
Samanlagt han Four Mandarines uppträda 10-20 gånger. Mest spelade de på ungdomsgårdar tillsammans med andra band. Men en gång uppträdde de på Domino som huvudband till och med. Den sista spelningen. Det var en ganska konstig kväll. Killen som ägde stället trodde att det inte skulle koma nån publik och att hela kvällen skulle bli ett fiasko. Det hade nämligen varit dåligt med publik de senaste mängderna, och ett helt okänt svenskt band dessutom, det var dömt att misslyckas. Men ägaren trodde fel Domino var fullsatt och istället för tippade 300 personer kom det 1500. Snacka om att killarna blev stora i korken då.
– Det var jävligt fin att det blev sista kvällen. Men jag tror inte vi blev direkt populära. Vi hann nog inte med det, höll ju inte ens ihop ett år. För att ett band ska bli nånting måste man göra en platta och sen ut och spela en massa, inte bara runt Stockholms-trakten utan slita runt i hela landet. Sen måste man få in en platta på radion annars har man inte en chans. Vår singel blev bara spelad nån gång av Kjell Alinge. Den måste in på nåt av dom här -oramaprogrammen annars är den droppad nästan.
En annan oförglömlig spelning för Janne är den då Mick Jones kom upp och lirade på en konsert med Lesbian Hardcore (numera Reeperbahn), Madhouse och Four Mandarines samma kväll som Clash lirade på Gröna Lund, sommaren 77.
– Det var nåra tjejer som drog dit Paul Simonom, Mick Jones och Joe Strummer. Mick ville lira nåt så vi drog en lång jam-blues tilsammans och publiken stack. När solen gick upp var det bara vi kvar.
Sommaren 77 kom även Four Mandarines singel ”Silver Son Johnnie/Ease my pain” och vill man kalla den för punk var det sveriges första punksingel. Kallar man det hellre för nya vågen var allt Madhouse hemmagjorda platta ”Innervoice” före. Om man nu vill kalla Madhouse för nya vågen….Iallafall är det säkert att Madhouse singeln inspirerade Four Mandarines till att själva göra det.
– Jag tyckte inte att Madhouse skiva var speciellt bra men kunde dom så kunde väl vi. Men det hade ändå inte blivit någontin om inte Pirre (sångaren) startat sitt skivbolag och pröjsat allting. En svensk skiva som dessutom gjordes på ett hemagjort märke som i england var i sverige unikt då. Men Four Mandarines blev inte några inrikes stjärnor för det.
Visserligen skrev tidningarna lite grann och de fick spelningar i bl a Malmö men någon större uppmärksamhet riktades aldrig mot dem. Och skivan blev aldrig distrubierad utanför Stockholm utan såldes till skivaffären Space Records som i sin tur sålde den vidare till andra affärer i stan. De blev i alla fall av med hela upplagan på 1000 ex och det hela gick ihop för Pirre.
Det var Janne som ensam skrev alla låtarna till Four Mandarines repertoar och det var bl a orsaken till att bandet splittrades.
– Det gick så långt att när vi kom till repetitionerna hade jag låten med mej helt klar. Jag fick visa basisten hur han skulle spela, trummisen hur han skulle trumma och sångaren hur han skulle sjunga.
Det ska ju egentligen vara så att man kommer till lokalen med en ié om en låt. Sen hittar alla på och spelar på sitt eget sätt. Så ska ett band funka där alla vet vad dom ska göra.
Egentligen skulle Four Mandarines varit med på Sonets sömnpiller-Lp ”Swedish tracks-79” tillsammans med en massa andra ”läckra kraftrockare”. De spelade till och med in två låtar men hoppade av då de hörde dom andra bandens bidrag. Istället bestämde de sig för att göra en uppföljare till ”Silver Son Johnnie” och spelade in ytterligare två låtar. Men , sen, gruppen sprack. Varför ?
– Vi brukade repa i Pirres studio men den började bli så smått bokad och det blev mindre och mindre tid för oss att repa vilket var ganska irriterande. Och trummisen vi hade ville bra lira jazz så Jana (basisten) och jag bestämde oss för att bilda något eget.
Så föddes Mandarines. I början försökte de få ihop ett riktigt band som även kunde spela ute, men det gick inte alls. Därför förblev Mandarines en studiogrupp. Janne tog kontakt med EMI som varit intresserade av Four Mandarines och de tyckte även Mandarines lät intressant. Därför fick de lov att göra en EP. De repeterade in de fyra låtarna på två veckor tilsammans med en trummis. Därefter var det dags för inspelning av Ep:n och Mandarines existerade sen inte längre.
– Ganska sjukt egentligen. Det är ingen toppenplatta men den är så bra som vi kunde göra ifrån oss då. Ett bra perspektiv från den tiden. Inga bra musiker, inget band, ingen känsla, men ett viktigt steg i utvecklingen.
Om någon ännu inte skaffat EP:n, börja söka igenom stans skivaffärer. Tack vare de underbara poplåtarna är den värd lite extra besvär när säkert plattan blir en raritet om en massa år. EMI pressade nämligen bara upp 1000ex och den är numer utgången. Tre av låtarna kommer från Four Mandarines-tiden och en skrev Janne speciellt för EPn: ”Svensk powerpop” som poster skrev…
När Mandarines endast var ett minne blott började Janne som gitarrist i Reperbahn. Samtidigt bildade han ett annat ban med Danne, basisten från Reperbahn, och Nisse som spelade trummor på Mandarines EPn. De skulle egentligen gjort en platta ihop men det fungerade aldrig.
Janne Andersson som gitarrhjälte i Reeperbahn höll inte heller i all evighet. Allt berodde på Mats Olssons långa artikel om Janne i Expressen.
Den gjorde att en mängd skivbolag blev intresserade och ville att Janne skulle göra en soloplatta. Det var helt okej och som kompmusiker ville han ha Korre, Danne och Eddie (alla från Reeperbahn). Då var det väl bara för dom att steppa in i en studio tror ni kanske, ovetande läsare. Men så var inte fallet. När plötsligt alla Reeperbahns musiker fått jobb på annat håll blev det nu lite trassel med Olle deras sångare som nu blev arbetslös. En del bråk uppstod och Janne insåg att det var bäst att skippa 3/4 av Reeperbahn som kompmusiker.
Men istället för att ta semester från gitarrarbetet gick Janne med i Tears (numera The Radio). Tårarna hade hört talas om hans talanger och ringde upp honom och frågade om han ville komma och lira på prov.
– Det hade faktiskt kunnat bli nåt med Tears om inte Pain hade kommit ivägen. Dessutom hade jag en del studiojobb och gick på universitetet och läste engelsk och musik. Tiden räckte inte till så jag var tvungen att skippa nåt och det blev Tears. Det berodde mest på att det var 6 mil till deras replokal vilket var ganska påfrestande ibland. Men det är nog det bästa och mest enhetliga bandet jag lirat med.
Nu var det som sagt Pains tur att ha Janne helt ensam, nästan. Hur fick du det jobbet, en ren slump igen eller ?
– Det kan man väl säga, men Staffan (sångaren i Pain) och jag är gamla bardomkamrater. Jag har känt honom sen jag var 6 år och vi har gått tillsammans i lek och grundskolan. Han spelade även trummor (!) i mitt första band tillsammans med Jana på bas. Hooligans (se också intevjun med Spiv Åland) kallade vi oss.
– Jag ringde Staffan från en fest och fick då höra att Pain behövde en gitarrist och jag sa mest på skoj att jag kunde hänga på. Några dar senare ringde Staffan upp mej och jag följde med till deras replokal och sen gick det som det gick.
– Jag trivdes bra i Pain, Jävligt bra till och med. Pain är hittills det roligaste gänget jag spelat i. För vi var ett bra band och vi spelade bra ihop.
I Pain var det inte som i Four Mandarines, att Janne skrev alla låtarna och fick visa de andra hur de skulle spela. Däremot hade dom ett visst system: Janne skrev harmonierna och melodierna, de arrangerade ihop och Spiv skrev texterna. Ett slags lagjobb alltså och det funkade bra.
Det var synd att det aldrig blev nåt med Englands-turnén.
Bitch sprack och vi gick i 5 veckor och drällde i London tills pengarna var slut. Strax innan det gjorde vi en spelning i norra England då basisten i Bitch sjöng istället för sångerskan som hade försvunnit. Sen sprack dom helt och turnén med. Vi försökte få ihop en del spelningar på egen hand men det var hopplöst.
Man måste prata med en massa managers, mellanhänder och artistförmedlingar. Ska man ha spelningar i England måste man som Rude Kids gjorde , boka i förväg.
I samband med turnén skulle Pain gjort en skiva på engelska Hurricane records. Men eftersom turnén sprack gjorde även skivplanerna det. Janne tycker det var lika bra. För trots allt är det en konstig väg att gå och göra en skiva i England när alla medlemmar bor i Sverige.
De hade ju ändå varit tvungna att åka hem när pengarna var slut.
Både Janne, Hocky och Stejmo fick gå till svenska ambassaden för att få råd at åka hem. Janne försökte bilda ett band med tillsammans med basisten i Bitch men det funkade inte heller. Strax efter hemkomsten från England slutade Janne och gamla Pain splittrades.
Trogna RIP-läsare vet varför, Janne skulle ut och turnera med Ulf Lundell och Pain skulle då vara tvungna att lägga av i 1/12 månad då turnén pågick. Istället splittrades bandet.
Hade du fortsatt med Pain om inte Lundell kommit ivägen ?
– Jag vet inte. Det jag hatade mest med Pain var att man försökte bränna ut sig själv och tycka det är jävligt ball. Att kröka och käka speed så mycket som möjligt, sniffa kokain och bli smala och beniga. Inte äta nåt och tycka att det är häftigt. Tävla om att bli Sveriges första Sid Vicious.
Det fanns vissa antydningar till det i Pain och det trivdes jag inte alls med. Men förr eller senare hade jag nog lagt av ändå för att göra min egen grej. Det var bara en tidsfråga och det tror jag dom förstod.
1978 började det första samarbetet med Ulf Lundell med LPn ”Nådens år” där Jannes gitarr medverkar på tre spår.
Och på Uffes senaste ”Ripp Rapp”, kan man höra honom på alla låtarna.
– Det är kul att spela med Lundell och prova lite av varje. Det mesta av vad han gör är jävligt bra. Jag får spela precis som jag vill, fullständigt. Bara jag håller mej till låten. Jag spelar som jag gör, annars skulle han inte vilja ha mej med.
– 42 spelningar avklarade vi under Uffes turné. Det var kul, jag lärde mej mycket under tiden.
Innan hörde man en massa snack om hur det är att turnera.
Droger, dåliga flickor, dålig mat, dåligt med sömn etc, etc. Men efter en vecka upptäcker man att vill du, kan du äta bra mat. Vill du slipper du bry dej om dåliga flickor. Vill du slipper du dricka sprit och stoppa sprutor i armen. Man kan lika gärna springa ut och jogga och lägga sej tidigt.
Det är alldeles för mycket myter om turnélivet och att det skulle vara på ett speciellt sätt. Det är ju vad man gör det till själv. Förutsatt att man inte hamnar i ett gäng som pressar. Men vi gjorde alla vår egen turné utom under själva konserten. Annars så skötte man sej själv.
Men trots att Janne trivdes med turnélivet kommer han inte tan några fler såna jobb om inte Ulf ber honom. För Janne har inte en tanke på att bli kompmusiker. I och för sig skulle det vara lätt för honom att bli det, hoppa in i nåt band och lira gitarr och bakgrundssång. Det skulle vara bekvämt men Janne vill pröva sina egna vingar först och se om han kan göra nåt bra själv. Efter turnén varvade Janne ner ett tag sen började han söka killar till ett nytt band, Janne Andersson POP. Trummis var det inga problem med för det hade han redan. Det skulle bli Stejmo från gamla Pain. Men att hitta en basist eventuellt en kompgitarrist var desto svårare.
– Man har kanske för höga prestationer. Men det måste vara snubbar som man gillar annars kan dom vara hur duktiga som helst och det blir ändå dåligt resultat. Om man längtar bort från replokalen när man ska plugga in en ny låt, då är det fel. Man måste trivas med varann. Därför blev Janne tvungen att låna en basist då LPn spelades in i mars-april. Det blev Danne från Reeperbahn. Och tillsammans gjorde de troligen en av Sveriges bästa rockplattor någonsin. Troligen kommer den snart och strax före släpps en hitsingel från LPn, ”Var min vän” heter den.Först efter det att plattan spelades in dök en lämplig basist upp.Latte Kronlund och kommer närmast från gruppen Smisk. Det var Danne själv som ordnade honom eftersom han ville gå in för Reeperbahn.
Ett litet smakprov på hur Janne Andersson Pop kommer att låta i studio hittar man bland spåren på julskivan ”glitter glögg & rock n roll” från EMI. Två låtar bidrar de med, dels den tagna ”Rudolf med röda mulen” och Jannes egen låt ”Spår i snön”.
Man kan väl inte vänta sig jultexter och bjällror på den kommande LPn men trycket och Jannes välkända melodier som sitter efter en genomlyssning kommer säkert att finnas. Men en överraskning blir det, Janne kommer att sjunga på svenska vilket han aldrig tidigare gjort på en egen platta.
– Jag har prövat en hel del av mina låtar på svenska och det låter mycket roligare. Dessutom bor jag i Sverige och tänker fortsätta med det.Sverige är det enda som spelar nån roll för mej just nu.
Även om jag tänker göra några låtar på engelska och skicka till EMI i England.
När LPn kommit ut, vad händer då ?
– Går den bra åker vi nog ut och turnerar. Går den inte bra åker vi nog ut och turnerar ändå, om jag har ett riktigt band förstås. Ett fyrmanna- band, kanske fem, i värsta fall tre.
Än så länge kan inte Janne enbart leva på musiken. För tillfället jobbar han på posten och ibland tar han nåt studiojobb, bl a har Janne varit med på Magnus Lindbergs och Lasse Lindboms plattor.
– När jag var yngre valde jag mellan att bli fotbollspelare eller rockmusiker. Nu skulle jag aldrig kunna sluta helt med musiken och ta ett annat jobb hellre går jag och hänger mej. Det är sant.
Än så länge har Janne Andersson pop bara spelat ute en gång. Men det blir snart fler. Missa dom inte då.
R.I.P # 13 Text: Jeppe
Vecko Revyn
Att han nyligen påbörjat sin militärtjänstgöring, och håller just nu på att utbilda sig till gruppbefäl, är det nog ingen som kan gissa sig till.
För han är punkare.
Det syns på långt håll.
Trots att han varken har nålar
i kinden eller hakkors kletat
på sin svarta skinnjacka.
Staffan Holmberg är 19 år, han har trasiga jeans, blekt hår och kommer från Nacka utanför Stockholm.
Han sitter på hamburgerplejset som är granne med Gallerian, köpcentret i Stockholms city dit de så kallade punksen drar för att kolla in läget och snacka med varandra.
När jag kliver in i coca cola-miljön denna söndagseftermiddag sitter han ensam vid ett bord, djupt försjunken i ett par utländska rocktidningar.
Jag bjuder på en cigarett.
– Nä, jag röker inte. Och så har jag blå ögon och ingen flickvän.
Hårt trakasserad.
Han har läst tillräckligt många intervjuer med dom stora rocksnubbarna för att tro sej veta vad man ska svara – innan frågan är ställd. Och så är det kul att vara lite ball också. Förstås.
Punkare, ordet låter slitet vid det här laget, det håller Staffan med om. Men han rycker på axlarna åt det. Kan inte komma på nån bättre benämning. Punkmusik har blivit nya vågen-musik. Men man kan knappast kalla Staffan för en nya-vågen-kille. Det låter töntigt.
– Stilen har funnits länge. Det började med Iggy (Iggy Pop) nån gång -69 så där. Sen belev det en trend för ett par år sedan. Sex Pistols hjälpte förstås. Då kom allt det här med kläderna.
Punkarna har blivit rätt hårt trakasserade från alla möjliga håll. Och dom asnes av många som en sammhällets böld, likgiltiga inför allt, en liten grupp omogna och oansvariga ungdomar som bara bråkar och förstör. Och chockerar naturligtvis.
– Vi är inte mer aggressiva än anra människor, menar Stafan. Vi går inte bärsärkargång på stan, vi välter inte bilar, vi slår inte ner pensionärer. Vad är det vi förstör ?
– Sen är det klart att en del sprungit omkring med hakkors på sina jackor – för att chocka – utan att egentligen haja innebörden. Men nu har hakkorsen försvunnit, nu sträcker punksen upp knutna nävar i luften och skriker RAR (Rock against racism) – utan att egentligen haja innebörden av det heller. Det är precis lika barnsligt. Tycker Stafan.
(RAR är en rörelse som starades av Tom Robinson, en av förgrundsfigurerna i nya vågen-musiken. I sina texter går han bland annat hårt åt samhällets intolerans mot minoritetsgrupper.)
Kul att spela
Men en viktig grej är att alla har inte samma livsattityder därför att dom är punkare påpekar Staffan. Det är musiken som är utgångsläget. Den enda riktiga gemensamma nämnaren. Den enkla musiken betonar han. Och att man skapar nånting själv. Det är viktigt. Man kan inte bara sitta och lyssna på andra.
– Man frågar sej nu, va fan höll man på med då, när man inte lirade. Det blev så jävla kul när man började spela själv.
Staffan sjunger med The Pain, en av en massa grupper om vuxit fram under senaste året. För inte så länge sen var det en omöjlighet att dra ihop ett and och börja lira bara för att man gillade musik. Såvida man inte kunde sjuttiåtta ackord. För lät det inte tjusigt och proffsigt redan från böjan var det i alla fall ingen som ville lyssna.
Det är där hela punkidén kommer in. Att alla som vill, dom kan och ska lira. Och det är jävligt kul. Även att lyssna till.
– Jag har alltid gilat musik. Lyssna de på tio-i-topp och sånt där när jag var liten, berättar Staffan med ett nästan genant smajl. Punkmusiken kom som en självklarhet, det var en naturlig grej för mig at tända på.
– Sen vill man ju inte vara en vanlig Svensson heller. Det är roligare med folk som har sin egen stil.
Han inser att han visserligen inte är till hundra procent egen i sin stil, men…
– Det är svårt att göra nånting helt själv. Man måste vara flera för att det ska bli starkt….
Gylfen ska vara öppen.
Men Staffan är ensam framför kameran när vi plåtar honom och jag efter åtskilliga minuters klickande, förskräckt upptäcker och utbrister:
– Din gylf är ju öppen !
Då ler han överseende mot mig.
– Det ska den vara. Det går snabast så.
Det är kul att chocka. Det tycker han.
Man undrar hur han klarar av att göra lumpen. ( I 1 i Stockholm, han får sova hemma när det inte är nattmanöver.) Det livet verkar så långt bort från att sitta och häcka på Galerian eller att sjunga rock. Men han säger att det går bra. Att lumpargrejen fixar konditionen.
– Jag gillar inte själva grejen, men ser det som något nödvändigt ont.
Och med lite cynism i röstan lägger han till:
– Det är hårda bud där, så det ska nog bli karl av mej också.
Och sen då ? Framtid och sånt där ?
– Fråga mej inte vad jag tror jag gör om fem år. Eler vad jag vill göra om fem år. Jag tar dan som den kommer. Framtiden klarar sej alltid på nåt sätt.
Ingen dröm att bli rik.
Efter nian gick Staffan gymnasiet i två år, teknisk linje. Men han har aldrig jobbat regelbundet, bara tagit ströjobb nån gång. Han tycks inte veta vad han levt av under året. Förnekar att hans mamma försörjt honom. Men inkomsterna från hans grupp The Pain har inte varit stora.
– Jag är inte ute efter kosing. Har ingen dröm att bli rik. Tror inte jag blir en lyckligare människa av att ha mycket pengar. Fast det är klart man man måste ha så man klarar sej.
– När jag är färdig med lumpen i vår får jag tusen spänn. Då åker jag nog utomlands på interrailkort (tågluffar) – om man inte har en världsturné på gång. Man vet aldrig.
Han ler sött åt påståendet, men där finns allvar i anledningen också. Han sjunger på engelska, skriver texterna själv och dom övriga tre i bandet gör musiken. Och deras namn, The Pain (smärtan), är engelskt. Det får dom ofta kritik för. De flesta ounkgäng kör på svenska. Men resonerar Staffan:
– Engelska är ett internationellt språk. Vi har större planer…
Snart kommer dom ut med en EP, fyra egna låtar. Det är ett nystartat svenskt bolag, Kaos Records, som ger ut den.
– Fy fan för dom stora etablerade skivbolagen, säger Staffan. För att få göra en platta hos dom måste banden sitta och skriva om sina låtar så som bolagen vill ha dom. Inte klokt.
Han tycker det gått ovanligt bra för The Pain. Dom kunde lika gärna stått kvar i potatiskällaren och lirat idag.
– Men det gäller att fixa grejer själv. Det är lätt att sitta och säga att allt är skit utan att göra nånting åt det.
– Vi (många av punkgängen) ordnar fester och spelningar och arrangerar egna galor.
– Men det är synd att det finns så få tjejer som gör nåt eget. För det uppskattas jävligt mycket när dom gör det. Tyvärr finns det inte mycket brudar i rockbranchen.
Svårt med att ha tjejer...
Tjejer är lika viktigt som allt annat tycker Staffan. För viktigt ibland. Det där att man kan bli så beroende.
– Man får akta sig för ringar.
– Det är vad jag säger nu. Sen kanske man vill gifta sej – fast det är bara ett papper.
– Det svåraste med att ha en tjej ä, att då ska man umgås både med hennes kompisar och sina egna. Och så tycker polarna att man sviker. Det slutar med att hon altid hänger med på ens grejer. Synd faktiskt.
Att ha en tjej som kompis är en annan sak. Det har inte med könet att göra om man blir polare. En del folk kan man snacka med och det flyter. Det är fint när man är på samma våglängd menar Staffan.
Fast det är man inte alltid. Som bekant. När man är punkare.
– Därför är det skönt när man kan ändra på folks uppfattningar om en. För jag tycker att alla kategorier människor ska kunna umgås.
Det händer att Svenssons på gatan kommer fram till Staffan, punkaren, för att ha synpunkter (i all välmening). OCh efter en stund får ”punkaren” höra: ”det var kul att det går att snacka med dej”. Och till sist avlägsnar sej Svensson med ett: ”vad trevlig du är”.
Det är väl inte presic hans dröm om framtiden, men en vacker dag är han kanske ändå Svensson själv ?
– Det är möjligt, tror Staffan. Men det bekymrar honom inte.
Vecko Revyn Text Anki Partridge Foto: Per Hessman
Intervju med Spiv Åland
Staffan Holmberg kanske inte många av Punktjafs läsare känner till, men hans alter ego Spiv Åland har nog däremot många åtminstone hört talas om och kanske träffat..bl.a. Sting…;0)
Men då vi ville veta mer om Spiv Åland och hans punkiga förflutna så vi frågade ut honom helt enkelt…så fortsätt läs och få reda på varför Sting fick på käften.
Hur blev du själv intresserad av musik ?
– Musikintresset startade med Monkees på tv, sedermera blev det glamrock och punk. Det fanns musik i familjen, själv spelade jag trummor i musikskolan i 6 års tid, min mamma å pappa sjöng i kör, och syrran lirade fiol.
På tal om punk ja..du träffade Sex Pistols hur var ditt intryck av dem ?
– I Pistols så träffade vi mest Cook å Jones, både i Sverige och i England.
De två övriga mötte jag på efterfesten på Parkhotel, efter kåren giget (juli-77),
då vi fick slänga oss i en taxi pga raggarkravaller. Sid fick man inte något ur och Rotten var mest på sin vakt. Nä Clash var ett roligare band på det sättet.
Så blev det Pain, vilka musikaliska förebilder hade ni när ni började?
– Ja bandet bildades 77 och vi hette först Pain in my Ass, det var jag och Håkan Uppgren (senare Reeperbahn) som startade bandet efter att ha varit i Paris och sett en ”punkpaket turné” med Clash, Damned, Subway Sect, Tyla Gang och några till.
Vi var först på plan, och vi hade testat lite med lösa bandkonstellationer, bl.a. Janne A och Janne Bluchert från Mandarines. Hocky lirade gitarr först Matte (Chatterbox) på bas och Stejmo trummor. Våra förebilder var Stooges, Pistols, Cooper och tidiga Buzzcock..plus allt som man hade i musikaliskt arv.
The Pain fick tidigt exponering genom att ni var med i en film om punkrock (ett skolarbete från DI av bl.a. Stig Larsson) som visades i tv, hade ni nån draghjälp av filmen ?
– Nä jag kan inte komma ihåg att vi hade nån nytta av filmen, så här efteråt, men just då var det mer att klasspolare och andra som tyckte man var galen fick det bekräftat.
Ni var också det första svenska ”punkbandet” som recenserades i NME Epn ”Feel the Pain” hur kändes det ?
– Det var kul med NME, vi var väl inte helt nöjda med plattan, det tog en sån satans tid innan den kom ut, så den kändes inaktuell när den väl släpptes. Timingen var bra, vi var i London och spelade med Bitch (Charlie Green sångerska i Bitch var senare med i Chatterbox och kan höras på singeln ”Forgotten Heroes”. Hon äktade också PelleAlmgren..Farbrors anm..) i den vevan. Plattan kom på Kaos Records och finansierades av killarna bakom Space Records och skivaffären Record Pool.
Hur kom Janne ”Mandarin” Andersson (mer känd som Mona Sahlins storebror) med i bandet ?
– Janne var en gammal klasskompis, vi hade bl.a. lirat i samma fotbollslag. Han kom med i bandet när Janne Oldeus började balla ur (Janne O bildade senare rocktrion Rost och har också spelat med Jerry Williams). Det var i slutet av 1978, Janne är med på singeln (”Next time ego”) och han tog in mer pop influenser i bandet. Han försvann när han hoppade på en turné med Ulf Lundell (spelar också på plattan Ripp Rapp) sen så var han också knuten till EMI via Mandarines, så det var början till slutet på The Pain.
Ni var ett av få band tillsammans med Rude Kids och Cathy & the heat som sjöng på engelska fanns det en ”konflikt” mellan de som sjöng på svenska och de som sjöng på engelska ?
– Det fanns väl ingen direkt konflikt, det va väl mest några i Rågsvedsalliansen som ville få det till det.
– Va fan, man kände de flesta, men självklart var det en liten kamp mellan oss och Ebba, och så umgicks man ju mest med den ”engelska falangen”.
The Pain hade ett rykte om sej att vara ett band som levde fan mest hela tiden, hur mycket av det är sant?
– Ja, sanningen är att vi levde rövare mest hela tiden och tog inte skit från någon !.
Har du några roliga anekdoter att berätta från ”de vilda” åren ?
– Jodå…Police trodde vi snackade skit om dem när de lirade på Rock Palais så jag hamnade i en fajt med Sting.. Jag satt naken i duschen efter en spelning på Domino när Ola Håkansson (skivbolagschef) kom in, vi bad honom dra åt he****…
Det var inte bara Sting som jag slog på käften, Billy Madden klippte jag också till så vi blev utan skivkontrakt (det var under B-films tiden bandet låg på Maddens bolag Adventure..Farbrors amn).
– Hocky fick näsan avslagen av en blöjraggare när vi lirade i Gustavsberg så vi fick poliseskort för att ta oss därifrån.
När vi var på 100 club i London för att kolla in Chelsea så vevade basisten med basen så både Hocky och jag fick oss en rejäl dänga, jag fick sy 5 stygn…snacka om att bandet blev impopulära hos oss.
På vår första spelning kom vi dragandes med en stor hög med bärs som vi fraktade på en skateboard, när snuten stoppade oss och frågade om det var fest ?…vi hade köpt upp all öl i en 7-11 butik..Sen slutade kvällen med att Magnus Uggla mfl ville in på efterfesten, men vi jagade iväg dem med järnrör och bandyklubbor..fast vi spelade upp vår platta för honom senare..
Pete Shelly fick också vår platta när han skulle signa sina egna plattor.
Du var också frekvent förekommande i Vecko-Revys vimmelrepotage, oftast i sällskap med någon snygg ”punkette” var det lika delar sex, drugs & rock`n`roll?
– Sex, drugs…well…sex, det var ju därför vi startade bandet, för att träffa brudar…och kan du fatta ?…det funkade också !!!
Alkohol tja, det var det mest hela tiden, man levde ju nästan på Tinto…och braj..mm, fast senare kom det tyngre droger och själv så hoppade jag över den biten. Janne A var i stort sett renlevnadsman.Och damen i fråga var Åsa Johanna sångerska i Alien Beat, min punkette.
The Pains karriär var kort och intensiv bara två plattor gavs ut…finns det mer material med bandet inspelat ?
– Det finns några mastertaper som inte är utgivna, vår första inspelning på Talk Studios bl.a. Så vi får väl se vad som händer på Pain kanten, måste också kolla upp Chinese Takeaways platta by the way..(gruppen gör en cover på Pains ”Ambulance” och Staffan är med och sjunger…Farbrors amn).
Du fortsatte sedan med B-Films..berätta om bandet ?
– B-Films startade jag när jag märkte att det inte blev nåt kvar av Pain (Hocky hoppade av till Chatterbox och det var jag å han som drev The Pain) ihop med Björne Fröberg (Aoouh & Warheads) (numer i Nomads). Jag tog in min kusin på trummor och hans kompis Chris,(Lynn/Lind senare i Easy Action med Peo Thyrén och Kee Marcello) de två bodde grannar med mej på den tiden.
Micke kände vi sedan tidigare, då han brukade jobba i en musikaffär. Vi lirade lite med Peter Ampull Alien Beat/KSMB också. Så testade jag och Andy (McCoy) en del tilsammans.(vilket resulterade bla i att B-films lirade ”Law & order” som senare skulle spelas in av Hanoi Rocks och hamna på plattan ”Oriental Beat”, fast personligen så tycker jag att B-Films version är bättre..Farbrors amn)
Jag hade väl i stort sett samma influenser, men jag styrde hårdare, och vi ville ha ett fetare sound, som närmade sej tyngre rock lite Dolls betonat kanske, men vissa anklagade oss för att spela hårdrock vilket egentligen var helt rätt i tiden för året efter -82 så vann Europe Rock-SM.
Det kan också tilläggas att vi spelade med The Troggs..så det kändes lite som om vi var färdiga med punken då….
Vad gör du idag ?
– Jag jobbar som försäljningschef inom IT-branchen.
Så man kan säga att du levde upp till din egen profetia som du basunerade ut i Vecko-revyn redan 1979 att ”Det ska nog bli karl av mej också”.
– Klart man blev karl, men ränderna går aldrig ur….!
Har du några planer på att ta upp musiken igen ?
– Nej…inga direkta planer, men jag har kört lite covers på firmafester, det är allt. Delar av Pain har haft någon reunion på ett kalas för ett tag sen. (Staffan gjorde faktiskt comeback med Pain på Clampers. På extranumret ”Churchyard” så hoppade Staffan upp på scen och greppade micken)
Håller du kontakt med dina gamla ”punkpolare” ?
– Träffar på en del punkpolare ibland, på konserter t ex, många har också hamnat i data svängen. Jag dök på vår fd manager på SAS. Fast det är i stort sett Janne Lundberg från Chatterbox/Berlin som jag träffar regelbundet (Janne jobbar f ö på Wasa Kredit..Farbrors amn).
Jag träffade faktiskt Katti Flemström på en kurs för ett tag sen…men man kan undra vart alla tagit vägen ?
Vad skulle du säga om din son blir ”punkare” och vill leva samma liv som pappa ?- Min grabb är 11 år nu och lirar gitarr, så han får själv välja. Men just nu är det mest fotboll som gäller för honom.
Så i och med detta tackar vi Staffan för intervjun och så hoppas vi att han ser till att Pain taperna släpps på cd….
Ni som blev nyfika på Pain kan också jaga en kassett som R.I.P släppte med låtarna ”Ambulance” och ”Churchyard” (där Staffans ”punkette” Åsa Johanna är med och körar).
Intervju med Hocky
Håkan Rudberg mer känd som Hocky har ett långt och brokigt förflutet i klassiska punkband som The Pain och Chatterbox. Nu är han på gång igen med ett nytt band med b la Stejmo en gång trumslagare i ovannämnda The Pain. Punktjafs ville veta mer om denne mans förflutna, så vi frågade ut honom helt enkelt.
Tjenare Hocky… vilken var den första musiken du fastnade för?
– Ja det måste varit Beatles, jag köpte mina första singlar 1966-67 Lady Madonna tror jag det var samt en singel med Jeffersons Airplane. Den musiken diggades stenhårt på en liten batteridriven mojäng med högtalaren i locket för 150 spänn som jag och brorsan fick. Nåt år senare fick jag en hel drös med Beatles singlar och posters av mina morbrödrar, då va man i himlen.
Sen I början av 70-talet kom Alice Cooper in i bilden och lite senare glamrocken med Bowie, Bolan, Glitter o.s.v. men det blev för mesigt i längden så jag sökte mig mer till den tidiga hårdrocken som Deep Purple, Ted Nudgent, Montrose, Aerosmith men Alice Cooper hängde med ända fram till 76.
När blev det punk och varför ?
– Jag var hemma hos Håkan Uppgren och han hade varit i London, eller nåt sånt, med sina föräldrar och kom hem med en massa singlar som var nåt i hästväg, typ 3 ackord eller så, en av de singlarna var Sex Pistols, ”Anarchy in the UK!” Man satt bara och gapade, borta var allt onödigt trams, det var enkelt å rått.
Brorsan visade ett par barréackord och sen kunde vi själva lira med efter singlarna.Så i den vevan bildades Pain In The Ass med Håkan Uppgren gitarr, Stefan Hjelm trummor, Staffan Holmberg sång, och jag själv på gitarr. Att det blev Staffan på sång berodde på att han var den enda som hade pengar att köpa ett PA för och eftersom det var hans PA så fick han sjunga. Jag tog ett lån och köpte mina grejor.
Bas skulle egentligen Matte Persson ha lirat men han hade inga stålar så jag sålde min gitarr och köpte en bas och körde själv istället. Vi hade inga visioner alls inför framtiden det var bara för att ha nåt att göra på kvällarna och att ha nåt ställe att vara på för vi kom inte in på så många ställen. Så vi repade och alla polarna hängde med till replokalen för att lyssna och festa.
Hur var det att vara punkare för 20 år sedan när man i stort sett blev hotat med spö om man hade örhänge ?
– Som sagt så repade vi ganska ofta och höll till mest i replokalen så vi var inte med så mycket om det där.
Det var i alla fall jävligt kul att se hur de äldre förfasade sig över oss stackare som gick i trasiga kläder å så.
– Många tyckte att vi så farliga ut och höll sig åt sidan när vi kom på stan.
Hur var det att lira med the Pain ?
– Det var jävligt tufft att vara med i The Pain. Håkan Uppgren pallade inte och inte Janne Oldaeus heller, Janne Andersson var också lite för tunn för The Pain. Det var en rå jargong och blev vi för fulla då vi repeterade eller spelade ute kunde vad som helst hända.
Staffan berättade att det var mycket sex drugs n rock n roll så berätta lite om hur du upplevde tiden med Pain
– Sex självklart, sprit javisst, rock´n roll absolut, men droger, nää, där var det rätt lugnt. En del kompisar har ju försvunnit i sina drogrus, så visst fanns runt omkring. Droger är ju jävligt tabubelagt ingen vill erkänna men alla var ju med på ett hörn ändå. Jag förespråkar inte på något sätt droger och jag vill att alla som ställs inför ett faktum då man blir erbjuden någon drog att man ska tänka sig för jävligt noga och helst avstå helt Livet är som en enda stor drog i sig självt, TV är en drog, motion en annan, kärlek en, öl o.s.v. det är ju upp till var och en att bestämma vilket som ska konsumeras eller inte.
Kan du berätta något roligt från tiden med Pain?
– Nja rolig eller inte vete fan men … det var nog sommaren 78 och vi skulle repa efter ett 2 månaders uppehåll och för att fira det så köptes det med till repet ungefär 10-11 vinare som skulle konsumeras efter repet, vi höll till i Vuxenskolans lokaler, Janne Oldaeus dök inte upp till repet varvid vi andra Stejmo, Staffan och jag började repa ändå och dricka lite vin under tiden, som jag sa lite tidigare så kunde det gå ganska vilt till på både rep och spelningar vilket du nu ska få höra.
Stejmo drack inget alls den kvällen men Staffan och jag körde på med vinet helt plötsligt blev det hotfullt i replokalen, det var vin-spöket som slog till, Staffan och jag blev som tokiga, grejer flög omkring, vi sparkade och slog sönder hela replokalen på riktigt rockstjärnemaneér det enda som var helt var Stejmos trummor för dom hade han skyddad med sitt liv, sen drog vi vidare upp i huset och röjde runt … jag vaknade i en portuppgång utan skor och jacka av att en östermalmstants hund nosade mig i ansiktet, jag hade ingen aning om var jag var eller hur jag kommit dit. Staffan hade tuppat av i en soffgrupp och spytt ner densamma.
Efteråt konstaterades att vi två hade druckit upp 10 flaskor vin under det repet och att all utrustning utom ett trumset var trasig i replokalen som vi delade med två andra band , vi skyllde på att flummare hade gjort inbrott och röjt nåt för jävligt …Vuxenskolan köpte nya grejor genom deras försäkring.
Parallellt med alla band du lirat i har du haft en massa ”hobbyband” typ Death Wish och Teneriffa cowboys…varför?
– Jag hade precis lagt av i The Pain p.g.a. vi kom aldrig någonstans och att Staffan gjorde sig omöjlig med dom flesta som man inte ska göra sig omöjlig med för att komma vidare så jag hoppade av och körde igång Stabbers tillsammans med Matti Zane bas, bla bla bla på gitarr som numera lirar med Soldout Sweethearts och Stejmo på trummor jag sjöng och vi körde bara covers. Bland annat en Elvis Presley låt Hound Dog och sen lite Sex Pistols och Stoodges.
Vi gjorde väl en eller två spelningar sen gick jag vidare mot det som senare skulle bli Chatterbox nämligen Death Trip. Janne Lundberg, Ulf Erlandsson och Matte Persson lirade i bandet Berlin med Michael Hedenby, tidigare Chaty & the Heat, som nu låg i lumpen. Jag hade inget band att lira med så jag ringde upp Matte Persson och vi bestämde ett möte med de övriga i Berlin. Dom kunde inte heller lira för Michael låg ju i lumpen som sagt så då kom vi överens att köra igång ett cover band bara för att få spela ute. Fast Teneriffa cowboys var jag aldrig med i.
Finns det något material med hobbybanden inspelat ?
– Ja, det som finns är typ kassettband inspelat i replokalen å så, ingen höjdarkvalite alltså, sen det gäller bara att veta var dom ligger.
Så blev det Chatterbox..berätta om idén bakom Chatterbox ?
– Vi upptäckte efter ett tag med Death Trip att vi passade bra ihop och att vi började göra egna låtar. Vi hade gjort en del gigs då vi kom i kontakt med Billy Madden som undrade om vi ville vara med på en samlings LP ”Let it out”. Visst, det lät ju kul, och det var då vi insåg att här finns chansen till att gå vidare med skivkontrtakt o.s.v. Vi tog då namnet Chatterbox (efter Ny dolls låten) och Michael Hedenby var inte längre med oss i bandet.
Första upplagan av Chatterbox (som f ö medverkade på Let it out 1) sjöng på svenska…till skillnad mot pain..hur kom sej det ?
– Jag vet faktiskt inte riktigt. Jag tror vi testade både svenska och engelska, det finns en demo på sex låtar både med svensk och engelsk text. Då vi spelade in på ”Let it out” så blev det svenska helt enkelt bara. Så efter ett tag övergick vi helt till engelsk text.
Sen dök Fröken Charlie Green upp…berätta om Charlie…
– I mars 77 var vi i The Pain på London besök, d.v.s. musik och röjresa så hade Staffan träffat Charlie och hennes kompis Polly på Kings Road, tror jag det var, och sagt till dom att vi bodde på ett hotell i Bayswater. Så dom dök upp på hotellet och mer eller mindre flyttade in i ett av rummen med de övriga som bodde där under veckan. Sen efter en kväll på 100 club då Staffan och jag hamnade på sjukhuset,där vi fick sy fyra stygn var, (läs intevjun med Spiv). Så när jag kommer tillbaks till hotellet dagen efter, med en kasse öl i näven så håller ambulanspersonalen på att bära ut Polly som är vit och grön i ansiktet efter en överdos heroin. Personalen är i uppror efter vårt sviniga beteende, och uppe på rummet ligger Charlie kvar som ett dopat vrak, ägarna hotade med polis och avhysning, men vi bara garvade åt dem för vi hade fortfarande fyra nätter kvar så det fick resebolaget reda ut.
Fast resten av resan blev om möjligt ännu värre, men det är en annan story. Hursomhelst några år senare skickar Charlie ett brev och kommer över till Sverige för att hälsa på och blir kvar i ett halv år eller så. När Charlie ska slängas ut av myndigheterna gifter hon sig med Pelle Almgren och får stanna kvar I Chatterbox hade vi med Charlie på zynth och lite sång men vi tröttnade på henne ganska snart p.g.a. samarbetsvårigheter så hon fick lämna bandet.
Ni fick mycket positiva recensioner när singeln ”Forgotten Heroes” kom och ni sas vara punkens förnyare…men sen försvann Charlie och er musik förändrades radikalt…borta var punkens attack och in kom syntarna så…varför förändrades Chatterbox musik radikalt?
– Vi som alla andra utvecklades ju med åren och vi sökte efter vår stil men kom väl aldrig riktigt på åt vilket håll vi skulle gå, en del ville köra på svenska nu igen och det ville inte jag, en del ville gå åt syntpopen men jag ville ha tuffare stil så det blev en hel del experimenterande av det hela.
Du la senare av i Chatterbox stämmer det att Åsa-Johanna (Alien Beat) tog din plats som sångare ?
– Ja, jag lade av och senare fick jag höra att Åsa hade provat och fick jobbet så att säga.
Trots mycket positiva recensioner och bra respons så la Chatterbox av vet du varför ?
– Vi var verkligen på gång ett tag, vi hade skivkontrakt med Adventure Rec och EMA-telstar bokade våra spelningar vi spelade förband till Clash bl.a. och pressen skrev gott om oss men vi hade redan börjat splittras upp inom bandet, vi ville olika saker helt enkelt.
Finns det mer Chatterbox material inspelat…och Hocky, du lovar väl att du ser till att det dyker upp en ”Keep quiet, this is The Complete Chatterbox” på cd ?
Ha Ha Ha … Jo jo … Det gäller bara att hitta allt så får vi se.
Efter Chatterbox så var det inte mycket punk direkt först var det väl Tora Tora…
– Nej nej Tora Tora är det bandet bildades efter Chatterbox så det hade jag inget med att göra.
Men sen blev det väl La Crosse? Och med La Crosse hade ni rätt stora planer..tanken och konceptet bakom La Crosse ?
– La Crosse var det mest utstuderade av alla band, där var alla planer klara från början, vi sa att inom ett år så skulle vi ha skivkontrakt, ligga på ett promotion bolag, ha gjort radio och TV och lirat ute massor. Vi fixade allt detta inom ett halvår. La Crosse var musikaliskt annorlunda från Chatterbox det var mera drag och show med magnesium bomber och sånt.
Sen efter La Crosse förlorade iallafall jag kollen på dej, vad sysslade du med efter La Crosse ?
– La Crosse sprack p.g.a. att en i bandet ville styra för mycket och vara stjärna samt att livet i rock´n roll Sverige var jävligt tungt då omkring 82-83. Efter La Crosse körde jag igång med min Karate träning igen och satsade stenhårt på det och jag kör fortfarande med österlänsk filosofi.
1990 bodde jag i Japan i sju månader och tränade Karate varje dag fem timmar om dagen. Sen var jag med i en hojklubb ”Stålsvin-MC och Perkele-MC i början av 90-talet vilket var riktigt
skoj. Fast polisen tyckte annorlunda.*skratt*
För ett par år sedan hörde jag att ”Hocky blivit nån slags yuppie..” så vad sysslar du med nu förtiden ?
– Hmm den som du har hört det från är säkert en yuppie själv. Nä jag är nog så lång ifrån yuppie man kan komma.
Så håller du kontakten med gamla punkpolare ?
– Ja faktiskt, för ett par år sedan ringde jag runt till en del gamla punkpolare och arrangerade en sammankomst hemma hos mig, vi har träffats ett par gånger till, sen så såg man ju en hel del av dom på Sex Pistols comeback för ett par år sedan.
Men allvarligt Hocky…kunde du i din vildaste fantasi tro att punken som musikalisk rörelse skulle existera 20 år senare..?
– Jo det trodde man väl, fast idag verkar det vara mer politik i det hela, sånt sket vi i.
Ja..Brodde i Brända Barn sa när det gällde barnens återföreningsgig att ”Förr var musiken på allvar och livet på kul, nu är det tvärt om” så är det på samma sätt för Håkan ”Hocky” Rudberg ?
– Förr var musiken aldrig riktigt på allvar men livet har ju alltid varit på kul, äh man ska inte göra det komplicerat, lev livet bara.
Det vore kanske på plats med en riktig reunion där ni gubbar visar kidsen var skåpet ska stå ?
– Jo det skulle vara kul faktiskt men The Pain uppsättning går nog inte att få ihop igen. Fast det är klart slänger man upp en hög stålar så kan man ordna det mesta.
Du och Stejmo (Pain) har ett nytt band på gång berätta lite…
– Stefan (Stejmo) var på min 40 års fest och sa på skoj att nu sätter vi ihop ett hobby band och repar lite jag har lokal … jag funderade på det där ett tag sen ringde jag runt till boysen så nu kör vi igen Jag på sång och lite gitarr, Thomas Gabrielsson gitarr, Richard Gabrielsson keyboard, (La Crosse, Tora Tora) Peter Wahlberg bas (Chaty & The Heat, Alien Beat och La Crosse) och Stefan Hjelm-Klinborg på trummor (The Pain, Japop). Något namn har vi inte bestämt men håll utkik i pressen.
Så musikaliska framtidspanerplaner?
– Just nu håller vi på med vår demo, 5 låtar, och när den är klar så ska vi börja spela ute och sen så får vi se vad som händer, men visst nu är vi på gång bättre än någonsin faktiskt. Jag är jävligt nöjd med bandet nu och det tunga sound vi nu har. Bewere!
Tack och lycka till med musicerandet….
Tack själv och lycka till i fortsättningen med sajten …
Fotnot: Efter att artikeln publicerades har The Pain gjort comeback. Hocky nu på sång och gitarr Stejmo på trummor från orginaluppsättningen 1977-1979 nya i The Pain är Thomas Gabrielsson gitarr,och Peter Wahlberg (Cathy & the Heat/Alien Beat) på bas.
]]>
Berlin
Stockholm – Nacka 1978-1979
Medlemmar:
Micke Hedenby: Sång, Gitarr
Janne Lundberg: Gitarr, Sång
Matte Marshall: Bas
Uffe Erlandsson: Trummor
Historik:
Berlin var liksom The Pain hemmahörande i Nacka och hade från början engelska texter vilket retade den sk Rågsvedsfalangen, när bandet skulle spela med Ebba Grön på Domino, ville istället Ebba att Grisen Skriker skulle ersätta Berlin. Bandet ställde upp i Vecko Revyn i ett ”punkmodereportage” vilket retade ännu fler rättrogna punkare. Våren -79 deltog bandet i en popbandstävling där första priset var att spela in en platta för Sonet. Vann gjorde Gustavsbergs Noise, men Berlin fick löfte om en singel och skickades till Rainbow Studio i Ösmo, men Ola (Håkansson) gillade inte resultatet, för mycket Punk, och inget hände. Så bandet plockade in Hocky från upplösta The pain och förvandlades till Chatterbox som kom att bli ett av de mest uppmärksammade och uppskrivna nya-vågen banden.
Låtar:
Knocking on Hitlers grave, Mental case, Nattens busar, KGB, Corridor, Tell me why, Dreams of yesterday, Times up m.fl..
Diskografi:
DVD: The Filth and The Fury: Bonusmaterial: Behovet – 24 hours (Folkets Bio 2003)
Inspelningar:
Demo: Dreams of yesteday, 24 hours, KGB, Corridor, Do you read me, Black & White Army, The Sick things of today, Wasted Time, Circle Life. Inspelat i Studio Decibel Stockholm 79-01-31
Demo: Nattens busar, Behovet, Knocking on Hitlers grave inspelat Rainbow Studio Ösmo 79-06-25
Radio: Neon magasinet P3 Intervju samt demos 79-05-08
Live: Musikverket -79 Domino -79-04-21, Music Palais -79, Musikforum Uppsala -79
Rip Nr9
Berlin är ett nästan alldeles färskt punkband från Stockholm. Bara efter några få repningar så ha de kommit långt. Att beskriva deras musik är ganska svårt man ska man jämföra bandet med något ligger nog The Clash närmast. Samma uppsättning har dom också med två gitarrer, bas och trummor. Men nog snackat. Här kommer intervjun:
Hur kom Berlin till?
– Matte lirade i ett annat band förut, The Fuzz (numera splittrade). Han och jag (Micke) träffades på Domino, Janne och Uffe. Vi frågade ifall de hade nåt band och om vi skulle spela ihop. Lokal hade vi redan ute i Talliden så vi repade en gång, sen en gång till, ytterligare en gång och återigen. Så nu är vi ett band!
– Äh, vi ska inte larva oss. Så här var det:
Jag (Micke) hade slutat i Cathy & The Heat och Matte ville inte lira i Fuzz. Vi hade inga att lira med och han ville absolut spela med mig. Men vi letade och hade oss och en kille som heter Krille Baktakt skulle spela trummor. På Domino skulle vi ordna upp allt och få en gitarrist till fast vi hittade ingen. Men Janne och Ulf var där och vi bestämde oss för att lira tillsammans med en annan trumslagare, Ringo Erlandsson. Starx efter skulle vi då repa tillsammans och vi var ju väldigt nervösa.
– Och efter det har det blivit ett antal repningar och tio låtar.
När var det ni träffade varann?
– När fan var det? I början av december tror jag. Nej, på 999 fixades allt och dagen efter så spelade vi tillsammans.
– Vi bestämde oss för att heta Transmission men oturligt nog fanns det redan ett band som hade det namnet och dom var ju på Tv och allt och om dom skulle stämma oss så var det inget annat att göra än att döpa om sig till Berlin och det är vi balla för.
– Vi har några spelningar på gång inom en kort framtid. Om två veckor blir det på nåt plugg. Sen är den nån som ska hyra Jarlan och då blir det Pain och Berlin och några andra.
– Vi har en massa låtar på lager liksom som alla inte kört in än. Men vi måste lugna oss lite, en till innan konserten.
– De band som finns här i Stockholm är absolut dom bästa i landet, inget snack om saken. Problem var ganska bra. Men Göteborgsbanden är inget att ha. Göteborg Sound är inta alls bra. Ta bara några härifrån som Cathy & The Heat, Aouuh!, Baiters och Pain.
Vilka skriver låtarna?
– Det hjälps vi alla åt med. Nåt direkt personligt är det inte i dem.
När jag skriver blir det bara vad jag känner och tycker om allt.
– Inga jävla politiska budskap för oss.
– Nej, inte nåt direkt politiskt inräknande har vi aldrig i nån låt. Totalt ego-texter.
– Sann upplevelser och sånt. Om när polisen tog mej skrev jag om.
– Har man ett budskap blir dt lätt misstolkat av alla. Kan bli progressivt.
– Jag tycker det är jävligt svårt att skriva en svensk text. Jag kan i alla fall inte det. Därför gör vi materialet på engelska för det språket låter bättre.
– Det är väl en ganska bra lokal det här men det tar tid att åka. Vi ska nog försöka hitta en annan. Har en på gång i en fabrik.
– Nej så mycket tid har vi väl inte lagt ner på gruppen än. Däremot en massa pengar, så vi tar gärna emot bidrag.
Micke Rip – R.i.p Nr 9
Aftonbladet – 1979
Berlin är ett kompetent punkband. De spelar snabb, aggresiv, tät punkrock. Berlin säger ett de är opilitiska. Men nästan alla deras texter är samhällskritiska.
– Med en politisk stämpel på sig skrämmer man folk, säger killarna i Berlin.
– Vi går på aggression, säger Micke Hedenby i Berlin. Och man tror honom när man ser/hör gänget i aktion. Det är så långt från ömma känslor man kan komma. Likafullt är det känsligt och bra. Berlin är ett smspelt gäng. En av Berlins låtar heter ”My aggression”. Den handlar om hur aggressionerna växer, därför att man inte kan hitta någon ärlighet i samhället idag.
Lättare bli förbannad
– Vi är många som känner så nu, säger Micke. Det är lättare att bli förbannad än glad. Hela musiken är ett uttryck för det. Berlins texter tar upp ämnen som är typiska för punken, titlarna säger en del om innehållet: ”Kocking on Hitlers grave” (om nynassarna) ”Time´s up”, ”Circle life”, ”Nattens busar”, ”Corridor”.
Trots att så gott som varje låt är samhällskritisk vägrar killarna att gå med på att de på något sätt är politiska.
– Jag skriver vad jag känner inners inne, säger Micke Hedenby.
Då tror man att det blir opolitiskt. – Fast det kanske är som morsan säger: att vara opolitisk är också politsikt.
Killarna i Berlin tror inte att man scenvägen kan nå ut till folk med politiska budskap. Kan man roa, få folk att njuta för stunden är det tillräckligt. Musik är först och främst en skapande kraft – och musikerna är artister, underhållare.
– Kan man ge folk en tankeställare då och då är det ingen nackdel, säger killarna i Berlin.
– Men pekpinnar är det värsta som finns.
Svenska texter.
Skivbolaget Sonetär intresserat att ge ut singel med Berlin. Men då ska låtarna helst ha svenska texter. Hittills är de flesta på engelska.
– Vi har börjat skriva låtar på svenska, säger Micke. Fast det har blivit en trendsak nu, att alla ska sjunga på svenska.
– Vi vill ge ut en skiva, och det krävs en massa PR och sånt om det ska gå vägen. Därför vänder vi oss till ett stort bolag. Det måste inte innebära att man säljer sig. Men lite man kanske dansar efter deras pipa…
Aftonbladet maj 79 – Text: Stina Lundberg – Bild: Bosse Johansson – Lars Tunbjörk
Veckorevyn – Sverige spelar 1979
”Punk är ett. tidningsord”
Berlin, dött, tyst, depraverat, 30-talets svåra berlin. Gruppen Berlin är ingeting av allt det där. Det är energirock. Med drag. Enligt somliga ett av dom bättre punkbanden i Sverige. -Punk är ett tidningsord. Vi lirar rock, säger dom bestämt. Berlins historia började i november -78. I Nacka utanför Stockholm. Då slog Matte Persson, 20 , Janne Lundberg, 18, Micke Hedenby, 20, och Uffe Erlandsson, 18, sina kloka huvuden ihop och började repa tre gånger i veckan.Och började jobba ihop en schysst anläggning.
I dag har Berlin grejor för runt 30 000 kr. Varje månad har berlin mellan 3-4 spelningar. Ekonomiskt klarar de sej hyfsat,även om killarna knappast tjänar någonting på att spela. Men dom lirar för att det är kul. -Stockholmspubliken är jävligt bra på lördagarna. När dom fått lite sprit i sig…. På vardagarna är dom ofta stela, säger Janne. -Det har börjat hända någonting i Stockholm nu. Publiken som kommer är inte bara punkare längre, det har blandats, fortsätter han. Även för Berlin håller det kanske på att hända. Förhandlingar om en singel på ”stora” skivbolaget Sonet är på gång.
FRÅN VECKO REVYN SVERIGE SPELAR
Intervju med Janne Lundberg 1999
Eftersom Hocky fick prata om sitt musikaliska förflutna i bl.a. Chatterbox är det inte mer än rätt att låta den forne kollegan Janne Lundberg komma till tals om sina minnen runt Chatterbox, Berlin, punkrock och mycket annat.
Och hur var det egentligen… fick de tackbrev från turkiska handelsdepartementet?
Läs vidare…
Så när började du lyssna på musik och vilka band var det ?
– Mina första favoriter var antagligen Black Sabbath 1971
(jag var då 10år). 1973 upptäckte jag glamrocken med Bowie, Iggy och Alice, fastade i det spåret tills slutet av 1976 då Punken helt tog över mitt liv.
Så hur kom det sej då att du blev just punkare?
– Jag älskade energin och råheten i musiken, stilen träffade mitt i prick.
Man undrar hur var det att vara punkare för 20 år sedan?
– Det var många gamla polare som först tyckte att man blivit knäpp och det fanns hela tiden en risk att åka på stryk. Själv klarade mig ganska bra, men vid ett tillfälle blev jag nedsparkad i tunnelbanan.
Några roliga anekdoter från den tiden ?
– Faan jag kommer inte på nåt speciellt roligt att berätta, inte av allmänt intresse i alla fall.
Ni var ju ett rätt lite gäng jämfört med kidsen som gillar Offspring idag, fast nog kan man säga att cirkeln är sluten nu..Clash på grönan 1977 och Offspring på grönan i somras..hade du kunnat tro det för 20 år sedan ?
– Jo jag trodde nog det då, jag läste förresten ett uttalande som jag gjorde i en intervju 1978, där jag sa att punken skulle leva kvar som en musikstil. Inte helt fel nu när man har facit i hand.
När började du att lira ?
– Hmmm jag började spela gitarr 1972 och blev med i en grupp 1974. Det första bandet hette Scream och de som var med var bl.a Uffe(Berlin/Chatterbox) och Bie (Docenterna).
Ja just Berlin är ett semilegendariskt band, men ni gav aldrig ut någon musik på skiva varför ?
– Vi spelade faktiskt in material för Sonet (Ola Håkansson) men de var inte mogna för att ge ut vår typ av musik. Så när de insåg att vi inte skulle ändra på vår stil, så la de ner det projektet.
(Frågan är om det blev den urvattnade nyavågen plattan Swedish Tracks istället Farbrors anm)
Du kan väl berätta lite om Berlin ..
– Jag var ute och gick med min gitarr när jag träffade Matte Marshall. Han var på väg att starta ett band tillsammans med Micke Hedenby(Cathy & the Heat). Dom behövde en gitarrist och trummis. Så jag och Uffe hängde på. Berlin var bildat.
Finns det något inspelat med Berlin?
– Kanske vår Sonet demo? (just det Ola var fan är taperna…..?)
Men så blev Berlin Chatterbox…hur kom det sig ?
– Micke Hedenby ryckte in i lumpen och Hocky började tröttna på Pain. Så jag, Matte, Uffe och Hocky startade med Hobbybandet Death Trip för att göra några spelningar på musikverket.
Det kändes så rätt att Hocky helt sonika hoppade av Pain och vi upplöste Berlin för att starta Chatterbox.
Några anekdoter om och kring Chatterbox?
– Jag kommer ihåg en viktig spelning tillsammans med Pugh Rogerfelt på Rock Palais (enl. annons i Expressen var vi huvudakt med Pugh som förband) och strax innan vi ska på scen kommer plötsligt Hocky på att hans gitarr ligger hemma.
Gitarren hämtas och nu är vi sena och stressade.
När Intro-musiken startar går jag, Matte och Uffe upp på scenen.
Vi gör oss redo att börja och upptäcker då att Hocky står och talar med kvällens ljudmixare Magnus Lindberg(Grymlings m.m.) en bra bit från scenen. Det är helt fullt i lokalen och svårt att flytta sig, Hocky försöker ta sig igenom folkmassan medan vi andra börjar spela. Det dröjde så länge att första låten blev utan sång och i den stilen fortsatte kvällens viktiga spelning. Behöver man tillägga att Beyazen flödade den kvällen ?
Så är det sant att Chatterbox fick tackbrev från turkiska handelsdepartementet?
Skratt…nja, om man tro Expressen så…..men det var nog snarare ett litet skämt kring vår tunga Beyaz konsumtion. (Bolagets billigaste vita vin).
Jo på tal om anekdoter jag Kommer ihåg ytterligare en historia i samband med Chatterbox.
Vi spelade på Sandgrundsfestivalen i Karlstad sommaren 1981 tillsammans med bl.a. Tant Strul och Commando M.Pigg. Commando M.Pigg frågade oss om vi kunde mixa deras spelning för dom hade tydligen inga medhjälpare med sig.
Javisst självklart kunde vi göra det.
Tanken var att vi skulle sova över i Karlstad och vi hade ju redan spelat så det var lugnt.
Men efter 2 låtar av Commando tröttnade vi på festivalen och bestämde oss helt plötsligt för att åka hem mot Stockholm. Så vi lämnade mixerbordet och Commando mitt i en låt och drog hem mot Stockholm. Lite taskigt kan man säga, skäms fortfarande när jag tänker på det.
Chatterbox sound var ju varierande från varje sättning, ni började som ett ”punkband” med svenska texter..varför ?
När vi startade gällde rak och snabb punk med svenska texter, men sen dök Charlie från London upp. Hon började direkt att skriva texter på engelska åt oss, då bytte vi helt enkelt språk.
Charlie Green ja hur hur kom hon med?
Charlie hade träffat Hocky i London tidigare där hon spelade i bandet Bitch.
Hon hade tillfälligt tröttnat på Londons punk-scen och bestämde sig för att hälsa på oss i Sverige.
På den tiden kretsade hela vår tid kring bandet och Charlie var ständigt med oss i replokalen, I studion, på våra spelningar o.s.v.
Efter ett tag blev hon fast medlem och vår frontfigur. Så Hocky tog då ett tillfälligt steg tillbaka för att spela gitarr, synth och sjunga lite.
Sen efter att Charlie slutat..så fick ni lira förband till Clash..hur var det ?
Eftersom vi då låg på bokningsbolaget EMA som också tog hit The Clash så frågade vi om det var möjligt att få vara förband.
Nej, The Clash vill inte ha några förband blev svaret. Charlie som alltid hävdat att hon kände Mick Jones fick nu bevisa det.
Efter många(och dyra) samtal till England fick hon tag på Mick som tyckte det var en bra idé.
Några dagar senare fick EMA ett fax från The Clash managementbolag som meddelade att The Clash ville ha Chatterbox som förband.
Tyvärr gick det inte av någon anledning att få vara med på Stockholmsspelningen men på Scandinavium i Göteborg gick det bra.
Thanx Charlie !
När det sen blev dags att spela med Clash hade vi kickat Charlie(i och med det offrade vi en Englandsturné, The Moderns fick göra den i stället under vårt namn !!).
Vi var lite oroliga vad Mick Jones skulle säga men det blev aldrig något snack kring det, kunde blivit något pinsamt.
Mötet med The Clash blev spännande men stressigt. The Clash var försenade från Stockholm så vi fick äran att göra deras soundcheck.
Dom dök upp en timme innan vår spelning och visade sig vara trevliga killar, knappast några divor.
ag talade mest med Joe Strummer, men kommer inte ihåg om vad, allt kändes så overkligt.
När det var dags att spela följde Mick, Joe och Paul oss upp bakom scenen. 6000 i publiken och The Clash bakom oss, snacka om drömmen som gick i uppfyllelse.
Efter spelningen kom Mick Jones fram och sjöng på vår låt ”Clouds passing by”, han sa också att han gillade vad han hört. Otroligt häftigt !!!!
Topper Headdon var den enda jag inte såg till innan Clash gick på scen. När man nu efteråt hört storyn om Topper förstår man ju varför.
När Charlie var borta så förändrades soundet radikalt och blev mer synthorienterat och tyngre, hur kom det sej…?
Jo..efter tiden med Charlie började vi tröttna på att spela den enkla raka punken vi kört från start.
Så vi blev mer och mer inspirerade av post-punken (typ. Siouxsie & the Banshees och The Cure) Tror vi var det första punk bandet som började använda synthar(Logan Stringmashine och Yamaha Synthbas, tunga grejor som gav ett tungt sound) 
Sen hoppade Hocky av och Åsa-Johanna blev sångerska..och ?
Vi fick kicken från EMA vilket gjorde det svårt med spelningar, skivbolaget vi låg på fick ekonomiska problem.
Till slut tappade vi sugen och gav upp. Dumt gjort, Chatterbox hade mycket mer att ge.
Hocky startade senare LaCrosse med Pelle Lidell (f.d. Alien Beat) och Uffe började med Bitch Boys.Matte och jag startade om Chatterbox med Åsa (f.d. Alien Beat) på sång.
Det var ett stort misstag men vi fick skivkontrakt på Stranded Records ganska snabbt, på ett villkor att vi kickade Åsa och att jag tog över sången.
Jag hade aldrig haft ambitionen att vara huvud sångare i något band men kände mig tvungen.
Vad gör man inte för ett skivkontrakt.
Bandet döptes om till Tora Tora och gick in i studio med Tom Wolgers(Lustans Lakejer) som producent.
En singel blev det, bra recensioner men bandet funkade inte. (”Lyssna på Tystnaden” Farbrors anm) Men i det läget var det 1982 och punkvågen var över för den gången.
Finns det mer Chatterbox material inspelat…och Janne, du lovar väl att du ser till att det dyker upp en ”Keep quiet, this is The Complete Chatterbox”
En del demos bl.a. 4 låtar inspelade 1986 ! i samband med en återförening.Vi gjorde bl.a. en kanonspelning på ett fullsatt Ritz.
Men tiden räckte inte till så Chatterbox las igen i malpåse.
Vad gjorde du själv efter Chatterbox ?
1983 bildades Ekovox med Micke Hedenby, Matte, Uffe m.a.o. Berlins orginaluppsättning + slagverkare och saxofon. Latin/Soul/Pop-stuket.
Vi hade ett lyckat år med bl.a. TV framträdanden och några singlar på Mercury-etiketten.
1984 startade vi om utan Micke med Sharon Dyall på sång.
Efter 9 månaders skrivande och jakt på skivkontrakt fick vi napp. Då hade Sharon fått en solo-deal med ett annat skivbolag.
Då hade jag fått nog av replokaler och horande hos skivbolag.
Vad gör du idag ?
Jobbar som Teknikansvarig hos ett Finansbolag.
Musikaliska planer ?
Vilande just nu p.g.a tidsbrist men har instrumenten kvar så man
vet ju aldrig ………..
Har du kontakt med de gamla punkpolarna ?
Har regelbunden kontakt med hela Chatterbox/Berlin + flera andra. Forever Partners in Punk !
Vad Lyssnar du på idag ? lyssnar du på modern punk ?
På Soul & Funk. Nej, men lyssnar fortfarande på skivorna från första punkperioden. Och gillar dem fortfarande !
Är det inte dax att göra en riktig reunion för att visa kidsen var skåpet ska stå ?
Vi har talat om det, men det den förbannade tiden som inte räcker till….. fast visst skulle det vara kul
Fotnot: angående Ekovox
Den upplaga av Ekovox som spelade in för Tonkraft var inte den som Matte, Uffe och jag var med i. (Endast Micke Hedenby)
Micke Hedenby splittrade gruppen och startade om med oss.
Anledningen till att namnet behölls var att övriga i gruppen tyckte det var etablerat och att det skulle förenkla vägen till nytt skivkontrakt.
Jag var starkt emot det med tanke på Chatterbox misslyckade omstart med Åsa. Men vi fick snabbt ett skivkontrakt med Polygram så det var väl rätt tänkt trots det dåliga namnet. Avslutar Janne Lundberg
Fotnot 2: Janne har återförenat Berlin och spelat live vid två tillfällen sedan denna artikel publicerades. Vid första tillfället spelade också På cd-tipset kan du läsa recension på Berlins cd ”The Lost tapes -79”.
Janne letar fortfarande efter en inspelning på Chatterbox från Scandinavium giget, om någon sitter på tapen maila till Punktjafs
Aouuh!
Medlemmar:
Stellan Hemringe: Gitarr
Björne Fröberg: Bas
Matte Cavonius: Sång
Bruppe: Trummor
Historik:
Frågan är om inte MOB var det första punkbandet i Sverige att de var tidiga råder det åtminstone inget tvivel om. När Thomas Biström slutade i bandet och Björne plockades in som basist ändrades namnet till Aoouh! eftersom Stellan (gitarr) tyckte att de lät så. De gjorde sin debut som Aouuh! (Björnes första spelning) på 1:a R.I.P-galan tillsammans med b.la. The Ass och Cellskräck. Sanji Tandan gav dem chansen att spela in två låtar som skulle användas till en samlingsplatta. Inspelningsteknikern hade aldrig hört talats om Raw power och gav dem snarare no power. Bara Matte behöll sin kopia av inspelningarna och trots den urusla ”produktionen” kan man ändå höra att Aouuh! var ett tufft punkband. Bandet fortsatte under namnet Warheads när Matte hoppat av: Se Warheads
Låtar:
Desperate, Center of lies, War 42, I lost my legs in the war, Kumla, Napalm, Last year, Dumb girl
Diskografi:
DVD: The Filth and the fury – Napalm som bonusmaterial (Folkets Bio 2003)
Inspelningar:
Demo gjord av Sanji Tandan. Napalm och Centre of lies
Live: Rip-Galan På Jarlateatern (debut som Aouuh!) 78-09-09, 4:an 78-11-09 samt Musikverket 78-12-03
Ladda hem MP3:a: Napalm – Centre of lies – (Demoinspelning)
Rip Nr 7
Aoouh! – story
För ett och ett halvt år sedan fanns det i Stockholm ett band som hette Basement Boys. Detta band bytte sedan namn till MOB. MOB var ett jävla bra band men tyvärr så flyttade trummisen till Amerika och basisten lämnade också bandet. Kvar fanns Mats Cavonius och Stellan.
Ungefär samtidigt som MOB splittrades så lan bandet X-rated av, orsak okänd. Micke och Björne träffade en dag Stellan och Mats. Dom bestämnde sig för att slå ihop sina kloka hjärnor och bilda ett band, Aouuh! Så ungeför låter Aouuhs story.
Dom felsta i bandet har inte bara lirat punk. Stellan lirade blues i en massa småband när han gick i nian.
– Basement Boys var ett tufft band. Vi hade bara övat i fem timmar innan vår första konsert, men det var häftigt, säger Stellan.
Medelålder i Aoouh! Är mellan 16 och 18 år.
– Det första vi ska göra är att köra bort Skabb, hemska Skabb. Dom blandar poitik med musik. Det ska man inte göra, det är fel. Fega på scen är dom också. Skabb är bara skit, det är så långt ner man kan komma.
Dom är ruggiga. Dom tror man måste sjunga på svenska men fan heller. Man är inte mer svensk bara för att man sjunger på svenska.
– Cathy & The Heat är ett band som känns. Dom är bra men kan bli bättre. The Pain är ett band som höll precis i början, nu är de inte bra precis. Rabies – dom är till och med sämre än Skabb.
– Ebba Grön är ett flumband, inte speciellt bra.
– Vår musik har tryck men inta bara ös. Det ska vara lagom. Vår musik ska nå ut till alla. Ett band som Skabb har ingen framtid. Vi ska bara lira egna låtar, fast nån Iggy blir det nog. Om vi tar både MOB och X-rated låtar så har vi så det räcker. Men vi skriver nog några nya tillsammans.
Varför heter ni Aouuh!?
Därför att det är kort och snärtigt. Det slår direkt. Det är mera farligt. Om fyra ungdomar skriker MOB händer inget. Men fyra som skriker AOUUH! Då händer något, det blir nåt.
– Vi satsar precis allt på gruppen, hela rubbet. Något som är bra är att vi har goda träningsmöjligheter, så det är det inga problem med.
Hur är det med utrustning då?
– Det är bra, vi har så det räcker, tror jag. Vi har anläggning på avbetalning, vi har väl skulder på en ca 6500 :-
Alla i bandet jobba, då som vaktmästare en gång i veckan, eller nåt annat.
– Sen lever vi på våra farsor och morsor.
Deras första konsert blev på Jarlateatern tillsammans med The Ass, Cellskräck, Gitarrslaktarna mfl. (mer om detta på en annan sida).
R.i.P Nr 7 – Storyn av Jeppe Intervju av Micke
Intervju med Bruppe och Björne 2001
Aoouh! var ett av Stockholms tidiga punkband, de dök upp i svallvågorna av den första vågen punkband, Skabb, Pain, Ebba Grön etc. Aoouh! rönte egentligen ingen större uppmärksamhet och det var efter att gruppen bytt sångare till Pelle Almgren och namn till Warheads som folk ute i landet fick en dos av denna Stockholms combo i form av en EP och medverkan på en samlings lp. Att man så här 22 år efter att det begav sigj kan lyssna till Aoouh! livs levande inspelade på Musikverket och 4:an, två av Sthlms punkens mesta och populäraste spelställen är en mycket positiv upplevelse. Visst hade jag hört Warheds innan, men inte embryot – Aoouh! Och när man lyssnar igenom låtarna så fattar man vilket tufft litet punkband Aoouh! egentligen var. Låtar som senare blev kända med Warheads som exempelvis ”I lost my legs in the war” som då hade namnet ”War 42”, ”Desperate”, ”Centre of lies” samt alla Sthlmspunkares favorit-cover ”Search & destroy”avverkas. Det första som slår en är att Stellan är en riktig hårdrocksgitarrist dock utan flashiga gitarrsolon och distpedaler, det är en gitarrist som lyssnat på Ross the Boss och Cheeta Chrome, det är m a o hårdrockigt i Stooges, Dictators och MC5s anda.
Soundet är också miltals från det spretigt sound som t ex Skabb hade. Det kanske inte så kanontajt alla gånger men jämnfört med många av sina dåtida kollegor så låter det jämt och jävligt bra. De egna låtarna är som sagt mycket bra och spelades senare flitigt med Warheds men låtar som ”Kumla”, ”Napalm”, ”Last Year” och ”Dumb girl” stannade kvar med namet Aoouh! och det är egentligen de låtar som låter mest punkigt. Så på det hela taget är måste jag tillstå att jag är positivt överraskad. För i ärlighetens namn hade jag inte väntat att Aoouh! skulle vara ett såpass bra punkband som de ändå var.
Men för att ni ska få veta lite mer om bandet bad jag Micke som när det begav sig bankade på trumskinnen och Björne numer mest känd som basist i Nomads att berätta mer om Aoouh!
Stellan, Matte och Thomas Biström hade ett band som hette ”Mob” innan Aoouh bildades. Jag lärde känna ”nackapunkarna” rätt tidigt pga. att dom hade influenser inte bara från Englandspunken utan också från band som jag var mycket ”impad” av som Stooges, Mc5 och Dolls. Stellan var dessutom en jävligt bra gitarrist berättar Björne.
Mob blev ”kända” tidigt genom att de var med i Stig Larssons Punkfilm där även Ebba Grön och Pain medverkade. På den tiden kompade de Totte Dellert som f ö var den förste att öppna en ”punkaffär” i Stockholm.
-Jag var där på Rågsveds ungdomsgård och blev jävligt impad av att de körde Dead Boys låten ”Sonic Reducer” som cover, fortsätter Björne. Thomas spelade bas i Mob så vi bestämde att han skulle spela kompgitarr, och att jag skulle spela bas istället.
Det var då vi bytte namn till Aoouh!!!. Stellan tyckte att det var ett namn som stämde bra in på den musik vi försökte framföra.
Jag frågar om de lirat tidigare med tanke på hur kompetent Aoouh! lät?
Micke: – Jag hade lirat i lite olika småband innan, men jag började spela kanske 6 månader -1 år innan Aouhh! så det gick ju undan på den tiden. -Visserligen gick jag ett litet tag på Adolf Fredriks musikskola för att lära mig trummor, men jag var nog inte direkt någon mönsterelev, så det blev inte långvarigt. Sedan var det Pelle Lidell som lärde mig en hel del, man hjälpte varandra på den tiden…Jag vet att Matti lirade i ett band, där visst Pelle Lidell var inblandad, och de hade replokal i en gammal teater eller liknande, som låg i Björns trädgård på söder, vid medborgarplatsen, och där var vi en del och försökte komma underfund med trumspelet.
Björne: -Min första spelning någonsin var på Jarlan.
Då hade jag spelat bas i ca tre månader.
Kommer ihåg att det var ett ohyggligt kaos, mycket på grund av ett kraftigt alkoholintag kombinerat med ett begränsat kunnande på våra respektive instrument.
JA just det den första Rip-galan den med bla Ass första ehh…spelning några fler minnen Micke ?
– Hmm.. jag kommer ihåg var hur stort jag tyckte allt var på Jarlateatern. Sen så fanns ingen medhörning på scen, så det jag hörde var det ljud som varit ut i lokalen och sedan studsat tillbaka…så jag låg konstant en halv takt efter hela tiden….Sedan var det ju väldigt nervöst, och det var ju som sagt mycket öl/vin… det var också mycket folk vill jag minnas.
-Jag hade ju mina nya trummor på plats…mycket flashiga i ofärgat plexiglas….Baskaggen var det f ö nån som hoppade på efter vårt gig, så att den sprack från kant till kant på ovansidan, fast det var inte så farligt…det gick att limma….
Jag skvallrar för Micke vem den skyldige var, det fanns dessutom att läsa i R.i.p Nr 9.
-Jag ska nog snack med vederbörande säger Micke och skrattar.
Björne fortsätter: – Efter Jarlan gjorde vi en massa spelningar på ungdomsgårdar, musikverket och andra märkliga ställen. Vi blev bättre och bättre som band för det enda vi gjorde var ju att repa och spela. Thomas hoppade av så det blev jag Stellan Matte och Micke som fortsatte. Vi gjorde ännu en punkgala på Medborgarplatsen som var rätt intressant. Bandet ”Tanks” enda spelning någonsin. Matti som spelade trummor i Tanks, tröttnade efter ett par låtar och började kasta saker omkring sig istället. Sångaren i ”Skabb” fick en trumpinne mitt i pannan (den fastnade nästan) folk fick ducka för allt möjligt bråte han kastade ut. När det var vår tur ramlade Matte ner från scenen och tuppade av en stund. Fast han kvicknade till, tog några klunkar vin och så fortsatte vi som vanligt….Jag tror dessutom att det var hans sista spelning med oss.
Hur minns ni de två spelningarna som nu finns på cd:n ?
Micke: -Minns inte så mycket alls av spelningarna….Det jag kommer ihåg av Musikverket egentligen var deras loge, och trappan ner till logen. Man hade alltid den obligatoriska vinpavan i näven när man var på väg ner till logen *skratt*.
Jojo…tiden går och minnen består av vinpavor eller ?
Jag frågar om låten ”Kumla” och Björne berättar att det var Stellan som skrev den efter ett besök på Kronobergshäktet……
Fanns det några planer i Aoouh! att göra en egen singel det var trots allt den tidens melodi?
Micke: -Vi var inne i en studio på Roslagsgatan i Sthlm vid ett tillfälle, det var Sanji Tandan som var inblandad och vi skulle vara med på en samlings-LP tillsammans med några engelska band. Det här med LP´n blev klart efter en spelning på Musikverket kommer jag ihåg, och vi blev väl överlyckliga. Jag minns också vem som blev utkastad för att han sjöng alldeles för falskt på ett körpålägg !…det var jag..*skratt*…Men, hur det färdiga resultatet lät kommer jag inte ihåg….det kanske inte blev nåt resultat överhuvudtaget ?!?!
Björne fyller i: – Allt blev allt helt fel !!!
Dom fattade nog inte riktigt vad vi höll på med så vi hamnade i en ”dansbandstudio”. Teknikern där fattade absolut ingenting !!!
Vi ville att det skulle låta ”Raw Power” och han satt där som ett stort frågetecken…. resultatet blev att vi lät helt för jävligt. Jag och Stellan bestämde att dom absolut inte fick ge ut inspelningen och jag tror att vi raderade tejpen. (så här i efterhand hade det varit ”roligt” att höra Aoouh!s ”dansbandstape.)
Är det några andra anekdoter runt bandet som ni kommer ihåg ?
Micke: – Vi hade som första replokal en lokal inne på Norra Stations spårområde kommer jag ihåg. Nu går ju en motortrafikled där, men på den tiden fick vi klättra över höga staket vid Norra stationsgatan, kuta över spåren till andra sidan, sedan ner i en mörk, kall och fuktig lokal där grejorna stod.(antagligen fotot nedan).
Men vad tyckte era föräldrar om att ni blev punkare?
Micke: Inga problem faktiskt. Jag hade det nog bra på så sätt…Min pappa var död, och min mamma tyckte nog att frihet under eget ansvar var bra.
Jag fick i stort sett sköta mig själv, bara jag skötte mig…..Hon fick ju i och för sig inte veta allt jag gjorde och tur var väl det! Annars så var folk väldigt nyfikna.. de tittade, kom med kommentarer och en del var också rent fientliga. Det var mycket man fick stå ut med då, jag tror att dagens punkare har det betydligt ”lättare”.
Björne: – Att man blev punkare var ju ganska självklart….äntligen kom det en musik som gick tillbaka till rötterna av rock`n roll igen.
Det hade varit alldeles för mycket ”symfonitjafs” och trista gubbar som spelade låååånga tråååkiga solon. Punken var en befrielse!!!! Föräldrarna var förstås överförtjusta *skratt*
Ja, hur känns det att punken lever och frodas nästan 25 år senare?
Micke: Härligt!…lyssnar fortfarande mycket på gammal punk och på Pistols…var på återföreningskonserten med Pistols på Sjöhistoriska Museet för några år sedan…och alla var där, i stort sett alla man umgicks med på den tiden. Det tog inte lång stund, sedan kändes det som man var förflyttad tillbaka till 1977-78 igen. Det var ett härligt gäng från den tiden, och en del umgås jag fortfarande med. Att punken frodas o lever ser jag ju hela tiden när vi är ute och spelar. Det kommer ju en massa bra band från Sverige för tillfället. Sverige har blivit ett ”rockland” som man har stor respekt för ute i världen. Band som Hellacopters, Robots, Turpentines rockar hårt. Tillägger Björne.
Jag frågar om det finns Nomads-fans utomlands som känner till Björnes punkförflutna.
Jo..faktiskt.Det beror på att en kille i Berlin som ger ut en massa gammal punk på platta och på en av samlingarna finns Warheads och låten ”Desperate” med.
Det kan ju också tilläggas att när Björne blev vuxen dvs 40 år så dammades lite Warheds låtar av.
Björne:- Det stämmer, då spelade Nomads/Pelle Almgren låten ”today can`t be worser than tomorrow. Det var skitkul att höra den med ett så bra band.(inlånad basist Matte från Bob Hund) Dessutom körde Nomads med Thomas Öberg på sång låtar som ”Jag skall aldrig dö”/”New rose”……….skitkul!!! Hydramatics gjorde sitt enda liveframträdande i Sverige vid samma tillfälle.
Hade helt enkelt en skitbra kväll…och vill tacka alla inblandade!
På tal om att bli vuxen, Micke du har ju ett ”riktigt” jobb numer är det några av dina kolleger som vet att du var en av de som skrämde pensionärer och retade Svenssons? och i så fall vad säger chefen? Micke: hahaha…jag brukar nog berätta om det är någon som undrar…fast nuförtiden sitter jag som enda anställd i Sverige för ett engelskt forskningsföretag, så jag har kontoret hemma, så jag har direkt ingen chef över mig….
Jojo även ”farliga” punkrockare blir stöttepelare i samhället.
Jag avslutar med att fråga om varför Aouuh! Blev Warheads.
Micke: Från början i Aouhh! så var det ju Matte Cavonius som sjöng. Men i samband med att han slutade och Pelle Almgren kom in istället, så ville vi ju byta namn, och det blev då till Warheads.
Björne avslutar med att kort berätta om Warheads.
Vi spelade en massa runtomkring i Stockholm och sen så hoppade ju Micke av.
Då tog vi med Jeppe Sporre på trummor, vi fortsatte spela på alla möjliga ställen i Stockholm. Spelade in en EP på RIP records och var med på samlingen let it out. Allt funkade ganska bra till en början men sen blev det lite för ”struligt” och vi la väl av någon gång runt 1981.