Gävleborg – Gävle – 1981
Medlemmar:
Patrik Olsson: Sång
Håkan Bertilsson: Gitarr
Fritte Jonasson: Trummor
Per Perra Isaksson: Gitarr
Peo Hälsingdal: Bas
Mats Jansson: Trummor
Historik:
Enligt Per Isaksson bildades bandet när medlemmarna som vanligt satt på Domus fik och spånade över olika musikaliska teman. Man bestämde sig för att göra låtar kring temat vikingatiden. Den enda som hade gjort något liknande vid den här tiden var Pugh med sitt album ”Hammarhjärta”. Det skulle ännu dröja några år innan Ultima Thule och högerfalangen kapade vikingakonceptet och släppte plattor hos dansbandsmånglaren Bert Karlsson.
Under året som bandet existerade gjorde man inga spelningar men man spelade in en kassett.
Diskografi:
Kassett: De råa gudarnas hämnd –81
Bizarre Sex – The Bizarre Orkeztra
Gävleborg – Gävle 1981-1987 (Foto: Nick Blackmon, Sanna Wikström, Clas Thoresson)
Medlemmar:
Sonny Jansson: Gitarr, sång
Richard Sandberg Solstierna: Trummor
Åke ”Idol” Karlsson: Bas
Tomas Björk: Sång
Mats Colling: Sång
Tobbe Stenlund: Keyboards, synth
Ola ”Toli” Claesson: Bas
Håkan ”Torparn” Nilsson: Keyboards, gitarr
Tobbe Stenlund: Synth
Historik:
Precis när PF Commando släppt sitt andra album ”Jag en Duva” står det klart att schismer mellan bröderna Jansson splittrat bandet. Kenneth tänker spela in en soloskiva medan Sonny Jansson och Richard Solstierna, som känt sig bundna av punkens musikaliska uttryck, vill vidare mot andra musikaliska marker. Så studiotiden som avsatts till PF Commando blir istället inspelningen av Bizarres Sex första demo.
1981 ”skivdebuterar” man på Arbetarbladets julkassett ”Vinterrock” tillsammans med andra lokala band. Till sin hjälp har man då Åke Karlsson från Bizex-B på bas och Tomas Björck på sång. Dessvärre blir ”Ingen Kärlek inget hat” den enda inspelningen som släpps med denna första upplaga av bandet.
1984 har Mats Colling gett upp musikscenen i Gävle och flyttat till Stockholm. Bandet har även de tröttnat på att inget skivbolag visat något som helst intresse. Så man startar helt sonika ett eget bolag – Ambush för att ge ut sin och andras musik. Ambush är inte ”bara” ett skivbolag utan också ett handelsbolag då Sonny som är auktoriserad revisor ser att det finns skattetekniska fördelar med bolagsformen. Genom Ambush släpper man tolvtummaren ”Land” som strax uppmärksammas av Lars Aldman och spelas i hans program ”Lilla Bommen”, det ledande programmet om alternativ musik på svensk radio under 80-talet. Bandet jämförs med artister som Echo and the Bunnymen, the Sound och Comsat Angels men är långt ifrån några kopior. Samma år föräras man med ett stipendium från Statens kulturråd vilket lägger grunden för debutalbumet ”Visions on the wall”. Även detta släpp uppmärksammas i ”Lilla Bommen” och i landets ledande Rocktidning – Schlager.
1986 släpper man singeln ”Midnight show” men nu är de stora gesterna utbytta mot ett tydligt synthbaserat sound mycket tack vare bandets nya keyboardist Håkan ”Torparn” Nilsson.
Nästa album ”A Beautiful Place” släpps 1987, omslaget är gjort av konstnären Lars Kursula. Tyvärr blir det ett ganska inaktivt år för bandet, man spelar lite sporadiskt runt om i Gävletrakten med avstickare till Stockholm, Uddevalla och Bollnäs.
Så, 1988 får de ännu ett stipendium och spelar in ytterligare ett album ”Hunger for pleasure” och i sann tidsanda genomsyras det av synthar och dansmusik. I samma veva får de kontakt med en kille från Trollhättan som driver produktionsbolaget Papa. Han lovar dem guld och en exklusiv spelning i Berlin. Men som tur är blir killarna i bandet lite fundersamma över spelningen. Så alldeles innan man ska åka till Arlanda bestämmer de sig för att ringa till klubben i Tyskland, för att höra vad det är som gäller. Klubbägaren svarar bandet att de inte alls är inbokade för att spela där. När de sedan kontaktar killen i Trollhättan så visar det sig att han hittat på allt. Men tack vare hans far, som tycker att sonen ska stå för det han lovat, betalar pappan för att bandet ska kunna släppa en singel. Skivans som också blir bandets svanesång är en remixad version av låten ”She’s got” och släpps 1989. Som körsångerska på inspelningen medverkar Brita Bergström idag känd som landets förnämsta körsångerskor, bland annat vunnit eurovision 2 ggr därtill alla år med ”Så mycket bättre” och ”Allsång på Skansen”
Drygt 30 år efter bandets upplösning har nu Tommy Castello digitaliserat och Jonas Strömberg mastrat alla gamla inspelningar som Bizarre Orkeztra gjorde varav flera är outgivna. Inspelningarna släpps via Comedia pö om pö på streamingstjänster som t.ex Spotify.
Diskografi:
EP: Land – Korridor – Justice – Travelling man (Bizarre Records Biz 001 -82)
Singel: Midnight show (Bizarre Records Biz 003 -84)
Singel: She’s got – She’s got (instrumental) (H*E*A*T*W*A*V*E Biz 006 -89)
LP: Visions on the wall (Bizarre Records Biz 002 -85)
LP: A beautiful place (Bizarre Records Biz 004 -87)
LP: Hunger for pleasures (Bizarre Records Biz 005 -88)
Samling kassett: Vinterrock ( Arbetarbladet GLS-1 –81)
X-Offender nr 3
Musik för fötter och hjärna di Leva/Demian & Bizarre Sex Polhemsskolans aula 830226
Det började med en diabild, en diabild som föreställde Bizarre Sex sångare Mats Colling. Sedan hände en del underliga saker. En högst ovanlig ”skulptur” avtäcktes på på scenen. Skulpturen visade sig innehålla ingen mindre än Bizex-Bs gamle mixerman Olle ”Ondska” Olsson, iförd klassiska damunderkläder… Därmed gjorde alltså Bizarre Sex skäl för sitt namn…
Efter diverse ”obceniteter”, som inte lämpar sig i tryck, satte Bizarre igång med en smäll. Deras mörka men ändå glada och dansvänliga, Echo & the Bunnymen-aktiga musik vällde fram över oss. Min gode vän Hajen (II) och jag dansade oss svettiga. Tyvärr hade vi uttömt krafterna när den absoluta favoritlåten – den suveräna ”Ingen kärlek, inget hat” – fyllde lokalen. Rytmsektionen Ola-Richard pumpade på medan Sonny skickade iväg snärtiga gitarrkaskader. Emellanåt hanterade Sonny klaviatur modell modern. Bandets spelglädje är inte att ta miste på, och Colling var verkligen i toppform. Hans scenstil är väl närmast att jämföra med storheter som den gode Iggy.
Efter Bizarre bejublade framträdande var det di Levas tur. Han hade slagit sig ihop med Stockholmsbandet Demian och tillsammans utgjorde de en hundraprocentig fullträff.
Ända sedan Pillisnorks glansdagar har Thomas Di Leva varit en av mina absoluta favoriter. Den mannen kan konsten att trollbinda sin publik. Mestadels spelade man låtar från den utmärkta LP:n ”Marginal Circus”, men man avslutade med en helt fenomenal coverversion av Iggy Pops ”Neighbourhood threat” (från LP:n ”Lust for life”), och detta efter att ha blivit inapplåderade av oss hängivna fans.
Demian framförde också några låtar på egen hand och då skötte di Leva körandet. På slagverk hade man multimediakonstnären Fredric Ceson och Anna Ahlström skötte klaviaturerna.
Konsertens höjdpunkter var otvivelaktigt ”Loch ness”, ”Rätt ocg fel” samt ”År av lycka” från LP:n och naturligtvis, extranumet ”Neighbourhood threat”.
Kontentan av det hela:
Pulserande funkbaserad musik i Gang of Fours anda. Det här var verkligen en lyckad kväll, när jag fick mig två av mina absoluta favoriter till livs.
Synd bara att inte fler kom och njöt. Synd också att så många har så svårt att inse di Levas storhet.
X-Offender nr 3 Text: Zluggo Pop
Fosgen
Gävle – Gävleborg 1980-1983
Medlemmar:
Jan ”Ljuppa” Fredriksson: Sång, gitarr
Uffe Westberg: Gitarr
Lars ”A-son” Andersson: Sång, bas
Urrke Thunman: Sång, bas (ersatte A-son)
Tomas Stenbäck: Trummor
Historik:
Bandet bildades i Sätra, Gävle, 1980, av Janne ”Ljuppa” Fredriksson (Sång & Gitarr), Uffe Westberg (Gitarr), ”A-son” (Bas & sång) och Tomas Stenbäck (Trummor). Influenserna kom från alla håll och kanter. Såväl ”Ljuppas” husgudar The Clash, som Uffes fäbless för Amerikansk Hardcore ala´Black Flag och Circle Jerks men också från den då purfärska och nya ”Oi-vågen” med band som t.ex. Cockney Rejects och The Exploited. (Bandets logga, som Uffe designade, var klart Exploited-inspirerad).
Denna första upplaga av Fosgen gjorde flera gig i Gävle-trakten, bl.a. på Fritidsgårdarna Paletten och Träffen, Café Q (Gefle Musikforum) och Folkets Hus, i denna inkarnation innan ”A-son” plötsligt hoppade av och grabbarna stod utan basist. Frågan om att fylla denna vakanta plats gick tämligen omgående till Urrke Thunman, som närmast kom från ett par konstellationer med Bobo Andersson och ”Råkan” Eriksson från nyligen upplösta Valbo-Punkarna BUGS. Han tackade genast ja och repningar återupptogs snabbt i bandets lokal under Sätra Bibliotek, som de delade med Skate-Punk-legenderna SLAM. Detta blev en nytändning för bandet, då Urrke visade sig vara inte bara basist, utan även sångare och låtskrivare och ett drivet energiknippe. Det gjordes under 1982 spelning efter spelning, på fritidsgårdar, Folkets Park, legendariska Gävle-krogen Wictoria, etc. Man bokade även in sig i Mora Träsk-studion i Hille (där bl.a. PF Commando, Massmedia och P-Nissarna spelat in några odödliga plattor). Där spelades 12-låtars-kassetten ”Pack” in i Januari 1983. Denna trycktes sedan upp i några hundra exemplar och såldes i Gävles skivbutiker, av bandet själva på spelningar och medlemmarnas respektive skolor, genom annonser i fanzines, som t.ex. Nicke Boströms ”Pack” (lustigt nog samma namn som Fosgen-låten som även gav namnet åt bandets kassett), osv. Låten ”Pack” är även med på samlingskassetten ”Varning för Punk #2” (1983) i gott sällskap av band som Sötlimpa, The Bristles, Mob-47, E.a.t.e.r. finska Rattus, m.fl.
Men underbart är kort som det heter. Redan samma år så fick Uffe för mycket att göra med sitt andra band. Han var nämligen gitarrist i både Fosgen och Slam. Och Slam fick fler och fler gigs, inte bara i Sverige, utan runt om i Europa. Ja, man drog till och med iväg på en USA-turné från kust till kust(!) Något helt unikt vid denna tidpunkt. Uffe kände att det inte funkade att kombinera med Fosgen längre och klev av. Detta gjorde att även Stenbeck bakom pukorna tappade sugen och slutade. Men skam den som ger sig. ”Ljuppa” och Urrke raggade snabbt upp ”Jasse” Jansson till trumstolen och Fritte Jonasson (fd. Ex-Pop) som ny gitarrist. Under den korta tiden som denna upplaga av Fosgen existerade så hann de i alla fall med att göra några gig och även återbesöka Mora Träsk-studion (eg. Gävle Ljudstudio) och spela in 5 låtar som skulle bli Fosgen´s debutskiva. En EP var det tänkt. Musiken hade nu ”mognat” en aning och Fritte spelade till och med piano på en av låtarna. Texterna var fortfarande samhällskritiska och oftast på Svenska, men de musikaliska greppen var nu lite mindre influerade av Brittisk och Amerikansk råpunk. Det lutade mer mot Ebba Grön och KSMB skulle man kunna säga. Dessa fem låtar var fyra egna (”Gudadyrkan”, ”Bygg ett fängelse”, ”Monotont Liv”, ”I´m in Love”) samt en Sex Pistols/Professionals-osande tagning av The Shadows instrumentala 60-tals-klassiker ”Shindig” som bonus, med Urrke på sologitarr. Dessvärre gavs dessa fyra låtar aldrig ut. Inte ens på kassett. För samma dag som killarna blev klara i studion avslöjade Urrke att han skulle sluta, för att bli ny basist i Heavy Metal-bandet Dusty Brains från Forsbacka(!) Så där och då var ”sagan om Fosgen” tyvärr slut. Förhoppningsvis kanske denna outgivna EP kan ges ut postumt då inspelningarna finns kvar.
Efter Fosgen har Urrke spelat, inte bara bas i nyss nämnda Dusty Brains, utan även trummor i Punkbandet Destruktiva Liv, Glamrockbandet King Size och Bluesbandet Texas Arsenal, och tillika bas med Mora Träsk (!), Bizex-B, Maryslim, Midlife Crisis (med Dregen & Robban från The Hellacopters), Kitty & the Kowalskis, m.fl.
Fritte Jonasson har bland annat figurerat som trummis i Bizex-B, Vem von Helst, med mera och med flera..
Janne ”Ljuppa” Fredriksson är idag sångare och gitarrist i bandet Dead Nugents, som i övrigt består av idel gamla rävar från The Avengers, Joan Jett & The Blackhearts, The Craps, Vem von Helst och The Demons.
Diskografi:
Kassett: Pack (1982)
Samling Kassett: Varning för Punk #2
Ladda MP3:or: Maktens män – El Salvador – Strävan – Pack
]]>
Gävle – Gävleborg 1980-1981
Medlemmar:
Bobo Andersson: Sång
Jan Dahlberg: Sång
Bengt O Tedeborg: Gitarr
Daniel Lidfeldt: Gitarr
Michael Wallberg: Bas
Mattias Eliasson: Orgel
Urban Feldth: Trummor
Historik:
Isotop Knall uppstod 1980 ur spillrorna av Alarm, ett band som gjorde ett par spelningar i Gävle sommaren 1979. En kort period var det som skulle bli Isotop Knall en trio bestående av Tedeborg, Wallberg och Feldth men snart tillkom Lidfeldt och Bobo Andersson. Den senare var samtidigt frontfigur i Bugs och spelar numera i Desertörerna. Isotop Knall livedebuterade på en rockgala med lokala band i Borgarskolans aula cirka september 1980. På programmet stod några egna låtar – oklart vilka – samt covers av bland andra Jam och Rockpile.
Andersson lämnade därefter bandet och in kom nye sångaren Jan Dahlberg i sällskap med organisten Mattias Eliasson. Fler egna låtar kom till och repades in och någon spelning genomfördes. I slutet av oktober begav sig bandet till studion Music Workshop på Kocksgatan i Stockholm, en studio som var lite i ropet bland annat beroende på att Anders F Rönnbloms ”Rapport från ett kallt fosterland” hade spelats in där. Resultatet blev en kassett med tre egna låtar: ”(Tele)Vision”, ”Japanen och jag” och ”Låt mig stanna kvar”. Mats Olsson fick en kopia och skrev positivt om den på Expressens popsida, en stor grej på den tiden.
Tedeborg och senare Wallberg anslöt till Grenzfall när Isotop Knall lade ner verksamheten någon gång våren 1981. Tedeborg spelade därefter i det akustiska bandet Nebraska Beat åren 1986-90 innan han solodebuterade med ”Mycket väsen för ingenting” (1996). Nyligen kom han upp till ytan igen med singeln ”Vi har förlorat vår oskuld”. Övriga Isotop Knall-medlemmars senare musikaliska äventyr är okända.
Bengt O Tedeborg till Slyngel Records
Diskografi:
Singel: (Tele)vision – Låt mig stanna kvar (Slyngel Records 012 -15)
New Muzak
Human Error / Utrikes Affärer
Gävle – Gävleborg 1981-1985
Medlemmar:
Urban Nilsson: Sång
Per Forsgren: Gitarr
Mikael Brelin: Gitarr
Sten Eriksson: Bas
Johan Fernlund: Trummor
Per Lindblom: Bas
Per ”G:son” Gunnarsson: Gitarr
Christoffer Schultz: Saxofon
Mats Nygren: Klaviatur
Katarina Sörlin: Kör
Historik:
På den klassiska pizzaboxen ”Dansa med mamma” medverkade Gävlebandet Human Error med låten ”Ensam”. Vid den tiden bestod bandet av sångaren Urban Nilsson (från Järngustav), gitarristerna Per Forsgren och Mikael Brelin, basisten Sten Eriksson (som samtidigt spelade i modsbandet The Vertex) och trummisen Johan Fernlund.
Men när boxen nådde skivdiskarna i augusti 1981 var Human Error redan ett minne blott. Per, Urban och Johan hade istället ombildat bandet till Utrikes Affärer. Mikael och Sten försvann och nya medlemmar blev gitarristen Per Gunnarsson (från Zeke Varg), saxofonisten Christoffer Schultz (tidigare Zeke Varg och The Pillisnorks) och klaviaturspelaren Mats Nygren.
Bandet spelade mestadels i Gävletrakten, men skaffade sig ändå en turnébuss. De hann dock inte använda den så mycket. Innan folkabussen ens var slutbetalad så brann den ner utanför Systembolaget i Gävle medan bandmedlemmarna var inne och handlade. Gnistbildning i ebersprechern sa de teknikkunniga. Mora Träsks Leif Walter jagade dem sedan i flera år för att få betalt.
Utrikes Affärer var nära ett kontrakt med Mistlur, men lade slutligen ned verksamheten 1985. Via en rockvideo med sitt nästa band Manifest hamnade Per i filmbranschen och gjorde ett flertal uppmärksammande dokumentärfilmer. Han avled 2012, något som ledde fram till att Utrikes Affärer återuppstod 2013 för att hylla honom. Bandet fick Local Heroespriset för sin hyllningsspelning till Per. Man har sedan dess fortsatt att spela.
Modifierad text från boken Ny Våg
Låtar: Världens tak, Paradisets barn, Katarinas dag, Miljoner år, Nattens ögon
Diskografi:
Samling singel: Dansa med mamma: Ensam (Mamma MOR 01 -81)
Samling kassett: Vinterrock – Nattens ögon ( Arbetarbladet GLS-1 –81)
Övriga inspelningar: Demos: Orm i paradiset – Miljoner år – Katarinas dag – Världens tak – Hugget av att se dig – Min pappa (Finns på Youtube) Spegeln i min hand – Röda bränder (Finns på Spotify)
Live: Wictoria -82, (Finns på Youtube som enskilda låtar) Boulongerfestivalen -83.
Upload Audio – Download Music – 1983 Utrikes Affärer @ Boulongersfesten – Gävle
Traste & Superstararna
Gävle, Bollnäs, Freluga – Gävleborg 1975-1983
Medlemmar:
Mats ”Traste” Lindén: Sång
Ulf Stureson: Gitarr, Sång
Peter ”Bullen” Johansson: Gitarr 76-83
Tomas Froms: Gitarr 82-83
Jerker Andersson: Trummor
Anders ”Blinnis” Jonsson: Bas 75-79
Conny ”Sonny Boy” Jonsson: Bas 77-83
Anna Stureson: Sång
Låtar:
Pengar, Lennart, Traktor, Kutra 7, Alla tänkte så, 9.23, En liten rebell, Popangelov
Diskografi:
Singel: Pengar – Traktorn (Mesrock records Mes01 – 79 – 500 ex + nypress Mamma 500ex)
Singel: Space Race – En liten Rebell – 9.23 (Mesrock records Mes03 / Mamma Ts06 -81)
LP: Traste & Superstararna (Mesrock records Mes02 / Mamma Sklp 03 -80)
CD: Du din jävla sopa (Massproduktion MassCD -07)
Samling kassett: Schlagers Sommarkassett: Askungen (Schlager – Schlag3 -81)
Samling kassett: Vinterrock (Arbetarbladet Gävle): Nyrik (GLS-1 nov-81)
Samling 7″: Dansa med Mamma, Pizzabox: Alla tänkte så? (Mamma Mor01 – 81)
Samling EP 12″: Flower Power: Dö Fisk (Flower Power Pow 001 -83)
Samling cd: Ny Våg: Pengar (MNW MNWCD 243-244 -93)
Samling cd: Vägra Raggarna Benzin vol2: Pengar (Massproduktion – Birdnest MassCD 76 – 98)
Samling cd: Svenska Punkklassiker: Pengar (MNW MNWCD 2012 – 2003)
CD: Du din jävla sopa (Massproduktion
Övriga inspelningar:
Radio: Radio Gävleborg -82
Live: Ultrahuset 83-09-04
TV: Rockplock (Programmet delades med Reeperbahn) 31 mars -80 Låtar: Traktorn – Nästa söndag – Lennart – Kuttra 7 – Pengar
Laddahem MP3:a: Kompletteringen (De låtar eller versioner som saknas på CD-samlingen, observera att versionerna på ”Du din jävla sopa” är betydligt bättre, så köp plattan och njut av de röjigare versionerna av Akungen och 9,23 bland annat)
9,23 – 544 – Askungen – Dit du ska – Dö fisk – En liten rebell – Lennart – Nyrik – Parisien – Space race – Sven Blassé
Inferi dec –79
DU DIN JÄVLA SOPA….
Tror ni kanske att alla unga, fräscha och välljudande nya-vågen-band i detta land måste komma från storstädernas betongförorter?
Då tror ni fel?
Traste & Superstararna kommer, mot all förmodan, från Bollnäs.
Mot förmodan! Både din och min. Att bo i Bollnäs och vara intresserad av modern elektrifierad musik låter ungefär lika roligt som det är.
När punkrevolutionen på allvar slog igenom i England 1977 och gav rockbranschen den vitamininjektion man så länge efterlyst, väntade jag med spänning på vilken effekt den skulle få i Sverige. Småningom började det också dyka upp nya, larmande rockband – så gott som alla kom från storstädernas skumma bakgator. Men att denna nya våg skulle nå ända till Hälsingland kunde jag inte drömma om..
Men en kylig kväll i februari fick jag, tämligen radikalt, ändra uppfattning. Tillsammans med några vänner hade jag grävt mig fram genom snön till Bollnäs eminenta Musikcafé. ”Traste & Superstararna – Rock, bröt och punk” och det fann vi alla mycket märkligt.
Det enda vi visste om gruppen var att dess medlemmar kom från Freluga och Alfta utanför Bollnäs, och att det var deras första spelning inne i Bollnäs.
”Det är väl mest ett skämt, det är väl några finniga amatörer som river av ett par risiga coverversioner av Pistolslåtar” tänkte jag och hade inga större förväntningar. Desto större blev chocken när vi, något försenade, störtar in i lokalen och möts av de oemotståndliga riff som i grunde är The Rings klassiska singel ”I wanna be free”.
Traste & Superstararna spelade låten med ett sådant tryck, en sådan självklar auktoritet, att man genast började ana att något stort och nytt höll på att hända i Bollnäs.
Och så fortsatte det i låt efter låt. TSS sprutade ur sig tät, energifylld punkpop med en sådan övertygelse och säkerhet att de inte verkade gjort annat i hela sitt liv.
Och sen? På ett halvår och med en singel har TSS vunnit Hälsingland. Ge dem ett halvår till och en LP så ha de förmodligen intagit större delar av landet Sverige. Vad vill de då med sin musik?
– Mest av allt vill vi att alla ska ha kul när vi spelar, både vi och publiken. Vi vill att publiken ska våga släppa loss och dansa till vår musik, då njuter vi, menar Traste (Mats Lindén) när Inferi träffar gruppen en kylslagen oktober-söndag.
Hur och när började det hela?
– Omkring 1973 då jag fick mitt första trumset, säger Jerker Andersson. De andra hade bara akustiska gitarrer så det vara bara jag som hördes. Vi var väl inne i en häftig smikpopperiod och plågade släkten med diverse familjespelningar…
Fösta offentliga spelningen kom på en byalagsfest sista april 1978. Men åldermännen i det byalaget hade nog ingen aning om vad de gett sig in på. TSS fick en rejäl utskällning innan de åldrade byborna panikslagna flydde därifrån.
Efter denna fatala första spelning följde dock några fler mer lyckade på mindre diskotek i trakten.
– På den tiden spelade vi mest gamla Beatleslåtar alldeles för fort. Vi hade b la en skitsnabb version av ”Yesterday”, berättar Traste.
Snart började emellertid gruppen att utvecklas mot att producera allt fler egna låtar.
– Men vi tyckte fortfarande, då som nu, att det var jävligt viktigt att skriva riktiga låtar.
– Vi vill inte gärna bli kallade för ett punkband, vi betraktar oss inte själva som ett sådant. Vi försöker hela tiden hitta vår egen stil och skall man sätta någon etikett på vår musik så ligger väl snabbpop bäst till, tycker Ulf Stureson (gitarr) och de andra instämmer.
Prov kan man höra på TSS första (och hittills enda) hemkörda singel ”Pengar”. Den spelades in i en Gävle-studio under en helg i början av 1979. Trots vissa brister i produktionen är den en av de bästa och roligaste singlar som hörts från ett svenskt band i år.
– Singeln spelade vi in mest på skoj, inte trodde vi att någon utanför den närmaste vänkretsen skulle vilja köpa den, menar Peter Johansson (gitarr)
Men där hade de fel! TSS lade ner 3.500 kronor på en inspelning och pressning av 300 exemplar. Idag har man sålt drygt 600 ex. Och efterfrågan är fortfarande stor.
När singeln äntligen nådde proffstyckarnas öron fick den positiv kritik överallt där den recenserades. ”Stick och köp den genast!” utbrast Musikens Makt och Mats Olsson på Expressen utnämnde den till veckans singel!
Lagom till skivinspelningen anslöt sig bandets färskaste medlem, Conny Jonsson (bas). (Han var också med på den första Bollnässpelningen)
– Spelningen på Musikcaféet i Bollnäs betraktar vi som det verkliga genombrottet. Allt stämde perfekt och efteråt kom folk fram och talade om hur bra vi var, det var något nytt, berättar Traste.
Sen blev det många succéartade spelningar över hela länet, främst i Gävle och Bollnästrakten.
De har just börjat spela in sin första LP, som ska ges ut på Mamma, ett bolag som TSS startade i somras med gävlegrupperna Zeke Varg, Gamla Grans och Järngustav. Ett bolag som främst bildats för att underlätta de medverkande gruppernas skivproduktion
– Tack vara Mamma kommer vår LP att distribueras genom Plattlangarna. De har också lovat att distribuera 500 nypressade ex av ”Pengar”, berättar Traste.
-LP:n blir nog inte klar förrän framåt vårkanten. Än så länge har vi bara spelat in 4-5 omixade bakgrunder.
– Vi skyndar långsamt, vi vill arbeta igenom skivan ordentligt innan vi släpper den ifrån oss.
– Det blir ungefär 12-13 helt egna låtar. De flesta snabba och ett par lugna för att bryta av lite…
Förutom cover-versionerna skriver TSS (främst Traste och Ulf) alltid sina texter på svenska. De är en aning rädda för hur en del av texterna kommer att uppfattas:
– Det är några låtar som handlar om killars syn på tjejer. Texterna kan i värsta fall tolkas som att vi skulle vara kvinnofientliga, vilket vi absolut inte är. Det är texter som enbart beskriver vad vi ser och inte vad vi själva tycker, säger Traste.
I allmänhet är TSS texter roliga och annorlunda, ibland sticker de också till, som i ”Pengar” där refrängen lyder:
Du din jävla sopa
varför gnäller du på oss
Vad fick du ut av livet
Jo pengarna förstås
Men trots en ”anti-kapitalistisk” låt som denna hävdar TSS att de absolut inte är ett politiskt band.
– O, nej, det finns så många olika politiska åsikter inom gruppen, allt från centerpartister till kommunister, att vi aldrig skulle kunna fungera som en renodlad politisk grupp.
– Vi försöker hela tiden skriva personliga och roliga texter och undviker alltid klichéer och schabloner. Om man sedan kan klämma in en och annan välmotiverad känga här och där så är det ju bra, säger Traste och fortsätter: I grunden har vi alltså inga djuplodade ambitioner att förändra världen, vi har inget allvarligt budskap förutom att underhålla!
Framtidsplaner?
– Vi ska försöka ordna någon spelning i Stockholm. Dessutom har vi långt framskridna planer på en längre turné genom landet tillsammans med Zeka Varg, men vi har inte några större förväntningar på framtiden, då blir man bara så besviken om det inte går som man tänkt, säger Traste.
– Hittills har det gått bra för oss, men alla de här framgångarna har inte stigit oss åt huvudet. Vi vill inte bli några stjärnor, vi står med båda fötterna på jorden, menar Jerker.
– Vi är fortfarande samma gamla kompisgäng som vi alltid har varit. Vi är nästan jämt ihop och trivs väldigt bra med varandra.
– Det är nog också en av orsakerna till att det gått så pass bra för oss, tror Conny.
– Men vi är inte så naivt ideella till vår läggning att vi skulle tacka nej i fall ett stort skivbolag kom och erbjöd oss ett bra kontrakt, säger Ulf. Men det skulle i så fall vara ett kontrakt som garanterar oss fullständig musikalisk frihet.
– Jag ser inget fel i att försöka sprida sin musik till så många som möjligt, förutsatt att man inte behöver sälja sig själv…
– Dessutom vore det ju fantastiskt om man kunde leva på att spela och slapp ha något jobb vid sidan om,
Inferi dec –79 Text och Foto: Peter Axaman
Ljusnan -79
Traste & Superstararna Det roligaste som hänt vårt musikliv
Vår främsta målsättning när vi spela ute är att alla ska ha roligt, både vi och publiken.
Det säger Mats ”Traste” Lindén, låtskrivare och färgstark sångare i Bollnäs rockande stoltheter Traste & Superstararna.
Med sin täta och melodiösa nya vågen-inspirerade snabbpop är Traste & Superstararna det roligaste som hänt Hälsinglands elektriska musikliv i modern tid.
TSS har nu bakom sig drygt 30 spelningar och en av årets bästa hemkörda singlar. Deras första LP är under inspelning.
Ljusnans popredaktion tycker därför att det är hög tid för en närmare presentation av detta heta dansband med så många kvaliteter.
Låt oss börja vår historia på Bollnäs-discot Victor en fredagskväll i september.
Om tio minuter skall allas våra favoriter Traste & Superstararna släppa loss. Framför scenen är det redan packat med rocktörstande, kören ekar ”Traste, Traste, Traste”, och stämningen är svindlande hög.
BÄSTA KONSERTEN
Redan under de inledande låtarna börjar dansen, den vilda, fria, härliga rockdansen där allt är tillåtet. Vi svettas, hoppar, ler och trastarna ler tillbaka och gör kanske sin bästa konsert någonsin (förmodligen också den bästa rockkonsert, alla kategorier, som någonsin hörts i Bollnäs-trakten).
Det känns i hela kroppen att allt är perfekt. Med en självklar auktoritet sprutar TSS ur sig låt på låt fylld med högpotent, levande punkpop som via hjärnan går rakt ner i fötterna. Mina yrvakna dancing-feet lever sitt eget liv, inget kan längre stoppa dem.
Som det alltid skall vara på en riktigt bra rockkonsert så suddas gränserna alltmer ut mellan publik och musiker, TSS växer och drivs liksom fram av publikens entusiasm.
Det händer faktiskt i Bollnäs, men det känns som om man vore på en av Londons många svettiga rockpubar.
Så här roligt var det alltså på denna konsert som gavs nästan exakt ett halvår efter TSS första stora spelning på Bollnäs musikcafé i februari.
INTE KÄNDA
Då var det inte många som kände till Traste & Superstararna, men efter sex månader och en singel, har de vunnit Hälsingland. Ge dem ett halvår till och en LP så har de intagit stora delar av rock-Sverige.
Men hur kan jag påstå något sådant? Vad är det som egentligen är så bra med Traste & Superstararna?
jo, framför allt så är de en mycket komplex grupp, en multigrupp som nästan alla förmår att uppskatta oavsett vilken musikalisk tillhörighet man normalt ser sig ha.
Gruppen har nämligen något som nya vågen-kollegerna i storstäderna ofta saknar, förmågan att skriva riktiga låtar. Genomarbetade låtar som inte enbart bygger på några klatschiga riff utan också har en solid och nyanserad melodi som grund.
SPELGLÄDJE
Dessutom finns i allt som TSS gör en äkta och uppriktig spelglädje. De behöver ingen konstlad image, de är bara sig själva och det räcker gott.
Hemligheten bakom TSS mogna låtskrivarförmåga och individuella tekniska skicklighet ligger i att gruppen inte är någon direkt produkt av den relativt unga nya vågen-rörelsen i Sverige.
Nej, men man kan faktiskt säga att historien om Traste & Superstararna börjar omkring 1973, då unga Jerker Andersson fick sitt första trumset.
PLÅGADE SLÄKTEN
– De andra grabbarna hade bara akustiska gitarrer så det vara bara jag som hördes. Vi var inne i en häftig sminkpop-period och plågade släkten med diverse familjespelningar, berättar Jerker när Ljusnans pop-red en kylig oktobersöndag träffar gruppen hemma hos den välkände konstnären Mårten Andersson i Freluga.
Jerker är Mårtens pöjk och det är här ute i det fridfulla Freluga som TSS sedan några år har sin minimala replokal.
Traste & Superstararna ja, det är alltså följande pippiga pippin: Sångaren och låtskrivaren Mats ”Traste” Lindén, 19 år, kommer från Gävle och är alltså den ende i gruppen som inte är från Bollnästrakten. Traste är en stor scenpersonlighet med en utstrålning som gör honom till ett verkligt idolämne.
BANKAR PÅ PUKORNA
Jerker Andersson, 16 år, bankar på pukorna i TSS. Annars lallar han mest omkring på Torsbergsskolans gymnasium och ser förvånad ut.
Ulf Sturesson, 18 år är gitarrist och vid behov även pianist. Det är han som tillsammans med Traste skriver de flesta av TSS låtar. Ulf är för tillfället arbetslös. ”Sysslar nu enbart med att tänka en massa djupa tankar och laga en massa gamla bilar”, berättar han.
Gruppens färskaste medlemmar är kompgitarristen Peter ”Bullen” Johansson, 20 år, kom med våren 1978 och basisten Conny ”Sonny Boy” Jonsson, 18 år, som i början av 1979 ersatte den legendariske ”Blinnis”.
ALL-FIXARE
I högsta grad i bilden finns även en travintresserad Freluga-yngling vid namn Mats Larsson. Det är Mats som är TSS allfixare, han fungerar bl a som chaufför, biljettförsäljare och ”roadie”.
– Utan Mats hjälp skulle i princip ingenting fungera för TSS, menar Bullen.
Mer i bakgrunden finns även Ulfs syster Anna ”Orgasm”. I början av TSS karriär fanns hon med lite från och till som sångerska, blickfång och skivomslagsbrud. Numera nöjer hon sig med att vara gruppens största supporter.
Nåväl, tillbaks till historien.
Saker och ting började hända under 1974 då den skrupelfrie Ulf stal pengar ur den gemensamma snuskassan för att köpa sin första elgitarr med en förstärkare på grymma 10 watt.
Utvecklingen går framåt och i slutet av 1976 ägnade grabbarna sig mest åt att lyssna på och spela låtar av de gemensamma favoriterna Beatles och Mott the Hoople
BYALAGSFEST
Första offentliga spelningen kom på en byalagsfest i Freluga NTO-lokal den sista april 1978 och nog kunde TSS ha fått en bättre start på sin karriär. De åldrade byborna fattade ingenting. ”Det här är ju inte schottis” sade man och kastade handgripligen ut våra hjältar.
Sedan följde dock några mer lyckade konserter på mindre diskotek i trakten.
– På den tiden spelade vi mest Beatleslåtar, fast alldeles för fort. Vi hade bl a en skitsnabb version av ”Yesterday”, berättar Traste.
Vid denna tid hade emellertid den gigantiska och fräscha nya vågen-rörelsen störtat fram och fått ordentligt fäste i det svenska musiklivet. Detta var något som alla i TSS kände direkt, och snart nog började man utvecklas mot att producera allt fler egna och mer nya vågen-inspirerade låtar.
RIKTIGA LÅTAR
– Men då tyckte vi fortfarande, liksom än i dag, att det var jäkligt viktigt att skriva riktiga, kompletta låtar.
– Vi vill inte gärna bli kallade för ett punkband, vi betraktar oss inte själva som ett sådant. Vi försöker hela tiden hitta vår egen stil och skall man sätta någon etikett på vår musik så ligger väl snabbpop bäst till, menar Ulf Sturesson.
I början av detta år lossnade det för TSS. Genombrottet kom på en konsert på musikcafét i Bollnäs. Man spelade dessutom in sin första, och hittills enda, hemkörda singel ”Pengar”. En oemotståndlig ”sjunga-med-i-låt” som trots vissa brister i produktionen är en av årets bästa svenska singlar.
VECKANS SINGEL
Det tyckte också Olsson på Expressen som i våras utnämnde ”Pengar” till veckans singel jämte Clash EP, inte dåligt.
Idag har Traste & Superstararna drygt 30 spelningar bakom sig, de flesta i Gävle- och Bollnäs-trakten, och har just börjat inspelningen av sin första LP.
skivan kommer att ges ut på Mamma, ett bolag som TSS bildade i somras tillsammans med Gävle-grupperna Zeke Varg, Gamla Grand och Järngustav.
– Vi lägger själva ner ca 13.000 – 15.000 kronor på skivan, men genom att vi bildat ett bolag så får vi hjälp med distributionen av Plattlangarna. De har också lovat att distribuera 500 nypressade ex av ”Pengar”-singeln, berättar Ulf.
PÅ VÅRKANTEN
Men den här skivan kommer inte att bli klar förrän någon gång framåt vårkanten.
– Vi har bestämt oss för att arbeta igenom skivan ordentligt, vi släpper inte den ifrån oss förrän vi är helt nöjda.
– Skivan kommer att innehålla ca 12 låtar, enbart egna. De flesta snabba och ett par lugna för att bryta av lite, berättar Traste, som vidare menar att man är lite orolig för hur en del av skivans texter kommer att uppfattas.
– Ja, det är några av låtarna som handlar om killars syn på tjejer.
I värsta fall kan de komma att uppfattas som om vi vore kvinnofientliga, vilket vi absolut inte är.
– Vi beskriver bara vad vi ser och inte vad vi själva tycker, menar Traste.
SVENSKA TEXTER
Ulf och Traste skriver alltid sina texter på svenska men trots en politisk laddad text som den i ”Pengar” så hävdar TSS bestämt att de inte är någon politisk grupp.
– Nej, det finns så många politiska åsikter inom gruppen att vi varken vill eller kan fungera som en renodlad politisk grupp.
– Vi försöker hela tiden skriva personliga, roliga, ironiska texter där vi ständigt undviker att använda oss av klichéer och standardschabloner. Om man sedan kan klämma in en och annan välmotiverad känga här och där i texterna så är det ju bara bra.
– Men i grunden har vi alltså inga djuplodade ambitioner att försöka förändra världen genom vår musik, vi har inget allvarligt budskap förutom att underhålla, menar Traste.
RÄCKER LÅNGT
Nå, det räcker ju ganska långt åtminstone om man gör det så bra som TSS.
Hur ser man då på sina ofta mer uttalat politiska nya vågen-kollegor i storstäderna.
– Tja, Ebba Grön har ju ett fint drag i sin musik men texterna är ruskigt trista, Rude Kids är värdelösa.
– Överhuvudtaget så tror jag att det nu måste till en förnyelse inom den svenska nya vågen-rörelsen. Det räcker inte längre med att storma igenom några brötiga ackord i ett par minuter.
SPELA BÄTTRE
– Svenska punkare måste helt enkelt lära sig spela bättre om de skall ha någon chans att utvecklas, menar Ulf Sturesson, som tillsammans med de andra i TSS hämtat sin inspiration från engelska nya vågen-band, främst då Clash, Buzzcocks och Radiators from space.
Vad gäller TSS framtid så tycker grabbarna nu att det är dags att söka sig utanför Hälsinglands snäva gränser.
– Ja, vi vill gärna försöka ordna några spelningar i Stockholm. Vi har planer på att göra en längre turné genom riket tillsammans med Zeke Varg, berättar Jerker.
– Visst tror vi på oss själva och visst har det gått rent otroligt bra för oss hittills men för den skull kommer vi aldrig att bli några överlägsna divor.
SAMMA GÄNG
– Vi är och förblir samma gamla kompisgäng som vi alltid varit, menar Sonny Boy och de andra i gruppen nickar instämmande.
Ja, nog är Traste & Superstararna en grupp som håller, frågan är bara om de håller för att i den stenhårda konkurrensen lyckas göra sitt namn känt även för rockälskare i övriga delarna av detta avlånga land.
Ljusnas pop-red tror alldeles bestämt att de kan det och tror därför också att det kommer att finnas all anledning att framdeles återkomma till Traste & Superstararna.
Men till dess: Keep it rocking folks.
Ljusnan -79 Text och Foto: Peter Axman
Schlager Nr 40 20 april –82
Snabbpopens apostlar
Traste & Superstararna från Bollnäs är snabbpopens apostlar i Sverige. 1979 debuterade de med dunder och brak med den smått klassiska singeln ”Pengar”. Idag, tre år, en LP och två singlar senare. Spelar TSS i stort sett samma charmiga och totalt opretentiösa musik.
– Den nya singeln, ”Space race” är vårt bidrag till nedrustningen, säger Mats Lindén (Traste själv) när jag ringer upp honom varefter han odgör sig över militärtjänsten, som några av killarna i bandet för närvarande krälar sig igenom.
– ”Space race” är ett sätt för oss att säga vad vi tycker om skiten, eftersom vi alla är för fega att INTE göra lumpen.
Världspolitiska frågor är annars något som sällan förekommer i Traste & Superstararna texter. Istället rör det sig om små ironiska underfundigheter om småstadstillvaron: vi möter den odrägliga fulle brudraggaren på lördagsdiskot (som naturligtvis skändligen misslyckas), snubben som står på köksbordet och mimar till en Sex Pistolsplatta och så sjukvårdsbiträdet Lennart som uppgivet suckar ”torka skit är mitt gebit/vad får jag ut av allt mitt slit”…
– En text ska ha en bra story! Säger Traste trosvisst, Traste som oftast skriver dem själv. Musiken arbetar han och gitarristen Ulf Stureson fram.
Glesbygdsband
Musiken ja. Musiken som, allt spännande som hänt under de senaste åren till trots, knappast genomgått någon drastisk utveckling.
Tänker TSS bli provinspopens (kärt barn osv…) svar på Status Quo?
– Vi gör tycker om, helt enkelt. Naturligtvis upptäcker vi ständigt annan musik som vi gillar, men den är inte alltid NY. Och det är sällan som vi upptäcker något som vi gillar mycket mer än det vi håller på med just nu…
– Synthvågen tycker vi urartade rätt mycket.
Traste & Superstararna är ett glesbygdsband, och det är inte utan att det märks. De saknar all den publicitetshunger och klättrariver som utmärker storstadsbanden. Trots att TSS med sitt låtmaterial utklassar många slipsbeprydda Beatlesnostalgiker från storstäderna har aldrig Bollnäspojkarna gjort sig omaket att uppvakta något skivbolag med en demotejp. För att få ut sina plattor bildade de istället den ekonomiska föreningen Mamma, som sedermera knöt flera andra konstellationer från Gävle-trakten till sig, b.la. Zeke Varg, Pinballs, Utrikets Affärer och diLeva.
– Vi är nog lite förslappade, medger Traste.
– Men det är nog ändå så att man får lite mindervärdeskomplex inför alla storstadsband. Det är så mycket man saknar, man kan inte prata för sig som de och man får inte så många användbara kontakter om man bor i Bollnäs…
– Vi känner bara varandra och har inte riktigt några andra ord att lita på.
Storsäljare
Så i skymundan är dock inte Traste & Superstararna. Singeln ”Pengar” hyllades som sagt av en överentusiastisk kritikerkår, och är den mest sålda av alla genom Plattlangarna distribuerade 45-varvare. LPn ” Traste & Superstararna” fick överlag ett positivt mottagande (sånär som på en ökänd gnällmåns i en stor morgontidning som irriterades av den ”gymnasiala skämtsamheten” som präglade plattan…) och dessutom kunde bandet i samma veva ses i våra TV-apparater. Och nyligen släpptes alltså singeln ”Space race”. En låt som har samma givna plats i ledet när vi ska demonstrera mot kapprustningen som Aston Reymers ”Godis är gott” hade inför folkomröstningen.
Dessutom är den ypperlig som smakprov på hur dessa norrländska vildhjärnor låter. Det är inte funk, inte majestätiska synthsjok och inte tarvliga primalskrik. Nej, de är frustande energisk popmusik som tillhandahåller samma adrenalinkick som Ramones ”Sheena is a punk rocker” hade när det begav sig.
– Det spelar ingen roll hur mycket vi anstränger oss att ta det lugnt när vi spelar ute. Det blir ändå alltid kaos på slutet….
Schlager Nr 40 20 april –82 Text: Bengt Ohlsson Foto: Leif Larsson
Ljusnan Fredagen 23 mars 2007
Ny luft under vingarna
Alfta, Freluga och Bollnäs.
Det var Superstarana som flög in punken till södra Hälsingland, silade den genom sina alldeles egna filter och skapade en personlig ”snabbpop”.
Vad var det som gjorde att de fick en sådan genomslagskraft? Ulf Sturesson, då giatarrist och nu soloartist, sätter fingret på rätt tid, rätt plats och rätt anda.
Det lokala musiklivet i slutet av 1970-talet hade lutat omkull sig i en lång middagslur. Då skramlade ett nytt gäng in på scenen.
– Det fanns väl något flummigt musikforum som pimplade rödvin och tog dit Kebenekajse en gång per år. Så kom vi, den nya generationen mitt i punken. Det var en jäkla känsla och sammanhållning bland oss som var intresserade av musik med en anda av: gör det själv, alla kan och du behöver inte vara duktig. En jäkla sporre.
Ulf var i tioårsåldern när han började spela i någon form av band. Det var han, Freluga-konstnären Jerker Andersson och Ulfs syster Anna, som i unga år gick bort i cancer.
Senare byggdes gänget på med Conny Jonsson( som också dog ung i cancer) och Peter ”Bullen” Johansson som fasta medlemmar.
Runt1977 började det att ta fart, minns Ulf, och första spelningen var på Freluga NTO den sista april det året.
– Det var väl då man kan säga att vi kunde spela några låtar.
Och med dem erövrade man ungdomsgårdarna i hembyarna Freluga och Alfta. Och sedan Bollnäs. Ett litet steg för människan. Men…
– En vändpunkt var spelningen på Folkan i Bollnäs, på ett musikcafé. Vi blev häpna! Folk dansade, det var inte bara en massa raggare som stod och skrek. Vi var så unga, bara 15 år, och rörde oss inte så mycket. Vi var rätt isolerade i våra byar, inte visste vi att det fanns folk i Bollnäs som gillade det vi gjorde. Vi trodde det bara var vi.
Efter ett par år kom en 45-varvare som bekostades ur egen ficka.Såklart fick man fixa det själv för inget av de stora bolagen ville i de här banden med tång, förklarar Ulf. Men singeln med låtarna ”Pengar” och ”Traktorn” blev en hit – både lokalt och i delar av det musikintresserade Sverige.
– Vi tryckte upp 500 exemplar som vi sålde från bakluckan på bilen i folkparker och på skolan, Torsberg, som jag gick då. Hemkört kallades det.
Och skivorna tog slut direkt.
Det musikerägda skivbolaget Mamma fortsatta ge ut ”pengar/Traktorn” som då också blev mer ordentligt distribuerad. Superstararna hade vid det här laget tagit klivet ut i den lite större världen och gjort spelningar i bland annat Gävle, på musikfesten i Bolougnerskogen. Storhetstiden höll i sig -78 till -82.
– Det var några intensiva år innan folk började flytta och hela grejen hade gått över.
– Roligast var det nog när man hörde ”Pengar” påradion för första gången, vi satt i en bil utanför replokalen minns jag, säger Ulf. Eller när Mats Olsson på Expressen utnämde den till veckans singel!
Att bli omskriven i en Stockholmstidning var omvälvande för Traste & Superstararna – ett band från alandsorten som skrev musik om, från och ur landsorten.
– Våra låtar var klart påverkade av att vi kom från småhålen. Och vi ville inte, som stockholmsbanden, låta som de stora engelska punkbanden. Vår musik, snabbpopen, kom från vår vardag och verklighet med folkparker, fylla och mopeder.
I veckan släpptes cd:n ”Du din jävla sopa” med 14 spår(varav några liveinspelningar från Radio Gävleborg) signerade Traste & Superstarana. Initiativet kom från skivbolaget Massproduktion i Sundsvall.
– De frågade mig om vi hade lust att göra en samling. Och det hade alla lust med, så vi började rota efter gamla mastertaper.
Men någon återförening är inte aktuell.
– Nej, det skulle bli alldeles för bökigt, säger Ulf Sturesson, som i början av april släpper en ny skiva och ger sig ut på turné.
Text: Eva Persson
Krönika
Trastarna gjorde livet lite roligare
Vi kallade oss Yet Zet (obs – ironisk stavning) och var säkra på att vara Bollnäs första punkband.
Då hade vi inte räknat med ”förorten” Freluga.
En vinterkväll 1978 klev vi in på Folkans musikcafé och frös till is i stearinljusens värme – bandet med det fåniga namnet spelade The Rings riffraffiga punksingel ”I wanna be free”.
Jag som varit säker på att vara en av högst två i vår infrusna provins som kände till den här låten.
Sedan drog Traste & Superstararna signaturmelodin ”Pengar” – och vi kunde bara pogodansa hårt.
The Yet Zet var över innan fler äbn vårt superfan Engan (Bollnäs förste punkslyngel) fattat att vi fanns. TSS skrev däremot ett eget betydande kapitel i den lokala rockhistorien.
Trastarna var basen när ”gör-det-själv” -andan drev oss till att starta ett eget rockhak – Club Pop & Twist i Freluga. NTO-lokalen var oftast sprängfylld när föreningen Pop Mot Missbruk (PMM) bjöd på livemusik på fredagskvällar. (PMM utvecklades till Trash Club på Sävsberg – där lirade Jonathan Richman med flera)
De nya banden i Hälsingland och Gävle blev en alternativ familj. Kilafors hade popsnörena Pinballs. Alfta hade tuffare The Scouts, Hudik hade Soap (Sigge Hills första band), Gävle hade Zeke Varg och P.F.Commando, Ockelbo hade The Vertex.
Men det var bara TSS som själva kunde dra 800 (!) till en spelning på Folkparkens rotrunda.
Och det var bara Conny som kunde anlända till soundcheck genom att köra Ford Taunesen rakt in på dansgolvet. Conny ”Sonny Boy” Jonsson från Söräng spelade basen på sitt eget (briljanta) vis och var född cool. Conny var den ende värdige ersättaren när legendariska ur-basisten Anders ”Blinnis” Jonsson hämmades av sin scenskräck.
En hjärntumör stal Conny från världen. En anna jävla kräfta tog Anna. Det gör fortfarande ont.
Men de har evigt liv i minnet från en annan tid, före mobiler och MTV och när ett band som TSS spelade roll för att göra livet på landet lite roligare.
Kompisgänget kuskade runt med sin snabbpop i en gammal transitbuss och byggde upp en hängiven publik i Hälsingland och Gästrikland. Inte minst tack vara Mats ”Traste” Lindéns speciella kvaliteter som estradör och publikdomptör – och flygplan.
Men trots att Expressen-ikonen Mats Olsson satte sigillet ”Årets hemkörda singel” på ”Pengar” så blev det aldrig något större genomslag på riksplanet.
En illa tajmad TV-show (med stilikonerna Reeperbahn) gjorde heller inget för att sälja träskon och raggarmuntachen som självklar del av punk/new wave-uniformen. De hade faktikst varit värda mer.
Den nya samlingen (tack Massproduktion!) har en glöd bortom torr nostalgi.
En tidlös mix av engelsk punk och Jonathan Richman-Traste som sjunger om rälsbussar, trilskande tjejer, traktorer, om att gömma Pripps Blå bakom affär´n – och om en utförsåkare som hette Popangelov.
Han vann aldrig nånting.
Man han svängde…
precis som TSS.
Peter Axman
Ljusnan Fredagen 23 mars 2007
Bizex-B
Gävle – Gävleborg 1980-1983 (Foto: Micke Rosqvist och Clas Thoresson)
Medlemmar:
Larz ”Zluggo Pop” Gustafsson: Sång
Per ”Perra – Walter Video” : Gitarr
Åke Idol: Bas
Jacob Gordin: Trummor
Mats Colling: Bas
Micke Maskin: Ttrummor
Historik:
Den första spelningen gjordes som förband åt PF Commando, mars 1980 på Folkets Hus, Gävle. Då bestod bandet av Zluggo Pop (Larz Gustafsson) på sång, Mats Colling på bas, Perra på gitarr, Jacob Gordin på trummor och gästsångaren Pelle Olsson. Så småningom fick Jacob Gordin förhinder att fortsätta spela. Då tog Mats Colling över trummorna och ny basist blev Åke Idol (Åke Karlsson). Med denna sättning spelade bandet alltså in sitt första alster, den ovan nämnda kassetten, våren 1981. Då Mats Colling lämnat Bizex-B blev den ny trummisen Micke Maskin (Mikael Berglund) från bandet Potenz. I december 1981 gick Bizex-B in i studion och spelade in sin första LP, ”Vi Lever!”, som släpptes 1982. Under 1981 hann Bizex-B också spela förband åt KSMB vid två tillfällen. 1983 spelades LP nr 2 in. ”En Våldtäkt I Vinyl”. Jacob Gordin var nu tillbaka bakom trummorna. Plattan utkom postumt, efter att Bizex-B splittrats våren 1983.
Zluggo Pop och Åke Idol spelade vidare i Broadway Boys, som existerade i cirka 1 år.
2005 återbildades Bizex-B med Åke Idol på bas och Perra på gitarr. Trumma var det tänkt att Urrke Thunman från Maryslim skulle göra. Men Åke hoppade av projektet. Så Urrke spelar nu bas medan Fritte Jonasson ( f d Ex-pop, Odens Bödlar, Svarta September samt Trash, som Zluggo Pop sjöng i innan Bizex-B) spelar trummor. Gitarrist är Perra. Så två originalmedlemmar återstår. I september 2006 spelade Bizex-B in sin tredje fullängsskiva ”Tillbaka med en smäll”. En kort tid därefter kom Åke Idol tillbaka i bandet, nu som gitarrist. De två skivor Bizex-B spelade in på 80-talet släpps under 2006 på CD under YKFK etiketten
Från boken Ny Våg.
Låtar: Staden Ligger Tyst – Tysk Höst – Vi Lever! – Diamond Star – En Vårkväll I Tiden – Som Att Åka Karusell – Stadgad
Diskografi:
Kassett: Äntligen…Bizex-B! (Rebel Tapes 001 -81)
LP: Vi lever (Rebel Records 001 -82)
LP: En våldtäkt i vinyl (Rebel Records 002 -83)
Inspelningar:
Demo:
Radio:
Live: Furuviksparken juni -80 (Ladda den här) , Pholhemsskolan -81 (Förband till KSMB) (Ladda den här)
Inspelningsreportage Gävle Dagblad
Intervju med Zluggo Pop.
Oi-punk har på senare tid fått en allt större skara utövare, fast nu är benämningen Street punk. Ett av de första och kanske mest kult-stämplade Oi banden var Gävles Bizex-B. Gruppens existens var liksom de flesta punkband kort och intensiv och sträckte sej från 1980 till 84. Under den tiden hann man med att göra två mycket eftersökta album samt en kassett. Zluggo berättar hur det en gång började.
-Innan jag upptäckte punken lyssnade jag på ABBA,Bob Marley och Peps. 1977 läste jag i Expressen om engelsk punk, det var bilder av Londonpunks och jag minns att jag reagerade mot hakkorsen. Jag var ju kommunist och insåg inte att de var till för att provocera. Jag tror fortfarande på provokationen som kampmetod. Så runt 1978 exploderade punkscenen i Gävle och det bildades många punkband. PF Commando spelade in Sveriges första punk-LP. Andra band var Bugs, Quiet Men, Backstage Boozers, Lars Langs, The Pillisnorks…
Det ordnades s k bössafestivaler med massor av olika band. Både härifrån och utifrån. Jag minns bl.a. Massmedia och Cellskräck. Höjdarkonserter! Men det fanns också en baksida med att vara punkare. En ”svenne” hoppade upp och slog Cellskräcks sångare, Peppe, på käften.
Vi råkade också ut för raggarnas vrede, jag blev nedsparkad och fick stryk.
En kille blev kastad i ån. Vid ett tillfälle blev vi jagade av en raggarbil och jag fick kasta min camouflagejacka i en papperskorg.
Så hur började ni med Bizex-B ?
– En kille vid namn Colling (sedermera London Colling) frågade mig om jag ville sjunga i ett band som hette Pink Pyjamaz. Det blev bara en repning med dem. Sedan splittrades bandet.
Men det var inte mitt fel…Jag och tre andra killar bilade Trash.
Vi spelade EN spelning (tillsammans med Di Levas dåvarande band, The Pillisnorks och Lars Langs. Det var den 3 februari, 1980. Sedan var även Trash ett minne blott och Bizex-B bildades. Vår första spelade var som förband till PF Commando. PF var Gävles Sex Pistols. Jag minns att The Clash sade att de fick en kick att börja lira då de sett och hört Pistols. Det var lite samma känsla för oss. Mina övriga musikaliska influenser på den tiden var band som: Lurkers, 999, Pistols, Boomtown Rats, The Now, Radiostars… Jag minns ett radioprogram som hette ”Ny Våg” där Jonas A (Lädernunnan, tidigare red för legendariska fanzinet Anarki & Kaos) spelade klassiska singlar med dessa band. (även Bizex-B blev sedermera spelade i ”Ny Våg”) (det var så Farbror fick lyssna till bandet och låten ”Vildarnas Natt”)
Jag frågar Zluggo om det var för att få festa eller för att förändra världen de började spela.
– Både och, men det var nog framför allt våra egna världar vi egentligen ville förändra. Själv var jag maoist så jag hade utöver punkperspektivet även ett politiskt och globalt dito.
Om skivorna berättar Zluggo.
– PF Commando hade spelat in sin Lp med hjälp av en studiecirkel hos Studiefrämjandet som finansierade studiotiden. Så både vi och faktiskt Pillisnorks gjorde på samma sätt. Studiefrämjandet betalade inspelningen och vi pröjsade pressningen ur egen ficka så det blev inte fler än 250 ex.
Själv drar jag mej till minnes en liten radannons i Schlager där man kunde köpa plattan, fast dum som man var lade man pengarna på nån engelsk eller amerikansk punkplatta istället. Det hade varit en bra investering att köpa ett ex, då det tydligen finns vissa samlare som är beredda att hosta upp 2000 kr för ett ex.
Det är väl roligt. Men det vore bättre om plattorna uppskattades för musiken och inte bara för samlarvärdet, kommenterar Zluggo.
En som dock uppskattade musiken så mycket att han pressade upp plattan på nytt är punkentusiasten Johnny Christensson. Han har pressat upp ”Vi lever” i 503 numrerade ex.
Det är mycket smickrande säger Zluggo om nypressen och han betonar att det är tack vare internet allt har kunnat ske.
En annan sak som är föga smickrande var ett erbjudande om att pressa andra lp ”En våldtäkt i vinyl” på cd.
– En man vid namn Eric Blücher ville ge ut 2:a plattan
på CD, men han är nationalsocialist och jag tar avstånd från den ideologin och vill inte att vi för någon sådan stämpel på oss. Numera är jag apolitisk och röstar inte ens blankt. Jag väljer att stå utanför Babylon (medan det brinner av ångest!).
Men Blücher är ute och cyklar (är inte förresten alla nassar det ?) när han vill ge Bizex-B en vit-makt stämpel, det är lika puckat som att Lars Lindström på Expressen listade Dropkick Murphys tillsammans med vit-makt musik.
Men det här med Oi då?
– Jag vill inte betrakta oss som det. Egentligen är det med Oi! lite onödigt. Punk som punk. Angelic Upstarts och Slaughter & The Dogs blev väl inte automatiskt Oi!-band bara för att de medverkade
på ”Oi! The Album”. Inte Cocksparrer heller. De fanns ju långt innan Oi! var påtänkt. Vi var ett sjuttiosjuband med Oi!-influenser.
Har då Zluggo fortsatt att lyssna på punkrock nu när det 20 år senare bildas band som i stort sett har samma influenser som en gång Bizex-B hade.
– Jag har bara hört talas om Voice of a generation och Bombshell rocks. Men jag skulle ge dem en chans bara jag fick tag på plattorna. Det jag gillar bäst är sjuttiosjupunk. The Clash, Buzzcocks, X-Ray Spex…hmmm gjorde inte Blitz en platta som hette ”Voice of a Generation”? *S*
Tror han då att Bizex-B haft nån betydelse för punken.
– Ja, i alla fall här på lokalplanet. Många band som kom efter oss såg upp till oss.
Jag frågar också Zluggo om han har några minnen från tiden med Bizex-B.
-Jag kommer ihåg att hårdrockare muckade med oss efter ett gig i Hofors. Men vi klarade oss. Skinheads från Uppsala kastade glödlampor på scenen när vi spelade på Folkets Hus i Gävle. När vi spelade in första LP:n (8-9 december 1981) snöade det så hemskt att vi inte kunde lämna studion. På morgonen satt bilarna fast. Vi hade sovit bland Mora Träsks rekvisita i deras studio. Vi spelade förband till KSMB två ggr, men vi spelade också med Lustans Lakejer en lite udda konstellation kan man tycka.
Du har inte fortsatt med musiken som några av dina polare, vad sysslar du med idag ?
– Jag predikar evangelium om Jesus.
Och de andra i bandet ?
– Åke Idol jobbar på bensinmack. Walter Wideo är arbetslös. Jacob har inlett solokarriär och bl.a. nedkommit med en fullängds-CD (och en EP och en singel) samt en son. Micke Maskin jobbar som ljustekniker på Skottes Musikteater. London Colling bor i Sthlm. men jag vet inte vad han sysslar med nuförtiden.
Hur ser han då på sin tid med Bizex-B och finns det något i punkens ursprungs idé som han fortfarande står för.
– Det var spännande, givande, fartfylld och inspirerande. Väldigt kreativ, stundtals destruktiv och progressiv. Kort sagt: INTENSIV! De saker som var och är bra med punken är upproret, provokationen, do it yourself- och take it or leave it-attityden.
Vad hände egentligen på ”Tempo” ??
Nuvarande Åhléns. En punkare hade bråkat och utfört en kriminell handling där. Påföljden blev att samtliga punks portades. (Jag skrev en ny text på ”Banned From The Pubs” som hette ”Portad på Obs!”, men den körde vi aldrig och den hade ingen verklighetsförankring.)
Jag avslutar med att fråga hur han skulle reagera om hans barn skulle bli punkare.
– De får välja själva, jag har spelat en del punklåtar för min son, men han lutar TYVÄRR mer åt hiphophållet. Det gäller även min styvdotter.
Vi får hoppas att nåt seriöst skivbolag hör av sej och ger ut plattorna på cd för de är värda ett bättre öde än att vara samlarobjekt, i värsta fall får Zluggo utnyttja internet att lägga ut MP3:or på låtarna. Så med en önskan om en ”Kramgoa låtar” eller ”Komplätt & lagom” Bizex-B cd avslutar jag med att tacka Zluggo för intervjun och bilderna.
Gävle – Gävleborg 1979
Medlemmar:
Peter ”Pecka” Alzén: Sång
Ulf ”Rockis” Ivarsson: Bas
Kandén: Trummor
Uno: Gitarr
Historik:
Pecka: Vi gjorde några spelningar. Vår första var som förband till Rection ett discoband som varit med i TVs ”Diskotaket” och därför var kungar i Sätra. DiLeva spelade bas istället för Rockis som var för ung. Hur spelningen gick, ja gissa det du.
Låtar: Jag är en kliché, Jag vill komma ut ur buren. Blitzkrieg Bop.
]]>Gävle – Gävleborg Hösten -1979
Medlemmar:
Peter ”Pecka” Alzén: Sång
Ulf ”Rockis” Ivarsson: Bas
Johan Fernlund: trummor
Mats Berglén: Gitarr
Stefan Mattson: Synth
Historik:
Pecka: Vi försökte vara lite arty, gjorde även egna låtar en som Janne Ricknell snodde och döpte om till ”Penguins are here” på Ex-pops singel, i vår version hette den ”I´m dead”. Tyvärr blev bara en spelning för oss. Å andra sidan blev DiLeva rejält impad.
The Pillisnorks
Gävle – Gävleborg 1979-1980 (Foto: Mattias Givell och Mikael Rosqvist)
Medlemmar:
Fredrik Ceson: Sång
Thomas Di Leva Magnusson: Gitarr (Sångare)
Tobbe Åström: Trummor
Christoffer Schultz: Saxofin
Uno Carlsson: gitarr
Historik:
Bandet som betecknades Artrock och sågs lite som de fula ankungarna på grund av dels sin ungdom och dels sin kaxighet. Bandets influenser fanns inte i –77 punken på samma sätt som has övriga Gävleband. Pillisnorks hämtade influencerna från Pop Group och Magazine bland andra. Gruppen splittrades på grund av sammarbetssvårigheter och DiLeva bildade Modern Art.
Diskografi:
EP: 4 Visitors (Mamma – TS02 –80)
Gefle Dagblad 79-09-19
Pillisnorks älskar effekter. Och hatar slät-strukenhet.
När Pillisnorks står på scenen brukar det hända saker – och inte alltid till publikens fördel.
– Vi spelar på vårt eget sätt. Vår musik är inte lik någon annan musik.
– Vi spelar ”artrock”. Det är ett djupare, konstnärligt och mera innehållsrikt sätt att göra musik på.
– Kan ni inte komma med bättre namnförslag kan vi lika gärna kalla oss Pillisnorks, sa en av medlemmarna när bandet var ungt i början av februari i år. Sedan dess har namnet suttit där.
Pretentiösa pojkar eller Gävles enda avantgardister
Pillisnorks – det är Gävlebandet som väldigt många har en åsikt om, men som betydligt färre har hört spela.
Pillisnorks – bara ordt nämns skakar många av Gävles yngre musiker på huvudet.
Men Pillisnorks själva tycker att de fyller en stor plats i Gävles musikliv.
– Vi är det enda bandet som har en egen stil, menar de. Resten av musikgrupperna bildar en enda stor familj.
”Artrock” kallar snorkarna sin musikstil.
– Magazine, The PopGroup och i viss mån Bowie är våra förebilder, säger de.
Samtidigt tar de inte helt avstånd från punken.
– Punkstilen i sig är individualistisk, förklarar sångaren Fredrik och det passar oss. Men punkmusiken är alltför hopklumpad. De enskilda instrumenten får inte komma fram.
”Beautiful sounds of the future”
Artificiell. Konstnärlig. Artistisk. Avantgardistisk. Det är ord som Pillisnorks använder om sin musik.
Texterna skrivs av Fredrik och Tomas och handlar till stor del om ångest, rädsla, isolering, förintelse.
”Paranois in Belfast”, paranoia in Dublin!” börjar en av Fredriks senaste låtar.
”There is wire, there´s machine, there goes a worker.., isn`t it beautiful the sounds of the future?” Skriver Tomas i ”The Industry”.
Metropolis – för effektens skull
Pillisnorks startade i februari i år som en renodlad punkgrupp. Sedan dess har de bytt musikstil, folk och sättning. Nu spelar Per Lindblom bas, Christoffer Schultz saxofon, Tobbe Åström trummor, Fredrik Carlsson sjunger och Tomas Magnusson spelar gitarr. Med hjälp av till exempel leksaksinstrument och walkie-talkies försöker de suggerera fram rätta stämningar i låtarna.
Pillisnorks framträdanden passerar inte obemärkta. Första gången de uppträdde hade de hyrt Gamla Grand. Trots att de aldrig spelat offentligt förut blev lokalen fullsatt.
– Vi hade tillverkat affischer med smått snuskiga motiv som vi satte upp på stan, berättar Per. Namnet Pillisnorks gjorde också folk nyfikna. Det är ett bra namn.
På Grands scen fanns förutom Pillisnorks en mängd dockor. I bakgrunden visades Fritz Langs klassiska ”Metropolis”. Allt för effekten.
I våras spelade de på fritidsgården Brynjan.
– Det slutade i uppgörelse mellan Tomas och publiken, fortsätter Per. Tomas höll ett långt tal där han förklarade att publiken bestod av löss. När vi gick därifrån hade vi en hotfull svans på 50-60 förbannade människor efter oss…
– Men vi klarade oss – den gången – tillägger han.
”Jag skildrar min själ genom mina solon”
– Mina solon låter inte som någon annans solon, säger plötsligt Tomas. Jag skildrar min själ genom mina solon.
Ett samtal med Pillisnorks är fullt av utfall i den stilen.
Det är förkärleken för stora och pretentiösa ord som gjort att gruppen åtnjuter ett viss rykte i Gävle.
”Småsnorkarna har fått för sig att de har ett budskap” lyder en lätt föraktfull överseende och typisk kommentar.
Pillisnorks är medvetna om kritiken men är överens om att det är bättre att satsa för högt än för lågt.
Och Tomas och Fredrik försöker inte på något sätt dölja att deras främsta syfte är att lansera den egna personen. Att lansera gruppen Pillisnorks kommer i andra hand.
– Alla vill väl bli kända, säger Fredrik med en likgiltig axelryckning.
– Jag vill citera Andy Warhol, avbryter Tomas. ”I framtidn kommer alla att vara kända åtminstone för en kvart år gången”.
En efter en, gång på gång hävdar de:
– Vi är individualister – och det står vi för.
Gefle Dagblad 79-09-19 – Text: Gunilla Johansson Bild: Kurt Elfström
Gefle Dagblad onsdag 16 april 1980
Hur upplever egentligen en eskimå Ruhr-området?
Pillisnorks ger svaret
The Pillisnorks ”4 visitors” (Mamma)
Så har då Gävles ”kultband” äntligen fått ut sin EP-skiva. Den spelades in tidigt i höstas så det är kanske på tidn.
Fyra låtar finns med. ”Belfast”, ”White”, ”Buchenwald tango” och ”Industry”. Och alla är fina representanter för vad Pillisnorks sysslar med.
Deras musik är mycket svårbeskrivlig. Somliga kallar den art-rock, somliga art-pop, andra kallar den inte ens musik utan ett sätt att beskriva omvärlden i kalla toner…
Klart är i alla fall att antingen älskar man Pillisnorks musik eller så hatar man den.
Vid en första lyssning ter sig det hela ganska onödigt och svårt. För att inte säga obegripligt. Det är svårt att uppfatta vad texterna handlar om så man är ganska bunden till musiken. Och det är dumt.
Skall man förstå Pillisnorks så skall man ha tillgång till ett textblad. Musik och text ska sättas in i ett sammanhang tillsammans, inte var för sig.
Det känns fel att Pillisnorks skall behöva sjunga på engelska. Kanske ett svaghetstecken? Kanske har man svårt att säga vad man vill på svenska och utnyttjar istället möjligheten att uttrycka sig på engelska.
Och det gör det inte direkt lättare att uppfatta innehållet i texterna.
Musikaliskt är gruppen mycket skicklig. Något som man bevisat vid sina sällsynta konsertframträdanden. Trummisen Tobbe Åström och saxofonisten Christoffer Schultz (numera i Zeke Varg) imponerar och det kan konstateras att Pillisnorks verkligen lyckas i försöken att skaffa sig ett eget sound.
”Buchenwald tango” och ”Industry” är EP:n två bästa spår. Enligt reklambladet handlar den förstnämnda om ”en turist som besöker koncentrationslägret som han minns. Han har varit där förut”.
”Industry” handlar om en eskimås intryck av Ruhr-området…
Svår musik? Ja, men i åtminstone den sista låten finns en tråd, en röd tråd som gör att jag (tror) jag förstår mig på den låten. Och den spelar jag ofta.
Avantgardistisk, konstnärlig, artistisk eller artificiell musik vill killarna i Pillisnorks själva kalla sin musik. Och det är väl bara att hålla med.
Det märks i alla fall att favoriterna heter Pop Group och Magazine.
Men Pillisnorks skall ses. Och går det inte så testa EP:n. En sak är garanterad. Du reagerar, antingen så älskar du den eller så hatar du den.
Men det tar ett tag. Jag vet inte än…
Peter Hedling
FOTNOT: Laguppställningen på den här skivan är inte densamma som just nu företräder namnet Pillisnorks. Sångaren Fredrik Carlsson finns inte med längre utan gitarristen Tomas DiLeva sköter mikrofonen. Men enligt uppgift påverkar det inte Snorkarnas ljudbild
Gefle Dagblad onsdag 16 april 1980
Gefle Dagbald
Pillisnorks visar upp sig.
Punk, artrock och new wave samsades i Gamla Grand vid en konsert på söndagskvällen.
Kvällens höjdpunkt var Pillisnorks. Bandet som alla hört talas om men få hört spela.
Även på söndagen såg det länge ut som om publiken bara skulle få titta på dem. Ett hundratal personer fick tålmodigt vänta medan Pillisnorks stämde sina instrument.
Efter en halvtimmes väntan förklarade Pillisnorks sångare Tomas Magnusson att gruppen hade problem med stämningen och var tvungen att lämna scenen.
Fel på publiken
Senare fick publiken veta att det inte var instrumentens stämning det var fel på utan stämningen i publiken. Det var ett orättvist anklagande för om det var någon som skulle ha beröm under konsertens första 45 minuter så var det publiken som väntat så troget.
Istället för Pillisnorks fick publiken nu höra Malcom McMehrens & the Animals som satts ihop endast för kvällens konsert.
Bandet som bland annat bestod av PF Commandos nuvarande och fd sångare, Johan Mehrens och Janne Ricknell lovade publiken äkta punk från –77. Och punk blev det, utav bland annat Sahm 69 och Ebba Grön.
En timme ihop
Malcom McMehrens & the Animals hade bara övat en timme på eftermiddagen och det märktes då bandet kom av sig flera gånger.
Så äntligen blev det dags för Sveriges enda artrockband, Pillisnorks.
Publikens långa väntan kompenserades nu av att bandet var så pass bra. Musikerna var proffsiga över lag, men bäst var Tobbe Åström på trummor.
Inte blev jag klok på vad Artrock är men nog märktes det att Pillisnorks förebilder är The Pop Group och Magazine. Pillisnorks beundrar också Buzzcocks och som en hyllning till dem spelade de en bit om en schizofren kille i djungeln!??!
Överraskning
En anna glad överraskning var Lars Langs. Varken musiker eller sångare kom någon gång upp i samma klass som Pillisnorks- men de verkade satsa mer på sina texter än Pillisnorks. De sjöng mestadels på svenska och hade en anarkistisk underton.
Eller vad sägs om Lars Langs lösning för att uppnå total jämnlikhet mellan kön, raser och socialgrupper. Nämligen ett tredje världskrig som utplånar allt och alla.
Saknades
Varken spelglädjen eller kunskapen saknades alltså hos något utav banden. Att publiken gillade dem märktes också trots att inte stämningen var på topp.
Det senare berodde nog främst på att lokalen inte var den bästa för den här sortens musik. Publiken ville nämligen dansa och det var svårt bland teaterbänkarna.
Gefle Dagbald – Text – Lena Johansson