Jävliga Tider
Lidingö – Stockholm 1975-1981
Medlemmar:
Ronnie M Ljungwall: Gitarr, sång
Håkan ”Frotte” Frodell: Trummor
Tony Frodell: Bas
Calle Kruse: Bas
Bengt ”Piller” Piehler: Gitarr
Historik
Den gängse uppfattningen av svensk musik under mitten av 1970-talet var att den präglades av dogmatisk progg, svensktoppen, jazzrock och lättlyssnad pop. Men bortom denna huvudströmning, i undervegetationen, fanns en subkultur av betydligt hårdare musik som hårdrock och det som idag benämns protopunk, inspirerade av band som New York Dolls, MC5, Alice Cooper och Iggy and the Stooges.
Jävliga Tider, ett band från Lidingö, omfamnade den högoktaniga energin och den ljudbild som påminde om Detroits industriella buller.
Ronnie M Ljungwall, bandets gitarrist och sångare, tecknar en bild av Jävliga Tider.
– Vi var ett stort kompisgäng från Lidingö under 70-talet, i sus och dus.
Larsbergsgården och senare Bodalsgård var samlingsplatserna.
På somrarna hängde vi på Nordestrand – Gotland, med gitarrer och tält.
Här stod Detroitrocken högt i kurs, framför allt MC5 och Iggy & Stooges.
Det första bandet som bildades ur detta gäng var Big Pats, vilket fick några av oss att bilda Jävliga Tider något år senare, runt 1975.
Originaluppsättningen var undertecknad på gitarr och sång, Håkan ”Frotte” Frodell på trummor, basisten Tony Frodell och Bengt ”Piller” Piehler även han på gitarr.
Efter något år, med replokal på Lidingö, flyttade vi in i ett av skyddsrummen på tunnelbanestationen Universitetet där vi och Big Pats gemensamt delade replokalen.
På fredagskvällarna samlades massvis av tonåringar i replokalen för att lyssna på oss och även be om autografer. Det kändes stort för oss då.
Den ursprungliga sättningen ändrades då Tony Frodell allt för tidigt gick ur tiden, vilket innebar att jag och Piller fick alternera basliret. Calle Kruse (även han från Lidingö men inte i samma gäng som oss andra), kom med och axlade basen under resten av min tid med bandet.
Från början lirade vi en hel del covers som Stooges ”I wanna be your dog, New York Dolls “Vietnamese Baby”, även Ramones och såklart MC5 fanns med i vår setlista. Men allt eftersom åren gick började vi skriva en hel del eget material som “Va e de vi håller på me?!”, “Stenhårda Kalle”, “Jag vill vara fri”, “Spy” och signaturlåten – “Jävliga tider”.
Vi spelade mest på olika evenemang men också på ungdomsgårdar på Lidingö och Rågsved.
Våra gig var ofta stökiga med hög volym på moddade 100 W Marsahall och vi brukade alltid avsluta med några minuter med infernalisk tjutande rundgång. De som gillade hög volym och rock’n’roll var exalterade.
När det inte var tidsbegränsade gig så blev vi inropade igen men det fanns ju även arrangörer som stängde av strömmen efter en halvtimme. Vilket vi fann som en komplimang till häftig rock’n’roll.
Tyvärr så utvecklades jag och Piller åt olika håll. Jag ville köra på i högre tempo, men Piller hade fastnat i Bluestakter. Någonstans runt 1981 hade jag fått nog och började istället spela med Pelle Kruse och Per ”Hilding” Ekström, vilka hade replokalen/skyddsrummet under oss. Så det var ingen längre flytt än att bära ner Marshallstacken. Här tog vi namnet ”Splitter”, men det är en annan historia. (30 år senare återförenades Pelle och jag i ett nytt band som fick heta Flavored Feel, med gig på Stockholms och Uppsalas krogar).
]]>
Container
Stockholm 1979-1981
Medlemmar:
Tobias Hellström: Sång
Torbjörn Beite: Gitarr
Lars Lundgren: Gitarr
Anders Ek: Bas
Roland Svensson: Trummor
Historik:
Att bli bestulen på hela sin utrustning kan få vilket band som helst att deppa ihop. Container var dock kyliga och stal tillbaka grejorna! De sökte upp ett par pundare de misstänkte och berättade att de funderade på att bilda ett band och undrade om de visste var de kunde köpa förstärkare billigt. Av en påtänd kille blev de visade till ett ställe under Skanstullsbron där allting stod. De bad att få testa prylarna innan de bestämde sig, och körde allt till basistens lägenhet. Där fick hälaren veta att det faktiskt var deras utrustning och han försvann med svansen mellan benen.
Bandet startade 1979 av medlemmar boende i Solna, Sollentuna och Vasastan. De hade uppstått ur det ännu slamrigare källarbandet Damernas Värld (som endast hade manliga medlemmar) och hann under en kort och intensiv period uppträda på klassiska musikhak som Musikverket, Fyran och Bal Palais på Kungsgatan, samt på olika konsertlokaler ute i förorterna. Efterfest i replokalen var snarare regel än undantag.
I januari gick sångaren Tobias Hellström, gitarristerna Torbjörn Beite och Lars Lundgren, basisten Anders Ek och trummisen Roland Svensson in i studion Musikshopen och spelade in singeln ”Livet stinker”. Musiken var snabb, gitarrbaserad powerpop med en hel del punk inbakad.
Containers medlemmar kom från ett vittförgrenat kompisnät och gillade Iggy Pop, Sex Pistols, The Clash och Velvet Underground, men också pop som Joe Jackson och industrirock som Joy Division. Med tiden blev det dock lite för tydligt att de drog åt olika håll, både musikaliskt och på ett personligt plan. Några ville satsa mer helhjärtat, för andra var det mera ett hobbyprojekt vid sidan om jobb och högskolestudier. Gruppen lade av 1981.
Från boken Ny Våg
Diskografi:
Singel: Livet stinker – Together with you (Jäktskivan JAKT 003 -80)
Mockba Music
Stockholm 1982-1984
Medlemmar:
Tom Wolgers: Klaviatur, synth, sång
Cecilia Hertz: Sång
Johan Vävare: Klaviatur
Historik:
När Tom Wolgers (sång, synth, percussion) fick sparken från Lustans Lakejer våren 1982 bildade han snabbt ett nytt band för att fortsätta förverkliga sina musikaliska idéer. Som medhjälpare rekry producenten, trummisen och synthspelaren Johan Vävare. Dåvarande flickvännen Cecilia Hentz fick vara med på kör och han tog även med designern Micke Ekebladh eftersom han ville jobba konceptuellt med olika uttryck som musik, mode, konst och design.
Namnet Mockba Music inspirerades av en resa till Leningrad några år tidigare där det dåvarande kalla kriget mellan öst och väst kändes påtagligt. Spioner och agenter kom att bli ett tema som följde bandet från första singeln ”In från kylan” till albumet ”Mockba Music” som fick avsluta bandets riär 1984.
Musikaliskt ville Tom göra något som skilde sig från det tidigare medlemskapet i Lustans Lakejer. I låtskrivandet kunde den kreativa processen utgå från en enkel melodi eller ett enkelt beat. När det gällde stil och estetik lät han sig bland annat inspireras av Roxy Music, Spandau Ballet, David Bowie och Japan. Inte helt olikt vissa av förebilderna blandades synthar och saxofon med en gnutta funk.
Gruppen var redan från början en ren studioprodukt då Tom helt enkelt var trött på att spela live efter två turnéer med Lustans Lakejer. Istället valde man att jobba i Johan Vävares egen studio. Detta blev tyvärr allt svårare då studion ofta var bokad av band som det gemensamma bolaget Stranded prioriterade högre.
Flera namnkunniga gäster medverkade på bandets inspelningar, exempelvis Mauro Scocco, Eric Gadd och Thomas Di Leva. Tom Wolgers har fortsatt att jobba med musik genom åren, bland annat inom reklam, film och teater. Johan Vävare jobbade vidare som producent och Micke Ekbladh fick en framgångsrik karriär inom design.
Från boken Ny Våg
Diskografi:
Singel: In från kylan – Harry? (Stranded Rekords REK 019 -82)
Singel: Någon som du – Indiskret (Stranded Rekords REK 025 -82)
Singel 12″: Exil – Två steg före (Stranded Rekords 12 REK 036 -83)
LP: (Stranded Rekords EKO 115 -84)
Samling CD: Unga Moderna: In från kylan – Någon som du – Betaville (Stranded/Polar 517 702-2 -93)
Samling CD: Stranded hits:
22 För Många
Stockholm 1981-1983 (Foto: Notfound.se)
Medlemmar:
Henrik Franzén: Sång
Catarina Silverforsen: Bas, sång
Mikael Söderlund: Gitarr
Patrik Wetterström: Trummor
Bosse ??: Trummor
Historik:
En av punkens paradoxer var att samtidigt som den förespråkade total konstnärlig frihet fanns det en mall för hur punk skulle låta. Därför kan det diskuteras om 22 För Många var punk eller inte. Attityden fanns där men musiken var snarare en egensinnig mix av art-rock och new wave. Som ett maniskt Mothers of Invention toppat med Henrik Franzéns teatrala pratsång i ständigt skiftande tonlägen. Texterna var som abstrakt mardrömspoesi. Pretentiöst var ett vanligt omdöme på den tiden, men själva tyckte de att andra band var fega och likriktade.
Henrik hoppade av Grisen Skriker 1979 för att åka till USA. När han kom hem såg han sina forna bandkollegor på tv med nya bandet Raketerna. Det som en gång varit kompromisslöst hade blivit urvattnat och radiovänligt och Henrik insåg att han ville göra något helt annat och började i stället med teater.
”År Noll” var en slags multimediaföreställning med undergångstema skriven av Catarina Silverforsen som Henrik träffat några år tidigare. Catarina dyrkade Aleister Crowley och var medlem i Rosenkreutz- orden. Hon var intellektuell och filosofisk, men hon hade ett medfött hjärtfel och visste att hennes dagar var räknade. Projektet utökades senare med gitarristen Mikael Söderlund som spelat i Henriks första band The Crack 1978. Då körde de Stooges-covers med karamellfärg i håret. Nu var Mikael en 17-årig, småflum- mig Phil Lynott-lookalike och ett underbarn på gitarr. Musiken tog alltmer utrymme i teaterprojektet och när Patrik Wetterström kom med på trummor var de plötsligt ett rockband. Patrik var en originell trummis. Teknisk, mångsidig och med fäbless för skruvade discobeats. Catarina spelade bas och skrev även flera av bandets låtar och texter.
22 För Många fick kontakt med en manager som började boka spelningar. En sådan, på en skoldans i Vallentuna, filmades för Rainer Hartlebs dokumentär ”Kärleken är allt”.
1982 släppte bandet en självbetitlad LP och året därefter en EP. Skivorna gavs ut av managern som också sålde större delen av upplagan på konserter. Det var samma gör-det-själv-mentalitet som i Grisen Skriker, men 22 För Många blev alltmer extrema i sina uppfattningar. Skivor var av ondo, resonerade de. Kassetter var billigare och mer anti och följaktligen släpptes ”I afton trans” endast som kassett. Ytterligare ett album spelades dock in, men den skivan kom aldrig längre än till testpressningar.
Sammanlagt gjorde 22 För Många ett 50-tal konserter innan de lade ner verksamheten 1983 på grund av interna konflikter men även ständiga bråk med omgivningen. Medlemmarna kände sig vilsna och tyckte inte att de passade in någonstans i den förändrade Stockholmsscenen. Utanförskapet som de tidigare stoltserat med övergick sakta i en skräck över att vara och förbli annorlunda och utanför. Henrik fortsatte att sjunga i bandet Pärlfiskarna och släppte dessutom flera diktsamlingar.
Från boken Ny Våg
Diskografi:
EP: Förgiftad av kärlek / Innetillfredstället / Iskubshjärtan / Hökens ålder (Futurax FUT-EP-3 -83)
LP: 22 För Många (futurax, fut 22, inspelad våren -82)
Kassett: LP 1 (1981)
Kassett: LP 2, ”I afton trans” (tfm 01, -83)
Övriga inspelningar:
Ny Våg session 1982
Live: Ultrahuset 820314
]]>
Kindergarten
Stockholm – Upplands Väsby 1980-1982
Medlemmar:
Anders Larsson: Gitarr
Göran Löfberg: Gitarr
Janne Dahlbom: Bas
Claes Olsson: Trummor
Magnus Selander: Saxofon
Torbjörn Zethrelius: Sång, munspel
Historik:
I Upplands Väsby ett par mil norr om Stockholm spelade alla hårdrock i början av åttiotalet. Ja, alla utom Kindergarten förstås
Vid starten 1980 var det definitivt punk som gällde. Förutom egna låtar ”Casta” och ”Skabb” spelade de till exempel The Clash-låten ”London’s burning”. Hårdrockarna kom ofta på konserterna, om inte annat så för att kritisera.
Till en början var Kindergarten en kvartett bestående av gitarristerna Anders Larsson och Göran Löfberg, basisten Janne Dahlbom och trummisen Claes Olsson. Under en kort tid var Magnus Selander med i bandet på saxofon och bidrog med lite ska-influenser.
Alla sjöng men de kände att bandet nog skulle må bra av en riktig sångare. Killen de hittade hette Torbjörn Zethrelius, och förutom att han sjöng bra och spelade munspel, så bidrog han också med diverse popinfluenser. Han var också ett stort fan av Buddy Holly, han hade likadana glasögon och likadan frisyr, och ritade av honom till omslaget på bandets singel ”Brustna drömmar”. Några rock and roll-influenser kunde dock inte skönjas på skivan, inte heller någon punk eller ska. Ur sin ganska spretiga repertoar valde de istället tre ganska snälla poplåtar.
Efter singeln började det bli svårt för medlemmarnas olika musikaliska idéer att samsas och bandet lades ner.
Torbjörn och Janne hade 1982 ett kort sidoprojekt – tre timmar i en studio för att vara exakt – med namnet Kometica. Janne spelade senare med Rådjur/Raw Animal och Röjkommandot och blev också en av de drivande bakom skivbolaget Rosa Honung.
Diskografi:
Singel: Brustna drömmar – Ge mej en chans -Busschauffören 1981 Whale HUV 4
SUB
Stockholm – Hägersten 1981-1983 (Bild på The Joints)
Medlemmar:
Jonas ”Pimpim” Johansson: Gitarr
Anders ”Bödeln” Weterholm: Sång
Jonas Ulan: Bas
Peter Dolan: Trummor
Niklas Carnheim; Bas
Ola Grundel: Trummor
Lars Volvex Söderlund: Saxofon
Historik:
Hägerstensbandet SUB bildades 1981 och bestod initialt av Jonas ”Pimpim” Johansson från Pinups på gitarr, Jonas Ulan på bas, Peter Dolan trummor och Bödeln på sång. Hur Bödeln blev bandets sångare är en historia i sig. En kompis till Bödeln hade frågat om han ville sjunga i ett band, själv skulle han spela klaviatur. När man sedan samlades för att repa var Bödelns kompis inte där. Han dök aldrig upp och tro det eller ej men han hördes aldrig av igen?!
Till en början repade man i Västertorpsbadet, sedan på en vind i Mälarhöjden och sist men inte minst i en källare i Älvsjö. Sin första spelning hade hade man på Godtemplargården i Älvsjö. Bödeln – Min morsa åkte dit och tjuvlyssnade utanför och har senare berättat att vi hade sådan jävla volym på PA:t att hon kunde se björklöven darra i träden. Bandets musikaliska uttryck hämtades från den musik man lyssnade på, vilket i ”Pimpims” fall innebar Iggy Pop och Dr Feelgood medan Bödeln gillade The Who, därför bestod den ursprungliga setlistan mest av covers något som gjorde att punkarna på Ultra till en början var lite avvaktande när SUB brände av sina sextiotalscovers i racerfart med Bödeln stilfullt iklädd kostym. Sättningen ändrades rätt snart då Niklas Carnheim på bas och Ola Grundel på trummor blev bandets nya rytmsektion.
Jonas ”Pimpim” var envåldshärskare i bandet men samtidigt var han totalt oberäknelig. En gång när SUB skulle spela någonstans i Västerhaninge hade han smällt den enda bilen bandet hade tillgång till, så man fick helt sonika ta pendeln med hela backlinen i snodda kundvagnar.
Precis som alla andra band hade SUB stora planer på ett skivsläpp och spelade in en demo i Olas källare. Men då bandet inte direkt hängde i hälsokostaffärer så åkte den planerade plattan istället ner i medlemmarnas rejält törstiga strupar.
1983 utökades bandet med Lars Volvex Söderlund från bandet Redemption på sax. Han spelade en konsert under namnet SUB innan bandet bytte namn till The Joints. Anledningen till att man bytte namn berodde antagligen på att ”Pimpim” helt plötsligt tyckte att Joints var ett ballare namn. Fortsättningen finns under The Joints
]]>
Aktiespararnas Årsmöte
Stockholm – Sollentuna 1976 – 1979
Medlemmar:
Johan ”Joppe” Pihlgren: Gitarr, sång
Per-Erik Bengtsson: Gitarr
Lars ”Larry Lövgren: Bas
Christian ”Kricke” Pihlgren: Trummor
Historik:
Aktiespararnas Årsmöte bestod av Johan ”Joppe” Pihlgren (gitarr och sång), Per-Erik Bengtsson (gitarr), Lars ”Larry Lövgren (bas) och Christian ”Kricke” Pihlgren (trummor). De började spela tillsammans redan 1976, då mest inspirerade av The Who och andra stökiga rock- och popband från sextiotalet.
Bandet kom från Sollentuna och hade en replokal i källaren hemma hos bröderna Pihlgrens föräldrar. Det gjorde att de kunde repa varje dag, till föräldrarnas tvivelaktiga glädje. De gjorde även en hel del spelningar, mest på sin skola och på närliggande ungdomsgårdar.
När det blivit 1978 tyckte de att det var dags att göra en riktig inspelning. De hade tidigare varit i London för att kolla på band och bestämde sig för att det var det häftigaste stället att spela in på. Sagt och gjort. De liftade en och en ner från Stockholm till Göteborg, där de sammanstrålade och tog färjan över till England.
Väl framme hittade de en billig studio där de spelade in låtarna ”Paris” och ”Lycka till”. Dessa två lätar släpptes 1980 på skivan ”Hemliga vågen”, en samlings-LP där bland andra Moderns och Cellskräck också medverkade. Med på Londonresan var även Mats ”Zebo” Hillborg. Han var då inte med i bandet utan fungerade istället som betjänt, på så sätt att han bar väskor och fixade frukost på sängen åt de andra. Per-Erik slutade i bandet 1979, och efter att ”Zebo” tagit hans plats bytte de namn till Docent Död.
Från boken Ny Våg
Diskografi:
LP: Samling:Hemliga vågen: Paris – Lycka till (Hemliga Bolaget HEM 001 -80)
****
]]>
Skälby Örjans
Stockholm – Järfälla 1980-1982 (Foto: Bo Majling)
Medlemmar:
Mats ”Grönis” Grönmark: Gitarr
Andreas ”Eas” Tiljander: Bas, sång
Mårten ”Morre” Tiljander: Trummor
Historik:
En repning med punkbandet Revolt – uppsnappad genom ett öppet källarfönster under en sallent skateboardpaus sommaren 1980 gjorde ett så starkt intryck på Mats ”Grönis” Grönmark och bröderna Andreas ”Eas” och Marten ”Morre” Tiljander att de bestämde sig för att bilda ett eget punkband. Mats hade tidigare spelat gitarr i ett coverband. Andreas åtog sig att sjunga och tvingades lära sig spela bas och den endast trettonårige Mårten blev trummis med skiftnyckel och skruvmejsel som trumpinnar.
Sitt trumset köpte Mårten av dansbandet Karlstad Örjans, som i samma veva också fick halv sitt bandnamn adopterat. Men med bandnamnet slutade också humorn hos Skälby Orjans. Andreas texter var gravallvarliga, influerade av Järfällas punkscen som var extremt politisk med band som Incest Brothers, Snutslakt och Revolt.
Året därpå spelades en demo in – fem låtar i högt tempo och kort därefter ytterligare tre till split-singenl ”Fritt spelrum” som de delade med Revolt. Bada banden avgudade The Clash vilket kan anas men hos Skälsby Örjans hördes kanske ännu tydligare ekon av tidiga Stift Little Fingers. inte minst i öppningsspåret ”Lyssna på oss”. Skivan pressades i 1020 exemplar och fick stor uppmärksamhey i ”Ny Våg” på P3. Upplagan sålde snabbt slut till anarkopriset fem kronor styck. På det utvikbara omslaget trängdes låttexter om politikerm, imperialister och ungmoderater med ett slags anarkistiskt manifest.
Ungefär 25 spelningar hann bandet avverka under sina två år. De flesta ägde rum i Järfällatrakten tillsammans med bland annat Incest Brothers Trekant och Köttgrottoma, men de spelade även på andra ställen runt om i Stockholm och övriga landet.
1982 medverkade Skälby Örjans på kassetten ”Rockfälla, musik från Järfälla” med den nästan sex minuter långa låten ”Glädje över Sverige” ett stycke flumrock i halvtakt med reggaedub-eko på trummonna. Senare samma år splittrades bandet utan att någon idag minns varför. Andreas började då spela med Revolt och efter deras splittring böjade Mats spela med Revolt-Benge i bandet Sex In Spect. Mats har på senare år spelat in skivor med bland andra Micke Herrström och banden Hellon, Burek V. Eve & the last Waltz med flera. Han startade dessutom lo-fi bolaget Rhythm Ace.
Disgkgrafi:
Singel: Split med Revolt: Fritt spelrum: Lyssna på oss – Indianer och cowboys – Högerns barn (BEp -001 -81)
Silver Erection
Stockholm – Djursholm 1977 – 1979
Medlemmar:
Max Lorentz: Gitarr, sång
Magnus Höckert: Trummor
Joakim Grepe: Bas
Magnus Carlberg: Kompgitarr
Historik:
– Vi bildades i den ofantligt punkiga förorten Djursholm! Det var Magnus Höckert på trummor, Joakim Grepe på bas, jag sjöng, spelade gitarr och skrev låtarna.
Jag hade flyttat till Djursholm från innerstaden och kände omedelbart att jag inte passade in. När punken kom 1977 träffade jag den ett år äldre Magnus Höckert som delade mitt punkintresse och vi började hänga, lyssna på plattor och så småningom spela ihop.
Magnus hade av någon anledning pengar (det hade inte jag) så han hade råd att köpa plattor. Vi lyssnade sönder debutplattorna med Ramones, Clashs och The Damned. Sex Pistols-singlarna tog oss med storm och de blev det absolut viktigaste bandet för oss.
Min storebrorsa hade en replokal i Roslags Näsby som vi fick låna. Så vi stod där o harvade; gitarr o trummor. Efter ett tag så stötte vi på en liten kille med runda Lennonbrillor som kom bärande på en basgitarr.
”Liraru bas, eller?”
”A, vadåra?”
”Skaru lira me oss, eller?”
”Kan jag väl.”
Joakim Grepe var nog ingen punkare ursprungligen så vi fostrade honom.
Låttitlarna var till en början på engelska men senare på svenska. ”To My Parents”, ”I Feel Unsecure” (sic), ”Politics”, ”Kurt” och ”Dope”.
Senare blev det ”Ömkan”, ”Stenad”, ”Ful som ett svin”, ”Monotoni”, ”Replokaler” och ”Lär dig”.
Covers vi spelade var så klart ”My Generation” och några Lou Reed-låtar.
Mina förebilder var för utom de tidigare nämnda även Buzzcocks, Wire och Siouxie and the Banshees.
Eftersom jag var den ende punkaren i Djursholm så fick jag så jävla mycket spö!!
Vårt första gig var på en s.k. Vokalisttävling i Djursholms Samskola. Vi spelade Pistols Pretty Vacant och folk blev som galna. Skrek och ställde sig på bänkarnas ryggar så att hela bänkrader raserades. Vi vann dessvärre inte. Kom bara trea.
Efter det steg aktningen för mig en liten smula.
Vi spelade på ungdomsgårdar mest i norrort, en hel del på Fribergagården i Danderyd, och inne i stan. Vi lirade på Musikverket ett par gånger, nå’n gång på 4:an som förband till Rude Kids men även någon gång ute i Huddinge på Ultrahuset.
Vårt ”stora genombrott” kom 1978 då vi fick en s.k. TTF-timme i Samskolan spelningen var mellan kl. 4 och 5 på eftermiddagen och när vi klev på var det i det närmsta fullsatt. Vi hade föregåtts av vårt rykte så hela elevkåren och de flesta lärare var på plats. Joakim minns att jag inte tyckte att han var tillräckligt punkig, ni vet, håret på ända och så, så jag fyllde händerna med vatten och blötrufsade till den stackars bassisten så gott jag kunde. ”Du måste ju för fan se litet punkig ut, för helvete” (man svor jävligt mycket på den tiden).
Vi gjorde en studioinspelning sent 77 eller tidigt 78 hos en kille som heter Lasse Hayagos. På inspelningen fick vi hjälp av Andreas Theve på kompgitarr. Vi spelade in 7 låtar på engelska, bl.a. My Generation (som ju alla skulle spela).
Höckert och Grepe rökte på ganska fett. Jag minns att vi lirade på någon fest och de båda var så pårökta att de inte visste hur låtarna gick. Jag blev ju galen på dom och skällde ut dom men så småningom så började jag också att röka. Det blev slutet på vår karriär.
Så småningom tog vi in Magnus Carlberg på kompgitarr. Han kunde inte lira men han gillade Sid Vicious och brukade slå så hårt på strängarna att han blödde ner hela gitarren.
Jag hoppade av plugget och flyttade hemifrån när jag var 16 så då tog det hela slut.
När jag var 17 så var vi så djupt inne i haschträsket att det var det enda vi kunde göra; röka och deala.
Någon slags självbevarelsedrift fick mig att skaffa ett jobb i Limerick på Irland, där fanns inget hasch, så jag flyttade dit när jag var 17. När jag kom hem efter ett år fick jag kontakt med Micke Thimrén från Bitch Boys, som vi hade spelat förband till många gånger, och vi började hänga. Efter ett tag plockade han med mig på Farfisaorgel i Bitch Boys. Sångaren Frobbe var inte så förtjust i den nya inriktningen så han hoppade av och jag blev också lead sångare. Vi gjorde plattan ”Continental” 1981.
Grepe har jag fortfarande kontakt med, han blev sushikock och pilot. Höckert har jag bara väldigt sporadisk kontakt med.
Berättat av Max Lorentz.
Zzzang Tumb
Stockholm 1980-1984 (Foto: Mats Bäcker)
Medlemmar:
Lars ”Latte” Kronlund:Bas
Mikael ”Red Stripe” Trolin: Sång
Iodine Jupiter: Sång, akustisk gitarr
Irma Schultz:: Sång, keyboard
Göran ”Spökryttaren” Klintberg: Trummor
Mats Burman: Gitarr
Idde Schultz: Sång, keyboard
Historik:
Stockholmsbandet Zzzang Tumb bröt mot det musikaliska klimat som rådde i början av 1980-talet. Istället för att som många andra influeras av postpunken blandade de disco och funk med avantgardistiska elektronmusikexperiment.
Ledare i bandet var basisten Lars ”Latte” Kronlund, en man med ett förflutet i Smisk, The Imps och JAPOP. I Elektronmusikstudion på Kungsgatan kom Kronlund och blivande bandkollegan lodine Jupiter (tidigare i Kitchen and the Plastc Spoons) i kontakt med synthar och andra spännande apparater som inbjöd till experiment. Gitarrer var dock strängt bannlysta och fick smugglas in nattetid. Klas Lunding på Stranded Rekords fick höra inspelningar och erbjöd kontrakt.
Under en gatuspelning i Paris stötte Kronlund på sångaren Mikael ”Red Stripe” Trolin och de idag välbekanta systrarna Irma och Idde Schultz (båda på sång och keyboards). Tillsammans med trummisen Göran ”Spökryttaren” Klintberg, gitarristen Mats Burman och tidigare nämnde Jupiter på sång och akustisk gitarr bildade de Zzzang Tumb. Namnet hämtades från den italienske futuristen Mannetti vars verk intresserat filmvetarna Kronlund och Jupiter.
Den månghövdade och brokiga samlingen blev en liveattraktion utöver det vanliga. De bjöd på en utmanande show med stor musikalisk och visuell spännvidd. Trolin, iförd färgglad overall, manade publiken till dans, och mångas blickar drogs även till den experimentelle Jupiter, vars scenmundering var mycket speciell. Han kunde till exempel komma klädd i en kostym smyckad med färsk strömming, med en gädda som slips och med långt svart hår fastklistrat under armarna och i skrevet. Inför den initierade storstadspubliken kom bandets osvenska stil till sin rätt, men det hände att folk ute i landet blev provocerade och kastade saker mot scenen.
Debutsingeln från 1982 visar de två ytterligheterna i gruppens musik: a-sidan ”En gång till”, en funkig och dansant Chic-pastisch, gillades av recensenterna medan b-sidans ljudexperiment ”På stranden” delvis avfärdades som strunt. Tidigare hade bandet medverkat på Strandedsamlingen ”37 minuter i Stockholms city” och utöver detta gjorde de ytterligare två singlar och en LP, den sistnämnda producerad av John McGeoch från Siouxsie & the Banshees/Magazine,
Zzzang Tumbs karriär varade mellan 1980 och 1984 men samtliga medlemmar hade mer att ge. Kronlund spelade med Reeperbahn och flyttade senare till England, där han nådde framgångar tillsammans med sångerskan Alison Limerick, och till USA, där han var med om att bilda funkkollektivet Brooklyn Funk Essentials. Systrarna Schultz fortsatte med musiken både som soloartister och körsångerskor. Trolin blev folkpartistisk politiker, Klintberg spelade i Thirteen Moons, Burman jobbade3 med Di Leva och Jupiter jobbade senare solo. Idde var dessutom medlem i Torpederna och senare i Docenterna och ingick också en period i Lars Winnerbäcks band.
Från boken Ny Våg
Diskografi:
Singel: En gång till – På stranden (Stranded Rekords REK 026 -82)
Singel: Dans – Andy Warhol (Stranded Rekords REK 026 -83)
Singel: Swedish Model Home – Furniture – Funk (Stranded Rekords REK 045 -83)
Singel: An Actors Handbook – Pop-Show (Stranded Rekords REK 12 054 -84)
LP: Afrodites Supermarket – Kort – Spioner – Pentagon Pop – Vaudeville – Plikt – Molotov Cocktail Party – ”En Vän Är En Vän” (Stranded Rekords EKO 112 -83)
Samling Kassett: 37 Minuter i Stockholm City (Stranded Rekords KOD 107 -82)
Samling CD: Unga Moderna: En gång till, Dans, En vän är en vän (Polar – 517 702-2, Stranded Rekords – 517 702-2)
