Kriminella Gitarrer
Skåne – Klippan 1977-1981 (Foto: Magnus Gustavsson – Bo Widberg)
Medlemmar:
Stry Terrarie (Anders Sjöholm): Sång
Mats ”P” Pettersson: Gitarr, sång
Affe Olofsson: Bas
Sticky Bomb (Per Åke Holmberg): Trummor
Olle ”Bop” Drejare:
Historik:
Sommaren 1976 var Stry Terrarie (A Sjöholm) i London och såg Sex Pistols. Våren året efter började han, Mats P. och deras kompis Pål Spektrum testa lite låtar. De träffades på gymnasieskolan i Klippan, där alla tre gick. Stry var då fortfarande sångare i bandet Riot (som senare bytte namn till The Push), men då han sparken därifrån blev istället Kriminella Gitarrer ett faktum. Mats P. (Mats Pettersson) spelade gitarr. Affe Olofsson bas och Sticky Bomb (Per Åke Holmberg) tog sig an trummorna.
I september 1977 var de igång på allvar Scendebuten skedde tre månader senare på ett juldisco på en skola i Klippan.
Stry blev snabbt en självklar sångare med total utlevelse. Och visst, en sångare som rörde sig som Johnny Rotten och såg ut som Elvis Costello är ju inte helt fel. Musikaliskt var det primitivt och ilsket och även om texterna inte var helt lätta att uppfatta alla gånger förstod man inte minst av titlarna att Stry hade andra ambitioner med sitt textskrivande än att skriva hatlåtar om poliser och discofreaks.
Pål Spektrum hjälpte bandet att spela in två låtar med hjälp av en fyrkanalsbandspelare i slutet av samma år. Dessa hamnade på ”Vårdad klädsel”, bandets första singel. Den släpptes i mars 1978 och de 500 exemplaren tog snabbt slut.
Bandet tyckte dock att det gick trögt, och framför allt Stry var trött på att bli trakasserad av raggare och andra trångsynta personer bara för att han såg annorlunda ut.
En sista singel ville de dock göra. Det blev ”Silvias unge”, återigen inspelad hos Pál Spektrum på baksidan hade de tänkt ha ”Knugens kuk”men Stry ville hellre ha ut egna ”Hitlers barn” innan han flyttade till Malmö. Skivan släpptes i augusti 1978.
De sista spelningarna med originalsättningen blev på Errol’s i Göteborg den 16-17 juni 1978. Därefter splittrades Kriminella Gitarrer och Stry flyttade till Malmö.
Det dröjde dock inte länge förrän de kvarvarande medlemmarna återbildade bandet. Mats P. tog över sången och Olle ”Olle Bop” Drejare (som då var med i Torsson) kom med på gitarr och sång. Att soundet nu blev mer poppigt kan man höra på singeln ”36 patroner” samt de två bidragen till samlingsplattan Svensk pop. Här fick mänskligheten äntligen höra ”Knugens kuk”, dock i en ganska annorlunda version och med titeln lätt kamouflerad till ”Knugen skuk”.
Några av Kriminella Gitarrers outgivna låtar dök dock upp igen i Malmö. Strys första (och mycket kortlivade) Malmö-projekt Stry & Stripparna spelade in ”Fem sekunder”, ”Vietnam” och ”Inte intressant” på en singel och ”Anna-Greta Leijons ögon” blev framsida på Besökarnas första singel.
Strys fortsatta musikaliska äventyr i grupper som Garbochock och Ebba Grön behandlas på andra platser i boken. Sticky Bomb har trummat i Wilmer X sedan 1983.
Från boken Ny Våg
Diskografi:
Singel: Vårdad klädsel – Förbjudna ljud (Kloaak MPGK 001 -78)
Singel: Silvias unge – Hitlers barn (Kloaak KPAK 02 -78)
Singel: 36 patroner – Svetsad (Kloaak GABK 05 -79)
Samling LP: Svensk Pop: Knugen Skuk – 0415-1952, Stig Bomb (SP 07 -79)
LP: Kriminella Gitarrer (Bootleg) (Klippan Records KRX 04351 -99)
CD: Förbjudna Ljud 1977-1979 (KLOAAK FLBK-07 -04)
Kommisarie Roy
Klippan – Skåne 1980-1983
Medlemmar:
Thomas Holst: Gitarr, sång
Michael Nemeth: Gitarr
Hydda Persson: Bas
Stefan ”Kiddie” Nilsson: Trummor
Historik:
Kommissarie Roy var det ultimata rockbandet från Klippan. Det lät slamrigt och ösigt, det hade bra melodier och en spelglädje som lyste igenom i varenda låt. Dessa ingredienser genomsyrade den självbetitlade första och enda plattan. Bandet bildades 1980 av Tomas Holst och Michael Nemeth. Dessa spelade också gitarr och gjorde låtarna. På bas fanns ”Hydda” Persson och bakom trummorna satt ”Kiddie” (Stefan Nilsson).
Kommissarie Roy lånade en del låtar och gjorde bland annat lekfullt om Johnny Thunders ”London Boys” till ”Klippanpåg”. Texterna präglades av självdistans och humor, allt från ett pojkrumsperspektiv i Klippan. ”Caroline” handlar t ex om en förälskelse i partyprinsessan från Monaco och ”Storlek 48” om dilemmat att ha stora fötter. Alla ovannämnda låtar fanns med på bandets självbetitlade album som släpptes 1980. Den spelades förstås in i Studio Bombadill och producerades av Mats Pettersson från Kriminella Gitarrer.
Bandet påbörjade en andra LP, men splittringar inom gruppen gjorde att de inte ens hann halvvägs. Endast två låtar blev helt klara, nämligen ”Flickorna på taket” och en hyllning till Keith Richards vid namn ”Se han lever”. Dessa låtar hamnade istället på samlingen ”En flugskit i kosmos”.
När Mikael hoppade av och bildade Johnny och dom andra togs Christian Ask från Noise in på sång, men någon platta med honom blev det inte. Kommissarie Roy splittrades samma år när Thomas konst hoppade med i Wilmer X. ”Kiddie” blev istället trummis i Torsson och senare i The Sinnes.
Några av det låtar kommissarien aldrig gav uttryck istället upp i andra gruppers skivor. Holst tog med sig ”Vem är den flickan?” och ”En dröm är en dröm” till Wilmer X, Nemeth såg till att ”Min allra bästa vän” hamnade på Johnny och dom andras LP och Dolkenihåsan spelade in ”Glöm aldrig mig”.
Ytterligare en låt från den ofullbordade andra LP:n, ”Ljuger för mig”, slutmixades 1991 att ges ut på singel i samband med att Kommissarie Roy återförenades för en spelning för att fira sitt tioårsjubileum.
Från boken Ny Våg
Låtar: Klippanpåg, Pizzanödig, Se han lever, Lev i dag, Jag saknar dej, Caroline
Diskografi:
SIngel: Du ljuger för mig – Flickorna på taket (Skivfabriken Klippan KRUDES2 -91)
LP: Kommisarie Roy (Svenska Popfabriken SP10 -81)
Samling LP: En flugskit i kosmos: Flickorna på taket – Se, han lever (Svenska Popfabriken SP10 -81)
Samling kassett:
Samling CD: Kompakt Klippan: Jag saknar dig – Caroline – Se han lever (Bombadill MNW – MNWCD 251 -93)
Expressen 9 januari -1982
Klippan i svensk rock´n´roll – nu kommer Kommissarie Roy
I slutat av ett år som dominerats av mörk synt-rock, uppklädda trender och svartsyn kom en grupp med en LP som var den bildens totala motsats.
Kommissarie Roy, från Klippan i Skåne.
– Nä, här nere finns inga trender. Här är det bara rock, säger Thomas Holst, gitarrist, sångare och låtskrivare i Kommissarie Roy.
Kommissarie Roy är rock´n´roll.
En ung grupp (ingen över 20) med svängig, maffig musik och roliga och allvarliga vardagsnära texter.
– Det blir ju så. Man skriver ju ärligt. Man skriver sånt man tycker och tänker och är man en enkel idiot så blir det enkla texter, säger Thomas.
På debut-LP:n är Kommissarie Roy en kvartett men har nu utökats med en sångare, Kristian Ask från nedlagda Noise.
– Jag sjunger på LP:n man jag har aldrig tyckt att jag var nån bra sångare precis. Och så har vi alltid gillat Kristian, säger Thomas.
Svenska POP-fabriken i Klippan spottar alltså ur sig bra rockgrupper. Vi har haft Push, Kriminella Gitarrer, Noise, Torsson, Wilmer X och nu Kommissarie Roy.
– Ja, det är märkligt. Klippan är ju dött, mycket dödare än alla orter som ligger runt omkring. Men ändå finns här många band och ett enormt rockintresse. Och alla vet vad Svenska POP-fabriken är, säger Thomas.
Här lever rocken!
Thomas har till exempel spelat väldigt länge men har, som han säger, alltid varit med i fel band. Det var inte förrän sommaren 1980 som han, Thunders och Hydda fick Hasse Dahlén (basist i Torsson) på trummor för några spelningar.
– Det var jävligt skoj. Plötsligt stämde allt. Och då kom vi i kontakt med Mats P som producerat vår LP, säger Thomas.
Ren rak rock
Kommissarie Roy spelar alltså ren rak rock i en tid när de egentligen bör göra det (om man ska tro trendmedvetna Stockholmare). Thomas försöker förklara:
– Det är som jag sade innan, här finns liksom inga trender att hänga på. Vi har alltid gillat rock och pop. Vi är uppfödda med Sweet, Slade och Sparks. Sen blev Thunders och jag fanatiska diggare av New York Dolls, Johnny Thunders Heartbreakers och Flamin Groovies. Ett tag var det allt vi lyssnade på.
– Ja och så Rolling Stones förstås. Det är märkligt att de håller än. Sista LP:n, man kan ju lyssna på sida 1 hur många gånger som helst. Dom är knäckande.
Om man bor i Klippan, där gatuköket och pizzerian är det mest spännande (förutom en och annan tur till Helsingborg eller Helsingör), är man långt från huvudstadens innegäng. Thomas säger:
– Jag fattar mig inte på allt det där i Stockholm. Det verkar jävligt skumt och det som kommer på platta är mest skit. De verkar liksom så nedstämda, men det blir man kanske av att bo i en storstad. Mår de så jävla taskigt som de sjunger är det ju ingen mening med att leva.
Han suckar lite när han inser att Kommissarie Roy måste åka till Stockholm och spela om de vill nå en stor publik. Att hålla sig i Klippan räcker inte.
Två i Kommissarie Roy pluggar. En har fast jobb. Thomas och Thunders har beredskapsarbete. Ett snitt ungdoms-Sverige av idag. Ett stycke verklighet. En situation som avspeglar sig i både de texter och den musik som Kommissarie Roy gör.
(Och är ni nyfikna på LP:n så be att få höra ”Caroline”, deras hyllning till prinsessan Caroline i Monaco, det är rock´n´roll.)
Mats Olsson – Expressen 9 januari -1982
The Push
Klippan – Skåne 1978-1983 (Foto: Thomas Wejdsten samt lån från hemsida)
Medlemmar:
Henri Hansson: Sång, gitarr
Bengt Pålsson: Bas
Stellan Nilsson: Klaviatur
Conny Borg: Trummor
Historik:
The Push skivproduktioner bjuder till största delen på poppig reggae, men under en period var det punk som gällde. Efter att ha startat med bluesrock redan 1974 kom så punken, i synnerhet Sex Pistols med välbehövlig inspiration. Då kallade de sig Roit och efter att ha testat ett par olika sångare fastnade de för Stry Terrarrie. På repertoaren fanns flera av hans tidiga låtar, bland annat ”Anarki” som han tog med sig när han sommaren 1977 försvann ur bandet för att bilda Kriminella Gitarrer.
Henri Hansson (sång & gitarr), Bengt Pålsson (bas), Stellan Nilsson (klaviatur) och Conny Borg (trummor) körde dock vidare och de fyra skivdebuterade som The Push 1978 med singeln ”Love U” en tuff powerpoplåt med tydliga punkinfluenser. Inte minst textmässigt, eller vad sägs om inledningsraden ”I don´t care, if you don´t dare”.
När det året därefter var dags för singel nummer två hade reggaen gjort sitt intåg i bandets skivsamlingar. Det började med Elvis Costellos ”Watching the detectives” och fortsatte med diverse jamaicanska singlar uppblandat med lite Peps. Den stilen skulle de bli trogna ända tills de i mitten av 80-talet tog farväl med en spelning på Öresunds nu insomnade rockfärja Marina. Henri och Conny har fortsatt spela ibland annat Dolken i håsan.
The Pushs skivor producerades av Klippans legendariske Pål Spektrum, eller Anders Pålsson som han egentligen heter, för övrigt Bengts storebror.
Från boken Ny Våg
Diskografi:
Kassett: The Push (Inspelat 1976 av Pål Spektrum kan avnjutas HÄR)
Singel: Love U – Zip demon (Kraaftpop KOP 100 -78)
Singel: Right guy – Nattybabylon (Vulcaan VR 05 -79)
Singel: Cecilia – Girl dub (Vulcaan VR 06 -80)
Singel: …every day and night – Youre the best thing ever – On the bum – My girl (Vulcaan VR 08 -83)
LP: Delicious banality (Vulcaan VR-07 -81)
Samling LP: Svensk Pop: Overclass – Natty fear (Svensk Pop SP 07 -79)
CD: (Alla vinyler) (Vulcaan Records -86)
CD: Think you can dance! (2010)
Samling CD: Kompakt Klippan: Overclass – Right guy (Bombadill MNW – MNWCD 251 -93)
R.i.P Nr 8
Känner ni till The Push? Dom som ständigt byter stil, ok då kör vi en liten story.
Alltså bandet startade 1974 och vid den tiden så lirade man lite enkel blues. Sedan tröttnade man på blues och lirade lite annat, vanlig rock. Innan punken var så där riktigt känd i Sverige så var det punk som skrällde i förstärkarna. På den tiden var Stry Terrarie (f d Kriminella Gitarrer, numera Besökarna) med i bandet. ”Anarki” var en av de egna låtarna som Stry skrivit. Den spelar Kriminella Gitarrer nu. Men tyvärr (kanske inte tyvärr direkt för hade Stry fortsatt i The Push hade inte Kriminell gitarrer funnits) så kom inte bandet överens med Terrarie så han stack från de övriga. Då slutade man lira punkrock för det gick inte bra, funkade nicht.
Man gick över till något helt annat, nämligen en slags folkrock med gitarr, fiol, flöjt ni vet. Men det dröjde inte länge förrän man tröttnade på detta och lade av. Sen var det helt dött i några månader.
Men snart var Push tillbaks i replokalen igen med en 50-tals repertoar. Sakta gick man sen över till det ni kan höra på deras singel ”Love U”. Nu är det reggae för hela slanten med låtar som ”Nattibabilon” och ”Right guy”. Men mer om deras reggae längre fram.
Under alla fyra åren som bandet har existerat har det naturligtvis varit under olika namn. Några som basisten Bengt kommer håg är: Trash, Dirtshakers, Gril och det nuvarande The Push.
The Push har faktiskt varit i tv en gång i programmet Diskotaket. Där gjorde dom ett framträdande som ingen vill kännas vid. De lirade bl.a ”Let´s dance” och några egna låtar.
Singeln då?
–Jo, den är vi väldigt nöjda med faktiskt. Sålt bar har den gjort också. Vi har väl en 100 stycken kvar. Men Larm ska visst skriva om dom så då lär väl de exen gå åt.
När ett band sjunger på engelska kommer man lätt in på varför dom gör detta.
– Vi tycker bara att engelska passar bättre. Popen och rocken kommer ju från England och USA så det har blivit engelska texter för oss. Vi tycker inte texterna är så viktiga som musiken. Texterna är mer som ett instrument till. Varför ska man ha budskap?
När vi lirade punk med Stry hade vi svenska texter. Då var vi även lite politiska men sånt blandar vi inte med i musiken längre.
– Spelningar finns det väl ganska gott om här i Skåne. Vi har väl en i månaden kanske men mer kunde man ju förstås ha. Vi har blivit lite kända nu tack vare singeln och det är kul när man märker det.
The Push har redan gjort i ordning en demotape med reggae-låtar som man tänker skicka till lite skivbolag med förhoppning (?9 om skivkontrakt. Vore konstigt om ingen nappar när dom är så bra.
På frågan vad som influerat The Push är svaret givet:
– Stry! Har gjort mycket för oss. Men reggae och 60-talsrock har också inspirerat oss.
Men varför bildade ni ett band?
– Det var väl för att man ville bli popstjärnor och därför startade en grupp. Man vill bli bäst och hade stora tankar om bandet. En bra fritidssysselsättning var det ju också.
Vad önskar ni mest av bandet nu?
– Ja, det är väl att få ett skivkontrakt och att då göra en bra skiva, helst en LP med dom 10-15 låtar vi har. Just nu tycker vi att reggae passar oss bäst men vi kanske byter stil snart igen. Inte helt omöjligt. Vi har attat ganska mycket med olika stilar men den vi har nu, reggae, tycker jag är bäst.
– Det finns faktiskt rätt gott om band här i Perstorp. Skulle tro att det finns en sju-åtta rock och punkband. Dansbanden räknas inte.
På tal om Perstorpsband så kommer Perstorpsbandet Noise snart ut med en singel på Kloaak.
Här skulle det stått nåt om hur The Push låter som reggaeband men tyvärr så har det bandet kommit bort på vägen.
R.i.P Nr 8 – Jeppe
Noise
Klippan – Skåne 1977-1981
Medlemmar:
Kristian Ask: Sång
Allan Knudesen: Trummor
Fredrik Gosh: Gitarr
Jan Petterson: Bas
Mats Skogh: Klaviatur
Historik:
Skånska Noise fick också många fans tack vare debutsingeln ”Inget ljus” och uppföljaren ”Stopp!” året efter var lika stark.
Killarna var nyblivna tonåringar när de första staplande stegen togs hösten 1977- Fast det skulle ta ytterligare ett år innan diskussionerna om vilka som skulle vara med och vem som skulle spala vad var avklarade. Så här blev det: Kristian Ask blev sångare, Fredrik Gosh tog hand om gitarren och Jan Pettersson om basen. Allan Knudsen hamnade bakom trummorna. Efter ett par spelningar kom Mats Skoogh och frågade om han fick vara med eftersom han skulle köpa en Moog och en orgel för 5000 kronor. Det fick han, och tur var väl det. Hans klaviaturspel blev en viktig del i bandets sound.
Skolgrabbar som de var blev förstås de första spelningarna på medlemmarnas klassfester och skivkontrakt med Kloaak bärgades efter en hemkunskapslektion när bolagets Mats P skulle hämta deras fröken.
Vid de tidigaste framträdandena spelade de mest covers (till exempel Ramones, Elvis Presley och Kal P Dal), men den första egna kompositionen ”hårde killen” var i alla fall klar. Därefter knåpades fler och fler egna låtar ihop. Och i motsats till många andra skåneband vid den här tiden valde de att sjunga på sin Perstopsdialekt.
Förutom singlarna medverkade Noise med låtarna ”Jag har det bra”, ”Hon är allt jag har” och ”Högervind” på den klassiska samlingen ”Svensk Pop” som kom 1979. De var också med i tv-programmet ”Discotaket”.
Noise var flera gånger nära att splittras, men det hann i alla fall bli ett album innan de gick skilda vägar. Det kom 1981 och var döpt till det minst sagt opunkiga ”Små röda, lätta regndroppar”.
Kristian fortsatte sedan i bandet Legendary Lovers som gjorde tvåsinglar och lika många fullängdare mellan 1985-1994. I slutet av 1990-talet släppte han dessutom plattan ”Ten of hell” med bandet Slefish.
Ur boken – Ny Våg
Låtar: Högervind, Stopp, Jag har det bra, Inget Ljus, Som om,
Diskografi:
Singel: Inget ljus (Kloaak BBK -79)
Singel: Stopp (Kloaak PMMK 06 -80)
Samling LP: Svensk Pop – Jag har det bra – Hon är allt jag har (Svensk Pop SP 07 -79)
LP: Små röda, lätta regndroppar (Svenska Popfabriken SP 09 -81)
Samling kassett:
Samling Kompakt Klippan – Jag har det bra – Hon är allt jag har – Inget ljus (MNW Bombadill MNWCD 251 -93)
Samling CD: Vägra raggarna Benzin – Inget ljus (
Övriga inspelningar: Sveriges Radio – Tonkraft R.i.P-gala2 Musikverket 80
Dr Krall
Perstorp såg precis lika tråkigt ut som jag hade väntat mej. Perstorp ligger i norra Skåne och ser ut som vilken annan liten by som hels. Ett par snabbköp, ett konditori, några banker, en skola och en nedläggningshotad biograf är vad Perstorp har att erbjuda. Det unika med Perstorp är att där inte lär finnas några raggare. Vad som däremot finns är en hel del band däribland Noise. Noise spelar liksom de flesta övriga band i en gammal skolbyggnad, där förövrigt den ”klassiska” bilden till ”Inget ljus” är tagen. ”Inget ljus” som var Noise först platta, trycktes i ca 2000 ex och är idag slutsåld. Kan den månne bli Sveriges andra samlarobjekt efter ”Vårdad klädsel” Jag åkte upp till Perstorp en regnig lördagseftermiddag för att få en pratstund med pojkarna. Efter att ha färdats i trekvart med buss från Hässleholm genom en idyllisk landsbygd som höll på att dränkas i ösregnet, så var jag framme i Perstorp. Det var bara tre från bandet som kom och hämtade mej vid busshållplatsen. Mats var på semester i Härjedalen och Allan var och spelade minigolf. Efter en lång diskussion om var vi skulle vara någonstans så styrde vi våra steg hem till Christian.
– Berätta lite om hur det var alldeles i början när ni börjat spela ?
Janne: Mats som spelar orgel var inte med från början. Han och jag år i samma klass och en dag så frågade han mig om han inte kunde få lov att vara med oss och spela, eftersom han skulle köpa moog och orgel för 5000 kr. Jag sa då att jag måste snacka med de andra först. De ville inte alls ha med honom, Christian: Alla var dötaskiga mot honom. Han hade och har fortfarande alltid en massa grejor att bära på när vi ska sätta upp anläggningen och då i början var det aldrig någon som hjälpte honom. Men eftersom han hade grejer för så mycket pengar kunde vi inte sparka honom.
– Gillade ni inte honom då ?
Janne: Han ser ju för snäll ut.
Fredrik: Fast det var en jävla tur att vi fick med honom.
Christian: Egentligen var det Fredriks fel att vi började spela. Han hade en gitarr och ett par trumpinnar och så började vi spela. Det var hösten 77, men vi kom inte igång ordentligt förrann ett år senare. Första spelningen var på Fredriks klasfest.
Fredrik: Och andra spelningen var på Christians klassfest.
Christian: Alla klagade på att de inte hörde vad jag sjöng.
Fredrik: När vi började så gillade Christan 50-talsrock medan vi andra diggade Clash och Ramones. De första låtarna vi spelade var Blitzkrieg Bop, Blåa sko, Johnny och så den allra första låten vi skrev: Hårda killen. Vi spelar den fortfarande faktiskt på skoj.
Janne: Christian kom med ganska sent han oxå, fast han kom innan Mats.
– Ni har sparkat Christian många gånger va ?
Fredrika: Vi har tänkt göra de. Fast inte så många gånger. 3 – 4 kanske.
– Varför då ?
Christian: Det var bara därför att jag inte kunde sjunga. Om vi skulle repa in en ny låt så började de spela och så var det meningen att jag skulle sjunga fast jag aldrig hört låten förr. ”Fan va du är kass” fick jag höra.
– Vad tyckte ni om att spela på ”Discotaket” ?
Fredrik: det var tolv band av de 260 som blev uttagna. För det mesta brukar det vara usla dans- och discoband som är med. Jag ångrar att vi var med.
Christian: Det gör inte jag
Fredrik: Det var en så konstig stämning där. Publiken får betalt för att applådera. Innan spelningen sa de ”jävla punkare” till oss och sen vid inspelningen så skrek och applåderade de.
-Vem skriver texterna och vem skriver musiken ?
Christian: Jag skriver för det mesta musiken. Alla: Ha ha ha ha , han är den enda som inte skriver någonting.
Christian: Men jag har så mycket annat att göra. Hjälpa mossan och städa t ex. Fredrik: Jag och Mats skriver musiken, fast egentligen kan man väl säga att alla är med och skriver. Någon av oss kanske kommer på något därhemma som han sedan spelar upp för oss andra, sen så säger vi vad vi tycker om det.
Christian: Jag brukar komma på körerna ”oooooiiioooouuu” och sånt där.
– Vågar ni tala om för varandra vad ni tycker, när det är någon som kommit på nåt hemma ?
Fredrik: Jo det vågar vi. Fast ibland blir det hetsiga diskussioner. Vi brukar bli sura på varann.
Christian: De andra tycker det är kul när de kommer på en ny låt, men jag tycker det är dötradigt. Det roligaste som kan hända de andra i bandet är när jag inte dyker upp på repningarna.
Fredrik: För det mesta är det Allan som skriver texterna.
Janne: Jag läser aldrig texterna.
Christian: texterna är bara att fylla ut. Våra texter går ut på att de inte handlar om något, ungefär som Dag Vag. Deras texter handlar ju inte heller om något.
Janne: Vi spelar musik. Det är inte texterna som är viktiga. Folk får tänka efter själva och dra egna slutsatser.
Fredrik: Det enda budskapet som vi har är att vi vill man ska spela mer själv.
-Men det är många som tror att ni ser mörkt på framtiden i och med ”Inget ljus” och sen så är det ju ”Högervind” som handlar om något.
Christian: Ja ”Högervind” handlar om nyfascismen som vi hatar. Jag ser nog oxå ganska mörkt på framtiden. Krig och förstörelse. Det är Jannes brorsa som skrivit texten till ”Högervind”.
Janne: Inget ont om Allan men hans texter….
Christian: Tredje världskriget kommer snart.
Janne: De flesta människor är inte riktigt kloka. De är så konstiga. De är ute efter makt eller vad det är. Se så som de håller på i Iran. Religion är nog ganska farligt.
-Vad tycker ni om Noice från Stockholm ?
Fredrik: När vi var uppe i Stockholm och spelade in på Tonkraft, så kom det fram en kille med en platta i handen. Det var Noice ”Tonårsdrömmar”. Då sa Mats till honom att vi var mycket bättre och att ”Tonårsdrömmar” va usel. Kille som höll i skivan spelade själv i Noice och alla utom Mats kände igen honom. Killarna i Noice har precis färgat håret. På Clash-konserten i Lund så gick Per Drejare ( en kille på Kloaak) fram till killarna i Noice och frågade om det var de som gjort den enorma låten ”Inget ljus”. Då blev han ganska psykad.
– Var det inte meningen att ni skulle kalla er Christian och pågarna istället ?
Christian: När jag träffade dem i lördags när de spelade i Åstorp, så frågade jag dem vad det varför trams att kalla oss för ”Christian och pågarna”. Först tänkte de kalla oss för ”Christian och nät-
strumporna”. Det är alltså de som spridit ut ryktet att vi bytt namn.
Fredrik: De är så jävla diviga.
Christian: Deras roadisar gillar dem inte alls. De tycker de är kassa. Förr så hjälpte alla till att kånka grejor och då var det jätteskoj.
Men nu får visst roadisarna göra allt.
Gruppen åker till hotellet och säger till oadisarna att sätta upp grejerna så allt är färdigt när de kommer tillbaka. Vet du vad de får för en spelning ? Här nere fick de 6000 plus bensinpengar. Vi har tänkt skriva vårat namn med c på nästa singel, men vi låter nog bli.
Janne: Nog talat om dem.
– Det gick ett rykte om att ni lagt av ?
Fredrik: Det var LARM som anordnande konsert på Fredmans, så de hade frågat om vi ville ställa upp, men vi tackade aldrig ja. Vi hade ju spelat där ett par veckor innan och inte hunnit repa in några nya låtar, så då var det ju ingen mening att åka ner igen. Dessutom så höll vi på att repa in två låtar till singeln för fullt, så vi ville inte ha några spelningar på ett tag. LARM hade sedan satt upp en lapp på Fredmans där det stod att vi hade splittras. På något underligt sätt trodde de att vi tackat ja och eftersom vi inte kom så trodde de att vi splittrats.
-Tycker ni det är lika kul nu som det var i början ?
Fredrik: Ja.
Christian: Men om man tänker tillbaks så var det skitkul i början. Jag kommer ihåg hur nervösa vi var när vi skulle spela in ”Inget ljus”. Det var något särskilt.
Fredrik: Nu tycker jag det känns döskönt när man gjort en bra låt.
Christian: Ska du säga du stjäl ju bara från Black Sabbath !
Dr Krall # ?
Text: Anders Torgander Foto: Suzy & Carl Gustav Jönsson samt Per Drejare