Rune Strutz
Uppsala 1977-1983
Medlemmar:
Animor Dobrovich: Gitarr, sång
Rolf ”Soli” Björnevad: Gitarr
Sven-Ove Wånö: Bas
Hans Sjöqvist: Trummor
Peter Wengelin: Trummor
Historik:
”Tråkiga jävlar som förstör alltihop / med möten och ordning med interpellation / Var fan ska vi göra av vår aggression? / Musikforum brinner / Musikforum brinner / med leda och med tråk”.
Så gick Rune Strutz uppgörelse med Uppsala Musikforum, proggnästet som under samma tid gick igenom en uppslitande debatt om man skulle servera folköl eller ej. Tanken var att locka även icke-engagerade besökare som mest vara ute efter en trevlig pubkväll i allmänhet, men förslaget röstades ned 1978 med motiveringen som att ”alkohol inte gynnar det arbetande folket”.
Snart intogs emellertid punken Musikforum och inget blev som förr. Rune Strutz själva hade sina rötter i 70-talets folkfester, då sångaren och gitarristen Animor Dobrovich var med i några band i Gudibrallans anda. Ramones och likasinnad musik blev den nya inspirationskällan och 1977 startade Rune Strutz av Animor ihop med Rolf ”Soli” Björnevad (gitarr), Sven-Ove Wånö (bas) och Hans Sjöqvist (trummor). Idén till namnet Rune Strutz fick de från telefonkatalogen, där en herre ståtade med namnet Otto W. Strutz.
Godmodig, snabb rock blev melodin och singeln ”Musikforum brinner” blev uppmärksammad, om än ingen storsäljare. De följande åren spelade de friskt inte bara i Uppsalatrakten , utan även på Åland och festivaler i till exempel Stockholm och Jönköping.
Fast det började ganska trögt. Redan vi första repningen, i en ödeskåk på landet, drog de folk. Det dök upp ett antal bönder som trodde det var inbrott på gång! Och på deras första konsert drog någon ur kontakten.
Rune Strutz gjorde även ett antal kassettsinglar i mindre upplagor och hade två av de mest uppskattade låtarna på samlingen ”018/Tio Grupper” (den trallvänliga ”Mobbad runt” och proggdriften ”En bracka från Gottsunda”). Då hade Peter Wengelin tagit över trumstolen.
Efter upplösningen 1983 fortsatte Animor i samma stil i Dom Självlysande.
Från boken Ny Våg
Diskografi:
Singel: Musikforum brinner – Å, knugen – Flod (Mjäll POP 001 -78)
Orange kassett (Mjäll rekords, MJS 002, 1981)
Svart Plåster (Mjäll rekords, MJK 004, 198)
Hetta! (Mjäll rekords, MJK 006, 1982)
Vidijo (Mjäll rekords, MVH 821, 1982 )
Tala för mej (Mjäll rekords, MJS 006, 1983)
Samling LP: 018/Tio grupper: En bracka från Gottsunda – Mobbad runt (Svenska Love SLLP 07 -80)
Samling LP – Bootleg: Killed by death #666: Å Knugen (Redrum records, -98)
Samling CD: Vägra Raggarna Benzin vol 1: En bracka från Gottsunda (Massproduktion, MASS CD-75 -98)
N-Liners
Uppsala 1975-1981 (Foto: Jan Sandred – Petter Eklund – Norrtäljefoto: Micke Grann)
Medlemmar:
David Nordfors: Sång / Orgel
Jacob Höglund: Trummor
Johan Höglund: Gitarr
Jan Sandred: Bas
Petter Eklund: Gitarr / Sång
Historik:
Som namnet antyder var N-Liners gymnasisespolingar och gick tillsammans på Naturvetenskapliga linjen på Katedralskolan i Uppsala. Fyra av dem – David Nordfors (sång), Johan Höglund (gitarr), Jan Sandred (bas) och Jacob Höglund (trummor) – hade harvat i flera år under olika namn (bland annat Hultakus Underground Quartet) och försökt sig på olika musikstilar, allt från synfonirock till föregivet seriösa avantgarde-övningar.
1977 anslöt sig gitarristen Petter Eklund och i tidens anda sadlade de om till punk. Livedebuten skedde på en kursgård ute på vischan utanför Uppsala, där hotfulla raggare gick runt och muttrade över punkslynglarna från stan. Imagemässigt var dock N-Liners rätt ironiska och drev även med punkstilen.
En egenproducerad debut-EP kom i slutet ab 1978 och representerade inte riktigt gruppen som den lät på scen. Istället dominerades skivan av trummisen Jacobs malande trumspel och rättänkande texter fyllda av slängar åt raggare, disco och proggare.
Vändpunkten kom 1979 när Petter återkom från en Londonresa fylls av nya intryck. Han klev fram i rampljuset och sångmikrofonen medan David tog över orgeln. Nu blev den vinnande melodin istället Petters energiska och infallsrika låtar, starkt inspirerade av XTC:s första två plattor-
De blev snabbt mycket populära i hemstaden och fick en stor hängiven beundrarskara som följde dem var de än spelade i Uppsala- Även Musikverket i Stockholm och diverse utsocknes platser erövrades.
De fick låtarna ”Återfall i farten” och ”Miljonär” på ”018/Tio Grupper”, och även Stranded Rekords föll för dem. D två låtarna ”Nytt ljus” och ”Vill du bli min soldat?” på samlingen ”Pop-Job” var en försmak inför en tänkt LP-inspelning. Men bandet började tröttna, samtidigt som låtmaterialet alltmer drog åt The Cure och svartrocken. I mars 1981 gav de sin sista spelning på V-dala nation i Uppsala.
Senare startade Petter (som också spelat med Lepra och Svart) Webstrara ihop med bland annat Erik Eklund från Stain och Sten Tjäder från Lepra. 2003 dök han upp som soloartist, med ett bidrag på samlingen ”Friendly people making noise”-.
Från boken Ny Våg
Diskografi:
EP: Knut – Bristol – Taget – Salag. 19 (Gishga GISHGA 001 -78)
Samling LP: 018/Tiogrupper: Återfall i farten – Miljonär (Svenska Love SLLP 07 -80)
Samling LP: Pop-Job: Nytt ljus – Vill du bli min soldat? (Stranded EKO 101 -80)
Presentation av Jake Pervert and his N-Liners!!!
J.P & his N-Liners består av Dave Jazz, sång, Petter Ultra, gitarr (namnet kommer av att han är en av de största Ultravox-fanatikerna i Uppsala). Jake Pervet, tummor, Johan ”Bird” Höglund, gitarr och Jan Sandred (oj ett nrmalt namn?!?!) på bas..
Allihop har spelat tillräckligt länge för att begripa vad som är upp och ned på sina instrument, men N-Liner som grupp har bara funnits till sedan mitten av –77, ungefär tror jag..
Planer finns på att ge ut en singel med gruppen någon gång i vår, men än är ingenting bstämt. N så länge (hehe) har vi bara fått se bandet LIVE…
De spelar vid sådana tillfällen bl.a. versioner av ”Suzy is a headbanger” och ”God save the queen”, men de har också en del eget starkt material, som t.ex. ”Lilla flicka” – deras bästa låt, enligt dem själva – och ”Motherfuckin” som kanske är en aning parodisk…
På nästa sida hittar du, mot en bakgrund av Richard Hell-texter, ett bildcollage över gruppen. Håll till godo med det i väntan på nr. 6
Scratch Nr 5
SNABBPULS På UPPSALA
Egentligen skulle detta kunna skrivas om Alingsås eller Gävle… för överallt finns det nya, unga, iderika entusiaster i källarlokaler som spelar modern rock.Nu råkade vi på Schlager hitta ett gäng i Uppsala, studentborgen. Främst tack vare några svartvita runda saker som lät omvärlden höra vad som var på gång.
Dit skickade vi Lars Nylin och fotografen Hatte. De grävde ner sig i tre grupper – Svart, Stain, N-Liners.Det här är inget ”så här är det i Uppsala-reportage”. Man lär helt enkelt inte känna en stad så mycket på en dag att man kan ge sig in i något sådant. Däremot är det en lätt betraktelse av stadens unga musikliv.Svart, Stain, N-Liners är alla spännande musikskapare ur tre olika förutsättningar och med tre klart åtskilda uttrycksätt. Svart står för det mörka stämningsfyllda (ångestfyllda, trendiga säger en del belackare), Stain står för den rakare popen och N-Liners det annorlunda lite galna.
Janne Svenungsson möter Hatte och mig på Uppsala station. Janne Svenungsson är ”mannen” bakom Svart, gruppen som belönades med epitetet ”veckans skiva” i Schlager nr 2 för sin EP ”Sår”. Tillsammans med honom åker vi buss nr 18 till gruppens replokal som givetvis är ett skyddsrum. Det blir mycket rock när kriget kommer.
Här under en ICA-affär möter vi dom tre grupperna för av en lycklig omständighet repar alla banden här… Väggarna är fyllda av inbördes sparkar mellan de olika grupperna; ”Vi vill spela hårdrock” säger Janne i en fotopratbubbla. Ett Brezjnev-foto har fått rubriken ”Musikföreningens beskyddare”. Den gode Leonid som får finna sig i att dela utrymme med sådana godingar som Gary Glitter, Motorhead och Barbi Benton..Svart är ett projekt
Svart har funnits som grupp sedan våren 80. Janne kom från Lepra och hade beslutat sig för att starta ett ”Bansheesprojekt” tillsammans med Caiza Almén.
– Mitt mål har hela tiden varit att försöka skapa en fungerande syntes mellan Man Ray, Siouxie and the Banshees och våra egna identiteter och vår egen musik.
Just Banshees går följaktligen kraftigt igen i Svarts musik. Man gör på scen både ”Staircase Mystery” och ”Mittageisen” vilket ändå samtliga är överens om är en för mycket. Problemet är att man kan inte enas om vilken som ska strykas…
En efter en anländer Svarts medlemmar. Caiza, Henrik Flygare basist och Patrik Bucht trummor. Jag frågar Caiza om Svart är Janne Svenungsson.
– Han ville få fram en ny Siouxie, och jag tyckte väl ingenting, jag bara sjöng fast jag egentligen inte kunde ta en ton. Och visst bestämmer han fortfarande det mesta. Det blir bråk ibland när han vill bestämma för mycket, han kan vara så jävla överambitiös och ska ha allt gjort på 5 minuter…
Janne är en kille med idéer om hur han ska uppträda, hur han ska uttrycka sig. Det är han väl medveten om och frågar flera gånger mig och Hatte om vi tycker att han gör ett överpretentiöst intryck. Helt klart är att gruppen fortfarande till stor del är hans projekt, men han säger själv;
– Att alla fyra kan bidra med något tycker jag är en stor styrka. Caizas sång, ”flygarns” jazzbas, ”Buchtens” artrocktrummor och min gitarr ger alla bidrag till något som blir låtar med egen identitet.
Henrik var för det mesta tyst under den tid vi var tillsammans men han lät istället ”sitt vapen tala” han har en fenomenal basteknik som direkt för tankarna till Barry Adamson i Magazine och mycket riktigt tillhör gruppen hans favoriter. Patrik Bucht är egentligen gitarrist men som Janne säger:
– Honom kan man inte släppa loss på en gitarr då blir det bara Motorhead. Egentligen är han en bättre gitarrist än vad jag är och jag är egentligen bättre på trummor än han…Ett sökande från punken
Svarts musik söker fortfarande. I ett halvdussin stycken har man nått fram. Då gör man något eget, något personligt i den musiknisch som grupper som Banshees, TT Reuter och Magazine finns i. I andra låtar tycker jag att ”det har jag hört förut”. Då blir det bara en moderniserad variant av den rena punkten. Men det vet också gruppen.
Janne frågar mig apropå deras skivplaner om jag personligen tycker att de har material för en LP och när jag svarar att de kanske har det för 20 minuter håller han med mig.
Janne:
– Jag vill göra texter där jag presonligen känner att jag säger någonting sen är det inte så viktigt vem jag säger det till. Jag vill använda språket så att det inte blir rockklickétexter.
Men har det inte blivit klichéer med den typen av texter?
– Visst finns det risk att det kan bli så men jag är mycket mindre influerad vad det gäller texter än musiken. Jag är mer påverkad av surrealismen och dadaismen än av rocktexter. När jag skrev texterna till Lepra var det mest ”politiskt tjafs” typ ”jag hatar allt”, ”jag hatar moderaterna”. Jag har fortfarande liknande politisk uppfattning men har inte lyckats få fram någon angelägenhetsgrad i en text med klart politisk innebörd och har därför slutat skriva såna. Men ”Steg över kanten” har politisk inriktning, den jag skrev efter att ha läst en bok om anarkisten Durutti.
– Men en utomstående tyder den inte till det, bryter Caiza in och följs av ”Flygarn”:
– Ja, jag förstår inte texterna…
– Hur kan du spela till texter du inte förstår, frågar Hatte honom men han rycker bara på axlarna och säger:- Jag tycker inte dom är dåliga.
Janne tar ordet igen:
– Det viktigaste är att en text ger associationer och det kan en text, som inte är fylld av de vanliga klichéerna göra.
Men är du då inte snett ute om de andra medlemmarna inte får några sådana associationer?
– Givetvis skulle jag inte tvinga igenom en text om de andra sa att ”Den här texten ställer vi oss inte bakom” men det har inte hänt än…
– Jag har väl egentligen aldrig engagerat mig i texterna, säger ”Flygarn”, men texten till ”Sår” är bra.
– Ja för den har jag skrivit skrattar Caiza..
– Ja det är faktiskt den bästa texten, säger Janne, som Thore Sonesson sa i Schlager så är det en kärlekssång som inte är fylld av de vanliga standardfraserna och det är skönt…
Svart använder alltså inte synth, något som annars borde ligga nära till hands för en grupp av deras snitt, på gott eller ont.
Man har heller inga planer på att börja med det.
– På skiva skullE man kanske kunna göra pålägg (”Buchten”).
– Ja på skiva men annars tror jag mer på att experimentera mer med den sättning vi har, att Caiza spelar gitarr och liknande.
Janne verkar återigen säker på sin sak.
– Och så får vi ju beröm i Schlager för att vi inte använder synth, ler ”Flygarn”.
Stain börjar invadera lokalen just när Hatte tar gruppfoton av Svart och Tom i Stain inleder med att ropa in i lokalen:
– Se allvarliga ut, men ler inte när man har ångest…
Satin är popigt kommersiella
Stain kom med i det här reportaget ”5 i tolv” som man brukar säga. I och för sig hade jag hört rykten om att de skulle ha ändrat stil men ändå hade jag deras bidrag på Uppsalaskivan ”018-tio grupper” i öronen. Deras låtar där är inte direkt dåliga men har lite för mycket ”jaså” över sig. Det kändes dessutom tillräckligt att träffa två grupper. Men Stain kom alltså med…Så sitter jag alltså där och lyssnar på deras moderna, hårda pop. Materialet har blivit alltmer dynamiskt med tiden men balanserar ändå på gränsen till det alltför direkta, det alltför poporamaaktiga.
Gruppen klagar på ljudet men man hör ändå tydligt att de lyssnar på grupper som Skids och Simple Minds. Stains musik är helt enkelt kommersiell.
Stain har funnist i 18 månader och stammar ur den verkliga ”urpunkgruppen” i Uppsala The Riots.
– Jag (Tom Stenström, gitarr och sång) och ”Mosse” spelade i, host, Riots. Men vi lessnade på punken och beslutade oss för att satsa på ett mer varierat sound med Stain. Vi annonserade efter en trummis och fick tag i Kay (Eriksson).Värre var det att fixa en klaviaturspelare men till slut fick vi tag i Antonio (Cadavid) som egentligen är gitarrist men som kan spela allt och alltså även keyboards.
– Jag vill inte säga vad vi låter som för då blir man bara stämplad som plagiatör, säger Tom, men visst har vi alla fyra lyssnat mycket på den nya Brittiska rocken. Den musiken är som jag ser det en logisk utveckling av punken och jag har inte mycket till övers för punknostalgiker.
Medan Hatte experimenterar med glödlamporna i intervjurummet, med resultatet att delar av samtalet med Stain genomförs i ett kolsvart rum, kommer vi in på ämnet Uppsala.
– Uppsala är universitetet. Det spelar ingen roll vad man gör, nog fan spökar universitetet. Har man inte kårleg står man sig ganska slätt i den här stan. Men Uppsala är för mig en trivsam stad. Det är en ganska stor stad som ändå har småstadskaraktär, säger Tom som pratar mest och även inleder Uppsalasnacket. Antonio tar vid:Musikforum håller rocken uppe
– Men man har oerhört lite att göra om man sysslar med musik. Studentnationerna vill höra jazz och blåskvintetter och inte ett rockband som ger järnet, de som spelat där har blivit utslängda.
– Men det är väl i och för sig inte bättre på andra ställen så man ska väl inte klaga allt för mycket, vi har ju Musikforum och där har vi alltid speltillfällen, fortsätter ”Mosse”.
Erik ”Mosse” Eklund är den fine basisten som är känd inte bara för sina musikaliska bravader utan också för att han ”förr i tiden” brukade skicka uppdiktade gruppresentationer till punkfanzinet RIP. Han säger om Stains texter:
– Vi skriver inte uttalat politiska texter och några av mina är rent nonsens. Men visst skriver vi mycket om vår omgivning; om vårt beroende av maskiner om den krigiska omvärld vi lever i osv.
– Vi är lite fixerade vid maskiner och det är väl nästan alla med den höga teknologi vi lever i, fyller Antonio i.
– Ja, och att vi själva är beroende av den höga teknologin är det som är ironin, slutar ”Mosse”.
Ljuset lyser igen och det är dags för porträttfotografering. Porträtt som landets samtliga skivbolags talangjägare borde ha tejpade på ögonlocken…N-Liners har fyndig distans
Det är svårt att skriva om en grupp som N-Liners. En så sympatisk samling kan man bara inte skriva negativt om. I och för sig finns det ingen anledning men om det fanns, hemska tanke, vilken situation. Men det är alltså hypoteser för N-Liners spelar nog den fyndigaste pop jag hört i det här landet.
”N-Liners måste vara den mest influerade gruppen av alla tillsammans med Sky High och Liverpool (gänget som åker runt och spelar Beatleslåtar i skolorna)” sa en kompis om gruppen när han hörde deras bidrag till den beramade ”018-plattan”. Det är XTC som ”spökar” i N-Liners fall. Citattecken av det enkla skälet att det inte är såklart att gruppen ser XTC som ett ”spöke”.
För N-Liners är det inte hela världen om man anklagas för att vara XTC-plagiatörer. Visst finns det olika ambitionsnivå inom gruppen men generellt sett har gruppen en härlig och uppfriskande distans till vad man sysslar med. Men visst försöker dom komma från arvet från Andy Partridge & co;
– Ja visst försöker vi det, och det nya materialet låter inte alls lika mycket som dem, säger däremot sångaren och gitarristen Petter Eklund.
– Visst har vi delvis gjort det till en image att låta som XTC, anser klaviaturspelaren och låtskrivaren David Nord, men jag tycker att man nödvändigtvis behöver bli influerad av den genre man själv rör sig i jag lyssnar t ex mycket på jazz och det har nog XTC också gjort. Det och Beatlesarvet, som väl alla har, är nog något som vi har gemensamt med dem. Grunden hos båda är enkel pop som man ”skummar” till. Klichéer som sätts ihop i fel ordning helt enkelt, lite som Fellini…
N-Liners ger alltså intryck av distans.
Gruppen har också gått och retat upp sig på alla ”divor” som trots allt finns inom rockvärlden. MIna tycker att det spelar mindre roll vad andra grupper som man träffar spelar för musiken om ”dom bara kan prata som folk” och inte som vissa säga ”öh, vafan är ni från Uppsala vilka jävla bönder…”
– Det verkar vara tråkigt att vara en sån där tönt som åker runt, runt, runt i folkparkerna, tycker Jakob Höglund (trummis) men det finns olika ambitionsnivåer inom gruppen, jag har insett att jag ska aldrig bli något annat än en halvtaskig rocktrummis och är nöjd med att hålla på som nu men dom som är musikaliska av oss siktar givetvis högre. Jag vill kunna hålla på med annat också…
– Dom där två är sportfånar (David tar chansen och pekar på Jakob och hans bror Johan, gitarrist)
– …kunna hålla på med korpfotboll, kunna gå på bandy.
– Vi filmar alla matcherna på video, lägger JoHAn till innan Jan blir otålig och säger:
– Tillbaka till ämnet, vi pratade om framtidsplaner.
– Ja något kommer vi väl att göra, eventuellt att gå på puben. Och visst vore det väl kul att ha en LP att ta med sig på disco och kunna säga: ” Jag är med på den här plattan ska du följa med hem och lyssna?” Säger David som förutsätts representera den höga ambitionsnivån…
– Ska vi fortsätta som nu ska vi i alla fall vara bra, fortsätter Petter en annan representant för den höga nivån jag nyss talade om.
Och samtalet fortsätter och det tar slut. Vi lämnar skyddsrummet och vandrar ut i snöfallet. Jag kånkar nu på en hembyggd Liraorgel som jag köpt för 100 kr mitt framför ögonen på spekulanten Hatte (som planerade att försöka pruta på utgångsbudet 50 spänn…) Vi går på Chinarestaurang. Där berättar Jan och David om drogproblemen i Uppsala och om varför inte en gammal Uppsala-grupp som Samla Mammas Manna satt djupare spår i staden.
– Dom spelade helt enkelt för svår musik så ingen kunde spela som dom helt enkelt, säger David.
Så ni har ingen kontakt med ”äldre” Uppsalamusiker?
– Nej, det kan jag inte säga att vi har och i dom flesta fallen finns dom överhuvudtaget inte kvar i stan.
Vi pratar om Bengt Bengtsson och vi skrattar åt berättelser om Mördartomater och dåliga science-fictionfilmer. Och vad upptäcker jag om inte att nästan hela N-Liners och åtminstone halva Satin är SF-fantaster.
Stockholmståget väntar. Jag greppar min orgel och åbäket brakar givetvis ihop mitt på golvet i restaurangen. Sådan är inte teknikens värld i ”Star Trek” och ”Kriget bortom stjärnorna”.
Svart, Stain och N-Liners. Vill dom bara kommer ni att få höra åtskilligt mer om dom här tre grupperna. Ingen av dom har ett färdigt sound. Men samtliga är på väg mot något dom behöver bara lite tid och den tiden behöver inte bli lång…
Lars Nylin Foto: Hatte Schlager Nr 9 (30 jan –81)
(Caught In An) Endless Night… (Foto: Jan Sandred)
Uppsala – 1979-1980
Medlemmar:
Anders Nyborg: Sång
Mosse: Bas
Petter Eklund: Gitarr, bas
Patrik Bucht: Trummor
Kaj Eriksson: Trummor
Nicke: gitarr.
Porix: Gitarr
Historik:
Endless Night omsatte ett smärre antal medlemmar. Initialt bestod gruppen av basisten Mosse samt sångaren Anders som också hade gjort Sveriges första punkfanzine ”Go Punk” senare omdöpt till Scratch. Vid sidan om Endless Night återfanns Mosse också i kaosbandet The Riots, men hamnade med tiden i mer popiga (The) Stain och ännu senare i Webstrarna.
Namnet började som ett av flera påhittade band i fanzinet ’Who’s A Punk’ 1978 utförd av Bengt Bengtsson och Mosse (från fanzinet Go Punk). Det ”riktiga” bandet bildades istället året därpå – 1979 och repade mestadels sporadiskt under 1979-1980 då medlemmarna enligt egen utsago var mer intresserade av ’gula fikan’ på Snärkes än musikerkarriären…
Ett annat bekant namn från just Webstrarna – Petter Eklund var Endless Nights ene gitarrist men också (ibland) gruppens basist. Petter var samtidigt låtskrivare, gitarrist samt drivande kraft i gruppen N-Liners. När N-Liners upplöstes våren –81 gick Petter med i Svart som hade ombildats sommaren samma år. Han använde för övrig aldrig gitarrfordral.
Petters gitarrkompanjon var ingen mindre än Nicke – Uppsalas främste punkare som kände alla punks inte bara i Sverige utan i hela världen, och ordnade därför alltid in medlemmarna gratis och backstage överallt (Clash, SLF, Hanoi Rocks, Johnny Thunders, you name it…). Nicke hamnade så småningom i ’The Sleep’ tillsammans med Sören från Rävjunk.
Klippan i bandet – trummisen Buchten var, vildare än Iggy Pop, halsade litervis med Beyaz samt doktorerade lite senare i egyptologi. Han trummade dessutom med kollegerna i Svart.
Andra medlemmar som passerade genom Endless Night var gruppens egen Chris Spedding på metallgura – Porix. Han liksom Staingitarristen Tom fanns med i bandet under några Paradorfyllda repningar. Även Kaj Eriksson från samma band, Stain, fanns med på trummor under en period.
Precis som Stockholmskollegorna i The Ass var stilen väldigt viktig, vid sidan av festandet, för Endless Night. Man satsade på svart läder och modsskjortor i svart/vitt modell Gene Vincent korsat med Generation X c.a ’78.
Endless Night spelade två (bejublade) konserter. Dels avslutning/flyttkalas på Musikforum i Uppsala i maj 1980 inför 800 personer i publiken då bestod bandet av Anders, Nicke, Mosse och Buckten. Man spelade 6 låtar som finns bevarade på band. Dels en konsert på Musikforum/Barowiak 1980.
Låtar: Inga vänner (’inga vänner, lever i misär’) – Boxcar (‘and at the moment when the light came, eveything was gone…’) – Endless Night (‘i’m caught in an endless night’) – Pan-Am Skyscraper Massacre (’rotor blades like razor blades’) – Blitzgates (’long ago we were fronting the blitzgates’) – Dawn Of The Dark (‘out on the edge in total malediction’)
Covers: Chinese Rocks (Heartbreakers) – Young Girls (Rich Kids) – Suffragette City (Bowie)
Diskografi:
En kassett med några låtar från replokalen har nu återfunnits längst ned i skrivbordslådan Se bifogad bild. Skivnummer…? Moahaha…
The Riots
Uppsala 1978-1979
Medlemmar:
Bengt Bengtsson: Sång, gitarr
Jan Sandred: Bas
Erik Eklund: Gitarr
Tommy Jansson: Trummor
Historik:
Bengt Bengtsson hamnade i punksvängen mest av en slump. I sällskap med Erik Eklund, redaktör för fanzinet Go Punk (senare Scratch) skrev han 1977-78 brev till andra fanzines med fantasifulla bandpresentationer av olika icke-existerande uppsalienska punkband. Eriks fanzinekollegor svalde det mesta och Sveriges fanzines flödade av artiklar om den tydligen mycket livaktiga punkscenen i Uppsala. När så Punk Magazine i Stockholm bokade in ett av dessa fejkband till en punkgala på Jarlateatern såg sig de båda bluffmakarna nödgade att starta The Riots.
Någon spelning på denna kaotiska gatecracher-tillställning hösten 1978 blev det inte, men de fortsatte och spelade såväl i Vaxholm som på ett antal ställen i Uppsala. Bandet upplöstes sommaren 1979 (men hade reunionspelningar 1986, 1988 och 1982) efter The Riots startade Bengt Automania.
Från boken Ny Våg
Låtar: Moskva, Robert är död, Vi ska märka dig ditt svin, Bror Björn har en brunn här ute
Inspelningar: Live Uppsala Musikforum 781201
Här hittar du spelningen.
Vi presenterar Uppsala-bandet THE RIOTS
Det har börjat hända en massa saker inom rocklivet i Uppsala, om vi nu ska tro allt vi läser. Det var visst nån som sjöng ”don´t belive what you read”. En grupp som finns nu i alla fall är THE RIOTS.
Dom är: Bengt Bengtsson – bas
Johnny Bass – sång, sax
Lars Låghalt – trummor
Murder Hawkins – gitarr, sång
På vissa konserter medverkar även Gunnar Ahlgren på piano & gitarr, men någon permanent medlem är han inte.
– Vi bildades i augusti –77 av mig (Bengt), Murder och Peter Forsberg på trummor. Då kallade vi oss Belsen Boys och spelade på vissa ungdomsgårdar. P-O Steneryd kom till gruppen i oktober och då bytte vi I dec –77 var det meningen att gruppen skulle spela in en singel första gången men Peter Forsberg nitade en studioarbetare, varpå dom slängdes ut därifrån. Peter sparkades och in kom en polare, Lars Låghalt på trummor.
Men i deras framtidsplaner finns först och främst att spela vidare och få spelningar, och att spela in en EP. Dom har haft en del spelningar och en del har slutat i kaos. På en Folkets Husspelning slutade det med muck med publiken och trumpinnekastning.
– Vi var även förband till Motvind för stor publik och har lirat på en del ungdomsgårdar, musikforum, anarkistmöte och ett snart historiskt haschparty i en rivningskåk i U-a. Där stormade ”publiken” scenen efter fem låtar eftersom dom trodde ”Deathsentenced” var antikommunistisk.
The Riots sjunger nu mestadels på svenska, men har kvar en del covers av b.la Dylan, Bowie och Lou Reed,… Jag har fått en kassett av gruppen och det låter faktiskt inte så dåligt efter några lyssningar. Det är inte punkmusik dom spelar! En del låter som punk, annat som blues och cirkusmusik. Det är till stor del gitarristen som får det att låta som det gör. Han kör med härliga och snärtiga solon. En skön lirare!
I ”Valborgskväll” låter det nästan som country och svensktopp! Den låten handlar om en restaurang i stan. I ”Death..” låter dom plötsligt som The Lurkers och i ”Tage Erlander” e de blues. Och nog fan lirar dom reagge också, ”Säporeaggae” heter den och ni har nog hör den med Sigge Furst. Det är en uppföljning på låten ”Valfrid”, där handlingen är om kärnkraften och Valfrid Paulsson generaldirektör för naturvårdsverket. ”Dom planerar och du hänger på / för tillväxten måste det gå / alla riskerna snackar dom bort / upp på högre lön snart.”
Klagar på att dom skänker skattepengar till Asea för att bygga kärnkraftsverk som läggs ner. Dom följer sen upp den låten med ”Säporeagge” som dom då säger till:
”Utbyggnaden av kärnkraft kommer att föra med sig en kraftig skyddsapparat för att hindra dom här k-verken från sabotage. Mer poliser, hemliga poliser.”
Man ska sen skratta med i refrängen!
”Tage Erlander” heter en annan bra låt med gruppen, som jag visst nämnde. Den handlar alltså om en kille som alla känner till, antar jag, och han var ju Säpos grundare. Där härmas Erlander alldeles förträffligt.
Tack vare att gruppen har en saxofon med låter det fylligare och han spelar bra också. Det har Skabb också bevisat att ljudet och musiken kan bli mycket bättre med en sax. Och det märks framför allt i låten ”E ni så bra”.
Texterna är bra med gruppen, jävligt bra. En av de låtar de lyckas bäst med är Lou Reeds gamla klassiker ”Waiting for my man” som nu helt riktigt heter ”Jag väntar på min man”. Jag lämnar texten här, så får ni tolka sönder den och tycka vad ni vill.
”Jag väntar på min man”
Jag väntar på min man med 100 miljarder i min hand
Uti Harpsund, ner till fem-sjuk och smutsig och längtar hem,
Jag väntar på min man
Här kommer Olle (Palme) han är ung och pigg
Han mår fint med sin fin-fina rygg
Han är tidig han är arbetsvill
Du måste lära dig vara hård som sten
Jag väntar på min man
Två hela whisky och en flaska rom,
men vem är det då som ramlar av
Har han grejerna som smakar så skönt?
Nej nu är det dags att dra sparad mellanöl
Jag väntar på min man
Heja Volvo och gå på, 200 miljoner ska ni få
går präktigt, ni går riktigt bra
Så säg bara till om det är nåt mer ni vill ha
Jag väntar på min man… Jag väntar på min man…
Dom har i motsats till Five Years lyckats få till lite mer vettiga och utvecklade texter.
Texterna är samhällsfientliga och mycket handlar om kärnkraft och de olika partierna.
The Riots verkar vara en sån grupp som går hem live, bra kontakt med publiken, bra texter, humor, allsång och omväxlande musik! Har ni chansen att se dom, så gör det. Hoppas dom släpper en platta fort, den kommer att sälja om dom låter som på kassetten! ÖS PÅ GRABBAR!!
Who´s a punk Nr 10 Text: Janne Nilsson
också namn till The Riots.
P-O slutade sen i feb –78 och Johnny kom med. Då hade gruppen planer på en singel ”Deathsentenced”, men gruppen hade uselt med pengar.
]]>
Tripple Cripple
Uppsala 1980- 1982 (Foto: Pär Fredin)
Medlemmar:
Tomas Foucard: Gitarr
Bengt Bengtsson: Bas
Daniel Werkmäster: Sång
Historik:
Tripple Cripples publikfriande knep var avslutningen med sångaren Daniel Werkmästers strippande till ”Always look on the bright side of life”. Det hjälpte dock inte; aldrig någonsin gick bandet vidare från någon av de talangjakter de störde friden med i såväl Uppsala som Stockholm 1980-1982.
Kärnan i bandet var ovan nämnda Daniel, gitarristen Tomas Foucard och basisten Bengt Bengtsson (tidigare The Riots och Automania). Stilen var allmänt ironisk och deras egenproducerade sexapårs-EP ”Tripple Cripple rensar stan” är ett sammelsurium av olika stilar, från punkiga ”Born to fuck” och ”Funbo city rockers” till hårdrock, jazz och modspop- Skivan gavs ut våren 1981 i samband med att bandet gick ut gymnasiet på Lundellska skolan i Uppsala. Vid sidan av talangjaktscrashandet hade de en del andra spelningar i hemstaden.
Tripple Cripple lockades med på Örebrosamlingen ”Svenska Tonårsgrupper Vol 3” och spelade med hjälp av Petter Eklund och Jan Sandred (båda N-Liners) in The Sweet-pastischen ”Ung & grym”. Även på den egna skivan lät de inlånade musiker dra det musikaliska lasset.
De fick dessutom långt senare äran att pryda omslaget på den utländska bootlegsamlingen ”Powerpearls vol 10”. Där medverkar de med ”Baby, I don´t mind”.
Bandet återförenades för en konsert 1985 (utan sångaren Werkmäster), men har annars gått skilda vägar. Foucard i grupper som Having Fun och Shortcuts, medan Bengtsson på nittiotalet återförenades med förre The Riots-broderna Erik Eklund i Par I Treor och Uppsala Rockband.
Från boken Ny Våg
Diskografi:
EP: Funbo City Rockers – High heels and leather – Pengarna eller trosorna – Born to fuck – Baby I don´t mind – Adjö (Quasimodo 0001 -81)
Samling LP: Svenska Tonårsgrupper vol 3: Ung & grym (Konkurens KONK 002 -81)
Samling LP: Powerpearls vol 10: Baby I don´t mind (Bootleg)
Rävjunk
Uppsala 1977-1982 (Foto: Pär Fredin, Martin Hydén mfl)
Medlemmar:
Sören ”Gilberth” Andersson: Sång
Christer ”Väghyveln” Lindahl: Gitarr
Lars ”Vincent” Wallin: Bas
Peter ”Farbror E” Ericsson: Trummor
Kenneth Sylwan: Munspel
Henrik Lind: Gitarr
Mange: Gitarr
Micke Olsson: Bas
Hans Lundin: Keybords
Historik:
Rävjunk är kanske mest kända för sin uppgörelse med moderatledaren Gösta Bohman på singeln ”Bohman, Bohman”, vilken bannlystes av Sveriges Radio och inte fick spelas i etern. ”Gösta Bohman du är ett fä / Gösta Bohman stick åt helvete” är ett av många fina rim i den texten.
Grunden till bandet hade hållit på sedan början av 70-talet. Tidigare hade de konserterat sporadiskt på främst olika folkfester under namn som till exempel Libbet Sväller, med anarkistisk och utflippad rock av Gudibrallans typ. 1977 kom punken, bandet bytte namn till Rävjunk och fick starkare fokusering på snabb, tung rock i tidens anda.
Samma höst kom debut-LP:n som återspeglar detta brytningsskede i bandet. Å ena sidan fanns här punkiga livefavoriter som ”Hey little girl” och ”Jag e så skitig, jag e så paj” men också blues och på b-sidan tre långa instrumentala låtar. Skivan är numer ett eftersökt samlarobjekt och har till och med getts ut som bootleg i Spanien.
De följande åren var det också new wave-rock som gällde. Bandet hade en karismatisk sångare i Sören Andersson och kompet var också högst kompetent. Medlemmarna växlande under åren, men den trogna kärnan i övrigt utgjordes av Christer Lindahl (gitarr), Lars Wallin (bas) och Peter Ericsson (trummor). Runt hela landet var Rävjunk en uppskattad liveattraktion på rockklubbar, festivaler och fängelser.
Efter succén med ”Bohman, Bohman” följde en femlåtars-EP samt singeln ”Ensam på scen” och de medverkade på Uppsalasamlingen ”018/Tio Grupper” med ”Slå tillbaka”. 1981 upplöstes gruppen men de har gjort flera återföreningar. I samband med den första 1982 gav Rävjunk åter ut ”Bohman, Bohman”, nu som EP.
Efter Rävjunks splittring fortsatte Söern Andersson i grupper som Kings of Speed, Scandinavian Leathermen och framförallt The Sleep, som 1985 gav ut LP:n ”Win or lose”-
1978 spelade Sören tillsammans med några vänner in singeln ”Avgaser” / ”En spark i fejan” under namnet Endless Night. Det var meningen att den skulle ges ut av MNW, men den förblev outgiven.
Låtar:
Diskografi:
Singel: Bohman, Bohman – All along the watchtower (Sub SUB Z-100 -79)
EP: De utslagnas café – Storstad – Roland Agius se ut över stan – Så skitig, så paj – Skjut Jultomten nu (Sub SUB Z-102 -79)
Singel: Ensam på scen – Maktens torn (Sub SUB Z-103 -80)
EP: Bohman, Bohman – Tomten – Midnatts-sommardröm – Slå tillbaka (Puka PUKA1 -82)
LP: Uppsala Stadshotell Brinner (Rävjunk JJ JJ 27 -77)
Samling LP: 018/Tio Grupper: Slå tillbaka (Svenska Love SLLP 07 -80)
CD: Uppsala Stadshotell Brinner (PUKA 2002)
CD: Never Played (PUKA 2002)
CD: The Rävjunk Collage (PUKA 2002)
CD: The Freaky Guitar Album (PUKA 2002)
CD: Uppsala Stadshotell Brinner 30th Anniversary Remaster 2cd (Transubstans Records – TRANS029 -07)
Uppsala brinner ! The Rävjunk Story
Att det fanns punkiga band innan ens punken existerade som företeelse är kanske inte något som är nytt för den pensionerade läsekretsen av Punktjafs. De flesta nickar igenkännande till namn som Stooges, Velvet Underground, Dictators, New York Dolls mfl. Men vad fanns i proggiga svedala? Eskilstuna hade sitt Inferno, Henrik Venant i Lund sitt Justine. Och i Uppsala huserade ett gäng gossar som senare skulle komma att bli Rävjunk. De gick under det vackra och sensuella namnet. Libbet Sväller. Christer ”Väghyveln” Lindahl berättar här bandets brokiga historia.
Libbet Sväller
En eftermiddag i början på 70-talet svängde en taxi upp på Banérgatan i Uppsala och ut hoppade Peter ”Farbror E” och ”Vincent” Wallin med ett trumset och en elbas. Nu skulle de minsann spräcka både trumhinnor och de flesta tonarter. Låtmaterialet bestod av Creams ”Sunshine of your love” och Hendrixs ”Machingun”, fast utan sång och som sagt tonarter. Trots att vi bara körde med 10 Watts förstärkare, ringde någon granne tämligen omgående på dörren men det hörde ju inte vi. Ett par timmar senare kom min farsa hem efter jobbet och upptäckte en hop med arga grannar livligt diskuterande utanför dörren. Det blev första och sista repet där, men nu var bollen i rullning. Vi fick tillgång till aulan på skolan. Nu hade vi också skaffat riktiga grejer så gardinerna fladdrade när volymen drogs upp. Vi hade börjat kalla oss för Libbet Sväller, inspirerade av Fläsket Brinner.
Klubben
Klubben var ett Allaktivitetshus med ”Gamla Bro” och ”Fyran” i Stockholm som förebild. Där pågick olika verksamheter som drejning, vävning, måleri och annan konst. Dessutom hade ”Gud i Brallan” ett madrasserat rum som replokal. Vi fick flytta över grejerna dit och nu blev trivselnivån jävligt – hög bildligt talat.. Allting övervakades av en snubbe som hette Harald, som bodde där och var nån slags portvakt. Han var mest känd för att lira Stones ”Satisfaction” på hemmagjord ensträngad bas. Verksamheten drogs runt genom studieverksamhetsbidrag. En dag kom Kommunens kontrollanter dit och inspekterade. De blev mäkta imponerade av vad de såg, men när de undrade vad det var för lustiga lergrejer (chillumpipor) som hängde på tork, mumlade vi lite undvikande till svar.
En stor fördel med Klubben var att det låg mitt inne i centrala Uppsala, bara ett stenkast från Järnvägsstation och många var banden som övernattade där på sina spelningar i stan. Ryktet gick att på Klubben var det alltid högt i tak. Ja, faktiskt så högt att vi hade byggt övervåningar i alla rum. Dessa var inredda med kuddar, madrasser och dynor som kom väl till pass när gäster behövde sova över… eller bedriva annan liggande verksamhet. För sistnämnda aktivitet fanns även sinnrikt dolda lönnrum inrättade. Vi hade t ex dragit upp en heltäckande vägg i bortre delen av reprummet och slagit upp en ingång till detta nya rum från en intilliggande garderob. Detta lilla krypin kom ofta till angenäm användning under de stora partyn som regelbundet hölls på Klubben.
Många var säkerligen damerna som plötsligt mitt under festlarmet, förvånade fann sig vara på tu man hand i ett lugnt och avskilt ”mysrum” med dämpad belysning. Förvånade torde även deras sällskap blivit som då och då passerade utanför garderoben, ropande efter kompisen som tillsynes verkade ha ”gått upp i rök”.
Andra band valde att inkvartera sig uppe på den av brandmyndigheterna tillbommade vinden. Men däruppe hade även kvarterets samtliga katter sin bekvämlighetsinrättning så med tiden var det bara de skitigaste banden som höll till där. Vid ett tillfälle fick vi rycka in och sätta en brud på Haralds transa, inlindad i en filt, och köra henne till badhuset medan kläderna kördes till tvättomaten. Hennes tacksamhet över detta visade hon i alla fall med önskvärd tydlighet, men sen åkte någon till slut och löste ut kläderna.
Earl Grey med polisen
Vid ett tillfälle kom, av någon outgrundlig anledning, även Torsten Falck, chef på Krimroteln dit på oväntat besök (han hade säkert hört att det fanns musicerande ungdomar, vilket vi alla vet är ett fall för polisen). En flyktig bekant till någon dök plötsligt upp med sina ”grejer” som han tänkte visa, men hejdade sig i sista stund då han såg vårat celebra besök. Han fann sig snabbt och lämnade rummet med intentionen att återkomma med en kopp te till oss var.
Sedan blev det tedax. Alla drack och tyckte att det smakade jävligt gott. Polarn hade naturligtvis blandat i sina ”grejer” i teet och det var en märkbart fnittrig Torsten som sedermera lämnade Klubbens lokaler.
Haralds Musikfabrik
Tidigare nämnda Harald hade utökat sin repertoar med en ylande larmsiren och hade ju sin gamla sotiga Beckströmmare där i vår replokal. Han ville hemskt gärna starta ett band så han frågade oss. Klart som fan att Harald fick vara med, fast mot löftet att inte dra igång sirenen i varje låt.
Haralds spelteknik medförde att Beckströmmaren regelbundet kraschade i golvet men klarade otroligt nog alltid fallet. Han sa att det berodde på att han ersatt säkringarna med 5″spik. Vi bildade alltså bandet ”Haralds Musikfabrik” och gav oss genast iväg ut på folkfeststurne -75 .
Måste bara i detta sammanhang berätta om Haralds legendariska framträdande på Skarpnäcks flygfält. (Dock inte som pilot kan tilläggas)
Som vanligt anlände vi till spelplatsen i en gammal rävfärgad telebuss, som vi lånat av Broby-Kalle.
Till Haralds obeskrivliga glädje upptäckte han att PA:t (ljudanläggningen) var på hela 1000W. Han riggade upp ett par mickar till Bäckströmmarn och vred upp volymen till max. Så mitt under festen dyker plötsligt The Pranksters (från USA) upp i sina regnbågsfärgade Kalle Anka bussar. De ställde upp stora dunkar med syraspetsad juice på ett bord. Så det tog inte lång stund förrann flera hundra festdeltagare gick omkring med en plastmugg i handen och STIRRADE storögt.
Harald hade nu fått igång sirenen och vräkte på så det lät som minst åttio JUMBOJÄTTAR på en gång. På grund av detta hörde ingen (vare sig Harald eller publiken) polishelikoptern som just flugit in över området och stod nu och hovrade 3 meter ovanför scen.
Alla trodde naturligtvis att den ljudlösa helikoptern bara var en ”hallis”.
Alla..utom Harald, som riktade guran mot den och klickade fram o tillbaka med on/off knappen och fick på så sätt till ett smattrande luftartilleri som fick oss andra att stirra ännu mer storögt.
Snutarna landade och meddelade att grannarna i närmaste bostadsområde TRE km bort hade ringt och klagat på ljudnivån (och då bodde de ändå vid ett flygfält). Harald stängde av sirenen och vi fick lova att dra ner volymen till första strecket för att få fortsätta. Men Pranksters var överlyckliga. De hade haft sorg i sinnet ända sedan den 17:e september 1970 då Jimpan hade kolat. Nu hade de fått en ny guru i Harald.
The Rävjunk
Med tiden avvecklades klubbenaktiviteterna och replokalen flyttades ner på gården och in i tvättstugan. Under samma tid försvann en del folk åt olika håll medan andra kom till istället. Gilbert, Lindh och Sylwan etablerade sig på sång, gitarr och munspel. Och nu hade vi också definitivt tagit namnet RÄVJUNK. Vi satt i fikarummet och funderade när plötsligt en kille for upp, spottade ut kaffet i slasken och sa -Fy faan vilket kaffe det smakar rävjunk! Tja, varför inte tyckte vi och saken var klar. I takt med att repertoaren utökades hade vi nu även spelningar på ställen som Rackis, Musikforum och diverse alternativfestivaler.
Dessutom så spelade vi en hel del på kåken också. Minns speciellt damerna på Hinsan som såg rätt nöjda ut efter att ha förtärt ”Kakan” Sylwans specialgröna socker- kakor till fikat.
På Norrtäljeanstalten var det inga som helst problem för plitarna att fösa in klientelet efter vår utomhusspelning där. Arrangören hade visst kombinerat giget med en allmän rökpaus på gården.
Kuppen mot Tvättstugan
En dag bröt en (förvisso okultiverad) dumtjyv sig in genom väggen i replokalen och snodde rubbet. Och det hände precis två veckor före ett inbokat gig på fängelset i Uppsala. Det tog ju hus i helsike så klart och bara några dagar senare uppfylldes förstasidan i UNT av ett pressmedelande från Fångrådet, där varenda sate i stan uppmanades att genast gola ner dumtjyven och till varje pris se till att grejerna återställdes.
Mycket riktigt, det dröjde inte länge innan en anonym röst i telefonen berättade för oss var grejerna fanns. Efter lite turer hit och dit hittade vi till slut grejerna under en trappa i en av stans cykelverkstäder. Det gjorde även Tottes polare som nu ville konfiskera grejerna som bevismaterial men som lyckligtvis snabbt kom underfund med att det kanske inte var så bra. Istället dök Totte senare upp med sin assistent i tvättstugan och letade fingeravtryck på gitarrfodral mm. De envisades med att fråga oss en massa om vilka det var som hade tagit grejerna och så, precis som om vi skulle kunna veta det ? Det slutade ju lyckligt trots allt och spelningen på kåken veckan därpå blev också ovanligt uppskattad.
Märklig historia i varje fall och ingen fjäder i hatten för Totte blev det den gången heller. Beträffande kulturtjuven lär han visst ha fått en stor tennismun av någon ung hetsporre för sin insats men det kan ju också bara varit ett rykte som gick.
Uppsala Stadshotell Brinner
I November 1977 släppte vi vår första skiva, en LP som fick namnet ”Uppsala Stadshotell Brinner”. Namnet kom väl sig av att vi var lite influerade av The Clash och deras låt ”London Brinner” men också förbannade för att det fina Stadshotellet i staden gått i graven som så många andra fina kulturbyggnader i Uppsala under 70 -talets rivningshysteri.
Bohman Bohman
1979 gav vi ut singeln ”Bohman Bohman” med covern ”All a long the Watchtower” på baksidan. Skivan fick ganska bra recensioner, t o m av moderattidningar som insåg att texten inte kunde tas på allt för stort allvar. Det insåg dock inte Sveriges Radio som bannlyste låten (fällde låten i granskningsnämnden) och placerade den i samma fack som Kriminella Gitarrers låt ”Knugens Kuk”, som inte heller fick spelas i radio/tv.
Vad hände sen!
Efter Lp:n och Singeln följde i rask takt ”Ep med Rävjunk”, EP med bl a ”Bohman” och ”Tomten” live, samt singeln ”Ensam på scen” med ”Maktens Torn” på baksidan. Sedan gick det som det gick, folk flyttade och Klubben med Tvättstuga revs för att ge plats för ett Servicehus och Rävjunk upplöstes i början av 80-talet.
Några år senare föll tyvärr Harald från Finlandsbåten och drunknade sorgligt nog. En så hygglig och rak människa får man leta länge efter.
Men vad hände med ”Totte Kriminalpolis” ?
Jo, det gick ett rykte om att han torskade på en illegal spelhåla och degraderades till patrullerande gatupolis. Sist jag såg honom var som ordningspolis på en bandyfinal. Han såg inte särkilt munter ut när hela klacken på bortre kortsidan skanderade ”-Torsten Torsten. Vart tog du vägen”
Rävjunk återförenades efter tio år för ett re-union gig på Barrowiak (f d Musikforum). Janne och Mange ersatte Wincent och Lindh, som var dock försvunna.
Det var en tvådagars fest med många band, bl a ”Samla Mammas Manna”, Di Leva och divan ”Orup”. Ja, han stilade sig på backstage genom att beställa in mängder med shoots som han istället för dricka eller bjuda på, slängde rätt in i buskarna (f ö samma buskar som han sedemera själv fick stifta närmare bekantskap med). Men allt är förlåtet nu.
I fjol (Nov-2001) spelade vi igen på nyöppnade stället Crossroad i Uppsala.
Det var nämligen födelseparty där för Uffe som tillsammans med sina bröder tidigare drev Rackispuben och numera alltså öppnat Crossroad. Så bli inte förvånade om vi snart dyker upp igen någonstans i något sammanhang. …Just nu fingrar vi faktiskt på låset till en ny replokal.
Så kolla vår websida för det senaste om RÄVJUNK.
Recension ”Musikforum 1977”
…Men så drog Rävjunk igång sitt länge efterlängtade program. Man startade redan från början på högsta växel med rocklåtar som ”Gösta Bohman”, ”Jag e´så skitig, jag e´så paj”, ”Nu vill jag va din hund” och den omdiskuterade reggaen ”Legalize it”. Sångaren Sören Andersson var i absolut toppform och även publiken var med på noterna. Kort sagt var det riktigt toppstämning, ända tills vasse gitarristen Christer Lindahls E-sträng på gitarren gick av.
Efter detta missöde blev det paus med diverse turer fram och tillbaks för att fixa ny sträng, men till slut rusade Hasse Wahlund ner i replokalen och hämtade sin gitarr som Christer fick låna. Vid det laget var nog hela 200 pers i lokalen, inte illa för två relativt okända grupper.
Efter tre succé-artade extranummer hade RÄVJUNK gjort sitt och man kunde gå hem nöjd efter ett av de finaste arrangemang Musikforum någonsin ordnat.
Bengt Bengtsson
”Uppsala Stadshotell Brinner”
Rävjunk, som spelade på MF 10 mars och presenterades i nr 12/77, har nu äntligen fått ut sin LP vilken de lyckats bra med, enligt min åsikt.
Ljudet är, trots att skivan ej är inspelad i studio, bra och låtmaterialet håller också det god klass. Musiken är även varierad med det mesta från rock till >lugn instrumentalmusik varför den borde tilltala de flesta smakriktningarna. Sid 1 innehåller till större delen rock, bäst är Sören Anderssons järnråa ”Hey little girl” samt Christer Lindahls ösiga ”Jag e´så skitig, jag e´så paj”. Även avslutningslåten, bluesen ”Säg mig Andersson” där gästartisten Kenneth Sylwan gör fint ifrån sig på munspel.>Sid 2 är helt instrumental. Inleder gör stämningsfulla ”Nåsten”,därefter följer den sidans bästa låt ”Snöspår del 1-3” där ett akustiskt intro inleder, sedan följer ett snabbt crescendo vilket uppföljs av en snabb flytande avslutning. Sista låten är 10 minuter långa elektriska ragan ”Vi ses (vid Taj Mahal)” där enbart Peter Ericsson och Vilhelm Wallin deltar. Sammanfattningsvis en lyckad Lp alltså, men några negativa drag finns ändå. De två instrumentala låtarna på första sidan tycker jag inte håller måttet riktigt. De är lite för enformiga och för mycket malande på samma tema. Texterna är väl inte heller direkt nåt att hurra för, men så allvarligt menade är de väl inte. Hur som helst är RÄVJUNK Uppsalas bästa rockband, än så länge…
Ett lyckat köp är skivan ialla fall. Bara 25 kulor på Musikbolaget, det ni!
Bengt Bengtsson
Svart
Uppsala 1980-1982 (Foto: Pär Fredin)
Medlemmar:
Caiza Almèn: Sång
Jan Svenugson: Gitarr
Henrik Flygare: Bas
Patrik Bucht: Trummor
Historik:
Svart bildades av sångerskan Caiza Almèn (som medverkade på Uppsalasamlingen ”018/Tio grupper”) och gitarristen Jan Svenugson (tidigare Lepra), med Siouxsie & the Banshees som tydliga förebilder. Stranded Records nappade på deras demo och gav hösten 1980 ut debut-ep:n ”Sår”, som blev veckans singel i musiktidskriften Schlager. Sättningen kompletterades med Henrik Flygare på bas och Patrik Bucht, vars yxiga hårdrockstrummande dock inte ansågs platsa på skivan. Istället fick Peter Ericsson från Rävjunk vara stand-in. Även originalbasisten Erik Eklund (The Stain, Webstrarna) fick rycka in och spela sina idiosynkratiska basgångar på två av skivans låtar.
Stranded var intresserade av en fortsättning. LP:n ”Gryning” blev dock en ganska avslagen historia på vilken Svart reducerats till en tvåmannasättning, där Caiza och Jan ensamma malde dystra låtar i sällskap med en trummaskin.
För att lätta upp det hela kallade man in Christer Hellman från Lustans Lakejer för att lägga på levande trummor samt Ola Jameson och N-Liners gitarrist Petter Eklund för att göra andra pålägg. De sistnämnda framträdde bland annat på LP:ns enda förhållandevis glättiga spår. ”Stunden på bron”- den enda gången man egentligen fick känslan att av det var ett levande band som stod för musiken. Denna sättning gav mersmak och de började repa som fyrmannaband. De framträdde på en gala i Stockholm och började 1982 spela in enuppföljare producerad av Billy G-Son. Men allt rann ut i sanden; Jan Svenungson sadlade om och blev konstnär på heltid, Caiza slutade sjunga, medan Petter och Ola fortsatte ihop med det somskulle utvecklas till Webstrarna. Svart hade också med låten ”X” på samlingen ”Heartwork Live Klubb 2000”, utgiven på Heartwork Records som också var intresserade av gruppen. Ur boken – Ny Våg
Låtar:
Diskografi:
EP: Sår (Stranded Records REK 005 -80)
Samling LP: 018/Tio grupper –
Samling MP: Heartwork Live Klubb 2000 – (Heartwork Records HWMP 04 -81)
LP: Gryning (Stranded Records EKO 104 -81)
Övriga inspelningar:
Demo, Live, Demo 82.
Dr Krall
Första gången jag hörde Svart, var på en demotejp som de hade skickats hem till en viss skivbolagsdirektör. Första intrycket var: ”Fan vilken bra sångerska och vilken fräck bas!” På något sätt påminde de om Kabinett Död, och det är ju inte fy skam. Likheterna med Kabinett Död är väl numera obefintliga. Ett par veckor senare damp det ner ett brev från en av medlemmarna i Svart – Jan Svenungsson. Han tyckte det var kul att jag hade nämnt Svart i Dr Krall, och så skickade han några texter. Ytterligare några veckor senare fick jag en livekassett med gruppen plus deras EP. Vi började tala så smått om att de kanske skulle komma ner och spela på Dr Kralls och TCP´s gala på Dad´s Dancehall, och så blev det.
Historien om Svart börjar i februari 1980. Jan Svenungsson var då basist i Uppsalabandet Lepra, samt fanatisk Siouxie & the Banshees-diggare.
Jan fick plötsligt för mig att han skulle skaffa nya vänner, och skickade ett mystiskt vykort utan avsändare till en tjej, som han hade träffat någon gång på Uppsala musikforum. Redan samma dag som hon fick kortet listade hon ut vem som hade skrivit det och besökte densamme. Tjejen som hette Caiza Almén hade även hon lyssnat på Siouxie & the Banshes, och blev mycket entusiastisk över idén att bli sångerska i Lepra.
Caiza hade för övrigt samma vinter repat med ett tjejband i Knivsta. Båda snackade om möjligheten om att bilda ett nytt band. I början av mars –80, så började de besöka Uppsala Musikförenings (en sammanslutning av N-Liners, Stain och Lepra) replokaler. Caiza sjöng och Janne försökte spela gitarr vilket inte var det allra lättaste om man aldrig lärt sig hantera instrumentet. Det första som man gav sig på var låten ”Mirage” från Banshees första LP. I månadsskiftet april-maj, var Lepra tvungna till att lämna återbud till tre spelningar. Cazia och Jan fick då idén att bilda ett nytt band och ta de tre spelningarna som Lepra varit tvungna att säga återbud till. Man behövde dock en trummis och en basist. Mosse Eklund, som spelar bas i the Stain, kunde tänka sig att vara med på de tre spelningarna, men sen inget mer. På trummor hittade man Peter Bucht, som egentligen spelar gitarr, som nu istället ombads att sköta om det mesta elementära rytmhållandet. Efter ett litet sommaruppehåll spelades det in en demotejp, även den med Mosse på bas. Eftersom Buchten var borta, så hoppade Peter Eriksson från Rävjunk in på trummor. Demotejpen skickades runt till diverse bolag, Och det blev Stranded Rekords som först hörde av sig. Eftersom Mosses basspel bara var temporärt, så fick man se sig om efter en ny basist, och ersättare. Så återvände Buchten hem igen, och ville vara med. Visserligen hade man vant sig vid Peters trumspel, men man beslöt att ge Buchten förnyat förtroende. Han bedömdes dock för osäker för att få medverka på skivinspelningen. Det tål att upprepas att Janne alltså bara spelat gitarr sedan i slutet av april –80 och Buchten trummor sedan maj. Dessutom har de åldern på sin sida. Janne är 19, Caiza 17, Buchten 17 och Flygare 16.
Del ett av Intervjun
– Är det något speciellt som ni lagt märke till här nere i Malmö?
Caiza: Här nere gillar de ångest. Det gör de inte i Stockholm eller Uppsala.
Jan: Nej, men allvarligt talat så tycker jag att det verkar bättre här nere på något sätt. Den konserten som var igår (på Dad´s Dancehall. Spelade Svart, Blago Bung, Bostonvärk, Kabinett Död, TT-Reuter och Pink Champagne) kan jag knappats tänka mig hade arrangerats i Uppsala. Då hade det varit sämre. Här nere finns det fler udda band. Tycker jag det verkar som. Sen blev jag verkligen imponerad av publiken. Att de verkligen koncentrerade sig och brydd sig om vad som hände när t.ex. Kabinett Död spelade.
Groupie: Det är mer hårdrock och ”öset” i Stockholm och Uppsala
Caiza: I Uppsala är de vana vid antingen ”hårt, hårt, hårt” eller ” ”glad, glad, glad”
Jan: Ja, popkomplexen är större däruppe. Om Kabinett Död skulle spela i Uppsala, då är jag tveksam till publikreaktionen. Jag tror nästan att folk hade gått. Det finns inget liknande som de i Uppsala. Och knappast några sådana där synthesizer-lirare heller. I alla fall inga som gör något vettigt.
– Plattan?
Jan: Den var det huvudsakligen vi själva som producerade. Vi hade trott att vi skulle bli mer beroende av utomståendes åsikter än vad vi blev. Vi hade en tekniker som ställde in allt enligt våra anvisningar.,
Caiza: En månad efter att vi hade spelat in skivan, så lyssnade jag på den för första gången, och jag blev liksom chockad hur högt tempot var. Man märker inte liksom i studion att man dra upp tempot.
Jan: Plattan är alltså mycket tidig. När vi började snacka om att göra den, så hade vi fortfarande den förste och lånade basisten. EP:n är väl inte helt representativ för det vi gör idag. Samtidigt är jag personligen helt nöjd med den. Jag tycker att den fungerar, men att vi utvecklats sen dess är ju helt klart.
Caiuza: Den spelades ju redan in i september.
– Era Banshees-influenser försöker ni inte att dölja. Ni spelade två stycken Bansheeslåtar igår.
Jan: Det är verkligen lite delade meningar om vi verkligen ska behöva spela två stycken. Jag tror inte att vi spelar två stycken Bansheese-låtar på någon konsert mer. Möjligen att vi gör det i Uppsala för att reta folk. Det var debatt innan om vi skulle spela ”Metal postcard”, för den brukar vi spela. ”Staircase” har vi på repertoaren. Men det är svårt, eftersom det är kul att spela Bensheeslåtar. Det blir problem med den egna identiteten, om man gör det för mycket.
— Är alla i gruppen lika influerade?
Buchten: Man gillar dm ju, men man gillar ju annat också som är ganska annorlunda.
Ja: Jag för min del tycker att det är bäst i största allmänhet. ”Placebo effect” är den bästa låten som skrivits i den västerländska musiken. Den tycker jag är ouppnåbar på något sätt, så den kommer vi inte att göra någon cover på.
– Jaså folk här nere tycker om lite ångest?
Jan: Att vi snackar så mycket om ångest beror på att alla i Uppsala snackar med oss om ångest, och påstår att vi pysslar med ångest. Men våra texter är inte några medvetna ångesttexter. Jag har skrivit huvuddelen av texterna, och jag skriver mina texter ungefär när jag känner för att jag behöver utlopp för någonting. Eftersom man sällan behöver få utlopp för någonting I den vägen när man är glad och uppåt, så kanske det blir lite sorgsnare saker.
Caiza: Eller romantiska
— Ni är inte ensamma om att ha texter som handlar om ett slags främlingskap gentemot omgivningen..
Caiza: Vi har inga texter som säger några allmänna saker. De säger bara personliga saker.
– Men om man skriver en personlig text, som handlar om att man inte riktigt känner gemenskap och samhörighet med det som händer runt omkring en, då ligger det väl ganska nära till hands att fråga sig vad man ska göra åt det?
Jan: Det kan också tänkas att man skriver en text för att man vill vara som alla andra, men känner att man inte är det. Det måste inte vara ett avståndstagande från vanligheten. Våra texter är som sagt väldigt personligt inriktade. Inga allmänna visor om att har tråkigt, och att det inte finns några ungdomsgårdar. Sånt har det skrivits allt för mycket om.
Buchten: Men det är ju bra att några skriver sådana texter.
– Caiza:, du har ju tagit sånglektioner.
Caiza: När vi började spla, så vågade jag inte ta en ton. Med tiden så vågade jag lite, och sen lite till och så lite till. Men sen när jag vågade allt, då kunde jag inte. Rösten racket inte till. Jag försökte ta I så mycket som möjligt, men det blev ändå ingenting utav det. Så jag bestämde mig för att ta sånglektioner., för att få styrka och tonsäkerhet. Jag har gått 13 gånger nu, och det har hjälpt oerhört. Nu har jag nått en bra bit på vägen dit jag vill komma. Sen tycker jag att det är hemskt kul att sjunga klassiskt också.
Jag sjunger ju på ett sätt när tar sånglektionerna, men på ett helt annat sätt när jag står framför en mick tillsammans med bandet.
Ändå har sånglektionerna fått mig att sjunga som jag vill. Jag känner mig inte styrd eller något sånt, eller att jag fått en allmän röst.
– Tycker ni det finns någon mening med rockjournalistik?
Jan: Jag läser MNE varje vecka. Jag tycker det är intressant. Man kan få impulser genom att läsa vad folk tycker.
Caiza: Det finns meningslösa intervjuer, där de frågar om vad man tycker om för sorts glass osv. Men att läsa om varför en grupp spelar den sorts musik de gör, och vad deras texter egentligen handlar om, det tycker jag är intressant.
– Vad skulle ni svara på de frågorna?
Caiza: Det är svårt att svara på de frågorna. Det är ett enormt självförverkligande att hålla på med musik.
Jan: Min ambition när jag skriver låtar är att skriva dem bättre än de jag skrivit innan. Det är ungefär som att visa något. Visa vad man kan i och för sig…men. Man visar väldigt mycket för sig själv. Och så är det stimulerande om folk tycker om det jag gör. Man vill lämna ett spår efter sig. Man visar att man finns till genom att göra någonting.
– Precis som Rädslas ”Som ett bevis”
Jan: Den har jag inte hört. Men det är faktiskt väldigt mycket det att man vill lämna spår efter sig. Ett bevis på att man varit verksam med någonting. Inte bara att man gjort en massa värdelösa saker som tittat på TV och krökat. Det är hemskt svårt att formulera sig och svara på en sån där fråga, men eftersom det var Caiza som ställde den … Det var en fråga till som du hade?
Caiza: Vart vill du komma. Vill du komma in på listan?
Groupie: Där är ni ju redan.
Caiza: Ja, på Schlagerlistan ja, och den säger ju väldigt mycket…?
Jan: Jag tycker att det där med att spela in en skiva är väldigt viktigt i sammanhanget att lämna spår efter sig. Genom att man spelat in en skiva som man är nöjd med, så är det mer dokumenterat. Därför vill jag hemskt gärna spela in en ny platta innan saker och ting börjar kännas ofräscha. Jag har en tendens att jäkta på allting, därför att jag vill lämna de där spåren väldigt snabbt. Jag är en väldigt otålig person.
Caiza: ”Otålighetens gräns”…
Jan: Men att dokumentera sog själv är väldigt kul.
– En gammal trevlig fråga: Varifrån fick ni namnet SVART?
Caiza: Det får Janne helt och hållet stå för.
Jan: Innan bandet var bildat, men när vi hade planer på det, så diskuterade Caiza och jag vad vi skulle kalla oss för. Först så tyckte vi att vi skulle heta ”Konst”, men det kom vi på att det var nog lite för pretentiöst.
Caiza: Sen blev det ”Svart Konst”, men det kunde missuppfattas som ”Svart Magi”.
Jan: Jag tycker att det är bra med ett namn som betyder någonting för övrigt. Ett av de bästa namnen jag hört är en punkgrupp i Kalifornien som heter ”Man Ray Quarrel Group”. I det här bandet skulle det spela någon brorsons barnbarn till Man Ray.
– Så bra att du fick det sagt. Då kan du ju lika bra fortsätta prata Man Ray eftersom du började…
Jan: Jag måste ju hitta någon tråd att få in det på. Du får fråga något, jag vet inte vad jag ska säga.
Caiza: Vad tycker du om Man Ray?
Jan: Han är motsvarigheten till ”Placebo effekt”. Jag dyrkar honom. Jag har lärt mig massor om hans levnad och vad han gjort. Jag har som ambition att köpa så många böcker som möjligt, se så många utställningar som möjligt. Jag har god kontakt med hans änka. När jag hade just fyllt sexton, så åkte jag till London för att träffa en stor samlare av Man Ray-grejor. Jag hade slagit upp hans telefonnummer i telefonkatalogen och sedan skickat ett brev till honom. Till min stora förvåning, så svarade han.
Så jag åkte genast och hälsade på honom och försökte köpa en teckning av honom. .. Det fick jag tyvärr inte göra, för han hade tyvärr slarvat bort den. Men så åkte jag till London igen efter ett par månader, för då skulle han ordna någon stor surrealistutställning. Till öppningen av utställningen kom också Man Ryas änka. Eftersom jag redan hade sett utställningen, så fick jag följa henne runt och vi blev goda vänner. Sedan dess har jag varit och hälsat på henne ett par gånger.
När jag och en kompis på reklambyrån som jag jobbade på då hade gjort omslaget till vår EP, så skickade jag det till henne för att kolla om hon hade något att invända. För ett par veckor sedan svarade hon att hon var oerhört nöjd med det. Originalet är alltså bara strykjärnet med nubb på, som han hade fotograferat mot vit bakgrund. Men vi la till lite. De där brännmärkena och så. Man Rays storhet är att han hela tiden gjorde nya grejer. Nya idéer. Han var ju både fotograf, filmare, målare, tecknare och lite författare på gamla dagar.
Jag tycker det är undrbart med folk som har idéer och sedan kan genomföra dem oavsett vad de har för media. Det var en av anledningarna till att jag tyckte att vi var bra redan i början fast vi inte kunde spela. Vi hade idéerna, och det är de som räknas.
Förresten så fick jag en konstig känsla av att det inte var verklighet igår när vi spelade på Dad´s . Jag fick nästan nypa mig i armen för att kolla upp om jag inte drömde. När folk i Uppsala fick höra att vi skulle spela här nere, så fick vi höra en massa kommentarer. ”Ni är inte kloka. Ni kan inte åka ner! Ni måste ju repa mycket längre! Ni är ju skitdåliga på scen. Ni har ju spelat in den där skivan med studiomusiker!” Osv…
Caiza: Eller ”Vad har ni mutat dem där nere i Malmö med?”
Jan: Det är liksom ingen där uppe som tror att vi klarar av de, som vi själva tror oss klara av. Det känns som en enorm kick det här. Folk däruppe tycker allihopa att vi gjort alltför mycket för snabbt.
– Janne, du verkar vara intresserad v lite otraditionellare saker, samtidigt som det Svart spelar inte direkt omstörtande nytt. Det är fortfarande rock n roll i grund och botten.
Jan: Jag gillar rock ´n´roll, så länge som den har något eget. Jag är väldigt förtjust i Adam & The Ants senaste LP. Den är underbar. Brian Eno tyckr jag också om.
Caiza: Och Davd Bowie.
Buchten: Ja, Bowie tycker väl alla i bandet om.
Jan: Folk som bara lyssnar helt på s.k. avantgardistisk musik, tappar oftast bort en grundförutsättning för det hela, och det är de medryckande sakerna. Det var någon som efter vår soundcheck igår sa ”Jaha, här har vi ett nytt Kabinett Död”. Men jag tror att vi försöker göra mer omedelbara saker än vad de gör. Vi försöker göra mer medryckande musik. Vad jag förstår i alla fall.
Caiza: Jag kan inte förstå att man försöker likna oss vid Kabinett Död.
Jan: Nej, tillbaka till det där med avantgardet igen. Ofta blir det ”konst för konstens skull”. Den värsta avantgardistiska musiken kommunicerar inte. Det är bara egotrippar.
– Sen så har vi då raka motsatsen ”gammal hederlig rock med skit under naglarna”.
Jan: De kommunicerar inte heller med något eget. De bara snor från andra. Det viktiga är att det som man kommunicerar har ens egen identitet.
Groupie: Man kan sno och ändå spela något eget.
Jan: Ja, vi snor ju en massa saker. Men liksom folk som står och spelar blues-tolvor hela tiden. Ulf Lundell t.ex. Han kommunicerar inte, bara retar vissa nerver. Eller så där ”headbanging”, ”Heavy Metal Thunder”. Det är ju bara fysisk dimension i det.
– Ni har inte funderat på att försöka ge musiken andra dimensioner genom att t.ex. visa film, ellr nåt annat?
Caiza: Något sådant har jag aldrig tänkt på.
Jan: Det är svårt att göra något annat än att spela in skivor och ge raka konserter. Se på Public Image. De tycker jag är jävligt läckra. De har bestämt sig för att sluta ge konserter. De var missnöjda med att spela konserter. Istället för att visa film, eller skicka raketer så bestämde de sig för att koncentrera sig på att spela in i stället. Men nu har vi ju inte Virgin bakom oss. Nej, jag tror det är svårt det där med att hitta på något annat på scenen. Gary Glitter hade en motorcykel på scenen.
Cazia: Man kan ju öka bildeffekt med hjälp av musik, då borde man ju kunna öka musik med hjälp av bildeffekt.
Jan: Har du sett något lyckat exempel på det?
– Någon skall ju vara den förste.
Sedan var det slut på det första samtalet. Svart hade en spelning på lokalen samma dag. Deras spelning i Malmö dagen innan hade jag lite blandade känslor för. Det var väl framförallt att gruppen inte gjorde något enhetligt intryck. Det lär väldigt splittrat. Det är möjligt att det var ljudinställningens fel. Mycket pekar på det eftersom Svart själva var jättenöjda med spelningen. Närde spelade uppe i ”lokalen”, så lät det väldigt mycket bättre. Precis som det var ett helt annat band. De var jävligt bra. Synd bara att folk i allmänhet här nere i Malmö-Lund bara såg dem på Dad´s. De har fått en väldigt mycket sämre bild av bandet än de som såg dem på lokalen, där de som sagt var imponerande. Få i landet kan konkurrera med Caiza på sång utom möjligtvis Clue i Kabinett Död. Jannes enkle men effektiva gitarrspel får stöd av Flygare på bas, samt ett smakfullt trumspel från Buchten gör att Svart har blivit ett av mina favoritband. Till detta sätts lite trevliga melodier och fantasieggande texter. Här följer nu en andra del av intervjun. Den gjordes i Berlin. Mycket inspirerande. Eftersom Jan är en pratglad pöjk, så hade han ingenting emot att fortsätta intervjun ensam. Vad de andra i bandet egentligen tycker om saken, är en helt annorlunda historia.
Del två av intervjun.
– Vad är det som gör att vissa människor är mer kreativa än andra?
Jan: För min egen del rör det sig väldigt mycket om kompensation. När jag har brist på framgång inom andra områden då blir jag kreativ. Det är när jag känner mig ensam, som jag skriver låtar eller målar. Men så tror jag inte att det fungerar för alla.
– Har du tänkt på hur det skulle se ut i en värld där alla var konstnärer, och ingen orkade arbeta?
Jan: Det skulla vara för jävligt..hahaha… Det är en svår balansgång. Om alla kunde kombinera arbete, med att göra något kreativt, så tror jag att folk hade mått bättre. Det är genom att göra något kreativt som man känner att man är självförverkligande. I dag är det väl så att konstnärer och musiker i väldigt hög grad står för ett ställföreträdande självförverkligande . T.ex. dagens rockstjärnor gör det. Genom att höja upp en människa till idol, och att man identifierar sig med dem, så får man del av den frihet som de kan känna ibland. Att vara självförverkligande är att utmärka sin frihet. Förr eller senare leder det till konflikter, när man upptäcker att man faktiskt inte är idolen som man identifierar sig med, och då mår man dåligt ett tag. Förhoppningsvis börjar man då istället att själv göra något kreativt. I dag har varje rockstjärna sin image som hans fans kan identifiera sig med.
– När tycker du en text är bra?
Jan: Den ska ge mig associationer. Den ska fortsätta ge mig bilder, efter att jag har hört den. Det är därför jag reagerar starkt mot texter som jag tycker är färdigstöpta, färdiga symboler, som redan har sina inmutade betydelser. Jag tycker hemskt mycket om David Bowies texter. Låten ”Move On” sätter verkligen fart på min bildvärld. Det ger mig en massa intryck. Jag tycker om Banshees texter också, fast de handlar om andra saker.
– En dag är du en någorlunda kompetent gitarrist, och skriver låtar som uttrycker precis det som du vill ha sagt, och det är inte någon som tycker det. Var ligger felet? Är det folk som är korkade och inte förstår sig på eller något annat?
Jan: Ännu har jag inte varit hundraprocentigt nöjd med något jag gjort, även om jag låter så emellanåt. Ja, var ligger felet?
Jag vet inte. Det måste i såfall vara min svårighet att gå ihop med andra människor. Men jag tror att för allt man gör, så finns det alltid någon som kan ta åt sig det. Jag har aldrig upplevt att det varit helt stopp. Allt det jag har gjort har i alla fall kommunicerat till någon, och egentligen så räcker det. Så länge man inte har några krav på kommersiell framgång.
– Är folk i allmänhet dumma? De som lyssnar på svensktoppen t.ex. Eller den övriga kulturen som har kommersiella framgångar.
Jan: Att säga att folk är dumma är jävligt översittaraktigt. Det finns idag en masskultur, som präglar folk väldigt mycket. Får man inte vissa impulser på vissa stadier av sitt liv så att man hamnar i något som du och jag anser vara värdefullare, ja då sugs man upp av den där masskullturen. Jag hamnade väldigt tidigt i surrealistsvängen. Deras ideal utgör i hög grad min grundinställning. Man jag kan ju inte objektivt säga att det är bättre än ”Saturday Night Fever”, även om jag verkligen tycker det.
– Det som jag har reagerat på när jag har läst dina texter är att du oftare använder dig av ett lite akademiskt språk.
Jan: Det är något som jag strävar efter, nämligen att inte använda de vedertagna symboltecknena. Jag försöker använda ord som inte är så vanliga i det här sammanhanget poptexter. Det är för att ge dem en egen identitet. Emellanår blir det naturligtvis överslag, det blir effektsökeri med för starkt akademiskt präglade ord. ”Jag provocerar en protest” är säkert lite ovanligt, men det är meningen. Det är väl en sån där sak som man kan hajja till på.
– Börjar inte de tidigare punkidealen att försvinna lite? Det som att vem som helst kan stå på scen?
Jan: Det tycker jag inte. Vem som helst kan stå på en scen. Bara det att man ska ta sig själv på allvar. Man ska inte ställa sig på scen och ”trasha”, och sedan be om ursäkt för det. Skall man ”trasha”, så skall man göra det så gott man kan, och sen skall man kräva att i någon mån bli accepterad för det. Man kan knappast begära att folk ska tycka om en, men man skall i vilket fall som helst inte be om ursäkt för det man gjort. Det är det värsta som finns. Jag är själv oerhört stolt över ett antal gånger ha ställt mig på scenen utan de mest elementära kunskaper, och inte bett om ursäkt för det.
Svart hade ju konserter redan efter tre veckors repande. Premiär på instrumenten osv. I Uppsala finns det ett symfo-rockband som spelat i tio-tolv år och har en helvetes massa utrustning i sin replokal. De har aldrig spelat ute. De bara repar.
Dr Krall Nr 5 – Text och Foto Anders Torgander
Dagar på hösten
Kanske jag ser i syne
vi faller genom mitt fönster
rusar undan för splitter
från drömmen som tog slut
väntade ingen kontakt
bekantskap med mitt förakt
det vara vackra dagar som slogs
på natten hölls det en fest
men ingen tittade på
varför dessa skador
av frihet ifrån tvång
jag söker inget skydd
och jag går inte omkull
ännu en valsituation
där jag vägrar att välja
det var möten på caféerna
damer klädda i svart
männen vände sig bort
ännu en existens
där jag ser allting klart
ännu en dag
då ingenting blir gjort
applåder eldiga tal
händer som sträcktes mot skyn
den hösten som liknar idag
och när vi vaknar till
så vill vi bara glömma bort
vi ändrade på det som hände
och talar om andra saker
sen så lämnar vi landet
för att få tiden att glömma bort sig själv
Svart Magi
Berättelsen om Svart från Uppsala som dansade en vår, splittrades och började om.
Studera hur dom gör sitt bästa för att plugga sin nya LP genom språkröret Lars Nylin som är så imponerad att han skaffar en ny garderob.
Dagen till ära var jag helt klädd i Svart. När Uppsalagruppen Svart startar sitt nya liv är det magiskt att få vara med.
– Det är helt enkelt nödvändigt det som hände. Svart var på slutet bara en enda lång kamp för att skapa en helhet, säger Janne Svenungsson, gruppens grundare, basist och huvudsakliga låtskrivare.
Det som hände var helt enkelt att Svart splittrades i början av sommaren. I det läget var det nog inte många som trodde att jag bara några månader senare skulle sitta i gruppens replokal där under ICA-hallen och som förste utomstående höra nya Svarts nya rock imponera mig till förstummning. Men Janne Svennungsson är inte stum:
– Caiza (Caiza Almén, sångerskan) flyttade till Östersund och jag hade tankar på att själv skriva några låtar till en singel som Caiza sedan komma ner och vara med att spela in. Men jag upptäckte att det var omöjligt att göra det själv. Så jag bar Petter Eklund om hjälp med gitarrspelandet. Två månader efter att Caiza flyttat var hon tillbaka, något nytt började ta form…
Petter Eklund var tidigare gitarrist i ett annat splittrat Uppsalaband, N-Liners. Hans tillfälliga medverkan utökades så småningom till att göra gitarrpålägg vid momixningen av den LP som Caiza och Janne tidigare under sommaren spelat in i Stockholm, men som ingen riktigt var nöjd med. I samband med detta kom även trummisen Ola Jameson in i bilden. Resultatet blev lyckat, leendena breda, självförtoendet ökade, Petter Eklund och Ola Jameson var medlemmar i Svart. En ny tid hade startat.
Schlager
Svart magi
Grundstyrkan med dagens Svart är att man nu är gruppen Svart och inte Siouxie and the Bansheesinkarnationen Svart. Man är fyra starka viljor istället för två, man är fyra människor som tror på att det dom gör är så bra att det därigenom inte blir än bättre. Svart magi.
– Idag är vi en enhet. Vi är fyra personer med samma nivå med utvecklingsmöjligheter. Men vi skall inte nedvärdera det vi gjort tidigare för jag har alltid stått för det vi gjort. Som LP:n som kommer i början av oktober. Det är en självständig produkt som vi inte kan eller försöker reproducera idag. Men vi är stolta över den och gör musik från den, men utan synthar och andra pålägg, säger Janne som fortfarande är Svart store talesman.
Petter Eklund: – Jag har inte så mycket att göra med LP:n men jag känner ändå mycket för den. Den är genomförd och personlig och framför allt vågar den.
Centralgestalt
Han fortsätter: – Det är skönt att vara med i ett band och vara vem som helst i gruppen i motsats till tiden i N-Liners där jag av publiken ofta sågs som någon slags centralgestalt som skulle motsvara vissa förväntningar på en ledare.
– När jag gick där i urskogen kunde jag aldrig tro på det här. Men nu finns vi här och jag längtar efter att få visa upp det, säger Caiza.
Stämningarna är optimistiska och hoppfulla. Svart har anledning att känna så. Borta är det kantiga och fyrkantiga. Dagens Svart har ett rikt, stort ljud som är samtidigt både energiskt forcerande och eftertänksamt ståtligt.
Jag har inte hört mycket av LP:n men det jag har lyssnat på är en annan bild av Svart, men även den stark: Synthar, trummaskiner, röster i bakgrunden, körer.
Men på LP:n finns inte så mycket av Petter Eklunds helt förträffliga gitarrspel som för gruppen direkt upp i partiet med U2, Echo and the Bunnymen och trots allt, Siouxie and the Banshees. Svagheten är sångversmelodierna som gör att Caizas sång låter mer ovarierad än vad som skulle behöva vara nödvändigt. På en låt som ”X”, som har en stark vers, fungerar den t ex förnämligt.
Numera går jag alltid klädd i Svart.
Lars Nylin Schlager Nr 27 13 okt –81.
Recensioner:
Svart Sår (Stranded EP)
Igen. Klas Lundig hittar rätt ny grupp. Uppsalagänget Svart är roligare än namnet, men framförallt självständigt moderna. Utan pålägg eller synthar. Bara känslig rock.
Caiza Almén på härligt entonlig röst har skrivit Sår. Min nya favoritkärlekslåt. Med en fin schablonfri text.
Svart tar ett jättekliv framåt in i Janne Svenungssons musikvärld, fritt efter Siouxie och Banshees. Och omslagets nya version av Man Rays Gåvan skildrar musikens spänningar perfekt.
Schlager Nr 2 24 okt 80.
Svart Sår (Stranded EP)
Fyra snabba poplåtar med märkliga texter och udda melodier. ”Caizas sång” är oskuldsfullt ren, låtarna fastnar direkt, produktionen utmärkt. Skitfint!
Joachim Stokstad Veckorevyn 45 – 5 nov –80