Træskets Brøder
Södermanland – Vingåker
Medlemmar:
Hilding Vilding
Bo M. Ben
High Lajf
Börje Dutch
Wallenbergs Hund (enligt affisch för spelning i Vingåkers Folkets Park 12 mars 1982)
Olle Haglund
Staffan Gereonsson
Michael Gabrielsson
Leif Halonen
Per-Gunnar Andersson (enligt folkbokföringen)
Historik:
Træskets Brøder från Vingåker kan man utan att tveka kan kalla ”punk”. Låtarna som bandet spelade var en salig blandning med många covers av allt från KSMB till Rosen och Skateboard och signaturmelodin till Bamse. Men stilen var ändå enhetlig, på något mystiskt sätt.
På skivan, Femte vinylen framför man två egna alster, skrivna av Leif Halonen. Inspelningen är från Folkets Hus i Sköldinge 1982, en av de största galorna med lokal musik som anordnades under den här perioden. Det anordnades även en tävling i att spela My Generation, som Træskets Brøder faktiskt vann med sin version på svenska, om minnet inte sviker.
Även avskedsordet och Jesus i min leverpastej är från Træskets Brøders framträdande, även om det för den sistnämnda var publiken som inte riktigt ville släppa taget.
Från Femte Vinylen – Mats Andersson Communication
Diskografi:
CD: Samling: Femte Vinylen (Mats Andersson Communication DUD2101)
Blodbusarna
Södermanland – Flen 1981-1984 (Foto: Lasse Johansson)
Medlammar:
Roland Nitz: Gitarr, sång
Mikael Aspeborg: Gitarr
Håkan ”Syl” Aspeborg: Bas, sång
Erik ”Felet” Fredriksson: Sång
Hannu Alakoski: Trummor
Peter Öberg: Trummor
Henrik Cevert: Trummor
Lasse Halvarsson: Trummor
Historik:
Blodbusarna bildades sommaren 1981 som ett sidoprojekt till framför allt Bull Stomp Combo i Flen och Fast Fingers Nitz Band i Katrineholm. Huvudbanden lades snart ner till förmån för Blodbusarna.
Inspirationen kom från engelsk pubrock såsom Rockpile, Dr. Feelgood och Ducks Deluxe men även från amerikanska akter som Flamin’ Groovies, Fabulous Thunderbirds, NRBQ och New York-scenen. I Sverige var tidiga Wilmer X en stor inspirationskälla, liksom Docent Död, ett par band från Klippan och så småningom the Nomads.
Bandet spelade flitigt lokalt, främst i Katrineholm där kulturföreningen DUD drev en livfull livescen. Bandet kände sig mest hemma på pub Etablissemangets scen, borta från DUDs uttalat nyktra profil. Man spelade också i Stockholm, Solna och en minnesvärd spelning på Trash Club i Bollnäs.
Bandets lokala ”hits” stod Håkan och Roland för såsom: Popmusik, Min tjej är med en annan, Jag ser dig, Blod i ballen och Hänger du med mig. Det fanns även covers på repertoaren som: Don’t lie to me (Chuck Berry och Flamin’ Groovies), Fine, fine, fine (Rockpile och Fabulous Thunderbirds), Red Hot (Bill Emerson, Robert Gordon och Billy Lee Riley), Walking on the edge och Pretty face (Dr. Feelgood) samt Pengar (Traste & Superstararna).
Den första studioinspelningen gjordes i legendariska studio Bombadill i Klippan med Nisse Hellberg från Wilmer X i någon form av producentroll. Ytterligare två kassetter spelades in; en på hemmaplan och en i Stockholm, då med en annan (han hade då slutat) Wilmer bakom rattarna; Clas Rosenberg. Utöver dessa inspelningar medverkade Blodbusarna på en av DUDs samlingsskivor Tredje Vinylen med två låtar. Någon skivkarriär blev det aldrig, intresse fanns från bolaget Amigo som gav ut Nomads skivor och till stor del drev fram den svenska garagevågen en bit in på 80-talet men inget kontrakt skrevs. Bandet skickade heller inga demos till något annat skivbolag.
Blodbusarnas tid rann ut varefter medlemmarna flyttade till Stockholm. Bandet övergick till att verka i huvudstaden som the Jumpin’ Anacondas, med ny trummis och delvis ny stil.
Blodbusarnas gamla inspelningar kan höras på Soundcloud direkt, eller via bandets facebooksida. Bandet återförenades också runt 2019 med en studioinspelning som sedan 2021 finns att hitta på Spotify – ”Takt och Ton”.
Diskografi:
Samling LP: Tredje vinylen: Säg mig vad det är? – Jag sänder dig en hälsning (DuD 003-83)
Samling CD: Femte vinylen: Nlod i ballen – När jag ser på dig – Ung och varm (Mats Andersson Communication DUD2101)
Maximilan Rythm Five
Södermanland – Katrineholm 1981-83 (Foto: Lasse Johansson)
Medlemmar:
Lasse Halvarsson: Trummor
Sid Jordan: Bas
Tomas ”Mose” Moqvist: Gitarr
Calle Sievert :Sång
Historik:
En eftermiddag i Katrineholm, vid Stortorget i början av 80-talet. Två tonåringar som spelat i Katrineholms två första punkband, Crunch och ZÅZ, träffar en tredje. Lutad mot ett skyltfönster ser han ut som en riktig punkare, ja som Sid – och det är Sid! Och han spelar bas!!
Raskt smider de sina planer ihop och drar igång det som, efter ett snabbt namnbyte från Sexheads, snart ska bli Maximilan Rythm Five, döpta efter den fjärde medlemmens släktnamn. Musiken låter som en blandning mellan KSMB, Sex Pistols och Ramones, med en dos Dag Vag.
Eftersom Katrineholm vid tidpunkten var ett centrum för livemusik kan bandet rada upp en hel del spelningar, där publiken kan ryckas med av den ljudvägg som presenteras. Inspiration till texterna hämtas ur tonåringars drömvärldar, vardag och miljö. Allt med en känga åt… allt och alla. Det sjungs argt om Monarkins bevarande, om Skåne och dess skäggiga flummusiker (de var ju vuxna och just därför en måltavla) och om motorcyklar som åker till Japan. Osammanhängande? Ja! Roligt? Ja! Stringent? Icke sa Nicke!! Intervjuade av lokalradion får de frågan var de står för: ”Vi står för dörren. Ja, bokstavligen för dörren så ingen kan ta sig in eller ut!”
Karriären blir kort och bandet upplöses för att, tillsamman och var för sig, dyka upp i band som Pilsner, Horst and the Lions, Nashville Rebels, Gordinis och Sven Jerrings. Ja, de två först nämnda tonåringarna fortsätter sitt idoga arbete med att förse mänskligheten med skrammel, nu på 2020-talet i bandet Fezz.
Vid ett tillfälle i början av 2000, hamnar batteristen på ett tåg från Stockholm. I de tre stolarna bredvid hamnar delar av bandet Hellacopters, med en glad Boba Fett som börjar prata högt om bandet MRF. ”Alltså, den där spelningen i Panzardazzet – var den så magisk som man kommer ihåg?!”
Njae, den kanske inte var det om man nagelfar minnena i detalj. Men stämningen som var, just där – just då… ja, det var magi!
Magi i sin renaste, mest primitiva form.
– Lars Halvarsson
Diskografi:
CD: Samling: Femte Vinylen: Bevara monarkin (Live, Östdals Hage 1981-08-22) – Skåne (Mats Andersson Communication DUD2101)
Pilsner
Södermanland – Katrineholm 1981-1984 (Foto: Lasse Johansson)
Medlemmar:
Tibor ”Tibbe” Berki: Sång, gitarr, klaviatur
Alf Galfvensjö: Gitarr
Staffan Källström: Bas
Sid Jordan: Trummor
Historik:
Intervju i Sörmlands Lokalradio, någon gång under första halvan av 80-talet:
”Varför heter ni Pilsner?”
”Gott.”
<Tystnad>
”Killen har rätt.”
Pilsner bildades 1981 när Tibbe, Affe och Staffan slog sig ihop med Sid eftersom han ville lämna basspelandet och gå över till Trummor. De förstnämnda spelade fortfarande i det lokala bandet Måla Jojje Röd och Sid trakterade basen i Maximilian Rythm Five.
Till en början var Pilsner ett hobbyband såtillvida att bandet spelade diverse covers – från Donna Summer till Iggy Pop. Men efter en trevande inledning utvecklades låtskrivandet där alla bidrog i olika konstellationer.
Konserterna var starkt influerade av det tidiga 1980-talets musikföreningskultur, där olika föreningar ”bytte” band och spelningar med varandra. På det sättet fick Pilsner spelningar i bl.a Timrå och Motala, med de nackdelar det ibland kunde innebära – i Timrå var det fler i publiken från de fyra olika medverkande banden än vad det var som betalade inträde. I övrigt spelade Pilsner ett antal gånger på hemmaplan i Katrineholm, i grannstaden Flen samt på Ritz Rockbar och Kaos i Stockholm.
Hemma i Katrineholm blev bandet också en inspirationskälla för det unga punkbandet Skandal som efter att ha börjat som ett traditionellt punkband snart styrde in på den mer svängiga rocknrollstilen.
Anders ”Boba” Lindström: – Staffan i Pilsner överlät sina guldplatåskor och jag minns en kväll hemma hos Tibbe när han gick igenom milstolpar i rockhistorien. Vi drack té och lyssnade på Iggy and the Stooges, David Bowie, New York Dolls, band som kom att bli avgörande för mig. (Från Boken Rockholm – Lasse Johansson)
Pilsner första vinylmedverkan var på den lokala rockföreningen DUD:s (Drag Utan Drog) samlings-LP ”Andra Vinylen” där man hade med två låtar ”Brunögas Hämnd” och ”Romantic ´oon” Men man ville naturligtvis släppa en platta i eget namn vilket blev 7:an – ”I Refuse” /”Sleep with you”.
Singeln producerades av New York Dolls/Heartbreakerstrummisen Jerry Nolan som bandet hade uppvaktat efter en spelning med Teneriffa Cowboys i Flen. Jerry producerade inte bara singeln utan medverkade också på sång och percussion i låten I refuse. Troligtvis kunde Jerry inte låta bli att medverka med både råd och dåd i en låt som var utpräglad USA-kritisk. Bandet betalade hela kalaset ur egen ficka eftersom ett halvt löfte om kontrakt med Tandan Records blev intet då Sanji valde att istället satsa på Easy Action. Det ska också nämnas att både Kjell och Peo hängde i studion när Pilsner spelade in singeln eftersom Easy Action hade kvällsskiftet i samma studio.
1984 tog det slut och sista spelningen var som förband till Docent Död på restaurangen Olympia i Norrköping.
Efter Pilsner spelade Tibble klaviatur med Toms Tivoli, Staffan var med och bildade Gordinis (finns på Femte Vinylen), Sid gick med i Nashville Rebels och hamnade även i ett polisförhör uppe i Luleå på grund av sin likhet med fantombilden av Palmes mördare.
Med stor hjälp av Staffan Källström
Diskografi:
Singel: I Refuse, Sleep with you (klass IIB -83)
LP: Samling: DuD presenterar Andra Vinylen: Brunögas Hämnd – Romantic ´oon (Dud 002-83)
CD: Samling: Femte vinylen: I don´t want you – Maryland – Yeah Ugh (Mats Andersson Communication DUD2101)
]]>
Bad Boys Co
Södermanland – Eskilstuna 1982-1985
Medlemmar:
Robin Kämpe: Sång
Anders ”Lillen” Hedlund: Trummor
Jarmo Vitikainen: Bas
Kent ”Knut” Edin: Gitarr
Jeanette ”Nenne” Wieck: Bas
Efter att Skitskägg hade splittrats klev bandets trummis Robin Kämpe upp från trumpallen och bildade Bad Boys Co i slutet av 1982. Robin tog hand om sången medan Kent ”Knut” Edin från Pepperoni and the Puztas trakterade gitarren. Rytmsektionen bestod av de två barndomsvännerna Anders ”Lillen” Hedlund på trummor och Jarmo Vitikainen på Bas båda från Lagersberg/Råberstorp, en plats som fostrat många punkare.
Bad Boys Co blev också ett inslag i dokumentärfilmen ”Fristadens Barn” där ett filmteam följde ungdomar i Eskilstuna under två års tid. Bandets medverkan i filmen medförde också att Heikki Pohjolainen bad dem göra en signaturlåt till en lokalproducerad radioteater för Radio Sörmland. Låten ”Vem fan bryr sig” var också den enda låt man skrev med svensk text. Dessutom spelade Radio Sörmland in den och bandets övriga låtar live, vilket också var det enda tillfället då Bad Boys Co fastnade på band. Då hade redan Lillen slutat i bandet och ersatts av Jeanette ‘Nenne’ Wieck på bas och Jarmo tagit plats som bandets trumslagare.
Om nu inte Bad Boys Co hängde i skivstudion så var man desto flitigare som liveakt. Man spelade tillsammans med lokala band och med andra svenska band så som Asta Kask och Zyntslakt. Och när brittiska Disorder besökte Eskilstuna var Bad Boys Co förband.
Men så tog det slut. Killarna hade fått flickvänner och ville hellre hångla med dem än spela tillsammans. Robin gjorde ett sista försök med TCK innan han 1985 fick barn och blev familjeförsörjare.
Bandets enda svenska låt blev också utgiven när Undefined Sounds/Pippaluckbolaget 2009 sammanfattade Eskilstunapunken med samlingsplattan ”Vi äro huliganer”
Diskografi:
CD: Samling: Vi äro huliganer: Vem fan bryr sig (Undefined SoundsPippaluckbolaget USP30905)
Djungelpatrullen
Södermanland – Katrineholm 1982-1985
Medlemmar:
Mats ”Bräcke” Andersson: Sång, gitarr
Ulric Ericsson: Gitarr
Jörgen Andersson (numera Sundmark): Gitarr
Fredrik Kajermark: Trummor
Jimmy Olsson (numera Idström): Gitarr
Historik:
När Fuckföreningen slutligen hade avsomnat, tog Mats ”Bräcke” Andersson med sig Ulric Ericsson och slog sig ihop med Jörgen Andersson (numera Sundmark) och Fredrik Kajermark (fortfarande lika häpnadsväckande lång). Jimmy Olsson (numera Idström) gjorde också ett kort inhopp.
Resultatet blev Djungelpatrullen, ett band som spelade allt från gamla modslåtar till ren och skär brittisk punk. Det var mycket ljud för pengarna.
Paradlåten One Ugly Child var en av bara tre låtar som spelades in på Fostexen, och när bandet spelades upp tidigt 2020 fann de till sin oförställda fasa att början hade råkat spelas över. Men med dagens teknik är ingenting omöjligt: det som hörs på skivan är rekonstruerat genom att man tålmodigt klippt och klistrat med ljudet i Studio Runborg, och resultatet låter, om inte direkt bra, så i alla fall lika illa som det gjorde från början.
Från Femte Vinylen – Mats Andersson Communication
Diskografi:
CD: Samling: Femte vinylen: One Ugly Child – Gotta get the first plane home (Mats Andersson Communication DUD2101)
Almost
Södermanland – Katrineholm 1981-1983 (Foto: Lasse Johansson)
Medlemmar:
Mats Ingemarsson: Bas. sång
Johan Myhrman: Gitarr, sång, (Trumpet)
Henrik Cevert: Trummor
Wille Behrman: Trombon
Alf Galfvensjö: Gitarr
Per Eriksson: Gitarr
Historik:
Panzardazzet, Katrineholm, 1981. Tre unga neomods i parkas och pottlugg intog scenen med sitt nybildade band Ynf. Så brukade den tecknade porrfiguren James Fjong utbrista varje gång han nådde klimax i herrmagasinet Piff.
Debutspelningen i den före detta gympasalen var punkigt röjig, precis som trions starkt 1960-talsinfluerade pop. Men medlemmarna – Mats Ingemarsson, sång och bas, Johan Myhrman, gitarr och sång, och Henrik Cevert, trummor – slog bara nästan sönder instrumenten. De var, trots allt, rekorderliga grabbar.
Kort efter konserten bytte de namn på sitt band och hette Almost när den lokala rockföreningen Drag utan Drog, DuD, våren 1982 bokade studiotid åt dem i Stockholm Recording. Där spelade trion in två låtar (”I don’t care” och ”The girl I love”) som lät ungefär som om The Jam råkat i slagsmål med The Who om någon gammal Motown-pärla. Inspelningen gavs ut senare samma år på DuD:s samlingsskiva ”Första vinylen”.
Almost inspirerades av nya vågen men hade föga gemensamt med hemortens lilla gäng av läderkladda råpunkare. Gruppen utkristalliserades därför snart till ett renodlat popband. Medlemmarna svidade om från parkas till frack, Myhrman bytte gitarren mot en trumpet och trombonisten Wille Behrman värvades. Ny gitarrist blev Alf Galfvensjö, senare ersatt av Per Eriksson,
Med en demoinspelning och mestadels lokala spelningar bakom sig, upphörde Almost att existera efter en katastrofal skoldansspelning 1983. Ett par av medlemmarna fortsatte att spela i Suggession och Sven Jerrings.
Från boken Ny Våg
Diskografi:
LP: Samling – Första vinylen: I don’t care – The girl I love (DUD DUD 001 -82)
CD: Samling – Femte vinylen: Aah – Plane to Rome (Mats Andersson Communication DUD2101)
]]>
Fuckföreningen
Södermanland – Katrineholm feb 1982 – nov 1983 (Foto på Anders Andersson)
Medlemmar:
Mats ”Bräcke” Andersson: Sång, gitarr
Ulric Ericsson: Gitarr
Anders Eriksson: Bas
Tibor Berki:Bas
Anders Andersson: Bas
Wilhelm Behrman:Trombon
Mats Eriksson: Trummor
Johan Myhrman: Trummor
Historik:
När Fuckföreningen sjöng ”Det är antagligen sant att vi är världens sämsta band”, så är väl det kanske en sanning med modifikation.
Vi var bara det sämsta band som fortfarande orkade hålla på att fortsätta repa och fixa spelningar, utan att ge upp andan direkt av ren uselhet.
Och när vi sjöng att vi ”spelade i Flen gömda bland stärkarna på scen”, så är inte det heller egentligen sant. Visserligen lyckades vi bara få Anders Andersson att gå upp på scenen genom att lova honom att han kunde stå bland förstärkarna med ryggen mot publiken, men det var på Folkets Hus i Sköldinge, där vi var första nummer – för övrigt samma konsert som Træskets Brøders båda låtar är från.
Men det går ju fan inte att rimma på Sköldinge.
Det var rätt många som hann passera genom bandet under det dryga år som vi fanns. Ulric Ericsson på gitarr och Mats ”Bräcke” Andersson på skrål och gitarr var med ända till det bittra slutet, och vandrade sedan vidare till Djungelpatrullen (se detta uppslagsord). Anders Eriksson på bas hoppade av tidigt, och Wilhelm Behrman på trombon fick snart ett bättre anbud av Almost (se detta uppslagsord). Mats Eriksson på trummor var med ganska länge, och Anders Andersson på bas orkade också till slutet. Tillfälliga inhopp gjordes av Tibor Berki på bas (han hade varit vår handledare på Rockskolan och ryckte in när Anders Eriksson kastade in handduken strax före uppspelningen), till vardags annars i bland annat Pilsner (se detta uppslagsord), Leif Halonen som annars oftast spelade gitarr i Træskets Brøder (se detta uppslagsord) på trummor (bara i replokal) och Johan Myhrman, även han från Almost och senare i bland annat Suggession (se detta uppslagsord) och Nearly (se detta uppslagsord), på trummor (på konserten i Sköldinge). Såhär i efterhand är det lite förvånande att vi lyckades övertala de tre sistnämnda att vara med i spektaklet, men det förelåg nog ett visst mått av medömkan musiker emellan.
Båda låtarna på skivan är baserade på idéer från Anders Andersson, som tyvärr inte längre är med oss. Han gick bort 2018, innan Femte Vinylen ens var en tanke.
Från Femte Vinylen – Mats Andersson Communication
Diskografi:
CD: Samling: (Mats Andersson Communication DUD2101)
Bull Stomp Combo
Södermanland – Flen 1979-1981 (Foto: Stefan Cederth)
Medlemmar:
Erik Fredriksson: Sång
Micke Aspeborg: Gitarr
Bo G. Ekelund: Gitarr
Per Skogfeldt: Saxofon
Håkan Aspeborg: Bas
Tommy Andersson: Bas
Per-Ola Boström: Trummor
Historik:
Punkbandens relationer till omvärlden beskrivs ofta som fientliga, men i verkligheten såg det inte alltid ut som vi vill minnas det. När Bull Stomp Combo spelade i Katrineholm under tidigt 80-tal bestod hälften av publiken av MC-folk, vilket då ofta upplevdes som hotfullt. När bandet annonserade att de skulle spela sista låten kom en i MC-gänget upp på scenen och menade att han skulle bryta sönder gitarrerna om inte bandet fortsatte att spela. Å andra sidan kunde antagonisterna finnas på mindre väntade håll och av mindre väntade orsaker. Vid en spelning i Eskilstuna skulle de låna utrustning av Motvind. Bull Stomp Combos saxofonist hade emellertid ingen aning om vilka politiska ideal man förväntades ha som punkare och hade en dekal med ”För fri företagsamhet” på sitt instrument. Detta gjorde att Motvind hotade med att inte låta bandet använda deras utrustning och spelningen kunde genomföras först efter hårda diskussioner banden emellan.
Bull Stomp Combo bildades 1979 efter att medlemmarna hade sett Ebba Grön på ungdomsgården Punken blev, som så ofta, den tändande gnistan till att ”göra det själv”. Inspirationen kom dock från olika håll och en studiecirkel i musikhistoria, som medlemmarna hade innan de började spela, finansierade skivköp inom alla möjliga genrer.
Singeln ”Flygplansreggae” spelades in på Radio Sörmland och gavs ut på det egna bolaget Gotonto i oktober 1981. Framsidan var, som namnet antyder, en reggaelåt medan baksidans ”Jävla typ” var en mer traditionell punklåt som attackerade de ”fina” människorna. Det var också den som till bandets glädje spelades i ”Ny våg”.
Bandet bestod på singeln av Erik Fredriksson (sáng), Micke Aspeborg (gitarr), Bo G. Ekelund, (gitarr), Per Skogfeldt (saxofon), Tommy Andersson (bas) och Per-Ola Boström (trummor).
Bull Stomp Combo gjorde sin sista spelning i juni 1981och hade alltså varit splittrade ett bra tag när singeln slutligen kom. Erik, Tommy och Micke bildade istället Blodbusarna och Bosse Stulna Kyssar.
Från boken Ny Våg
Diskografi:
Singel: Flygplansreggae – Jävla typ (Gotonto CTR-981 -81)
Wärst
Södermanland – Katrineholm 1979-1980 (Foto: Joakim Larsson)
Medlemmar:
Jocke Larsson: Trummor
Johan Myhrman: Gitarr
Dag Petterson: Bas
Sven Strömblad: Gitarr
Hans-Olov :Orgel
Historik:
Jocke Larsson och Johan Myhrman, nya klasskamrater på Duveholmsgymnasiet, hittade varann i bussen på en skolresa till Vadstena slott hösten 1979 med Traste och Superstararna på repeat. Där och då bestämdes att ett band skulle bildas och att det skulle heta Wärst.
Johan hade lyssnat på seriös popmusik och spelade trumpet i den kommunala musikskolan. Han ville bli gitarrist. Jocke hade under en språkresa till Isle of Wight träffat punkare som brände bildäck och lyssnade på Crass. Jocke hade ett trumset hemma. Johan kände Dag Petterson från blåset på musikskolan som kände Sven Strömblad och bandet hade en basist respektive en gitarrist till.
Jocke och Johan gick upp och krävde en replokal av TBV och fick en under gamla ICA-affären på Vingåkersvägen 1A som delades med Rusty Nail. Wärst fick ta det gamla slaktrummet, helkaklat med tre kylrum, akustiken var fantastisk och skapandet började med ”Kött som Kött” – inspirerad av miljön saltad med sarkastiska associationer till raggandet på Stadshotellet. På första repet spelades riffen in på en bergsprängare, och de fick sedan ljuda ut över Stortorget när besökarna på Papillon strömmade ut vid stängningsdags. Succén närmade sig.
Efter ett par månader startade DUD i ABF:s regi och Wärst var med från start och draperade istället ett gammalt omklädningsrum under Panzardazzet med äggkartonger från Sultans. Tapetklisterångorna låg tunga i flera dagar… Bandet började repa och Dag blev tongivande med en rad fina låtar och riff som senare visade sig vara svenska texter till Ramones låtar rakt av. Dag hade också sett till att det bara dracks Pepsi i replokalen.
Hans-Olov anslöt under denna tid eftersom han hade en hemorgel och Wärst var kompletta, redo för en första spelning. Roadie var El-Hansson som körde omkring oss i sin WV bubbla på nätterna till och från replokalen under Panzardazzet. Emma var tekniker och lödde ihop den röstförvrängare varmed Sven sjöng extranumret ”I am Sailing” av Rod Steward på. Inget royalty betalades. Hittar som Pengar, Lördagspunk och Fyrfota Vän manglades fram i äkta hellre än bra anda.
Kött som kött berörde på olika sätt och ett par arga feministister trängde in i logen efter spelningen och ställde oss till svars för dess sexistiska text som uppenbarligen missade målgruppen både med sin sarkasm och association. Sommaren 1980 splittrades bandet upp till bl.a. Naturbarn, Almost och Måla Jojje Röd. Underbart är kort!
– Joakim Larsson Edström
Från Femte Vinylen – Mats Andersson Communication
Diskografi:
CD: Samling: Femte vinylen: Kött som kött (Mats Andersson Communication DUD2101)