Livin´Sacrifice
Hjulsta – Stockholm 1978-1982 (Foto 1 – Micke Rip. 2-3 Magnus Johnsson)
Medlemmar:
Mia Landberg: Sång, gitarr
Marie Dagerborn: Gitarr
Marianne Hall: Bas
Lia Pupponen: Trummor
Helen Jennerwall: Trummor
Sverker Hemringe: Trummor
Historik:
Att vara 14 åring tjej i Stockholmsförorten Hjulsta 1978 innebar ständiga konflikter, dels med discosnörena på skolan, dels med vuxenvärlden och inte minst med lärarna. Men på Hjulsta-skolan fanns ett lysande undantag, nämligen musikläraren Bill Houston. När håltimmarna kändes trista öppnade han musiksalen och uppmuntrade tjejerna att börja spela på skolans instrument. Bandet som tog form där hette till en början Target och bestod av Mia Landberg (sång och gitarr) Marie Dagerborn (sång och gitarr) Marianne Hall (bas) och Lia Pupponen (trummor).Redan efter ett par veckors repande tyckte Bill att det var dags för scendebut och bokade in bandet på lärarnas personalfest. Medlemmarna blev snart en del av Stockholms tidiga punkrörelse och en lång rad spelningar följde under namnet Livin Sacrifice. Bill följde bandets utveckling och skjutsade till spelningarna och lånade ut instrument. Livin Sacrifice kände ingen självklar samhörighet med andra tjejband utan samarbetade och umgicks hellre med andra punkband oavsett kön, t ex Snutslakt och Incest Brothers. Det räknade sig inte heller som något direkt politiskt band men spelade ändå vid ett tillfälle med bland andra Pink Champagne under parollen rock mot sexism.
Första skivan, en fyralåtars EP producerad om den gamle Neon Rose-medlemmen Pierre Mengarelli, spelades in under hösten 1980 och gavs ut året efter av skivbolaget Rosa Honung. Låten ”Fuck off” blev något av en hit i punkkretsar, en rockstänkare med tre ackord och för övrigt den enda låten på skivan med engelsk text. Helen Jennerwall hette trummisen vid den här tidpunkten. Hon hoppade av och ersattes av Sverker Hemring som trummade på resten av bandets skivor.
Förutom vanliga punkband som Sex Pistols och Ramones fanns en del hårdrocksband bland inspirationskällorna. Andra singeln var en stenhård version av AC/DC ”Rocker”, men med några korrigeringar i texten ur kvinnligt perspektiv. Livin Sacrifice spelade samtidigt in musik till ungdomsfilmen ”Skriket” som bekostades av ett försäkringsbolag.
En LP ”Levande offer” spelades in 1982. Då hade bandet tagit ett stort steg från punk till välspelad rock med mycket stämsång och gitarrsolon. Det var fortfarande högt tempo och svenska texter, men hårdrocksinfluenserna lyste igenom tydligt. När bandet lades ner kort därefter fortsatte Marianne och Mia tillsammans med bland annat Flavia Canel och Martina Axén båda senare i Drain i detta renodlade hå hårdrocksbandet Aphrodite.
Livin Sacrifice återuppstod 1992 för en bejublad spelning på Gamla fryshuset och har sedan dess sexist göra till och från samt medverka på hyllningsskivor till kiss och Motörhead. 1997 släppte de 01.05 låtars mini- cd.
Från boken Ny Våg
Låtar: Fuck off, Jag vill inte bli stor, Jag drar iväg, San, Mobbad, Glo
Diskografi:
Singel: San – Fuck off – Jag vill inte bli stor (Rosa Honung ROSA-1 -81)
SIngel:Fuck off – Rocker (Rosa Honung ROSA-6 -82)
Split-Singel: Rocker (Rosa Honung ROSA-1 -81)
LP: Levande offer (Pink Honey ROSAEP 42 -82)
Samling LP: Vågrätt samliv – Gör nåt – San (Rosa Honung ROSA-2 -LP)
Samling LP: Vägra för helvete – Jag lever (Rosa Honung ROSALP 10 -83)
R.I.P # 13
Den gamla legenden som säger att punken skulle vara mänsklighetens frigörelse är det inte mycket sanning i.
– Killbanden bara tittar på oss hela tiden…psykar…och det gör att man känner sig ganska nedtryckt ibland. Men det är klar, en del tycker vi är bra också.
Livin´Sacrifice är tämligen okända utanför Stockholm trots att de hållit på sedan hösten -78.
Då var det Mia och Maria som började spela gitarr. De upptäckte att det här var en ganska skojig sysselsättning så de beslöt sig för att bilda ett band. Marianne fick frågan om hon ville spela bas, hon ställde upp trots att hon aldrig spelat det tidigare. En trummis haffades och bandet började repa, i början mest andras låtar men så småningom blev det fler och fler egna. I januari det här året kom slutligen Helen med efter det att de bytt 14-15 gånger.
– Skälet till det är att vi inte hittade nån som passade i bandet. De flesta spelade bara en konsert med oss och sen sa vi ”hej då”. Lyckligtvis hittade vi till slut Helen som aldrig spelat trummor tidigare, men hon har lärt sig jättesnabbt… verkligen en talang. Får hon bara repa lite till så…
Repa ja – precis som 99,9% av stans övriga band så har de problem med replokal. För tillfället håller de till i Mias tvättstuga men där kan man inte repa i evigheter, därför letar de efter en bättre – vilket inte är ett lätt jobb.
Sen starten har Livin´Sacrifice haft omkring 30 – 40 spelningar – ovanligt många för ett ”okändare halvband” som de själva kallar sig. Favoritstället är Rågsved eftersom publiken där alltid håller igång till skillnad från Verket där alla jämt verkar så trötta. Och för några fredagar sen spelade de på Rock Palais tillsammans med tjejerna i Mögel, Tetra Pak och Pink Champange under parollen Rock mot Sexism.
– Vi har väl aldrig direkt haft några problem att skaffa spelningar. Vi samarbetar med många andra i Stockholm och folk kommer ofta och frågar ifall vi ställer upp på olika spelningar. Men det är sällan vi får betalt. Anläggningen har vi jobbat ihop under sommarloven eftersom alla går i skolan på fritiden!
Angående influenser och inspirationen är det inget konkret, de snappar upp och tar intryck av allt möjligt.
– Vi har inte direkt nån egen stil som Mögel.. vi kör mera blandat liksom…
När de intervjuades hade de ungefär 15 låtar men enligt dem själva var många dåliga.
”Fast det kommer nytt material hela tiden” försvarade de sig med.
Några låttitlar: ”Vi vägrar anpassa oss”, ”Kärleksproblem”. ”Fuck Off” (deras enda engelska låt som de av nån anledning inte velat översätta), ”Gör dej fri”, ”Mobbad” – en låt där texten är skriven av Mias 6-åriga syster. ”jag vill inte bli stor”, ”Jag ska dö” och ”Fanta”, den låt som oftast brukar gå hem bäst bland publiken. Har ni ännu inte sett Livin´Sacrifice är det god tid att göra det nu. De lirar t ex samma kväll som Clash i Stockholm. Personer med god smak skiter i idolerna. ”Support your local bands” heter det ju…
R.I.P # 13 Text och Foto: Micke Rip
Trojne
Hjulsta – Stockholm 1981-1987
Medlemmar:
Micke Börjesson: Sång, gitarr
Mats Nyberg: Bas
Tobe Danielsson: Trummor
Micke Lindqvist: Bas
Pata Lindqvist: Gitarr
Historik:
Trojne tillhörde de tidiga 80-talsbanden som inspirerats av dels den inhemska punken men också av den framväxande ”nya” och hårdare punken.
Bandets gitarrist och sångare, Micke Börjesson minns hur det började:
Sommaren -81 satt jag och Tobe som vanligt och väntade på tricken mot Hjulsta.
– Faan Micke ,väste Tobe -ska vi inte sätta ihop ett band tesammans?
– Va ,du och jag ,svarade jag lite snopet. Jag hade spelat trummor i Ratsass som senare blev Drugs 65 och efter det Delay 65. Dessutom hade jag hade ett eget projekt som tyvärr spårade ur alldeles för snabbt – The Soundkillers.
Så OK. Varför inte?! Vi hade ramlat omkring i Stockholm under några år på ställen som 4:an, 6:an, Musikverket och Oasen. Sett lokala band som: USCH, Insekt, Incest Brothers, Bitch Boys, KSMB, Snutslakt, Spion 13, Brända Barn, Alien Beat, Alarm X, Katz, Pain, Grisen och Ebba Grön såväl som internationalla punkakter.
Vi hade dessutom gemensam musiksmak och jag ville väldigt gärna komma fram från trummorna och starta nånting nytt.
Så jag plocka upp en begagnad gura, sålde mina trummor till Tobe, och vi fick repalokal på Björns Trädgård om jag minns rätt.
En polare, Micke L lirade lite bas och en annan kompis, Kjelle, kunde spela gitarr. Men tyvärr funkade det inte med Kjell. Våra låtar gick för fort för honom. Istället lånade vi in Pata från de lokala glampunkarna Dirty Livin samt Micke L´s brorsa. Ett bra val då både personkemin och musiken funkade mycket bättre.
Bandet började spela runt om i Stockholm och även i småorter här och var. Efter ett tag tyckte vi att det var läge att spela in en platta så vi besökte en studio hösten 1982 för att fästa låtarna: Varför Krig, Spion, LSD och Problematiskt barn på band. Inspelningen resulterade i Epn Varför krig? Som släpptes på blå vinyl 1983.
Trojne såg inte lika punkiga ut som dom andra punkbanden gjorde, de som hade annamat hela Exploited och Dischargeköret med nitar och tuppkammar, trots detta sålde vi slut på alla 1000 ex av Epn ganska snabbt. Samma dag som vi släppte Epn var vi förband till GUN CLUB på gamla Bobbadilla vid Slussen. Spelningen gick väl så där, men vi sålde hur som helst ett gäng plattor.
Efter Epn lämnade basisten Micke L oss och Nyberg tog hans plats. Nyberg var en gammal vän och dessutom TROJNEs största fan, och kunde därför alla låtar utantill.
Nu hade vi fixat en replokal i Hjulsta, tunnelbanans skyddsrum. Jag, Tobe och Nyberg var alla Hjulstabor, Pata var från ”Kransen” så han fick resa en bit, fast våra repningar bestod mest av ölkonsumtion och svordommar så Pata lämnade oss snart för AVFALL och vi blev en trio.
Vi hade varit i studion vid flera tillfällen men inte släppt någon platta. Men så 1984 slog vi till med ”Who gives a fuck anyway” pressad i 1500 ex.
Trojne funkade helt OK som trio, men vi saknade Pata, så med både smicker och hot lurade vi tillbaka honom till bandet. Vi gjorde lite spelningar och lyckades få åtminstone ett par trogna fans. Sämre gick det med repningarna. Vi drack mest hela tiden och Nyberg uteblev allt oftare så vi började snart leta efter en ny basist. Ibland tog jag basen eller så körde vi utan bas helt enkelt. När det var dags för sista studioinspelningen 1986 var TROJNE återigen en trio som bestod av mig, Tobe och Pata. Vi spelade in Patas ”Leker med elden” och min egen ”Galna kameler”. I villervallan glömde jag texterna och dessutom lät min röst jävligare än vanligt så vi skrinlade singeln. Vårt ”festande” eskalerade och vi hamnade som oftast i luven på varann när vi försökte repa.
Sista spelningen skulle vi göra i Uppsala september -87 och Micke L hade tillfälligt kommit tillbaka för att sköta basen. Stället kryllade av skinnhuvuden, som ofta kom till våra spelningar av någon outgrundlig anledning. Micke L var helt skräckslagen, själv kom jag halvfull till Uppsala lite väl sent med några polare. Pata var full som ett ägg och hade blivit av med sin gitarr. Nåt skinnhuvud hade snott den. Tobe var skitsne på oss alla… allt var fel och vi genomförde aldrig spelningen.
De va den sista gången jag såg Pata o hans brorsa Micke L.
En månad senare åkte jag till Kalifornien på semester, och där har jag nu bott sedan 88.
Men tack vare Internet och MySpace har jag, Tobe och Pata åter kontakt.
I slutet av 2007 startade jag en TROJNE-sida på Myspace för skojs skull.
En re-release utav WHO GIVES A FUCK ANYWAY ska släppas i år eller 2009 av ett svensk indiebolag.
Vi ska också släppa en vinyl-EP (som vi spelade in 1985 och som aldrig släpptes) LESBISKA LIBANESER nästa år. Kanske blir det också en CD med lite skit för dom som bryr sig.
Jag har också börjat spela in gamla TROJNE-låtar på nytt som aldrig blev av.
Låtar som Stockholms Horor, Bomber, Svarta Kors med flera….
Lite ironiskt så här 25 bast senare kanske, men de e bara på kul, speciellt när nu min son lirar trummor på låtarna.
Med andra ord har cirkeln slutits och jag kan med glädje och stolthet se tillbaka på min tid i TROJNE.
Micke Börjesson
Låtar: Problematiskt barn, Lesbiska Libaneser, Jag Hatar…, Skit, Stockholms horor, Cell 37
Diskografi:
EP: Varför krig?, Problematiskt barn, L.S.D, Spion ( 1983 – 1000 ex blå vinyl)
EP: Who gives a fuck anyway? Skit, Maniac, 1984, Cell 37, Bakom galler (1984 1500 ex)
Samling Kasset: Bara en dröm: Dagen Innan Vi Anföll Ulf Lundell, Runda bränder, L.T.O (1983)
Samling CD: Varning för punk: Jag Hatar…, Varfor Krig, Problematiskt Barn, Olle the Murderer (Distortion / Ägg Tapes distcd10 -94)
Övriga inspelningar: Demo -85: Lesbiska Libaneser, Jag Hatar…, Moster Missfoster, Samma Kött, Instrumental Dance.
Demo -87: Leker med elden, Galna kameler