Jävliga Tider
Lidingö – Stockholm 1975-1981
Medlemmar:
Ronnie M Ljungwall: Gitarr, sång
Håkan ”Frotte” Frodell: Trummor
Tony Frodell: Bas
Calle Kruse: Bas
Bengt ”Piller” Piehler: Gitarr
Historik
Den gängse uppfattningen av svensk musik under mitten av 1970-talet var att den präglades av dogmatisk progg, svensktoppen, jazzrock och lättlyssnad pop. Men bortom denna huvudströmning, i undervegetationen, fanns en subkultur av betydligt hårdare musik som hårdrock och det som idag benämns protopunk, inspirerade av band som New York Dolls, MC5, Alice Cooper och Iggy and the Stooges.
Jävliga Tider, ett band från Lidingö, omfamnade den högoktaniga energin och den ljudbild som påminde om Detroits industriella buller.
Ronnie M Ljungwall, bandets gitarrist och sångare, tecknar en bild av Jävliga Tider.
– Vi var ett stort kompisgäng från Lidingö under 70-talet, i sus och dus.
Larsbergsgården och senare Bodalsgård var samlingsplatserna.
På somrarna hängde vi på Nordestrand – Gotland, med gitarrer och tält.
Här stod Detroitrocken högt i kurs, framför allt MC5 och Iggy & Stooges.
Det första bandet som bildades ur detta gäng var Big Pats, vilket fick några av oss att bilda Jävliga Tider något år senare, runt 1975.
Originaluppsättningen var undertecknad på gitarr och sång, Håkan ”Frotte” Frodell på trummor, basisten Tony Frodell och Bengt ”Piller” Piehler även han på gitarr.
Efter något år, med replokal på Lidingö, flyttade vi in i ett av skyddsrummen på tunnelbanestationen Universitetet där vi och Big Pats gemensamt delade replokalen.
På fredagskvällarna samlades massvis av tonåringar i replokalen för att lyssna på oss och även be om autografer. Det kändes stort för oss då.
Den ursprungliga sättningen ändrades då Tony Frodell allt för tidigt gick ur tiden, vilket innebar att jag och Piller fick alternera basliret. Calle Kruse (även han från Lidingö men inte i samma gäng som oss andra), kom med och axlade basen under resten av min tid med bandet.
Från början lirade vi en hel del covers som Stooges ”I wanna be your dog, New York Dolls “Vietnamese Baby”, även Ramones och såklart MC5 fanns med i vår setlista. Men allt eftersom åren gick började vi skriva en hel del eget material som “Va e de vi håller på me?!”, “Stenhårda Kalle”, “Jag vill vara fri”, “Spy” och signaturlåten – “Jävliga tider”.
Vi spelade mest på olika evenemang men också på ungdomsgårdar på Lidingö och Rågsved.
Våra gig var ofta stökiga med hög volym på moddade 100 W Marsahall och vi brukade alltid avsluta med några minuter med infernalisk tjutande rundgång. De som gillade hög volym och rock’n’roll var exalterade.
När det inte var tidsbegränsade gig så blev vi inropade igen men det fanns ju även arrangörer som stängde av strömmen efter en halvtimme. Vilket vi fann som en komplimang till häftig rock’n’roll.
Tyvärr så utvecklades jag och Piller åt olika håll. Jag ville köra på i högre tempo, men Piller hade fastnat i Bluestakter. Någonstans runt 1981 hade jag fått nog och började istället spela med Pelle Kruse och Per ”Hilding” Ekström, vilka hade replokalen/skyddsrummet under oss. Så det var ingen längre flytt än att bära ner Marshallstacken. Här tog vi namnet ”Splitter”, men det är en annan historia. (30 år senare återförenades Pelle och jag i ett nytt band som fick heta Flavored Feel, med gig på Stockholms och Uppsalas krogar).
]]>
The Crab Boys
Stockholm – Lidingö 1979-1983
Medlemmar:
Nusse Antoni: Sång, gitarr
Thomas Hammarlund: Sång, gitarr
Krister Lyssarides: Gitarr
John Munthe: Bas
Chonaz Andersson: Trummor
Historik:
Redan 1977 började The Moose ösa på ute på Lidingö, Stockholm. Efter några medlems- och instrumentbyten hette bandet plötsligt The Crab Boys. Bandet bestod nu av Nusse Antoni (sång, gitarr), Thomas Hammarlund (sång, gitarr), Krister Lyssarides (gitarr), John Munthe (bas) och Chonaz Andersson (trummor).
Det hade hunnit bli 1979 och punkinfluenserna hade fått sällskap av reggae och ska. Alla tre infallsvinklarna kan höras på den singel de begav sig till en stuga utanför Sorunda för att spela in. På fyrkanalaren de tog med sig fastnade tio låtar, varav de valde ut tre till skivan. ”Ålar” och ”Skärgårdssommar” får väl räknas till reggae/ska-sidan, medan den smått bisarra enminutaren ”Olle o Kjell” definitivt är en punklåt. Den handlar för övrigt om Nusses grannar som var vansinnigt irriterade på att bandet repade i just deras närhet. Hämnden är ljuv!
Någon distribution hade de inte, men de femhundra exemplaren gick åt ganska snabbt ändå. Pet Sounds stod för en rätt stor del av dessa. Året efter hamnade bandet åter på skiva, då på den liveinspelade ”Lajv på Kulan”
För The Crab Boys var det en både rolig och kreativ period. Alla var glada och roligast var det på skolfesterna ute på Lidingö. Där var de kungar! Turnén till Tomelilla var också en höjdpunkti karriären.
Vintern 1983 kände de att de inte kom längre och bandet lades ner. Krister fortsatte att spela blues och gospel, det senare med bland annat Eric Bibb och Thomas har bland annat spelat mycket med Rolf Wikström.
Från boken Ny Våg
Diskografi:
Singel: Skaldjur: Ålar – Olle o Kjell – Skärgårdssommar (MOOSE NR 001 -81)
Samling LP: Lajv på Kulan: Friends (Kulan FKILP1 -81)
De Ståndaktiga Tennsoldaterna
Lidingö – Stockholm 1980-1982
Medlemmar:
Johan Gabert: Gitarr, sång
Per Graffman: Bas, sång
Niklas Nordin: Gitarr, sång
Jonas Nordin: Trummor
Stefan Axelsen: Trummor
Historik:
Lidingös första Postpunkband. Bildades 1980 av några tidigare medlemmar i de första punkbanden på Lidingö; Besserwisser Boys, SÄPO och Gabert Livs. Johan Gabert och Per Graffman spelade tillsammans i Gabert Livs som var ett melodisk och popigt band och längtade efter att göra mer experimentell musik. De började dröja sig kvar efter repetitionerna för att söka efter nya klanger. Inspiration kom bland annat från Siouxie and the Banshees, Joy Division och The Cure. Niklas Nordin anslöt på akustisk gitarr och Jonas Nordin på Trummor. I den sättningen medverkade de på samlingsskivan Lajv på Kulan. Senare vände de mot mer rytmiskt orienterad musik, inspirerade bland annat av Gang of Four. Under en period övertog Stefan Axelsen trumstockarna. Bland annat en under en fantastisk konsert på Grandbiografen på Lidingö.
Efter ett minibreak på trettiofem år återuppstod bandet 2017 och har sedan dess spelat ett par konserter. Till att börja med spelade de främst sina gamla låtar, men jobbar nu fram nytt material som bättre speglar hur deras liv ser ut idag. Just nu består bandet av Johan Gabert, Stefan Axelsen, Butte Evensen och Per Graffman. Tidigare medlemmar; Niklas Nordin, Jonas Nordin, Christoffer Stannow och Peter Gest.
Per Graffman
Diskografi:
LP: Samling: Lajv på kulan: Kallt (Kulan Records -81)
Övriga inspelningar:
Grandbiografen Lidingö.
Palmons (Tuppjuck)
Stockholm – Lidingö 1978-1982
Medlemmar:
Lars-Erik Sädberg: Sång, gitarr och orgel
Anders Lundborg: Gitarr
Peder Kajström: Bas och sång
Christofer Stannow: Trummor
Historik:
Med hjälp av en akustisk gitarr och diverse tillgängliga slagverk genomfördes 1978 de första repetitionerna ute på Lidingö utanför Stockholm. Efterhand skaffade de sig riktiga instrument och bestod då av Lars-Erik Sädberg (sång, gitarr och orgel), Anders Lundborg (gitarr) och Peder Kajström (bas och sång). Sist tillkom trummisen Christofer Stannow.
Namnet Palmons Tuppjuck tog de från Bo Widerbergs film ”Mannen på taket” där en polis vid namn Palmond får tuppjuck. Namnet kortades dock senare till Palmons. Det berodde inte på att Västerhaningbandet TuppJukk dök upp. De tyckte helt enkelt att det lät lite töntigt efter ett tag.
Bandet utvecklades till ett kaxigt punkband, om än med poppig farfisaorgel som krydda. De spelade både inne i Stockholm och hemma på Lidingö. De flesta spelningarna ägde rum på diverse ungdomsgårdar, men undantag fanns. Höjdpunkten var en spelning på en lussegala tillsammans med Eldkvarn.
Innan Palmons splittrades hösten 1982 hann de medverka på samlingsskivan ”Lajv på Kulan” med låten ”Hittar aldrig ut”
2018 gjorde Palmons en gemensam comebackspelning tillsammans med Vem Bryr Sig, The Crab Boys och De Ståndaktiga Tennsoldaterna. Återföreningen resulterade också i att man spelade in ett antal av sina gamla låtar och släppte resultatet via Spotify.
Från boken Ny Våg
Låtar: Lösnesa, Sluta tänka, Vakna nu, Hersby skola, Streber
Diskografi:
Samling LP: Lajv på Kulan: Hittar aldrig ut (Kulan FKLP1 -81)
The Cauze
Stockholm – Lidingö 1980-1982
Medlemmar:
Peter Gest: Trummor, sång
Magnus Thuresson: Bas
Kim Mourét: Gitarr, sång
Historik:
Hos Lidingötrion The Cauze var The Jam gudarna, även om skavågen och diverse punk också påverkade Kim Mouret (gitarr och sång), Magnus Thuresson (numera Magnus Peterman) (bas) och Peter Gest (trummor).
De tre var inte några nybörjade när The Cauze startade 1980. De hade tidigare spelat tillsammans i banden Besserwisser Boys (där bland annat skådespelaren Per Graffman ingick) och Teenage Heads (med bland andra Stefan Axelsen, senare Weeping Willows).
The Cauze satsade hårt. De repade i stort sett varje dag och spelade en hel del ute, både i Stockholm och i städer som exempelvis Uppsala, Örebro och Västerås. Till höjdpunkterna räknades en spelning på Kulturhuset i Stockholm där de till och med fick en fin recension i Dagens Nyheter. Kim glömmer nog inte heller en spelning i Rålambshovsparken där han lyckades knäcka sin Rickenbacker i två delar. Till och från spelningarna tog de sig för övrigt i sin The Jam Car. Under den vackert målade karossen dolde sig en Ford Taunus.
När fritidsgården Kulan ute på Lidingö beslutade sig för att göra en liveinspelad samlingsskiva erbjöds The Cauze att vara med. Året därefter gjorde de den egna singeln ”Stockholms bomb”. Inte mycket hände dock och medlemmarna började känna att de kört fast.
Magnus och Peter kom att fortsätta spela ihop i diverse olika konstellationer. Tillsammans med bland annat Mauro Scocco kompade de exempelvis Stranded-artisten Urban Reese som uppvärmare till James Brown!
Från boken Ny Våg
Diskografi:
Singel: Stockholm bomb – Solkart (Pang Records PSI 010 -81)
Samling LP: Lajv på Kulan: Ensam (Kulan FKLP1 -81)
Besserwisser Boys/Pop
Medlemmar:
Per Graffman: Bas
Jonas Nordin: Gitarr
Niklas Nordin: Gitarr
Peter Gest: Trummor
Historik:
1978 Norra Lidingö. I Sara Torssons källare. Knastret av pickupen på vinylen, sen gitarrväggen, sen Johnny Rottens -RIGHT NOW – i Anarchy in the UK. Aldrig hört hört något liknande. Som en puck i pannan. Så definitivt det man längtat efter men inte visste fanns. På med pickupen, knastret, gitarrväggen igen och så vidare, igen och igen.
Uppror mot konformitet, längtan efter en röst och att få synas. Bryta tristessen och röja lite. Visa dom jävlarna.
Jonas Nordin och jag var kompisar som hade spelat i samma fotbollslag och brukade hänga hos Jonas för att drömma om storhet och lyssna på musik. Mest Stones och liknande innan punken kom. Peter Gest och Niklas Nordin, som var Jonas ett år yngre bror hade redan ett band – Cretins, som spelade covers och en del egna låtar. Framför allt genom Jonas initiativ övertygades dom att lägga Cretins åt sidan börja spela med oss.
I Skyddsrummet under Källängens skolas matsal började vi repa och skriva våra första låtar. ”Mental murder. Brain blower. Mental murder. Meeeeentaaal! Refrängen till vår första egna låt. Jag hade aldrig hållit i en bas, men som många andra basister kompenserade jag det med attityd. Nu när preskriptionstiden definitivt gått ut kan jag erkänna att vi efter ett tag listade ut hur vi vi kunde få upp låset till skolköket och ta för oss provianten där. Förlåt alla mattanter.
Besserwisser Boys. Vårt band. Ursprungligen spelade Jonas och Niklas gitarr, Peter trummor och jag bas. Men vi hittade inte vår form direkt. Sara kom och testade som sångerska men det rann ut i sanden. Ett tag spelade Jonas bas och jag bara sjöng. På en konsert spelade Pelle Ekström bas.
Vår första spelning var på en fest i Hersby skola som anordnades för att fira ett besök av studenter från en religiöst high school i USA. Min bror Mats satt i festkommittén och hade bland annat engagerat oss och öns andra då existerande punkband -Säpo. Säpos gitarrist Pelle Kruse gick i hans klass. Johan Gabert, en av öns mest tongivande punkprofiler, sjöng. På konserten hade vi färglada baskrar på oss, som vi fått låna av Nordinbrödernas mamma, och en djävulsk energi. Vi hade repat in Clash´s ”Im so bored with the USA” som vi skulle köra som sista låt. Vi kom inte så långt. Tre låtar hann vi spela innan de bröt strömmen och skolans musiklärare steg upp på scenen och förklarade att något sånt här naturligtvis inte fick förekomma. Vi lade ner våra instrument men var ändå övertygade om att vi uppnått något. Efter en del palaver fick i alla fall Säpo äntra scenen. Dom var inte heller till någon nytta i strävan efter att ytterligare förbättra relationerna mellan Lidingö och den amerikanska skolan.
Fritidsgården ”Kulan” i Högsätra blev centrum för det exploderande musiklivet som punken förde med sig. Fantastiske föreståndaren Kaj med personal såg till att det fanns replokaler. Skyddsrum mest. Jag tror kärnvapenskräcken var en av förutsättningarna för den svenska punken. Alla betongbunkrar man spelat sig hörselskadad i. Vi bildade förening, köpte in sånganläggning och ordnade konserter. Nya band bildades och vänskapsband. Där repade Besserwisser i ytterligare något år. Tills vi, som alla andra, gled isär och splittrades.
I trettiosju år…..
Konsert på Southside den 18:e februari tillsammans med några av Lidingös andra punkband; Palmons, Cretins, VBS. Peter & Thure. Dom rika har lagen, Bolsjevikerna, Perfekt kopia och Passiv. Fyra låtar som trio eftersom Jonas valt att avstå. Bryt tristessen. Röj lite.
Per Graffman / 2017
Låtar: De rika har lagen, Spring Felix spring
Det är dom rika som har gjort våra lagar
Dom styr, gnäller och skäller
Dom säger att vi kostar mycket pengar
När vi tar och kåk får
(Ni bara) Skriker och dånar
Snattar och rånar
Super och knarkar
Och kostar pengar
Jag har en polare som har det taskigt ställt
Han gjorde inbrott i en affär
Polisen tog honom och nu sitter han inne
Ett år på kåken är ett men för livet
Skriker och dånar
Snattar och rånar
Super och knarkar
Och kostar pengar
En av Bohmans polare åkte fast en dag
Det var bara skattefusk och bedrägeri
Hans polare sa bara du kan gå
Och där gick han med miljoner i vinst
Han är smart
Fuskar ihop pengar
Lever flott
Det kostar oss orättvisa
V.B.S – Vem Bryr Sig?
Lidingö – Stockholm 1979-1981
Medlemmar:
Henrik Weston: Sång (79-80)
Janne Hoffner: Gitarr
Danne Dittmer: Bas (80-81)
Patrick ”Pruten” Wedholm: Trummor
Björne Sundqvist: Sång (81)
Övriga medlemmar:
Calle Häggkvist: Bas på andra spelningen. Calle spelade bas i RATFAB. Andy Warhol gjorde omslaget till RATFABs andra singel Det brinner en eld/Mörka ögon (Red house 1984; rh 2)
Johan ”Kåken” Gahlin: Bas på tredje spelningen
Anders ”Lunkan” Lundborg – Hoffner var sjuk och ersattes av Palmons gitarrist Lunkan på utomhuskonserten i Högsätra juni 81
Historik:
Vem Bryr Sig? från Lidingö bildades september 1979 och hade sin första konsert på en talangjakt två veckor senare. Vem Bryr Sig? vann efter att juryn hotats med stryk om de inte röstade på bandet.
Gruppen bildades ur spillrorna av ett bluesband som Janne Hoffner (gitarr) och Patrick ”Pruten” Wedholm (trummor) haft. Hoffner och Pruten frågade Henrik Weston om han ville sjunga i ett punkband. Det ville han, och med The Cramps som förebild var trion redo att rocka på Lidingö. Men redan efter första spelningen kände Vem Bryr Sig? att bandet behövde en basist så till andra giget inlånades Roland & the Flying Albatross Bands (RATFABs) basist Calle Häggqvist. Calle blev inte långvarig. Nästa basist var Johan ”Kåken” Gahlin. En klassisk punkare som spred skräck på högstadiet i Hersby skola genom sin vilda blick och sitt vilda utseende. Men även Kåken var väck efter endast en spelning.
Maj 1980 skulle Vem Bryr Sig? spela på skolfesten i Bodals skola. Vem Bryr Sig? – eller VBS? som man ofta kallade sig – behövde en stabilare basist än vad bandet hittills haft. I Hoffners och Westons klass i Bodals skola gick även Danne Dittmer, en Ramonesdiggare som ofta hängde i Vem Bryr Sigs replokal. Danne tillfrågades och så var bandet äntligen komplett.
Nu inleddes en hektisk period med många spelningar som pågick ända till splittringen december 1981. Vem Bryr Sig? spelade ofta tillsammans med Palmons – också kom från Lidingö. Palmons – som körde igång 1978 – tillhörde de första punkbanden från Lidingö tillsammans med Säpo, Gaberts Livs och The Cretins (senare Besserwisser Pop).
Weston lämnade VBS? nyåret 80/81. In kom i stället Björne Sundqvist på sång. Björne gick i samma klass som grabbarna i Palmons, så han hade så att säga punken med modersmjölken. Med Björne fick VBS? en punkigare framtoning. Nu kom även framgångarna med spelningar på Ultrahuset i Haninge, Hagsätra och Björns Trädgård i Stockholm och i Karlshamn i Blekinge där VBS? spelade på ett Rockslagsarrangemang. Det är även Björne som sjunger på bandets enda skivinspelning; låten Feg från skivan Lajv på Kulan från 1981.
Efter att VBS? splittrats 1981 kom Hoffner, Pruten och Weston att spela i olika garageband som exempelvis Pirate Love och Funhouse och spelade flitigt på ställen som Tre Backar, Kulan och Ultrahuset. Under andra halvan av 1980-talet lirade Hoffner i Fire Engines. Fire Engines spelade in två singlar och en Lp på The Eye och Mistlur. Weston började skriva i fanzinet The Eye som kom ut med sex nummer mellan 1983 och 1986.
År 2006 gav Weston ut punkromanen Hej det är vi som är Vem Bryr Sig? En två tre fyr! på förlaget The Eye. Av en händelse jobbar Weston och Sundqvist idag på samma arbetsplats; Länsstyrelsen i Stockholm. Hur många arbetsplatser har två sångare från ett och samma obskyra punkband? Förmodligen inte många.
Vem Bryr Sig? och Palmons återförenades 1985 för en spelning på Kulan på Lidingö.
År 2008 har Vem Bryr Sig? återförenats ännu en gång för att vara med på punkgalan på Berns 19-20 december. Sättningen är samma som 1980.
Låtar: Svenska Armén, Fel, Effektiv, 16 år (vad har jag fått ut?), Min värld, Direktör, Dags att tala sanning, Hårt mot hårt, Värtans vatten, Drogvägra, Kärleksvisan, Feg
Diskografi:
LP Samling: Lajv på kulan – Feg (Kulan Records FKLP 1 -81)
EP:
Bok: Hej det är vi som är Vem Bryr Sig? En två tre fyr!
Övriga inspelningar:
Lista på alla VBS?-spelnigar som .doc
