Aktiespararnas Årsmöte
Stockholm – Sollentuna 1976 – 1979
Medlemmar:
Johan ”Joppe” Pihlgren: Gitarr, sång
Per-Erik Bengtsson: Gitarr
Lars ”Larry Lövgren: Bas
Christian ”Kricke” Pihlgren: Trummor
Historik:
Aktiespararnas Årsmöte bestod av Johan ”Joppe” Pihlgren (gitarr och sång), Per-Erik Bengtsson (gitarr), Lars ”Larry Lövgren (bas) och Christian ”Kricke” Pihlgren (trummor). De började spela tillsammans redan 1976, då mest inspirerade av The Who och andra stökiga rock- och popband från sextiotalet.
Bandet kom från Sollentuna och hade en replokal i källaren hemma hos bröderna Pihlgrens föräldrar. Det gjorde att de kunde repa varje dag, till föräldrarnas tvivelaktiga glädje. De gjorde även en hel del spelningar, mest på sin skola och på närliggande ungdomsgårdar.
När det blivit 1978 tyckte de att det var dags att göra en riktig inspelning. De hade tidigare varit i London för att kolla på band och bestämde sig för att det var det häftigaste stället att spela in på. Sagt och gjort. De liftade en och en ner från Stockholm till Göteborg, där de sammanstrålade och tog färjan över till England.
Väl framme hittade de en billig studio där de spelade in låtarna ”Paris” och ”Lycka till”. Dessa två lätar släpptes 1980 på skivan ”Hemliga vågen”, en samlings-LP där bland andra Moderns och Cellskräck också medverkade. Med på Londonresan var även Mats ”Zebo” Hillborg. Han var då inte med i bandet utan fungerade istället som betjänt, på så sätt att han bar väskor och fixade frukost på sängen åt de andra. Per-Erik slutade i bandet 1979, och efter att ”Zebo” tagit hans plats bytte de namn till Docent Död.
Från boken Ny Våg
Diskografi:
LP: Samling:Hemliga vågen: Paris – Lycka till (Hemliga Bolaget HEM 001 -80)
****
]]>Sollentuna – Stockholm 1979-1984 (Namnbyte)
Medlemmar:
Mats Olofsson: Sång, trummor 79-80
Mats ”Zebo” Hillborg: Gitarr, sång
Lars ”Larry” Lövgren: Bas, sång
Johan ”Joppe” Pihlgren: Gitarr, sång
Christian ”Kricke” Pihlgren: Trummor
Mats Möller: Keaybords, sång
Mats Bäcker: Saxofon
Historik:
Det började med Sollentunabandet Aktiespararnas årsmöte. En grupp som medverkade på samlingsplattan ”Hemliga vågen”. När trummisen Mats Olofsson, lite på skoj ville ge ut en singel så bad han helt enkelt grabbarna i Aktiespararnas att medverka under namnet Docent Död. Nu visade det sig emellertid att plattan sålde så bra att ”plojbandet” fick raskt omvandlas till ett riktigt band. Till en början medverkade Mats innan han steg åt sidan och lämnade bandet i och med singeln ”Krig och Kärlek”. Mats återkom nästan omgående med en egen solosingel – Raket, raket. Docent Död å sin sida fick kontrakt med Sonet där de fick testa bolagets nya MP-format. En 12″ med sex låtar till mediumpris. Denna platta innehållande hitsen, ”Solglasögon” och ”Bensin i blodet” sålde raskt slut och innan inspelningen av första LPn åkte man ut på gemensam turné med två andra MP-band – T-Shirts (med Bie som senare blev gitarrist i Docenterna) och Dave & The Mistakes. Turnén blev ett veritabelt segertåg. Men lika snabbt som Docent Död hade nått toppen lika fort glömdes badet bort. Uppföljaren ”Tusen heta kyssar från Docent Död” sålde inte alls lika mycket den tidigare. Singeln ”Hon dansar bara med nyktra killar” låg dock på Poporamas ”heta hög” under några veckor. Bandet utökades också (tillfälligt) med Hagfors svar på Clarence Clemons – Mats Bäcker (tidigare Fiendens Musik). Bandet bytte bolag från Sonet till Mistlur där de släppte ”Ge henne allt” en platta där nu Zebo hade ersattes av Malmöpågen Mats Möller på keyboard och sång. Med Mats som medlem fick bandet något av en nytändning och låten ”Alla helgons dag” blev en mindre (radio)framgång. En enkel video spelades också in. När nästa singel ”Sjunde himlen” kom -84 pryddes omslaget fortfarande av Docent Död men byttes till det mindre kontroversiella Docenterna på lp:n ”Tid och Lust” namn och blivit Docenterna… och det är en helt annan historia.
Låtar: Japan eller Kina, En vägg av tårar, Lisa, Bleka lampor vita ben, 24 timmar på Mallis, Frys
Diskografi:
Singel: Sven Jerrings Röst – Klockan Ett (Jäktskivan JÄKT 001 -79)
Singel: Krig & Kärlek – Hur kan det komma sig? (Jäktskivan JÄKT 002 -80)
MP: Spotlight (Sonet Spotlight SMP-2 -80 1500 ex)
Singel: Solglasögon – Chick-e-chack (Sonet T-10004 -80)
Singel: Krig och kärlek – Standardiserad värld (Sonet T-10024 -80)
Singel: Hon dansar bara med nyktra killar – Boppe (Sonet T-10047 -81)
Singel: Låt tiden gå – Monte Carlo (Sonet T-10074 -82)
Singel: Magi, magi, magi – Fröken ur (Mistlur MLRs-33 -82)
Singel: Sjunde himlen – Much To Much (Mistlusr MLRS-39 -84)
Singel: USA – Sticker ner (Slyngel Records SLYNGEL 002 -13 300ex)
Singel-LP Samling: Sveriges största singel 4 Alla helgons dag (Mistlur MLRs-38 -83)
LP: Docent Död (Sonet SLP 2669 -80)
LP: Tusen heta kyssar från Docent Död (Sonet SLP-2692 -81)
LP: Ge henne allt (Mistlur MLR 33 -83)
CD: Flashback #13 (Sonet -95)
CD samling: Ståkkålmsjävlar – Solglasögon (MNW MNWCD 182 – 1989)
Aktiespararnas Årsmöte
LP samling: Hemliga Vågen – Paris – Lycka till (Hemliga Skivbolaget HEM 001 -79)
Mats Olofsson
Singel: Raket, raket -Silicon (Trend records TED 025 -81)
Singel: Rekordmagasinet – Kristina från Vilhemina (Trend records TED 026 -81)
Övriga inspelningar:
Demo: Repinspelning sommaren -81 (Låtar till Tusen heta kyssar)
Live:
Radio: Tonkraft våren -82 (Tillsammans med Ekovox) Live i Kungsan (Radio Stockholm) juli -82
Tv: AB Svensk Rock 80-11-07 (Sändes också i P3)
Expressen 5 juni 1980
Zebo Hillborg, Joppe Philgren, Larry Lorry, Kricke Philgren och Mats Olofsson.
Risken finns att ni inte känner igen ett enda av namnen.
För det är de här killarna som är Docent Död. Ett av Sveriges bästa popband just nu.
Alltihop gick så snabbt. Redan tidigt 1979 hörde jag talas om Sollentunagruppen Docent Död, men efter deras första singel hördes inte ett ljud. Så plötsligt i våras kom den andra utmärkta singeln ”Krig och kärlek” och samtidigt var Docent Död överallt på en gång. Bandet alla talade om.
I april skrev de kontrakt med Sonet och spelade in en mini-lp med sex låtar ni redan skulle gått runt och sjungit hela dagarna om inte konflikten kommit mellan och stoppat utgivningen.
Idag har den gode docenten erövrat en plats som ett av landets absolut bästa band. Vi väntar bara på att den stora massan av skivköpare ska upptäcka det.
Om allt går som det är ska kommer de att göra det när mini-lp:n släpps i slutet av sommaren.
Under tiden har jag själv träffat Docent Död för att reda ut begreppen. Platsen är Lindqvists konditori i Stockholm. Tiden: En av sommarens hetaste dagar.
loj
Docent Död är Zebo Hillborg som spelar blixtrande gitarr, sjunger och skriver låtar. Joppe Philgren som spelar kompgitarr, sjunger och skriver låtar, Larry som inte vill heta Lorry utan Lövgren i efternamn, spelar bas, sjunger och skriver låtar samt Kricke Philgren på trummor. Ibland är Docent Död också Mats Olofsson på vin, kvinnor och sång. Men bara ibland.
Den första singeln var mest en ploj och Docent Död har bara fungerat som grupp sedan hösten, men de har redan 25 egna låtar de spelar ute.
Låtarna är förresten ett litet problem. Docenterna överproducerar sig. Zebo, Larry och Joppe skriver alla, var för sig eller tillsammans.
– Vi skriver ganska färdiga låtar och sedan hjälps alla åt att göra dem klara. När alla håller på och skriver kan vi lätt få ihop tio nya låtar i veckan, säger Larry.
En hel del (läs de flesta) blir över och Larry har annonserat ”Till salu: Garanterade hitlåtar 100 kronor stycket”. Ingen svarade.
Foxterrier
Nu innehåller docenternas mini-lp sex stycken garanterade hitlåtar. ”Japan eller Kina”, ”Stå på benen”, ”Hjärta av guld”, ”Cickety chick” och de helt fantastiska ”Solglasögon” och ”Bensin i blodet”.
Musikaliskt låter bandet som en skitig foxterrier, borstig, bitsk, strävhårig och helt oemotståndligt. Rötterna finns i alla pop som är bra men kanske speciellt i Jam och The Who.
Who visar sig också vara medlemmarnas stora hjältar, trots att de gjort sig av med lite av den modsimage de hade i vintras.
Killarna i Docent Död tände på modsstilen redan när ”Quadrophenia” kom, plattan alltså, inte filmen.
– Då var det jävligt häftigt, tycker Kricke.
– Det är trist att alla tror vi hakat på, fortsätter Joppe.
– För några år sedan garvade folk åt oss för att vi åkte scooter och hade parkas.
Stölder
När modsvågen kom i våras var det inte lika uppseendeväckande. Först stals Krickes parka, sedan Larrys scooter.
Då var det inte lika roligt att vara mods längre, men kärleken till Who finns kvar i varje ton Docent Död spelar.
”Bensin i blodet” till exempel, som punkterar samtliga existerande raggardrömmar med raden ”en ensam man på en moped”. Zebos tour-de-force ”Solglasögon” och Larrys förbryllande ”Japan eller Kina” .
Där finns det extra, det som gör Whos bästa låtar till något exceptionellt.
– Det är farligt att tänka intensivt på ”Quadrophenia”. Lika farligt som att höra ”My Generation” på bilradion. Säger Joppe som lyckats skaffa sig ett väldigt dåligt rykte som bilförare.
Docent Död har kraft och auktoritet i sin musik. Det märks att det är olika personer som skrivit låtarna, ändå hörs det att det är Docent Död som spelar dem.
Ingen propaganda
Det är lätt att bli konfunderad första gången man hör bandet. Texterna kan förbrylla. En vanlig kommentar är att ”antingen är det bara blaj eller så rör de sig på en jävligt hög nivå”. Sanningen är varken eller. För Docent Död vägrar att propagera i sin musik. De visar upp något och låter oss dra slutsatserna själva.
Synd bara att ”Koka Kola” som är bandets mest uttalade politiska låt hamnade utanför plattan. Den låten hade nog klarat upp en del missförstånd.
Joppe förklarar.
– Vi tänker inte tala om för folk hur man gör revolution. Det är bättre att låta dem tänka själva, att tala om Japan eller Kina.
Eller solglasögon. Eller bensin i blodet. Eller att stå på benen.
Docent Död gör det och nu väntar de bara på att ni ska börja lyssna.
Gör det!
Expressen 5 juni 1980 Text Erik Hörnfeldt Foto: Per Kagrell
Veckorevyn Nr 30 – 23 juli 1980 Text: Daniel Atterbom – Foto: Johan Edlund
Schlager nr 6/7 19 dec 1980. Text: Bengt Eriksson – Foto: Tommy Nilsson
Expressen 2 januari 1982
Här är Docenterna som mitt i gatan står
När jag går att fråga Docent Död varför de visslar så fint i ”Franska drömmar” så är det inte det det handlar om.
Först handlar det om pengar. Eller snarare bristen på dem.
Det är svårt att överleva på pop i Sverige om man inte heter ABBA eller Gyllene Tider. Det räcker inte med att vara en så fenomenal popgrupp som Docent Död.
Medlemmarna i Docent Död har vardera en ungefärlig årsinkomst på 15 000 kr. Detta täcker ett dygnet-runt-jobb och ska räcka till skulder, resor, buss, hyror och en och annan starköl.
– Det har gått så långt att halar man fram en 100-lapp man fått av farsan börjar alla gapa… ”Var fan har du fått den ifrån?” säger Joppe Pihlgren.
Verkar strul
Jag undrar vad som uppväger dessa bekymmer med inkomster som inte stämmer och fördelningen av pengar som inte finns.
– Det är ju kul med musiken, säger Zebo Hillborg.
– Man får ju knåpa med låtar och så, säger Larry Lövgren.
– Känslan att stå på scen, den är allt, säger Joppe.
I min bok skulle de toppa listan, tjäna rysligt med pengar, få bra kritik och allting. Men mest verkar det strul just nu.
För ett år sedan var de så inne man kan bli i massmedia. I dag är det annorlunda. Andra LP:n spolades mer eller mindre och de är redan ute hos de trendmedvetna skribenterna. Vad hände?
– Då låg vi rätt i tiden. Nu har vi syntvågen emot oss, säger Zebo.
Joppe menar att de inte är söta 17-åringar men när jag påpekar att det är inte Dag Vag heller så faller det argumentet. Men egentligen kvittar det. Som Larry säger:
– Det var ju ett skämt, allting. Vi gjorde en singel utan att ha spelat ute och när skivbolagsfolk tyckte vi gjorde höjdargrejer så garvade vi. Det var aldrig vår ambition ”att slå”.
Men nu är det allvar. Nu svettas de över STIM- och NCB-listor för att få rättvist med kosing och få ihop en deklaration.
Låter så rätt
Gruppmedlemmarna har själva producerat senaste LP:n, ”Tusen heta kyssar från Docent Död”, och jag kan inte fatta att de utan speciell studioerfarenhet kan göra en LP som låter så rätt.
– Även om vi inte kunde tekniken visste vi hur det skulle låta. Trummorna skulle vara slamriga och gitarrerna skulle vara ”distade” (ha förvrängt ljud), säger Zebo.
– Det är för lite slammer på svenska popplattor. De vågar inte kräma på. Det finns bara en svensk slamrig LP och det är Problems, men den är kanske för jävlig. Ljudet är taskigt, men de hade rätt inställning. Säger Joppe.
Bara kommer
Jag undrar hur de skriver sina fantastiska hits. Det brukar ingen kunna svara på. Inte Docent Död heller.
– Det liksom bara kommer, säger Joppe.
Han och Larry brukar skriva ihop eller var för sig. Zebo skriver för sig själv. Men gränserna har luckrats upp och de är inne och hackar i varandras låtar med ord och refrängslingor.
– De skriver så olikt varandra. Zebo är mycket bestämd, presenterar alltid färdiga låtar, har till och med synpunkter på hur jag ska spela trummor. Joppes låtar är lösare i formen, nästan bara idéer, säger Kricke Pihlgren.
De gör geniala texter men har fått fan för dem av kritiker.
– I Sverige ska allting bara handla om en sak i taget. Nu ska man skriva om hur man jagas av digitalur. Jag har aldrig jagats av digitalur, hur ska jag kunna skriva om det? Mitt intresse är bilar så då skriver jag om bilar. Jag blir kanske intresserad av jazzbalett och då kanske jag skriver om det. Det får väl komma som det kommer, man ska väl inte tvingas skriva om nåt man inte känner för, säger Joppe.
– Och jag blir lack när dom skriver att jag åker moped till tonårsland. Herregud, det var ju när jag var i mopedåldern jag skrev de verkligt ångestladdade texterna, inte idag, säger Larry (Han är 25.)
Floden Kwai
Till slut kommer jag på att fråga om visslingen i ”Franska drömmar” (en låt på senaste LP:n som inleds med en oemotståndlig melodi som visslas)
– Vi hade melodin och ville ha fram den lite taktfast och käckt, som soldater som marscherar, eller scouter, säger Joppe.
– Vi testade först med att tralla men det funkade inte, sen blev det bara så att vi visslade, säger Larry.
– Vi tänkte kanske på ”Bron över floden Kwai”, säger Joppe.
Så jobbar genier.
Expressen 2 januari 1982. Text: Mats Olsson – Foto: Jan Dysing
Schlager nr 34 – 26 januari 1982
Trimmade motorer i svenska folkvagnar
De är så ute att de är inne, eller så är de så otrendiga att det är trendigt att gilla dem.
Fåniga diskussioner av det slaget kantade vägen mot Docent Dödintervjun. Docent Död som höjdes till skyarna och glömdes bort. Men vad förändrades egentligen mer än att kritikerrosorna vissnade och nya hyllingsblomster delades ut till andra, nya och därmed intressantare, band?
Ingenting, är fel svar.
Docent Död har faktiskt blivit bättre och för den delen för länge sedan bytt ut mopparna (som för den delen aldrig var särskilt talrika ens då) mot vältrimmade motorer. Någon ”Ny repa runt kvarteret” är det faktiskt inte frågan om. Jag själv, som hade en ganska ljummen inställning till Docent Död, har gjort en drastisk omvärdering i och med nya LP:n ”Tusen heta kyssar”. Det är en alldeles utmärkt platta med små pärlor till låtar.
Från att ha varit slamriga och charmiga med texter som till stor del handlade om flickor med stora blåa ögon, parker och stadshotell, har de nu skurit ner på slamret, ökat ännu mer på melodierna och gjort mognare novelliknande texter om allt som man inte väntar sig att hitta.
Mallorcaresor, olycksfall i trafiken, Det stora klippet och motionsslingor är då inte det första jag tänker på när jag tänker på poptexter. Inte ett uns av charm har de tappat på vägen heller. Så vad är det då som felas?
Kan det bero på att de flesta har sin uppfattning om Docent Död som ett gäng moppenissar klar, och sen kan ingenting i världen rubba den övertygelsen? Jag misstänker så är fallet.
Skyll er själva, säger jag om ni inte orkar upptäcka dem, på nytt eller för första gången. För här finns en bit Sverige komprimerat och med marknadsföring i den större skalan skulle Docent Död kunna nå en lika stor publik som andra ”typiskt svenska företeelser” som ”Sällskapsresan”, ”Repmånad” eller Volvo 142 i vit lack.
Inga liknelser i övrigt.
Inte kan man beskylla dem för att snegla åt kommersialismen, vara pretentiösa trendsurfare eller på annat sätt flirta med marknadskrafterna heller. Docent Död gör helt enkelt bara vad de själv gillar, oberoende vart vinden blåser.
Det är sådant som lönar sig i längden.
– Även om det kanske tar 10-20 år innan folk inser vad som är kvalitet, vad det är om håller, säger Joppe. Det vore ju synd om det skulle dröja så länge innan STIM-pengarna började rassla in för Docenterna som har dåligt ställt i kassan.
– Men det har ju alla som håller på att spela, viftar de avvärjande. Den första singeln ”Sven Jerrings Röst” spelades in i BMB-studion i Älvsjö 1979 för nästan ingenting, sålde 1500 ex, gick med vinst och banade vägen för ett kontrakt med Sonet och den utmärkta MP:n med ”Solglasögon”, ”Bensin i blodet”, ”Chick-e-chack”. ”En av de bättre popplattorna som gjorts i landet”, tyckte Mats Olofsson som själv var med på den tiden. Han slutade eftersom ”popstjärnetrippen” inte var hans melodi. Det blev Joppes yngre bror Kricke som fick hoppa in på trummor och vara med och repa fyra dagar i veckan istället, och lägga grunden för det nuvarande Docent Död.
Tidigare var det olika formationer som ”Claude Fassot”, bandet döpt efter en uppdiktad 1800-tals-filosof, och Larrys, Mats Olofssons och Zebos utflykt i hårdrocken. Eller Joppes och Krickes ”Aktiespararna” (”och så tvingade vi dit Larry till varje rep. Men vi var bra, och det var nog mer R&B.”)
Så det blev Docent Död efter en singel som Mats Olofsson och Docent Död gjorde.
– Men det var bara för att han skulle sluta och vårt sätt att avtacka honom. Spelningar och åter spelningar på Musikverket avlöste varandra.
– Vi spelade säkert där varannan vecka, minst. Jag vill minnas att jag redan då insåg att någonting utöver det vanliga hade de.
Om inte annat så hade Joppe ett sätt att sjunga ”åh,åh” på, samt lång lugg och alldeles för stora och grälla skjortkragar. För att ta temperaturen på Docent Död 1982, och höra deras egna åsikter om sakernas tillstånd, träffas vi en eftermiddag på Lindqvists Konditori i Stockholm (och bara att vara en grupp som stämmer träff på ett konditori, gör att de på min egen värdeskala steg en grad till).
Nyårsspelningarna i Sälen hade knappast fått kinderna att glöda av hälsa på Docenterna, och Zebo var riktigt illa däran. Fast man kanske inte ska beskylla Sälen för att orsaka blindtarmsinflammation.
Så det blev bröderna Pihlgren, Joppe (gitarr) och Kricke (trummor) och Larry Lövgren (bas) som fick berätta hur och var Docent Död ligger i tiden. Om de ligger i tiden.
– Det är inte bra att passa in i tiden för mycket heller, säger Joppe. Då blir man ute om ett år igen.
Vi blev jävligt uppskrivna för ett år sedan. Det var nästan svårt att tro allt som skrevs om oss, ”det bästa de hört” osv. Det var jävligt löjligt egentligen.
– Vi var (är) utan tvekan bra, vi håller hög kvalitet och det passade så bra in i hela modsgrejen då. Men det passar inte in nu och ändå är det samma grej. Men det är som Wolksvagenbubblan. ”Nu har vi gjort en bil som ni kommer tycka är jävligt ful och tycka att den inte passar in nu. Istället är den tidlös, och kommer att hålla länge”. Vad blev följden? Jo, en av de populäraste bilarna någonsin, och den håller fortfarande.
Tidlös pop, är det vad ni vill göra?
– Ja, vi kommer att hålla fast vid det vi gör, säger Kricke. På så sätt blir varken vi eller de som gillar oss besvikna.
– Man kan ju inte hålla på att förnya sig bara för att alla väntar sig det, för att man ”ska” förnya sig. Vi har ingen ambition att göra det. Vi har utvecklats inom vår stil, vi gör inget fantastiskt, jag väntar mig inte att få Nobelpriset, det är inte något sådant jag strävar efter, påstår Joppe.
– Den nya plattan är ett steg uppåt produktionsmässigt sett. Vi visste hur vi ville ha det ljudmässigt. Så spelar vi bättre. Det är en naturlig utveckling av oss som musiker, ingenting som vi tvingat fram. Ju mer man spelar, desto mer ändras spelsättet. Jag vill inte lära mig spela gitarr på det konventionella sättet. Det är ingen idé att öva upp sig för att bli en virtuos. Jag vill lära mig något eget. Långsamt känna på och komma på egna grejer. Annars blir det vråltråkigt.
– Vad är det som säger att inte fyra bilhandlare kan göra bättre poplåtar än fyra proffsmusiker? Som Docent Död är vi begränsade. Vi vet det. Den enda som egentligen kan spela är Zebo. Han övar mest, har jobbat som musiklärare och den enda som vill bli riktig musiker av oss. Zebo är också den som kommer med färdiga låtar. Och har synpunkter på hur vi andra ska spela. Vi andra skriver mycket tillsammans, och arrangemangen hjälps vi åt med.
Zebos låtar är bl.a. ”Hon dansar bara med nyktre killar” och ”Tusen heta kyssar” (som har den oemotståndliga raden, ”han var så kär att blommor exploderade ibland”).
Att alla var med och vred på knapparna till ”Svarta hål”, det märks om inte annat inskjuter jag, och säger samtidigt att det är en snygg plankning av Kinks ”See My Friends”.
–Ska man planka, varför inte göra det ordentligt! Men det vara bara en kul grej, sådär på slutet.
Vad är bra pop?
– Stones, Who och Kinks, svarar Joppe utan att tveka. Det är vad jag lyssnar på och vad jag gillar.
Joppe är den som är mest inne på den utpräglade slammerpopen, vilket också märks på de låtar han själv skriver. Larry säger att han lyssnar mycket på blues och bluesbaserad musik, och Talking Heads. Kricke har blivit indoktrinerad av sin äldre bröder och vuxit upp med Joppes smak och frank Zappa.
– Costello, Joe Jackson, Jam och Talking Heads håller än så länge, de kommer säkert att överleva, tror Larry. Likaså Joy Division och Human League,
De gör tidlösa, bra låtar.
– Bra poplåtar är enkla låtar, tre ackord, enas alla om.
– Kraft, säger Joppe. ”My Generation”, den har kraft och tillräckligt med feeling för att vara en bra låt.
My Generation brukar även bröderna Pihlgren dra som extranummer när de andra (och äldre) inte orkar. Det brukar bli ett uppskattat och ganska hejdlöst nummer, och det är ett smärre under att Joppes Fender Strata håller än.
– Ska man tala om det mest positiva med Docent Död, säger Joppe, så är det att vi är tre motorer, Tre sångare som ger variation och alla skriver låtar. Det blir det bästa av allas material som blir kvar.
Hur mycket betyder texterna i förhållande till musiken?
– Texterna betyder minst lika mycket som musiken, säger Joppe. Musiken får inte dra ned texten.
– Helst ska det vara lagom pretentiösa texter, det är sådant som går hem enas de om.
– Ronander/Björlind, Eva Dahlgren, ja inget ont om dem alls, men vad är det egentligen för texter?
Vi har slutat tänka på vad som ”går hem”. ”Coca Cola” blev ju anmäld till radionämnden som reklam och propaganda. Det är vid sådana tillfällen som man undrar varför man skriver texter överhuvudtaget, suckar Joppe.
– Ibland så går inte orden fram eller, inskjuter Larry, allra helst när man spelar ute.
Krom säger han och smakar på ordet.
Jo, det är ett bra ord, det funkar i sammanhanget.
”Kromade läppar” heter en av låtarna på Tusen heta…, en av mina favoriter med ett underbart och kort gitarrgnissel.
– Stimulering är ett bra ord också.
– Det skulle jag använda om inte Problem hade använt det redan. Jag menar, ingen som hade kommit på tanken att sjunga om stimulering i en svensk poplåt innan 78 när Problem gjorde det. Det ordet säger mycket, är mångtydigt. Engelskan har ”baby” och ”action” att stoppa in hur mycket som helst utan att det blir löjligt. Ska man försvenska det till ”draget” eller något sånt blir det ju bara töntigt. Allra helst om det ska rimma.
”Bästa vägen söderut” har en suverän text. Smart och berättande. Hur kommer man på att göra en text om en Mallorcaresa, frågar jag?
– Ingen annan har kommit på det tidigare.
Nej, men det var ett bra namn. Det är egentligen ett hopplock från flera andra låtar. Refrängen ”1,2,3,4 timmar på Mallis” hade vi sedan tidigare. Det är egentligen Zebos idé. Vi har inte varit på Mallorca.
– Jo, jag var där med min pappa en gång, påminner sig Joppe. Det var inget fel med det, berg, hav och blommor som på vilket annat ställe som helst.
Hur är det med Docent Död och bilar då?
– Det är häftigt med bilar, lastbilar, svarar Joppe.
Lastbilar?
– Ja, speciella bilar, eller skrotiga bilar som går skitbra fast ingen väntar sig det, sånt är rätt kul, säger Joppe och resten ser måttligt roade ut och vrider sig lätt i stolarna. Jag misstänker att han kan bli ganska ordäglig med sina bilar om ingen hejdar honom.
– Renault Gordini är min favoritbil, men låten ”Gordini” på plattan handlar ju inte direkt om bilar. Dom blir överkörda av en bil bara. Den texter har en liten extrapoäng som jag gillar att hålla på med. ”Han känner inte henne…” blir ”Han kände inte henne…”. Men det är en grej som är svår att uppfatta när man spelar ute.
Varför kan man förresten inte skriva en låt om en lastbils chaufför som i ”24 ton”?
Docent Död borde rimligen gå hem hos de flesta. Alla känner igen något som de sjunger, annars bor de inte i Sverige.
– Vi har nog n ganska vanlig publik, tror Kricke när jag frågar.
– Men det beror på stället också. Det är inte barnmusik i alla fall.
Vår publik är inte lika gammal som Dag Vags, men inte lika ung som Gyllene Tiders.
– Kring 18 år så där, efter gymnasiet och uppåt.
I somras reste de runt i parkerna vilket var mygg, dimma, jävligt kallt och vinterkläder, enligt Kricke.
– De bästa ställena att spela på är musikforum, små klubbar eller pubar. På musikforum är det den fördelen att folk kommit för att lyssna, för de är intresserade av musiken, säger Joppe.
– Nu har vi inte spelat så mycket ute. Det blir mer i februari, då ska vi börja arbete igen. Det är först nu som vi haft tid att vara lediga egentligen, säger Kricke.
– Ambitionen är väl att kunna leva på det. Att det är roligt. Att göra bra grejer. I värsta fall får vi väl skaffa oss något annat arbete.
– Fast det borde hända mer grejer runt omkring. Mer fest, mindre slit.
Så berättar de hur omständigt det är när något ska fixas, en förstärkare hämtas eller flyttas. Då ska alla hjälpa till lika mycket och det är ett evigt fiddlande hit och dit.
Av någon anledning glider samtalet över till ämnet stepplektioner. Larry påstår att han ska börja lära sig steppa, vilken scenshow det skulle kunna bli, vilka extranummer! Och med Larrys hiskeliga skjortor måste bli toppen.
Den grönsliskiga nu senast i Sälen tog tydligen priset att döma av de övrigas entusiastiska äckelförtjusta skratt.
– Hawaiiskjortan är inte dum den heller.
Själv tycker jag att hottentottskjortan är värst och att Docent Död är bättre än någonsin. Därmed inte sagt att de är några frälsare, förnyare eller vitterhetens mästare.
De gör inga anspråk på att vara det. De tar bara det bästa av allas material och gör poplåtar som de själva gillar.
Så enkelt är dt.
Man kallar det visst kvalitet.
Schlager nr 34 – 26 januari 1982 Text: Susanne Ljung – Foto: Mats Bäcker
Heatwave nr 3 –82
Jag träffar medlemmarna i Docent Död på ett fik i närheten av Studion (där de repar inför sin kommande singel, som troligen släpps i maj).
Till min stora fasa, upptäcker jag att fiket håller sig med ett stort antal flipperspel i ett angränsande rum. Och mycket riktigt: innan det blir någon intervju av, dras Docent Död som en magnet in bland flipperspelen.
Till slut hamnar vi i alla fall runt samma bord, och en livlig diskussion huruvida Joppe eller Larry borde stå som ”kapellmästare” på blanketterna till högskolan startar.
Bandet ska nämligen skära ner på spelningarna och försöka få tid över till att plugga, i höst.
Vad jag inte förstår, då de ska ut på sin stora turné med Magnus Lindberg. Till den turnén vill de ha kontakt med musikföreningar, elevkårer, ungdomsgårdar och liknande, så ber dom mig att skriva ut telefonnumren till Eva som har hand om deras bokningar.
Strax innan senaste LP:n ”Tusen heta kyssar” gavs ut, släpptes singeln ”(Hon dansar bara med) nyktra killar”. Men trots att inte heller den blev en lika stor hit som ”Solglasögon”, blev den i alla fall mycket uppmärksammad pga texten.
I IOGT-NTO:s tidning Accent 23/24 tas den upp under ”Skivor mot droger”. Där står det:
”Vissa texter uppfattas som pekoral och ibland rent dåliga. Men så länge det finns en ärlig mening bakom texterna är det positivt”.
Ur IOGT-NTO:s synvinkel är den kanske pekoral, i och med att Docent Död inte tagit ställning för eller emot alkoholen.
Jag hoppas verkligen att Accent inte klassar singeln som dålig, för det finns det ingen anledning till.
För att Docent Döds trovärdighets skull är jag glad att de inte ”lånar” .. bara för att det skulle kunna sälja skivan bättre, det här är bara ett nytt sätt för dom att beskriva en situation.
Larry, som skrivit texten, förklarade för mig:
– Det var ju inte meningen att ta ställning och predika något. Man visste ju redan innan att den skulle kunna tas som allt ifrån drogpropaganda till antidrogpropaganda. Det är ju rätt så givet med den texten. Det är mer en allmän betraktelse.
– är det glamoröst att vara popstjärna?
– Det vet du att det inte är, du har ju varit med själv, muttrar Joppe (och undrar nog i sitt stilla sinne varifrån jag får mina dumma frågor).
Allvarligt talat vet jag att det här med ”glamouren” runt popband bara är skitsnack.
När Docent Död är ute och spelar, klarar de sig i princip själva (med hjälp av en chaufför och några roadies). Så var det i alla fall när jag var med på V-dala nation i Uppsala.
Det var ganska lite folk, mycket pga. att spelningen var sent bokad, och att annonseringen inte hade kunnat nå ut till lokalpressen bl.a.
Här på V-dala spelade de mycket av sina tidiga låtar, och jag tror inte att det var någon som var besviken på Docent Död den här kvällen.
Det syns att de tycker att det är kul att spela. Joppe tycks vara över hela scenen (även nedanför ibland), och Kricke ser allmänt lycklig ut när han får slå på sina trummor.
När publiken har gått hem packas grejerna in i bussen, och framåt tre-tiden åker vi hem. Så speciellt mycket ”glamour” är det inte att tala om.
Där förstår jag Joppes muttrande, och önskar att jag strukit frågan.
Så allt eftersom mina frågor börjar sina, ökar intresset för det pipande, plingande och tjutande som når oss från det angränsande rummet.
– Vad är det som är så fascinerande med flipper?
– Det är en sport!
– Man ökar reaktionssnabbheten!
– Bollkänsla!
Jag lämnar dom som till synes vill ta ”Tommys” plats, och går ut och upp förbi Vasaparken. Som genom ett trollslag hör jag ett eko av ”Hjärta av guld”. Jag fortsätter in till stan och ”går Hamngatan/förbi NK”.
… Docent Död har tonsatt Stockholm, det bör inte råda någon tveksamhet om var de hör hemma.
Till slut hamnar jag i alla fall på pendeln mot Sollentuna. Jag slänger en blick på klockan, och ser ett – numer ganska medfaret klistermärke: ”Docent Död – popmusiken tog hans liv”.
”Tog hans liv” är väl lite väl drastiskt, men nog har popmusiken rumsterat om i Docenternas liv en hel del. Hoppas att den gör det i fortsättningen också.
Heatwave nr 3 –82 Text: Ylva Hansson och Maria – Foto: Eivor Rasehorn
Docent Död – kunde ha varit skitbra, om de bara brytt sig om att sjunga i stället för att väsa eller vråla okontrollerat.
”Sven Jerrings Röst” är rena larmet medan ”Klockan ett” her en fin text, fin backning och fin melodi.(Jaktskivan/SAM)
Expressen Mats Olsson
Sonet fick ge med sig: 13 ”NYA” låtar på Docent-lp-n.
30 timmar fick Docent Död av Sonet för att spela in sin LP. I normala fall skulle det räckt till en singel men Mats Olofsson, Zebo Hillborg, Joppe Pihlgren, Kricke Pihlgren och Larry Lövgren fixade en utmärkt LP ändå.
Docent Död (Sonet)
Här, på Docent Döds efterlängtade debut-LP finns en låt som heter ”Två månaders trend”. Det behövs inte mycket fantasi för att förstå att det handlar om Sonets satsning på mediumplay-skivor.
För Docent Död är ett lysande litet popband med både idéer och förmågan att förverkliga dem, medan Sonet får nöja sig med att ha idéer (och inte kunna förverkliga dem).
Det upptäckte Docenterna när de hamnade i den rävsax Sonet MP-satsning visade sig vara, men nu har gruppen lyckats ta sig ur den med äran i behåll.
Sonet har fått ge med sig. Meningen var att alla sex låtarna från MP-n skulle varit med på den här skivan. Nu blev det bara tre, ”Bensin i blodet”, ”Stå på benen” och ”Solglasögon” och de två första i nya versioner.
Dessutom innehåller skivan en nyversion av ”Krig och kärlek” men de andra tio låtarna är färska och ursinniga treminuters poplåtar.
”Vägg av tårar”, ”lisa”, ”Hand i hand”, ”Video” och ”Standardiserad värld” visar att de goda Docenterna är värda vartenda lovord som östs över dem.
Fast gruppen har fått betala för sin seger över skivbolaget också. De har inte fått den studiotid de skulle ha behövt och bitvis är plattan slarvig.
Men nu är det här inte rätt tid och rätt plats att sitta och beklaga sig över småskurna skivbolag, i stället är det dags att gå ut och köpa en viss utmärkt ny svensk LP:
Expressen – Erik Hörnfeldt – Bild: Per Kagrell
Quizz Kids
Sollentuna – Stockholm 1977-1980 (Foto: Micke ”Rip” Borg – Thomas Wejdsten)
Medlemmar:
Carl Von Schewen: Bas o sång
Thomas Axelsson: Gitarr
Peter Fichtel: Sång
Nisse Andersson: Trummor
Historik:
På sjuttiotalet spelade tonåringar i Sollentuna/Rotebro norr om Stockholm fotboll eller också mekade man med bilar. För klasskamraterna Call, Thomas och Nisse var valet självklart. De startade ett rockband istället.
Embryot till Quizz Kids började ta form i mitten av 70-talet. De genomgick en del medlemsbyten och olika musikaliska faser fram till det att bandet rann ut i sanden framåt sommaren 1979. I början tragglade de ruffiga covers av The Sweet, Nazareth och Black Sabbath, men efter att ha införskaffat ett färskt exemplar av The Dictators debutplatta ville de låta som dem. Ramones på Jarlateatern i Stockholm i maj 1977 var också en stark influens.
Bandnamnet togs efter en Jethro Thull-låt och debutspelningen klarades av under våren 1978 på en ungdomsgård i Rotebro. Förutom en massa spelningar i Sollentuna uppträdde bandet i Stockholm, bland annat på 4:an och Domino samt på skivbolaget Strandeds gala på Musikverket. Beviset på det finns på live-EP:n ”Live på Verket” där Quizz Kids medverkar med låten ”Glass”.
Den 16 september 1979 gick Peter Fichtel (sång), Thomas Axelsson (gitarr o sång), Carl Von Schewen (bas o sång) samt Nisse Andersson (trummor) in i Soundtrack Studio för att spela in den självbekostade debutsingeln ”Fruitcake”. Som upp
Värmning hade de tre veckor dessförinnan lyckats spela in elva låtar på en och samma dag.
Då singeln spelades in hade Quizz Kids egentligen hunnit splittras, dels på grund av nya intressen samt av att den viktige drivkraften Calle sökte sig bort från Sollentuna för att komma närmare Stockholmspunkens epicentrum. Calle medverkade i diverse konstellationer som Gitarrslaktarna och senare i lite mer New Wave-aktiga Heta Högen. Han var därefter med att starta skivaffären House of Kicks (senare Sound Pollution) som med tiden utvecklade sig till skivbolag och distributör av den lite hårdare musiken.
I början av 90-talet gjorde Quizz Kids ett återföreningsförsök med detta begränsade sig till endast en repetition.
Från boken Ny Våg
Låtar: Jag vill ha ett jobb, Cruising in my daddys car, Dags,
Diskografi:
Singel: Fruitcake (Rising SOTS 002 -80)
Samling EP: Live på Verket: Glass (Stranded Rekords REK 01 -80)
Övriga inspelningar:
Demo Soundtrack Studio 11 låtar.
Mops
Sollentuna – Stockholm 1979-1983
Medlemmar:
Olle Hillborg: Gitarr & sång
Jonta Petersson: Gitarr & sång
Håkan Lynn: Bas & sång
Tomas ”Simpan” Simonson: Trummor & sång
Historik:
Fyra killar från Sollentuna norr om Stockholm bestämde sig 1979 för att starta ett rockband. Influerade av bland andra The Who och The Jam blev Olle Hillborg (gitarr o sång), Jonta Petersson (gitarr o sång), Håkan Lynn (bas o sång) och Tomas ”Simpan” Simonson (trummor o sång) tillsammans Mops.
I vissas ögon var de Docent Död lillebröder och det fick de också höra inledningsvis. Och då syftades det inte bara på att de musikaliskt låg ganska nära varandra. Olles storebror var nämligen Zebo Hillborg som spelade i nämnda band. Det var han som fixade deras skivkontrakt, då han spelade upp ettband för Ola Håkansson på Sonet som gillade vad han hörde.
Zebo producerade också första singeln ”dina svarta ögon” som släpptes av Sonet 1981 ochbandet gjorde i samband med det en hel del spelningar i Stockholmstrakten, bland annat på Ritz och på Studion. Något som väckte uppmärksamhet utanför scenen var att de som turnebuss använde en gammal ombyggd brandbil.
Deras andra singel ”Månen” spelades in av Sonet, men gavs istället ut av Trend Records 1982. Samma år inträffade en av de märkligaste händelserna i bandets karriär, då de spelade på Musikbörsens popbandstävling på Kolingsborg. Med i tävlingen var även Stand By med en viss Carola Häggkvist vid mikrofonen. Carola diggade verkligen Mops, och något senare på kvällen dyker en uppspelt Carola upp i Mops loge och visar brösten för killarna!
De fortsatte att spela mycket ute, bland annat på flera av tidningen Heatwaves fester tillsammans med exempelvis amerikanska The dB´s och Docent Död.
Bandets sista singel blev ”Lisa och Sluggo”. Den följdes av ett par avskedspelningar, bland annat en på Rudbecksskolan där det repade.där hade de fyllt scenen med vespor och använde så mycket rökbomber att skolan fick utrymmas.
Bandet splittrades kort därefter, då speciellt Olle och Jonta vid det laget tröttnat på modsgrejen och ville göra tyngre musik, vilket de fick i glamrockarna Glorious Bankrobbers. Håkan startade istället Hungry Headhunters.
Från boken Ny Våg
Diskografi:
Singel: Dina svarta ögon (Sonet T-10049 -81)
Singel: Månen ( Trend Records TED 028 -82)
Singel: Lisa och Sluggo (Trend Records TED 032 -83)
Samling CD: the roots of Swedish Power pop The Mod years
HEATWAVE
OKEJ Nr 7 – 83
Mops
Fyra killar från Stockholm har tillsammans funnit det åtråvärda receptet på bra poplåtar – gruppen Mops.
Nu finns en ny singel på skivdiskarna och tidigt i sommar släpps deras debutalbum.
Mops består av Olle Hillborg och Jonta Petersson på gitarrer, Håkan Lynn på bas och Tomas ”Simpan” Simonsson på trummor. Alla utom sistnämnde sjunger och sättningen är den klassiska. Med rätta – Mops musik är ett ljuvt eko från den gyllene popepoken. Men har vår tids puls och den blir – tack och lov – aldrig nostalgisk.
Flitiga på scen
– Vi har spelat tillsammans i två år, berättar Thomas för OKEJ. Sedan starten har vi gjort två singlar, ”Svarta ögon” som släpptes i november 1981 och ”Månen” som kom ungefär ett år senare.
Mops har också varit ganska flitiga på scen och spelat så gott som i hela landet. I vinter har det haft många jobb i Luleå-trakten – Jonta har nämligen gjort lumpen där uppe och av praktiska skäl har spelningarna förlagts dit.Men nu har han muckat, Olle och Thomas slutar snart plugget och gruppen bereder sig för att göra en ordentlig satsning på musiken – givetvis med målet att bli professionella.
Bygger på refränger
Deras singel, den tredje i ordningen, släpptes i mars – ”Lisa och Sluggo” med ”Dansa och shjeka” på B-sidan.
– Det är Olle som skrivit bägge låtarna. Dan Sundqvist har producerat och det har funkat jättefint. Vi kommer säkert att fortsätta jobba ihop.
Jodå – ovannämnda Sundqvist är samme man som en gång i tiden spelade i Reeperbahn.
”Lisa och Sluggo” är pop, varken mer eller mindre. Spelglädjen sätts i högsätet. 60-talets källarbandsromantik får härja fritt och refrängen sitter från första stund där den ska- Mops har lärt sig receptet på en bra poplåt och har lyckats åstadkomma en förträfflig platta. – Vi försöker alltid bygga upp våra låtar kring en bra refräng, säger Thomas. Det är refrängen som man minns och det är det viktigaste.
LP i juni
Mops arbetar redan på sin debut-LP, som om alla planer går i lås, ska släppas i början av juni. Hinner man få ut albumet innan skivmarknadens traditionella sommarvila tar vid tänker de följa upp med en större turné – men ändå är det TV man hoppas på.
– TV är oerhört vikltigt för en rockgrupp, menar Thomas. Speciellt för skivförsäljningen. Konserter och publicitet gör givetvis också mycket, men TV har en unik genomslagskraft. Det är det som gäller idag, för alla grupper.
Men med eller utan televisionens hjälp är Mops definitivt ett band på frammarsch. Med sina musikaliska rötter i 60-talet och med influenser som Beatles, Stones och Who gör Mops levande fräck gladpop, som kan vara underbart skön i en tid av syntetiska klanger och undergångsprofetior. Och handen på hjärtat – vem skulle inte vilja byta den nya elektroniken mot en Rickenbackergitarr, en Voxförstärkare och det där hemliga popreceptet?
OKEJ Nr 7 – 83 Text – Lars Brander Foto – Hatwig