Supporting Act
Lund 1977-1978
Medlemmar:
Supporting Act 1
Henki van den Born: Gitarr
Joakim Ståhl: Bas
Jan Rehnstam: Trummor
Nils Zettervall: Gitarr
Supporting Act 2
Henki van den Born: Gitarr
Joakim Ståhl: Gitarr
Jan Rehnstam: Trummor
Supporting Act 3
Henki van den Born: Gitarr
Joakim Ståhl: Gitarr
Jan Rehnstam: Trummor
Mårten Lindgren: Sång
Anders Frelin: Bas
Historik:
Grunderna till Supporting Act uppstod runt 1974-75 då de två 12-13-åriga klasskompisarna Henki van den Born och Joakim Ståhl spelade tillsammans på akustiska gitarrer medan de drömde om elektriska och att spela i pop/rockband. Elgitarrer var på den tiden långt ifrån billiga, så först framåt 1976 började drömmarna infrias.
Supporting Act: 1
Högstadie- och skolbyte gav nya vänskaper, Jan Rehnstam (trummor) och Nils Zettervall (gitarr) anslöt sig till Henki (gitarr) och Joakim (bas). Kvartetten harvade på i replokalen under 1977 men vägen upp från en nollnivå var lång och mödosam. Men räddningen fanns inom räckhåll. Med punken blev allt enklare, det var ok att inte vara virtuos på sitt instrument och de coverlåtar som bandet nu infogade i repertoaren hade en klart lägre tröskel att kliva över än att försöka sig på ett Pink Floyd arrangemang.
Supporting Act: 2
När Nils slutade i bandet ändrades också sättningen i bandet då Joakim bytte från bas till gitarr. Den kvarvarande trion bestående av Henki, Joakim och Jan arrangerade slutet av 1977 en konsert för inbjudna kompisar. Setlistan bestod av en blandning mellan oändliga och trista bluesinstrumentalare samt covers på Sex Pistols, Ramones, Lou Reed och MASH-signaturen. Sången delades mellan gruppmedlemmarna,
En inspelning finns för övrigt bevarad.
Däremot var spelningen allt annat än en given succéI ingen var imponerad, allraminst bandet själva.
Ytterligare en inspelning gjordes i januari 78 då bandet besökte sin dåvarande teckningslärare och gjorde en enklare hemmastudioinspelning. Dessvärre valde man än en gång bluesinstrumentalare till ingens glädje.
Supporting Act: 3
Under våren och sommaren 78 ökade ambitionerna något då Mårten Lindgren (numera Sandén) och Anders Frelin kom med på sång respektive bas. Enstaka egna och arrangerade låtar smög sig in i repertoaren som i övrigt utgjordes av covers på mestadels punk och 60-talslåtar.
Sommaren 78 fick man en replokal i centrala Lund i samband med att Nico Snut (en polis som av både bra och dåliga anledningar var intresserad av Lunds ungdomar) fixade en “klubblokal” åt Lunds skateboardungar. Glädjen över en egen replokal varade dock inte speciellt länge på grund av att Rock-Nisse (Niels Jensen) spontant arrangerade en konsert, som var allt annat än organiserad, med resultatet att alla slängdes ut.
“Klubblokalen” var en kortvarig föregångare till den mer kända ”Lokalen” där Lunds punkband repade i början av 80-talet och även arrangerade konserter med band från hela Sverige.
Tyvärr finns inget inspelat från denna lite mer ambitiösa version av Supporting Act.
Sista upplagan av Supporting Act upplöstes den 26 november 78 och medlemmarna startade omgående nya band. Mårten och Janne startade D’Kon (De Konfysa), Henki Rädsla och Joakim och Anders bildade så småningom Catherine and the Flyers.
Fotnot: Catherine and the Flyers startade som ett plojband våren 80, men återstartade ett år senare som ett lite mer seriöst band. Henki anslöt sig till bandet ett år senare (mars 82) efter att Rädsla och det kortvariga Local Heroes lagt av. Catherine and the Flyers ombildades igen efter ett drygt halvår till att bli The Sinners.
Berättat av Henki van den Born
Låtar:
Diskografi:
d. Kon
Lund – Skåne 1980
Medlemmar:
Mårten Lindgren: Sång
Fredrik Boklund: Gitarr
Michael Pålsson: Gitarr
Magna Bark: Gitarr
Lars ”Nasan” Nilsson: Bas
Jan Rehnstam: Trummor
Historik:
Bandet d. Kon föddes hösten 1978 Lundatraktens tidigaste punkbanden Supporting Act (Lund) och Özet (Staffan som båda bildades 1977. Förebilder främst The Clash och The Damned, men de The Doors och New Bondage.
Under sin knappt ettåriga levnad hann det med en handfull spelningar på bland annat Fredmans, Ungdomens Hus, Stadsbibliotek hörsal och Klubb Kashban.
Våren 1979 spelade Henrik Venant in ni d. Kons tidigaste låtar, ”Röster och ”The leader 1 GBL-studion i Assartorp. Båda finns med i Heartworksamlingen ”Punk är trevligt. Det är också, i princip, d. Kon som kompar Hemlige Bosse på samma album.
Medlemmarna var sångaren Mårten Lindgren (numera Sandén), de tre gitarristerna Fredrik Boklund, Michael Pålsson och Magna Bark, basisten Lars ”Nasan” Nilsson samt trummisen Jan Rehnstam.
Bandets repertoar pendlade mellan högtravande tonårsångest och bra ös, men smälte väl in i den tidiga Lundapunkens förkärlek för det svartsynta och ödesmättade. Sättningen med tre gitarrer var ett ovanligt och inte helt genomtänkt grepp, men trots sin blygsamma ålder (14-16 ) var medlemmarna med punkmått mått ganska drägliga musiker. A Sista spelningen ägde rum någon gång under sommaren 1979, och kanske var det till den som bandets hela backline transporterades på skateboard eftersom ingen hade körkort
Efter uppbrottet fortsatte Fredrik till Rädsla, men sammanstrålade senare med Mårten i bandet Cosmopolitan. Magnus hamnade i Perfekt Alibi och senare i Henrik Venant & Lyxorkestern. Mich Lars och Jan bildade Vision
I mitten av 90-talet startade Mårten en framgångsrik karriär som barn- och ungdomstoria Alcazar och Charlotte Perelli Mest känd är han for Petrinideckarna. Han har dessutom skrivit låtar åt artister som E.M.D.
Namnet d. Kon var för övrigt en kort variant av De Konfysa.
Från boken Ny Våg
Diskografi:
Samling LP: Punk är trevligt, Jazz är farligt – Alla & jag (Heartwork HWLP 02 -80)
A-Stat
Skåne – Lund 1980 – 1984 (Foto: Hans Aarenstrup)
Medlemmar:
Martin Persson: Sång
Magnus Nylander: Gitarr
Jon Lárusson: Stråkmaskinen
Torbjörn Lárusson: Stråkmaskinen
Kalle Lindqvist: Bas
Lasse Svensson: Trummor
Historik:
Under namnet Antistat och med Peter Nilsson som sångare var de ett punkband, men när Martin Persson tagit över mikrofonen och bandnamnet kortats något hade utvecklingen gått mot en tall poppunk med mörka inslag.
Det mesta materialet skrevs av gitarristen Magnus Nylander och en framträdande roll i band också stråkmaskinen. Den spelades först av Jon Lárusson och senare av hans bror Torbjörn Lárusson. Det var också Jon som stod för de mörka, diktliknande texterna. Kvintetten kompletterades av basisten Kalle Lindqvist och trummisen Lasse Svensson.
Bandet bestämde sig för att de skulle satsa hårt. Så blev det inte i och med att Martin kom in på en teaterskola i Norrköping, och det i kombination med att Magnus åkte in i lumpen gjorde att de bara kunde spela och repa på helgerna. Antalet spelningar blev därför bara ett femtontal, mestadels i Lund Malmö och Hässleholm samt någon gång i Köpenhamn.
När Rock-SM skulle kora Sveriges bästa band var det inte bara Europe som fick skivkontrakt. På den deltävling A-Stat spelade såg Fiendens Musiks sångare Mats Zetterberg bandet och erbjöd snabbt ett skivkontrakt. Resultatet blev EP:n ”Drakdans”. Ett halvår senare spelades uppföljaren ”Livsgnistan in, en singel som lät betydligt rockigare än föregångaren. En MP påbörjades också, men under 1984 började medlemmarnas intresse för bandet avta. Magnus och Kalle spelade dock vidare ett tag till under namnet American Brain.
Från boken Ny Våg
Diskografi:
EP: Drakdans: Sista stegen – Barn – Döfödd – Drakens dans (Tredje Tåget TT EP1 -82)
Singel: Livsgnistan – Framtiden är imorgon (Tredje Tåget TTS2 -83)
Besökarna
Skåne – Malmö 1978 (Stry-foto: Mats Bäcker)
Medlemmar:
Mats Gustafsson: Gitarr
Henrik Cederberg: Bas
Stry Terrarie: Sång
Bengt ”Binkie” Liljegren: Trummor
Lasse Flygare: Orgel
Anna Gustafsson: Orgel
Historik:
Kultband är ett numera ganska uttjatat begrepp, men Besökarna var en grupp som verkligen förtjänade detta hedersepitet. Bandet existerade bara i knappt ett år, men de gjorde ett stort antal bejublade konserter på de punkscener som fanns att finna i framförallt Skåne.
Bandet startades sommaren 1978 av gitarristen Mats Gustafsson och basisten Henrik Cederberg. Stry Terrarie, som just hade hoppat av Kriminella Gitarrer och flyttat från Klippan till Lund, blev sångare.
Bengt ”Binkie” Liljegren (tidigare Boredom) spelade trummor och Lasse Flygare orgel. Han ersattes dock efter bara en spelning av Anna Gustafsson.
Det som gjorde Besökarna till ett så helgjutet band var givetvis själva sättningen och de unika musikaliska egenskaper som bandmedlemmarna hade att erbjuda. Stry på sång utnyttjade sitt förhållandevis smala register på ett känslosamt och mycket engagerat vis. Mats använde sina fuzzboxar på ett eminent sätt, och skapade en mäktig och suggestiv ljudvägg med detta fräcka sound. Henrik spelade klara men suggestiva basgångar som utgjorde ett viktigt elementi musikens mystik. Annas mäktiga orgelspel satte sedan ytterligare prägel på Besökarnas sound, som är omöjligt att tänka sig utan hennes Farfisa-orgel. ”Binkies” ihärdiga driv på trummorna var det som drev fram låtarna, och han syntes vara den sista som gav upp när låtarna tog sig ett mera experimentellt uttryck.
Besökarnas musik var synnerligen originell och de hade många låtar på sin repertoar som bidrog till den välförtjänta kultstämpel som detta band redan fick under sin korta livstid. Låtar som ”Tägbangården” och ”31 timmars skräck” kan på ett utmärkt vis summera den mäktigt suggestiva musikstil som Besökarna stod för. Själva kallade de den ibland för psynk, en hopdragning av punk och psykedelisk musik.
Gruppen släppte två singlar, ”Anna Greta Leijons ögon” 1979 och ”Kamikaze” året efter. Den sistnämnda gavs dock ut postumt och den innehöll tre demoinspelningar. Av denna skiva existerar två varianter, en med låten ”Discobranden” som en av låtarna på baksidan, och en med låten ”Chock” istället.
Stry, Anna och ”Binkie” gick sedan vidare till Garbochock, medan Henrik blev en eftertraktad skivproducent.
Från boken Ny Våg
Diskografi:
Singel: Anna Greta Leijons ögon, 31 timmars skräck (Heartwork HW 06 -79)
Singel: Kamikaze, Discobranden, Tågbangården (Heartwork HW 14 -80)
Singel: Kamikaze, Chock, Tågbangården (Heartwork HW 14 -80)
Kassett: Besökarna på Klubb Kashban
Samling Kassett: Eldbegängelse: Mannen som åt Moskva, Kandinsky (Krall kassetter Dr 01. -81)
New Bondage
Skåne – Lund 1977-1978
Medlemmar:
Henrik Venant: Sång, gitarr
Peter ”Strauss” Rosengren: Trummor
Peter Ivarss (Peter Ivarsson): Bas
Sven Svantesson: Gitarr
Stellan Ahlberg: Gitarr
Anders Rudesten: Gitarr
Historik:
Historien om New Bondage är till stor del historien om universitetsstaden Lunds första stapplande steg på punkens bana. Urband som Justine och Totalkramp (som redan 1976 på en ungdomsgårdsaffisch stolt meddelade att de spelade punkrock) föddes New Bondage våren 1977. Henrik Venant (sång, gitarr) och Peter ”Strauss” Rosengren (trummor) från Totalkramp förenade sig med den briljante basisten Peter Ivarss (Peter Ivarsson) från Staffanstorp och de började leta efter en gitarrist.
Innan de fann Anders Rudesten spelade de in singeln ”Shocked & defeated” med de inhoppade gitarristerna Sven Svantesson och Stellan Ahlberg. Detta gjordes hösten 1977. Skivan gavs ut innan Venant fått igång sin skivbolagsverksamhet och namnet de använde var fyndiga CBSS.
Med Rudesten i bandet spelade de sommaren 1978 in singeln ”Backseat” där bandets sökande efter sjunga på Svenska.
Alla de element som så småningom blev kännetecknande för Lundapunken fanns med redan under New Bondages första tid. Musikerna var bra på att spela och kom från medelklass snarare än arbetarklass. Influenserna var gedigna och eklektiska — klassiker som MC5, The Stooges och Velvet Underground, intellektuell New York-punk som Richard Hell, Patti Smith och Television, modern jazz och konstmusik samt experimentella band som Magma och Pere Ubu. Den roll de tidiga brittiska punkbanden spelade var framför allt som katalysator och gemensam nämnare för en mycket varierad musikscen.
New Bondages medlemmar fortsatte senare, förutom i förlängningen TT Reuter, i band som Underjordiska Lyxorkestern, Reeperbahn och Commando M. Pigg.
Från boken Ny Våg
Diskografi:
Singel: Shocked & defeated – Got no job. (CBSS HH22247 -77)
Singel: Backseat – Heartbeats & heavy breath (Heartwork HW 02 -78)
SIngel: Redlights to paradise – Tonight – Natures wrong (Heartwork HW 13 -80)
Övriga inspelningar:
]]>
Blago Bung
Lund – Skåne 1979-1980 (Foto Mats Bäcker)
Medlemmar:
Martti ”LeThargie” Soutkari: Gitarr, sång
Kamilla Lindström: Sång, keybord
Jan Fornell: Synt, sång
Historik:
Föga anade Lundspunkaren Martti LeThargie (egentligen Martti Soutkari) att hans annons om elgitarr till salu skulle resultera i ett av den svenska punkvågens märkligaste band. Den som svarade hette Jan Fornell och under transaktionen upptäckte Martti och Jan att stora delar av deras skivsamlingar var identiska. Planer på ett gemensamt projekt föddes och tillsammans med Jonas Ellerström, sedermera bokförläggare i Lund, och Bengt ”Binkie” Liljegren från Garbochock, sedermera historiker och Karl XII-kännare, bildades Ignatius Loyola und dm Bunker Kidz våren 1980.
Via inkarnationerna Bunkerbarn och Ian Pegleg & Blago Bung (med den undanflyende punkprofilen Ian Pegleg på saxofon) utkristalliserades under hösten 1980 sättningen LeThargie (gitarr och sång), Fornell (synt och sång) och Kamilla Lindström (sång, piano och orgel).Med ett namn taget från den tyska 20-talsdadaisten Hugo Ball och låttitlar som ”Wittgenstein”, ”Auto/Suggestion” och ”Föruttnelsen” representerade Blago Bung den tidiga Lundapunken i sin renaste form. Musikaliskt och textmässigt var det långt till Sex Pistols, den råafrustrationen hade övergått i intellektuell leda och angst, men utanförskapet var detsamma.
En återförening verkar osannolik då Blago Bungs medlemmar spritts över klotet – Fornell ärsedan många år verksam som översättare i Japan, Lindström är diplomat i New York och LeThargie poet i Malmö – men den trägne sökaren kan ännu hoppas finna ett sällsynt exemplar av bandets mini-LP ”Kärleken & döden” från 1981 på nätauktioner och skivmässor.
Modifierad text från boken Ny Våg
Diskogarfi:
MP: Kärleken och döden.Hans Kyss – Aldrig nånsin – Wittgenstein – Auto/Suggestion – Föruttnelsen – Soldis – Någon annan (Heartwork Records – HWMP 02 -80)
Kassett: Eldbegängelse: Pegleg & Blago Bung Jamais A Apt (Krall Kassetter Dr.01 -81)
Live på Klubb 2000: Så sent som igår (Heartwork HWMP 04 -81)
Kabinett Död
Lund – Skåne 1979-1981 (Clou-foto – Mats Bäcker)
Medlemmar:
Eva ”Clue” Brusquini: Sång
Lars ”Enok” Enoksen: Gitarr, Sång
Eva Sjuve: Orgel
Ola Eriksson: Trummor
Kristina: Trummor
Historik:
Det kanske mest svårdefinierbara band som dök upp på punkscenen i Malmö/Lund var Kabinett Död, eftersom de spelade allt från extrem ångestladdad musik till vacker kabarémusik. Musiken var expressionistisk och stundtals mycket experimentell sin storhetstid hade bandet mellan 1979 och 1981 i dess ursprungssättning.
Eva ”Clue” Brousquini (tidigare Mizz Nobody) var kanske den bäst skolade sångaren som Malmö/Lund hade att uppvisa – även om denna sida kom i skymundan eftersom hon föredrog primalskrik och kraftfull mörkersång före skönsång. Gitarristen Lars ”Enok” Enoksen (tidigare Död Lunch) spelade helst malande suggestiva ackordföljder på sitt specialbyggda och effektladdade instrument, men var inte oäven att göra atonala fuzzmelodier om situationen krävde det. Eva Sjuve (tidigare Blödarna) bemästrade ett trolskt orgelspel som kan sägas vara en blandning mellan högstämd kyrkomusik och dekadenta tivolimelodier. Trummisen Ola Nilsson (tidigare Död Lunch) stod ensam för rytmsektionen eftersom Kabinett Död inte hade någon basist i ursprungssättningen, men tack vare sin förkärlek till distinkta pukslag lyckades han skapa intressanta rytmer i kompet. Sedan Ola lämnat bandet hösten 1980 avlöste ett stort antal trummisar honom.
På Kabinett Döds repertoar fanns suggestivt utdragna och ångestladdade låtar som ”Asfyxi” och den femton minuter långa ”Arbeit macht frei”, men de kunde även spela vemodigt vackra tivolilåtar som ”Karusellen” och ”Någon annans dröm”, för att sedan klämma till med riffiga rocklåtar som ” Kathiztan” eller atonala punklåtar som ”Fans utan rytm” och ”Andas kyla”.
Kabinett Död gjorde aldrig någon skiva trots att möjligheter fanns. Flera av ovan nämnda låtar finns däremot med på samlingskassetten ”Eldbegängelse” som gavs ut 1981 av fanzinet Dr Krall. Kabinett Död bidrog där med hela nio låtar.
Under en turné 1981 blev Kabinett Död en riksnyhet i svensk media då några gruppmedlemmar uppträde onyktra under en drogfri konsert i Borås, vilket fick arrangörerna att abrupt stänga av strömmen mitt under spelningen. I tumultet som uppstod därefter slog Kabinett Döds gitarrist ned en av arrangörerna med några få välriktade slag efter att denne föst hade attackerat bandets kvinnliga organist. Bandmedlemmarna undrade därefter om det var några fler som hade lust att bråka. Den förskräckta publiken och de övriga arrangörerna stod vid det här laget uppradade mot väggen och verkade vilja fly om möjligheten hade uppstått. Det hela slutade med ett polisingripande av stadens piketstyrka, varefter samtliga Kabinett Dödmedlemmar kördes till kommungränsen och fick order om att aldrig återvända till denna fredliga stad.
Från boken Ny Våg
Låtar:
Vaktparad i mörker, Din slav, Sharons abort, Blå från Berlin, Någon annans dröm
Diskografi:
Samling kassett: Eldbegängelse: Live – April 80 & December -80 (Krall Kassetter Dr.01 -81)
Singel: Mizz Nobody (Clou): Smittad – Ganja (Do 69 – 1978)
Samling cd: Vägra Raggarna Benzin: Smittad (Massproduktion – Birdnest MassCD 75 – 98)
Samling LP bootleg: Bloodstains Across Sweden, Vol 1: Smittad (KKK Records BS 04 1997)
Övriga inspelningar:
Clue & Klösarna – demo
TCP
Dr Krall Nr 2
Första gången jag såg Kabinett Död var på Fredmans, där de spelade tillsammans med D-Kon. Klockan var ganska mycket när Kabinett Död klev upp på scenen.
Den kvällen hade jag ganska kraftig huvudvärk och dessutom hade jag en buss att hinna med, så det verkade lämplig att gå när Kabinett Död hade hållit på en kvart med samma låt. Ärligt talat så var jag inte speciellt imponerad. Den andra gången jag såg dem var också på Fredmans, denna gång tillsammans med Sodomi. Det var samma visa igen, de började med sin 15-minuterslåt som jag i alla fall tyckte var olidlig, så jag gick bakom scenen och satte mig och pratade med kvällens debutanter Sodomi. Helt plötsligt började det låta bra, mycket bra till och med.
Tredje gången, som skulle bli tredje gången gillt var på folkfesten, de var helt enkelt briljanta. Det är svårt att beskriva deras musik, men det finns någonting i musiken som får mig att tänka på Siouxie & the Banshees. I vilket fall som helst var det en upplevelse att se och höra dem, även om de flesta andra besökare på folkfesten slängde kritiska och oförstående blickar mot scenen.
Kabinett Död bestod av från början Lars-gitarr, Clou-sång, Eva-orgel och Ola-trummor. De hade alltså ingen basist!!! Läget är för närvarande att Kabinett Död söker en basist och trummis, eftersom Ola har lämnat bandet för att dansa balett i Göteborg. Jag tyckte att det skulle vara intressant att höra vad de här människorna hade att säga, eftersom de allihopa verkade vara personligheter. Lars förflutna i diverse skumma band med obscena namn gjorde saken inte mindre intressant. Tyvärr blev det bara en pratstund med Lars och Clou, Ola hade ju lämnat bandet och Eva var på semester i Grekland.
Det förflutna
Lars: Jag har spelat i diverse band. Det första bandet som jag spelade i var ”De oförskräckta resenärerna”, där jag spelade bas, Ola Nilsson trummor och Mikael Westergren gitarr. Sen spelade jag i Electric scene och vi spelade på folkfesten förra året efter Blödarna. Nästa band var Död Lunch och vi spelade en gång på Morkullan och sen var det Kabinett Död. Nej, fan också jag glömde Marianne å Pissbögarna. Och så har jag spelat i en grupp tillsammans med Mikael Westergren och Anna Gustavsson. Anna blev ovanligt arg på mig. Hon tyckte att jag spelade för jävligt. Förutom Micke är det en kille som heter Gud som lärt mig spela gitarr. Jag kan faktiskt nästan stämma den nu. När vi har spelat ute så har Eva eller Clou fått stämma gitarren åt mig. I början tänkte jag att jag minsann inte skulle lära mig några skalor, men det har jag gjort nu. Jag vill att gitarren skall ha ett metalliskt ljud precis som en maskin och så har jag alltid önskat mig att jag kunde spela gitarr på samma sätt som man spelar saxofon. Jag har spelat gitarr i lite mer än två år.
Clou:
Jag har en gång i tiden spelat in en singel, men för mig är den nu bara ett förvirrat ”jasså”, som jag har glömt. Annars är ”Ganja” en ironisk text om brass. Det har blivit så jävla överdramatiserat att röka. Man sätter sig i en ring på någon fest va, liksom det är ritualens första början. Och så tänder de pipan. Total tystnad. Alla tittar med allvarsamma ögon efter pipan och låter sammanbitet den vandra. Liksom, för många är det inte att de diggar att röka, utan just bara för den här sensationen att: ”Jag sitter här och röker brass”. Det här kommer säkert att reta upp alla som röker, i synnerhet som jag själv inte gör det. Inte på grund av att jag anser mig ”stå över” det eller nåt, utan bara det att jag inte har några behov av det. Det kan låta pretentiöst, men jag kan känna mig jävligt berusad utan att tillföra kroppen en massa gifter. Liksom det finns så mycket, musik, bilder, ljud. Jag kan dansa mig lycklig.
Hur Kabinett Död bildades
Lars: Jag gick i samma kurs som Clou i biträdande fritidsledare. När jag spelade i Död Lunch, så efter ett tag började de andra i bandet tycka att några av mina låtar var alldeles för extrema. De tyckte liksom att ”sånt här kan man väl inte spela”. Sen en gång så hade jag tagit med gitarren hem till Clou och så spelade jag ”Dans utan rytm” som hon tyckte var döhäftig. Så tänkte vi att vi kunde börja spela tillsammans. Vi tänkte spela expressionistiskt. Ola från Död Lunch började spela trummor med oss och så fick vi Eva på orgel. I början spelade vi helt oorganiserat.
Clou: Vi lyssnade aldrig på varandra. Jag stod där o skrek i micken, medan du var i din lila värld med gitarren och samma sak med Eva och Ola.
Lars: Innan var vi mera annorlunda. Nu är vi ”trevligare” eller gladare, men det är inget fel med det.
Någon annan: Det var en klasskompis till mig som hade sett er på folkfesten, så jag gick fram till henne och frågade vad hon tyckte om er. ”Jaaa, sa hon, så där helt viljelöst. Jag tror att jag ska slänga mig i kanalen. Det är ju precis SÅ det är.
Lars: Tja, det kanske inte är direkt glad musik som vi spelar.
Hur Kabinett Död skriver en låt
Lars: När jag gör en låt så gör jag bara gitarrackorden, så jag ar ingen aning om hur trummorna, sången eller orgeln blir. Vi gör inte precis några konventionella låtar. Man kan liksom aldrig veta basgången i förväg, när man hör gitarren, som man kan med de flesta andra grupper. Vi spelar lite mer experimentellt. Och så brukar Eva ta illa upp bara för att hon inte vet hur ackorden skall ta på orgeln.
Känsla av att vara impopulära
Clou: Inte direkt impopulära, men jag har ibland fått känslan av att publiken ser oss som en ”sjuk” grej som de måste uthärda, när de kommer för att lyssna på andra band. Den första månaden när vi höll på och repa hände det att folk kom upp i replokalen och lyssnade. Vi lät inte speciellt bra, ändå sa de: ”Fan va bra, ni får absolut inte lägga av” osv. Man fattade att de sa så för att inge oss självförtroende, ”trösta” oss liksom. Sen är det svårt att skilja på äkta och ”snäll” uppskattning, ifall de som påstår sig digga oss, menar det. Om de skulle få en skiva i handen, skulle de verkligen spela den? Våra första spelningar bestod övervägande av kvartslånga monotona låtar och alla tyckte vi var så jävla tråkiga. För oss var låtarna rätta, våran sinnesstämning var sån, då. Våra nya låtar är mer balanserade och ”happy”, eftersom vi utvecklas ditåt, rent psykiskt. Vi har en större eller mer entusiastisk publik nu, det känns bra. Får en starkare kick att försöka bli bättre. Jag tror aldrig vi kommer att göra nåt vi själva inte diggar, för att få publik. Däremot vill jag skippa de låtar som jag vet att ingen längre orkar höra. Jag må dåligt av att, upprepade gånger, sjunga en låt som jag vet tråkar ut publiken. Om man bara gör prylen helt för sin egen skull och struntar totalt i publikens reaktioner, tycker jag att man ska inskränka sig till att spela i replokalen.
Lars: Det som jag reagerat på är att vi nästan alltid fått fixa konserterna själva. Det är ingen som har frågat oss om vi ville spela med dem, trots att vi känner folk i en massa band. Henrik Venant har ju förstås ordnat en konsert åt oss i Lund.
Hur det annars har fungerat
Clou: Ola har tagit ganska mycket avstånd från det som vi har gjort. Han har nästan bett folk om ursäkt för att han har spelat med Kabinett Död.
Lars: Jag tycker att vi spelar ovanligt verklighetsnära musik. Vi tar med verkligheten mycket. Många som spelar glad musik flyr egentligen verkligheten. De försöker få folk att inbilla sig att de mår bra fast de egentligen inte gör det.
Clou: Det är många gånger som glad musik är ett jävla hån.
Lars: Ja just det. Man känner riktigt att det är ett hån. Glad musik är på det sättet många gånger rå.
Clou ser skrämd ut på scenen
Clou: Jag tycker om att vara där, men eftersom jag är sångerska i Kabinett Död ser alla mig p.g.a. det.
De noterar kanske varenda pryl jag gör, eller snarare varenda pryl jag inte gör. Det bedövar mig. Det var på någon spelning där Lars sjöng, som jag satt bredvid och smekte honom. Det kändes naturligt eftersom jag kom på det just då. Allting blir klichéer, tycker jag. Jag avskyr forcerade och konstruerade situationer. Alla väntar sig att man ska springa omkring med mikrofonstativet, och just därför kan jag inte göra det.
Ångest i Clous texter
Clou: För mig är det inte ångest. De flesta har någon smärta bakom sig. Sorg t.ex. Jag har haft ångest. För ca fyra år sedan vågade jag inte somna på natten, därför att jag var övertygad om att dö när jag sov. Min far dog i sömnen… At somna är att förlora lite av det medvetna. Jag trodde att döden lättare kunde få tag på mig då. Då såg jag döden som något därute i rymden nånstans, som skulle ”hämta” mig. Numera ser jag det som att varje människas död finns inom henne. Min död är en del av mig. Just därför kan jag inte längre känna samma skräck för det. Det skrämmer mig i så fall mer, att människor i min närhet kan dö. Jag har alltid varit instinktivt rädd för katter och flygplan. Fram till jag var tio eller så, och hörde tjutande reaplan, blev jag alltid panikslagen och skrek hysteriskt. Katter ger mig fortfarande mardrömmar. Stora hundar skrämmer mig på ett sätt som jag tycker om. Jag var på en militärhundgård en gång, så var det en smal passage på en och en halv meter, högst, och burar med nätgaller på båda sidor. I burarna trängdes en massa stora schäfrar som ursinnigt kastade sig mot gallret, deras vansinniga ögon lyste i halvdunklet. Hela tiden skällde de öronbedövande och jag kände deras andedräkter. Det var hemskt och skönt.
En barnmorska berättade för mig att hon förlöst ett barn där ena halvan av huvudet, från ögat till hjässan inte var utvecklad. Det föddes med halva huvudet borta. Barnet levde i några timmar. Det här är det enda som ger mig ångest.
Några andra texter av Clou
Clou: Kärlek föder smärta som föder sorg som föder hat. För mycket av allting på en gång liksom. Explosion. Om det handlar ”Kathiztan”. Man kan ha en tvillingsjäl, det finns något som är ens spegelbild. Man tar för givet att det alltid kommer att vara så men man utvecklas, kanske åt olika håll. En av de två kan inte acceptera det, anser att den andra manipulerar med nån skum taktik. En av mina nya texter handlar om det. Den är inte helt färdig. Jag har inte allt klart för mig själv än.
Lars hade en dam klädd i läder hängande på gitarren när Kabinett Död spelade på folkfesten. Några av hans texter har, hmm, sexuella anspelningar
Lars: Va, hade jag? Hmm, vem hade hängt dit den? Jag tänker ganska mycket på sex så det är klart att det måste avspegla sig. Jag brukar mossa på äldre gubbar som tittar lite glatt efter mig. Jag är ganska fascinerad av det som av vissa brukar kallas perverst. T.ex. det där med nekrofiler. Jag tycker att det skulle vara extremt häftigt att få veta vad som rör sig i huvudet på dem när de utövar sin böjelse. Jag tror att perversa ”böjelser” finns hos de flesta, eftersom många tycker det är roligt att läsa om. Fast det beror på vad man menar med perverst. De flesta verkar ju tycka att det är ”perverst” så fort det inte är ”på rygg” eller vad man ska kalla det. Annars så försöker jag skriva mina texter så att man kan tyda dem på olika sätt. Arbeit macht Frei heter den där 15 minuters låten som du nämnde. ” Arbeit macht Frei“ stod det på ingångarna på koncentrationslägrena i Tyskland, hehe, klart uppmuntrande. Min låt är en framtidsvision, där det enda folk gör är att jobba. Det finns inga färger, det finns inga träd. Folk vet inte vad det är. Folk arbetar hela tiden och kämpar mot en maskin. Mot slutet så stannar den här killen upp i produktionen och tänker efter lite, men då straffas han med elchocker. Den handlar inte om att det är maskinerna som kommer att ta över, utan det är någon som tjänar på att vi arbetar hårdare och att vi stressas upp.
Dr Krall Nr 2 Text och Foto: Anders Torgander
Kathiztan (Fiendens avskedsfest)
Evigt som en mardröm.
Pyrandet av hat.
Krutet i blodet
pumpades ut.
Det är hett i Kathiztan
skräckpulserande hett.
Händer som skriker
skärande nu
Hämnden blödde fram
ur sin krossade revansch.
Lögner sprack som
överhettat glas.
Det är sorg i Kathiztan.
Krampvansinnessorg.
Blickar som dödar
värmande nu.
Krutet i blodet.
Elden av hat.
När flyger vi i luften?
Det är hett i Kathiztan.
Så hett i Kathiztan.
Frestande nära.
nära nu.
Funtime Nr 15
En kväll med Kabinett Död.
Det är ett litet rum. Jag sitter på en pall nästintill trummorna. Väggarna är fyllda av madrasser, täcken och filtar. Man kan inte se ut och det enda man hör är Kabinett Död.
Bandet spelar liksom gåtfull musik. Mycket rytm och mycket intensivt, särskilt Clues röst är stark och extremt intensiv. Alltid när jag sett dom har jag fått känslan av att jag ”drunknat” i musiken, men för den skull är den inte totalbedövande. Ibland är den glad. Kabinett Död är hemskt bra och det bästa jag hört på mycket, mycket länge. Bandet består av tre flickor och en pojke. Vi träffades och talade. Dom fick inleda med att säga nåt dom hade lust att säga.
– Det känns ärligare att spela nu, tycker Eva. Förut var det liksom för mycket instrument, det är mer spontant nu.
Lars instämmer och talar om att de fått en ny trummis men har ingen basist.
– Det blev bättre så här, säger Lars. Man kan utnyttja, göra små finesser enklare när man har mindre instrument. Det är inte så mycket att tänka på, att allt ska passa in i allt osv. Nu gör vi mer som vi själva vill.
Det går bra med den nya flickan och alla är överens om att: Hon är bra!
Jag undrar hur det är att stå på scen…
– Man ska helst vara hungrig när man spelar, tycker Lars. Det känns bäst då.
– Jag brukar sällan titta ut över publiken. Det känns så konstigt, tillägger han och ser fundersam ut.
– Är det därför du har kepsen på dig ibland?
– Jag…hm.. Då kan jag ju BARA titta nedåt, fast ibland brukar jag fixera blicken vid någon okänd och titta på denne en stund. Det är rätt kul.
– Hur känns det med publiken då som står nedanför och dansar eller tittar?
Clue: Jag känner för det mesta som jag har ett avstånd till publiken, som om dom står och kritiserar, är jävligt kritiska. Då vill jag få dom att ändra uppfattning men ibland blir det precis motsatsen. Jag blir liksom demonstrativt trotsig.
– Det är rätt kul när man kan kommunicera, tala med dom. Vi har börjat göra det mera nu.
– Det är extremt roligt när dom dansar. Särskilt när vi oftast inte har så dansant musik.
– Sångerna är ofta desperata. Många av våra texter är ju lyckliga men uppfattar man inte dom och bara hör musiken och skrikandet så…
– Det är svårt att säga, vi gör låtarna som vi känner för liksom…
Alla tittar upp på varandra och ler.
– Hmm, säger jag. Berätta något om ni har några nya idéer…
– Jag vet inte, svarar Clue dröjande. För mig är det vi gör nu inte något ”nästan det jag egentligen vill”. Jag har inget högt som jag eftersträvar. Jag försöker göra allt så bra som möjligt.
– Jag har bara spelat trummor i en vecka, säger Kristina. Det är roligt att improvisera men ibland tycker jag att jag spelar så konstigt…
– Men det gör du inte, inflikar de andra.
– Jag ska spela akustisk gitarr nu, berättar Lars, fast jag skall ju ha mikrofon i.. Jag känner för det, man kan göra roligare ackord t.ex.
– Allt vi gör går väl framåt och vidare.
Vi gör en liten paus och jag tittat fascinerat på Lars serietidningar. Han har faktiskt tre stora bokhyllor välfyllda. Han talar om att serierna b.la influerar honom när han skriver texter.
– Texterna blir som en story, en liten serie.
Det händer saker i dom.
Clue: – När jag skriver är det mest bilder om sådant som händer, personliga kriser och sånt där. Mina texter handlar också mycket om sex, kärlek inpressat med sex. Jag skriver om sex, men det är egentligen kärlek.
– Hur kommer det sig att du egentligen började sjunga?
– Jag har alltid sjungit till skivor, försökt överrösta dom som sjunger. Jag önskade alltid att det var jag som sjöng istället men då var allt sånt ouppnåeligt. Man kunde inte starta ett band, va med i ett band och sjunga…
Det var sånt som idolerna gjorde.
Jag undrar om dom inte har något annat att berätta…
– Joo, vi är med i en popbandstävling, förtäljer Lars. Nästa vecka ska vi vara med i en final. Jag kan inte hjälpa det men jag har svårt att tänka mig Kabinett Död i en sådan tävling…
Lars börjar spela en typisk liten ”sång” som han har gjort idag och alla tycker att den är jättenäpen. Sen pratar vi om inget särskilt tills jag ställer en plötslig fråga till Lars:
– Joo, jag undrar varför du håller på med bodybuilding? (Han ser överlycklig ut och flyttar sin stol närmare min)
– Hur vet du att jag sysslar med sånt?
– Jaa, jag har hört att du som kulmen på dina fester brukar posera…
– Åh, jaha. Jag började faktiskt med styrkelyft som är en helt annan sak. Man… ja jag kan visa några övningar.
Och så ställer han sig upp och diverse knäböjningar och dylikt på golvet.
– Jag blir ju rätt så stark.. hehe.. Men i alla fall så skadade jag mig och då låg bodybuilding nära till hands eftersom jag inte ville sluta träna.
Var har du föresten mött bodybuilding?
Jag har i tidningar sett bilder på otroliga, inoljade muskelberg som är väldigt frånstötande.
– Joo, det är väldigt svårt att sova på magen.
Har du redan svårt det, undrar jag och tittar på hans muskler som inte alls är så stora.
– JAG!! Oh nej, jag tycker om att sova på magen. Jag sover på magen.
Tiden är över och vi ska gå upp till replokalen som ligger ovanför. Det är mörkt, mörkt på vägen dit för den ligger högst upp och jag hamnar ofrivilligt i en dyster stämning.
Sen börjar dom spela. Jag skulle vilja se dom spela om och om igen, höra musiken, sångerna och se Clues vackra ansikte ur vilket jag inte kan utröna någonting.
Jag känner mig belägrad.
Funtime Nr 15 – Text: Marja Foto Lars
Nässjö – Småland – Lund – Malmö – Skåne 1979-1981
Medlemmar:
Håkan Schüler: Sång, munspel
Per-Erik Johansson (Bergqvist): Sologitarr
Lars-Göran Bäck: Trrummor, sång & piano på ”gatljus”
Bengt Johansson: Bas
Historik:
Nässjöbandet Rottweiler bildades 1979. Gitarristen, Per-Erik Johansson, hade tidigare spelat med Bernhard Jenkins, ett band som aldrig släppte någon platta, men spelade in några demos 1977, och Armada, där också basisten Bengt Johansson medverkade. Armadas bidrag till vinylhistorien var snäppet bättre än Bernhard Jenkins, 1978 medverkade man med tre låtar på en samlingsplatta med lokala band. Förutom Per-Erik och Bengt så kompletterades Rottweiler av Håkan Schuler ( f.d. Gollywog, Tranås ) på sång ochLars-Göran Bäck (f d Bäck & Bölja) på trummor. Om de tidigare bandens sound legat mer åt det mer proggresivt hårdrockiga slaget så var Rottweilers musik, enklare, rakare och rockigare. 1980, flyttade medlemmarna till Malmö, Lund och den redan inspelade, och idag mycket eftertraktade, singedebuten släpptes. På A-sidan fanns den lätt popdoftande rockstänkaren, ”I´m down” och på baksida den mer punkiga, men rejält powerpopiga, ”Wanna be your friend”, f ö en låt som senare hamnade på på bootleg-seriens ”Power Pearls” sjunde volym år 2000. Rottweilers medlemmar inspirerades av det musikaliska klimatet som rådde i Lundaområdet, 1981 bytte man namn, språk och musikalisk riktning. Med den nye medlemmen Magnus Bark, från D-Kon, på gitarr blev de Perfekt Alibi.
Låtar:
Where you ever are, It´s nice to be with you, I Wanna be your friend , There´s no wave, I´m a dire, Plastic queen
Diskografi:
Singel: I´m down – Wanna be your friend (Rottweiler Records 8001 -80 – 500 ex)
Samling Bootleg LP: Powerpearls vol.7: I Wanna be your friend (PEARL 07 -00)
Samling LP: Armada: Railroad: Älgen – Introvert – Långt borta (MFP-001 -78)
Övriga inspelningar:
Demo 79 – Never released on record: Where you ever are – There´s no wave
Hembränd cd: Rottweiler 1979-1980 Mixed CD
]]>Lund – Skåne 1978-1980
Historik:
Till skillnad från de flesta som debuterade på Henrik Venants Heartwork-label i slutet av 1970-talet har Hemliga Bosse inte givit några som helst livstecken ifrån sig de senaste decennierna. Personen bakom pseudonymen ( för övrigt myntad av Martti LeThargie) är uppvuxen i Lund och rörde sig i Malmö/Lunds tidigaste punkkretsar, tillsammans med band som TT Reuter, Garboshock, d.Kon och City Kent. Han riktiga namn var Bo Willart.
Beväpnad med en lika gedigen som bisarr skivsamling och en talang för sofistikerat naiva texter spelade han i december 1978 in singeln ”Aldrig mera ensam”, den tredje utgåvan på Heartwork. På den backades han upp av Henrik Venant, Peter Strauss och Peter Ivarss från New Bondage.
Året efter kom spåret ”Alla och jag” på samlingsskivan ”Punk är trevligt”, där musikerna hämtades från d.Kon. Under denna inspelning som skedde sensommaren 1979 i GBL-studion i Assartorp, gjordes ytterligare en låt betitlad ”200 spänn” som hamnade på samlingskasseten ”Eldbegängelse”. Det följande året gjorde Hemliga Bosse en handfull spelningar med olika kompband och sedan blev det tyst.
Även om Heartwork aldrig var något renodlat punkbolag i musikalisk mening var Hemliga Bosses låtar udda i sammanhanget. Det fanns förvisso nerv och skramlighet i dem som härstammade från punken, men både melodier och texter har mer gemensamt med det skivbolagen kallade New Wave och artister som Elvis Costello, Joe Jackson och The Undertones. Så här i efterhand framstår Hemliga Bosse som en mörkare, mindre inställsam generationskamrat till den då relativt kände Per Gessle. Samma kärlekskval, samma diskoteksångest, men betydligt mer naket och kompromisslöst.
Ett bevis på hans status i Lund är den singel hans vänner under namnet The 30th Anniversary Band spelade in och pressade i 117 ex som en present på hans 30-årsdag 1987. Under ledning av killarna i The Sinners bidrog bland annat Stry samt medlemmar från band som Perfekt Alibi, Rädsla, Fiendens Musik och Wilmer X. Skivan bjöd på tre låtar: ”Hey Bo Willart”, en cover på Bosses egen ”Alla och jag samt den specialskrivna ”(Hem till) Hemliga Bosse.
Från boken Ny Våg
Diskografi:
Singel: Aldrig mera ensam (Heartwork HW 03 -79)
Samling LP: Punk är trevligt, Jazz är farligt – Alla & jag (Heartwork HWLP 02 -80)
Samling kassett: Elbegängelse – 200 spänn (Kralltapes -)
Funtime Nr 17
Hemliga Bosse – Den olyckliga kärlekens mästare
Va, skall du göra en intervju med Hemliga Bosse? Honom lär du inte få särskilt mycket ur, han säger aldrig någonting… Det skall nog gå bra svarade jag och satte mig på tåget till Lund. Jag hade kvällen innan pratat med Bosse per telefon och bestämt möte på restaurang Grifo.
När han anländer är jag mitt inne i en middag som lämnar mycket att önska.
”Fan, va det smakar” erkänner jag.
Bosse tar själv en öl…
När jag är klar går vi hem till Henrik Venant för att få lite lugn och ro för själva intervjun.
Men vem är då Hemlige Bosse? Vad är det som är så hemligt?
– Ingenting egentligen, man kan ju inte gå runt på stan och vara hemlig jämt. Jag fick namnet för flera år sedan av den anledningen att jag var så tystlåten.
– Min första skiva, en singel, gjord jag tillsammans med New Bondage utan att någon visste om det. En dag dök jag bara upp med den. Inte ens mina föräldrar visste någonting.
Om skivan skulle sälja eller inte hade ingen betydelse för Bosse. Han tog det lugnt, gick runt i några skivaffärer i Lund med den, sålde på konserter osv.
– Sålde jag tio stycken en kväll så var dagen räddad. Det kostade några tusen att göra plattan, allt som kom in sen ansåg jag vara ren vinst…
Om jag ska ta allt från början så får jag gå tillbaka till 1977. Då gjorde Bosse sin sångdebut i ett radioprogram kallat ”Bandet går”, tillsammans med en kompis på akustisk gitarr.
– Vi spelade väl någon slags akustisk punk, mycket primalt, men det kom med. Då var man verkligen stjärna för en dag. Det var väl där det började, det var då jag började skriva låtar.
– Att uttrycka mig i ord, att skriva, hade jag börjat med långt tidigare.
När andra plockar fram en bok och läser brukar jag plocka fram papper och penna och istället skriva. Det var min Dylanperiod som fick in mig på det. Tre år tillbringade jag med bara Dylan. I början av 70-talet var dt mycket Doors och Roxy Music, Dylan dök upp sen någonstans i faggorna. Jag köpte alla hans plattor och lärde mig allt om honom. Det hela var jävligt sjukt egentligen, att man går in så djupt i något, men där fanns så mycket att hämta. Det fanns ju något magiskt där och så var han ju som person ganska hemlig och skum.
Man kan läs a mycket om honom, men ingen vet riktigt vem han är. Hans texter säger inte heller så mycket. Han är en mytoman bara. För mig gick det hela till en viss gräns. När jag kunde alla låtarna så sparkade jag ut honom. Det var 76-77. Då kom allt ner på gatan igen vilket kändes ganska befriande.
– När jag skriver blir det mest små anteckningar, tankar jag klottrar ner, sen slår jag ihop blocket. Många av mina texter är skrivna under långa perioder. Det är samma mening bakom, men olika känslor blandas.
– Jag hör hur den ska låta, men kan inte själv göra musiken så jag brukar be någon kompis som har förtroende för att hjälpa mig. Sen skall det helt låta smart, det ska va snyggt va… man måste skriva med rytm, vilket det inte är så många som klarar av. Jag är själv inte så bra, men ibland får man in någon rad och tycker: Wow, häftigt. Sen gäller det att följa upp det.
”Alla & jag” på samlingslpn från Heartwork är ett exempel på en låt där du lyckats, tycker jag…
– Hmmm, ja den är jag fortfarande nöjd med. Jag vt inte riktigt hur jag kom på den. Alla skryter med att de stora hitsen är skrivna på fem minuter, men den låten gick faktiskt jävligt snabbt att skriva. Det var en promenad runt kvarteret några varv, sen satt den.
– Det är under mina nattliga promenader jag kommer på det mesta. Jag borde införskaffa en bärbar bandspelare så jag kan spela in direkt för jag hinner ju glömma bort det mesta innan jag kommer hem. Att bara sätta sig ner och knacka fram en låt är svårt. Jag kommer för det mesta på dem när jag är ute.
”Alla & Jag” är en mycket enkel melodi, men samtidigt helt suverän i sin enkelhet. Den har allt som utmärker en bra poplåt, allt från en melodi som biter sig fast till en text på några få verser som på ett fint sätt uttrycker känslan av att vara ensam.
– Är det något jag vill ha sagt så vill jag absolut inte bli missförstådd. Det är inte svårt att vara kryptisk, men för mig funkar det inte. Jag skriver texter som jag pratar. Ofta handlar det om sådant som de flesta kan identifiera sig med.
Som olycklig kärlek?
– Det är den olyckliga kärleken som sätter sina spår. Det är sånt man har behov av att uttrycka sig om. Sånt som inte är så lätt att glömma.
– Om folk frågar en hur det känns så säger man ”Jo, det känns bra”, men så frågar de kanske igen ”Men hur känns det egentligen?” Då kan man bli tagen ner på jorden. Man vill ju må bra, men hur är det egentligen? Det är inte alltid man så där jävla friskt. Själv är jag nog en ganska orolig människa, det behövs inte särskilt mycket för att jag skall bli… inte knäckt, men störd i alla fall. Det skall inte mycket till för att jag skall plockas ner. Sen är jag rätt självupptagen också, det är väl ett fel… kanske. Det är ingen som påpekat det men man kommer ibland på sig själv.
– Många som skriver förhärligar den olyckliga kärleken, gör något fint av det. Men jag ser bara själva kraschen. Lundell har visst gett sig på ämnet, men han behövde tio verser för att uttrycka det han kände. Jag vill göra det enkelt, ”Alla & Jag” innehåller tre verser och är tre minuter lång. Egentligen räcker det med bara refrängen.
– Clue i Kabinett Död gjorde en del bra grejer. Jag uppfattade aldrig allting som hon sjöng, men ju fler gånger jag såg dem desto mer snappade jag upp. De spelade en gång i Pildamsparken i Malmö, det var första gången utomhus och dessutom i dagsljus, man var ju normalt van att se dem i mycket dämpad belysning. Nu ställde de upp mitt i solskenet och deras musik fick en helt ny dimension. I en av låtarna sjunger Clue ”Kom och älska mig i natt”. Det lät så desperat och på samma gång så fint. För mig gav det mycket, att en tjej som stod på scen och med all smärta i världen uttryckte detta.
När ”Punk är trevligt/ Jazz är farligt” som samlingsplattan från Heartwork heter släpptes var Bosse inte längre särskilt okänd. Trots att han inte hade något band kände han pressen på sig att följa upp det han hade gjort på skiva även på scen. Därför bildades Sodomi, men för Bosses del kändes det aldrig rätt.
– Jag är livrädd för att komma ut för mycket, jag har svårt att stå på scen. Folk skall inte behöva se mig, det räcker med en skiva ibland. Jag vill inte bli pressad och pressad blir man när man är med i ett band. Då måste man repa och visa sig ute. Jag hoppade av Sodomi i februari 1981, vi hade hållit på sedan i maj, året innan. Vi spelade ute en sådär 10-11 gånger. Men det blev för låst för mig och det var inte heller riktigt vad jag ville göra. Jag var inte riktigt nöjd. Alla var duktiga och så, men det är inte bara skicklighet som räknas.
– I fortsättningen blir det Hemlige Bosse & Rebellerna. Rebellerna kommer inte att bli en fast grupp utan det är bara beteckningen på min kompgrupp. Jag kommer att ta folk från olika band här nere, visst kommer det att ta tid att få dem samspelta, men alla känner varann sedan tidigare så det blir inga spänningar på det sättet. Vi skall in i studion när som helst nu för att göra en singel.
Funtime Nr 17 Text och Foto Lars Sundestrand
Rädsla
Lund – Skåne 1979-1981 (Foto: Mats Bäcker)
Medlemmar:
Mikael Tham: Sång
Henki V.D Born: Gitarr, Sång
Mats Lijegren: Bas
Bure: Trummor
Boklund: Gitarr, sång
Historik:
Rädsla började som ett punkband vinter/våren 1979, men blev alltmer melodiska i sitt musikaliska uttryck allt eftersom tiden gick.
Mikael Tham hade en sång med stark närvaro. Henki van den Born (tidigare Supporting Act) hade ett gitarrspel som var flyhänt växlande mellan kraftfullt komp och medryckande melodier. Gitarristen Fredrik Boklund (tidigare d.Kon) sällade sig till bandet efter att det existerat i några månader och hjälpte till att skapa Rädslas gitarrdominerade sound. Basisten Mats Liljegren och trummisen Rikard ”Bure” Swärdh utgjorde tillsammans en tajt rytmsektion.
Första officiella spelningen var med Ebba Grön och Garboshock på klassiska Fredmans i Malmö oktober 1979. Ett 40-tal spelningar gjordes, bland annat med TT Reuter, Problem och Fiendens Musik, men även med utländska storheter som Nine Below Zero och Linton Kwesi Johnson. Rädsla på scen var betydligt ösigare och snabbare jämfört med sina skivor.
Skivproduktionen inleddes med 3-spårssingeln ”Mannen” 1980 och avslutades året efter med mini-LP:n ”Sanningen för pojkar”. Producent vid båda tillfällena var Henrik Venant, och han gav också ut dem på sitt bolag Heartwork Records. De medverkade även på ”Heartwork Live Klubb 2000” med låten ”Om du bara visste” och på tidningen Schlagers ”Sommarkassett” med en alternativ version av ”Maskerad”.
Om de inte blivit av med sin replokal hade det varit intressant att följa deras vidare musikaliska utveckling. Låtarna ”Minnen” och ”Rakt in i evigheten” ger dock ett hum om vart Rädsla var på väg innan de upplöstes 1981.
Henki bilade därefter The Sinners, som var ett av de större rockbanden i landet under senare 80-, tidiga 90-talet. Efter deras första singel blev även Rikard medlem i bandet.
Det fanns en tid när det existerade två Noise i Sverige, ett från Gustavsberg utanför Stockholm och ett från Perstorp i Skåne. De förstnämnda skulle visa sig bli tonårsidoler, dock med stavningen Noice. Skåningarna vann nämligen en en namnstrid som fick ganska stort utrymme i media.
Från boken Ny Våg
Låtar:
Minnen, Natten då månen försvann, Som ett bevis, Maskerad, Om du bara visste, Sanningen för pojkar
Diskografi:
Singel: Mannen – Som ett bevis – Jag lämnar dig (Heartwork records – HW 12 -80)
MP: Sanningen för pojkar (Heartwork records – HWTP 01 -81)
Samling LP: Heartwork Live klubb 2000: Om du visste (Heartwork records – HWMP 04 -81)
Samling kassett: Eldbegängelse: Fången live-79 (Krall Kassetter Dr.01 -81)
Samling kassett: Schlagers sommarkassett: Maskerad (Schlager Schlag 3 -81)
Schlager Nr 2 24 okt 1980
Rädsla har gett ut en singel.
Från att ha varit Ingenting har dom blivit Någonting. I Musiksverige, alltså. I Lund har dom varit någonting hela året. Hos några stycken i Stockholm och på några andra ställen också kanske – dom som tycker att riktiga musikhändelser är när folk spelar. Inte när dom ger ut skivor.
Rädsla lever på humor och ett markant allvar
– Folk har beskrivit oss om allt från Joy Division och Generation X till Glamour-rock a la Gary Glitter, säger Tham, som heter Mikael i förnamn vilket alla i Lund/Malmö har glömt.
– Jävla disco sa dom när vi spelade i Stockholm, säger Mats som spelar bas (sliten sak) och är lillebror med Binkie i Garboshock.
– Rotpunk kallade Måns Ivarsson i Sydsvenskan oss, skjuter Tham in. Inkompetent och patetisk och…(Rädsla alltså – inte Måns)
– Mats Gustavsson i Arbetet tycker att vi spelar en popig version av Joy Division i ekonomiförpackning, säger Fredde och tar om det ett par gånger. Han gillar såna formuleringar, Fredde. Som heter Boklund också och spelar gitarr.
– Men det är jävligt kul att folk inte kan beskriva vår musik riktigt, för då är det fortfarande spännande att gå och lyssna, tycker Tham. Kan man säga ”popband” eller ”rockband” direkt, då vet man liksom vad dom håller på med…
ALLVAR ÖVER LUND
Det vilar ett tungsinne över Lunds unga rockband – åtminstone om man får tro en del skivkritiker. Hur är det med det?
– Jo, men vi är ett ovanligt glatt band egentligen för att komma från Lund, säger Fredde.
– Förutom Fiendens Musik, skjuter Mats in. Men dom kommer inte från samma kretsar. Runt Heartwork är det lite depressivt.
– Men allvarliga texter skriver ju andra band också, säger Tham. Dom ursprungliga punkbanden i Stockholm, dom sjöng ju om arbetslöshet och våld och allt möjligt ju. Men dom sjöng mera rakt på.
– Vi vill inte göra såna raka, entydiga pekpinnetexter. Därför linfdar vi in det lite så man kan tolka det på olika sätt. Då blir det genast lite skumt och arty-farty för många.
– Det svåraste som finns är att skriva en bra kärlekstext (Fredde igen). Rätt trista kärlekstexter, det är det bästa jag vet.
KÄRLEK OCH MOTORCYKLAR
– Kärlek och motorcyklar, säger Hemlige Bosse som vi inte lyckas få ut ur Rädslas replokal för intervjun
– Men är det inte lite av en stil i Lund man ska va lite deppad och blasé?
– Ingen ska sätta den stämpeln på oss i lla fall. Vi har TT och Garboshock, dom låter inte inte alls lika, musikaliskt. Men det är lite dystert, lite depressivt, va.
– Men det är ju inte så konstigt att man tar intryck av varandra. Man repar ihop, man träffas på fritiden och man rör sig i samma kretsar. Men det är ingen som går in för det: ”vi kommer från Lund, nu måste vi spela något depressivt”. (Tham)
– Fast alla var inne på den linjen ett tag, menar Fredde. Det skulle va arty-farty. När jag började skriva texter skulle dom va krångliga, man skulle läsa dom trettio gånger innan man fattade. Man lyssnade på ”dom stora” och sen skrev man likadana texter själv.
PROFESSORSTAN
– VADÅ!?!
– Men är det inte olika folk som rockar här och i Stockholm t.ex – jag har en känsla av att många Lundarockare kommer från professorstan…
Fredde (blixtsnabbt):
– Jag kommer från Staffanstorp!
– Mårtens Fälad! (Hacke)
– Jag kommer från Stockholm, säger Tham som ska vara värst.
– Stockholm kommer jag också från, säger Fredde. Från början.
– Det låter lite dumt att säga det, skriv inte det, men det är kanske lite mer ”intellektuellt” folk som sysslar med det här, medger Tham försiktigt.
– Det verkar va så med allt som händer i Lund, säger Fredde. Det är mer av studentstad.
Men ni är inga studenter, ni jobbar och pluggar på gymnasiet.
– Men det ska vasådär dekadent, det får inte vara brutalt, rått och äckligt. Säger Fredde.
– Lite avvikande men intellektuellt samtidigt. Lite tankar bakon, kanske. (Tham)
FÖR ETT ÅR SEDAN
Mats: – Bure och jag började från noll. De är vi som är grunden till Rädsla. …
– Så träffades vi tre på en fest, berättar Hacke. Vi satte igång att lira och det lät förjävligt…
– Så kom Tham in genom dörren till mitt sovrum. Med en vinare…
– En vinare och tio öl. Så drack han upp alltihop, och s e n vågade han sjunga!
– Jag drack faktiskt bara vinaren och en öl…
RÄDSLA I KÄRNAN
Men nu räknas Rädsla till den stabila kärnan kring vilken HeartWork byggs upp. TT Reuter, garboshock och Rädsla har tilsammans köpt buss och sånganläggning för ganska stora pengar. Grejor som ska kunna användas av andra också:
– Vi har själva fått mycket hjälp av dom andra banden när vi satte igång, säger Mats.
Vi fick alltid kuppa när Fiendens eller TT spelade, man har fått låna grejor och sånt. Dom som inte känner andra band har inte alls lika lätt att komma fram.
– Men vi har kämpat jävligt hårt!
– När vi skulle spela i Stockholm repade vi nitton av tjugo dagar.
Lp-tankar?
– En medium-play vore lagom så småningom, säger Tham. Men då får det inte heta medium-play. Det verkar så trendigt. Men ingen LP för oss – en LP har alltid svaga punkter. Det finns få som kan göra en helgjuten LP. Bruce Springsteen, Clash och Jam kan göra det. Och The Cure. Men annars är det…
– Elliot Murphy, skjuter Bjure in.
Hemliga Bosse?
– Han kan inte göra en helgjuten singel.. hen vet inte hur en LP ser ut. Säger Tham.
– Den kommer snart försäkrar Hemliga Bosse. Skriv det!
Schlager Nr 2 24 okt 1980
Reportage: Grupp FEM Text – Karl G Jönsson Bild – Mats Bäcker
RiP Nr 14-15 Text Janne N Foto: Anders Torgander
”Så länge man har fötterna kvar på jorden kvittar det hur lång man är”
– ”Som ett bevis” handlar om det vi gör nu, som musiker och som människor, att det ska märkas och kommas ihåg i framtiden. Vi har fått en massa folk att gå på konserter, och hos den publiken kan man finna en viss medvetenhet.
Man försöker göra något själv för andra ungdomar. Försöker få ut någonting och aktivera sig. Oasen är ett bar exempel, liksom ”Lokalen” vi har i Lund och Heartwork. Det är något som startats av ungdomar själva. Även om det försvinner ska det kommas ihåg. Vi har i alla fall gjort något som knappast har blivit gjort på samma sätt förut.
Mikael Tham är sångare i Lundagruppen Rädsla, och förklarar låtarna på deras debutsingel så här. ”Lokalen” i Lund som Tham nämnde är ett gammalt hus som för tillfället är samlingsplats för Lunds rockmaffia och repställe för många grupper. Lokalen fixades av en snut, Nico, och ABF. Från början var det vilda planer med en massa studiecirklar, typ dans, teater, tidningsprojekt och målning. Men det visade sig ganska snart att folk bara ville ha en replokal.
– Vi är vräkta från Lokalen nu. Det ska rivas och ge plats för ett P-hus. Men det finns nya lokaler på gång och där har vi ett enormt stöd av Nico, som redan är inne i maskineriet och har ett stort förtroende i samhället som polis. Men vi får vara kvar tills dom hittat nya lokaler åt affärsidkarna i huset.
Men det har ju snackats om ockupation?
– Det har snackats, men vi är lite rädda för att det ska bli som Oasen, vakter, polisstängsel och bra mycket värre. Och så är det ju nya lokaler på gång. En ockupation leder också till mycket skriverier och man undrar hur folk tar den publiciteten, negativt eller positivt.
Men även om ockupation inte går att genomföra med seger måste det ju väcka uppseende och ge er reklam?
– Det har redan varit reportage i SDS, Arbetet och SkD. Och i alla intervjuer med grupperna har våra lokalproblem nämnts. Så det har kommit ut publicitet ändå kring det hela.
Även om Lokalen har betytt mycket för musiken i Lund så betyder nog Henrik Venant och Heartwork Records lika mycket för utvecklingen och samarbetet.
– Venant har betytt mycket för hela musikscenen i Malmö/Lund. Heartwork släpper det mesta och intressantaste, i och med att Garboshock och TT Reuter har släppt LP-skivor, har folk och journalister fått upp ögonen för det som Henrik och Heartwork sysslar med. Man får större chans att nå ut, större resurser och speciellt samarbete har betytt mycket. Men Henriks roll som konsertarrangör och fixare minskar, vi måste avlasta honom. Det är omöjligt att begära att han ska göra lika mycket som innan.
Vad hade det varit utan Venant?
– Det hade ändå funnits band i Lund, men det hade inte varit samma kvalitet, utvecklingen och det draget som det är nu.
Hur mycket styr Venant på Heartwork?
– Han styr på det sättet att han väljer vad som ska ges ut. Men han har rätt vida begrepp, vi låter mer popigare och gladare än dom vanliga Heatrwork-banden. Dom har oftast ett mer ovanligare sound och mer kulturuppbyggnad kring sig. I studion är det vi som slutligt bestämmer, han försöker bara få fram det bästa ljudet och ge små tips. Det är ju han som kan studion, men det är aldrig nån styrd grej.
Thåström har sagt: ”Jag har aldrig hajat vad punk är”. Förstår du honom, har han rätt?
– Punk har för det första med rockmusik att göra. Samtidigt är det ett ställningstagande, inte direkt politiskt, men socialt. Ett socialt ställningstagande att man reser sig upp och sjunger och säger att så som det ser ut nu är inte bra. Punk är att vara sig själv, sägs det, men det stämmer kanske inte heller. För det finns ändå på vissa ställen en viss gruppbildning och ett visst sätt att vara och se ut på.
– Men jag förstår vad han menar. Egentligen är det inget, det är en livsstil på sätt och vis. Men det stämmer inte heller. Många punkare anser att livsstilen punk är att skita i att jobba, skita i att ställa upp på någonting som samhället gör. Om man ser det på ett ytligt sätt och tittar i brotts- och datorregister ser jag ut att va en trevlig medborgare som jobbar på ett sjukhus. Men det är väl en stil. Ett likartat sätt att tänka, samma musiksmak i vissa delar och ett likartat sätt att uttrycka att man hör till den gruppen.
Behövs det en politisk utveckling för att den ska överleva i sin nuvarande form?
– Det politiska är svårt, då hamnar man lätt i det där att man börjar predika dogmer. Musiken måste få en att tänka att göra nåt själv. Om man gör det för mycket politiskt glömmer man lätt bort att ha roligt, men samtidigt måste man följa med en viss medvetenhet.
– Själv har jag en socialistisk inställning, men inte partipolitisk bunden. Jag sympatiserar mycket med det samhällssystem som syndikalisterna förespråkar, men det är helt omöjligt att bygga upp om inte alla människor i samhället ställer upp. Och det gör dom inte. Då måste man införa lagstiftningar, förordningar och på nåt sätt få dom här människorna in i systemet. Men det fungerar inte, utan då blir det precis som det är nu. Jag tror aldrig att man kan skapa ett idealsamhälle, för människan är i grund och botten girig och hagalen. Men man kan försöka förbättra det här samhället så mycket som möjligt.
Gör du något själv för att förändra det?
– Rädsla ställde upp och spelade gratis på några stödkonserter för Atomkraft nej tack. Enskilt vet jag inte… jag röstar – vpk i senaste valet.
För ett halvår sedan var det nästan en sport att hata Clash. På ett ytligt sätt gick det bra, dom var stora, men argumenten tröt ganska snart. Dom tendenserna har även funnits i Sverige ett flertal år. T.ex. Moderns skulle hatas av en viss Malmö-grupp osv. Men nu har dom tendenserna kommit i svängning igen och Ebba Grön får den här gången stå i rampljuset och ta emot all skit. Dom ska hatas, dom är för stora, men inga fullgoda argument finns och har hörts. På gruppen SPY´s singel står det ”vi tackar alla punkband utom Ebba Grön”. Varför blir det så?
– Fånigt, Ebba är ett av dom band som är helt ärliga. Men jag förstår att det finns dom som tycker att Ebba har blivit för stora. Det blir ofta så här när det är en liten krets som punken. De vill behålla sin stil och musik för sig själva. Om då ett band som Clash eller Ebba Grön producerar sig bättre på skivorna, utvecklar sig, tar med lite blås och klaviatur som gör att en massa människor och lyssnargrupper får upp ögonen för dom, blir naturligtvis deras ursprungspublik avundsjuk och tycker att bandet har svikit dem. Punkarna anser då att bandet inte längre är deras grupp utan allas egendom. Jag tycker det är fel, varken Clash eller Ebba har på nåt sätt sålt sig, dom skriver fortfarande de texter dom vill och den musik dom vill.
Idag är allting kritik. Läser man en tidning är det mesta kritiskt skrivet, och när man pratar med en vanlig människa diskuteras det ofta kritiskt om olika saker, både positivt och negativt. Punken är kritisk i alla avseenden. Den har riktat kritik mot alla och alla har fått motta kritik från alla håll och kanter. Men något som knappast existerar är självkritik mot det man själv gör. Men för att förändra sin egen situation behövs det självkritik och det skulle nog många må bra av.
– Det finns för lite självkritik, det stämmer. Eftersom jag är inne i den här rörelsen tycker jag att mycket av det här klagandet mot Svensson stämmer. Jag har själv blivit utsatt för folk som tycker att jag är en sån där jävel som visar röven på scen, ungefär. Man upplever hur lite dom egentligen vet och hur lite dom tar reda på innan dom påstår någonting. Sen vet man själv hur dom lever sitt liv. De flesta kommer från ett hem som är rätt Svensson-betonat, det gäller att skaffa sig ett bra jobb, lön, titta på TV och gå på bingo. Det stämmer jävligt mycket, det ser man.
– På något sätt tycker jag att dom formuleringar som punkare använder om andra människor oftast är mer välgrundade än vad deras värderingar om oss. Det är klart att självkritik skulle behövas. Men det börjar komma också, just i och med att det utvecklas, musiken har utvecklats och texterna har utvecklats. Människornas personliga tankar utvecklas också. Det är inte längre samma jätteprotestskri. Det har blivit mer nyanserat.
Vad tycker du om att band som Garboshock och TT Reuter ställer upp i Vecko-Revyn, medan däremot många andra band bojkottar dem och vägrar ställa upp?
– Först och främst skulle jag vilja säga att det är ett bevis på att punken inte är så enkelriktad och att det finns band som söker egna vägar och gör olika saker. Det är ju en väldigt stor kritik av band inom rörelsen, många tycker liksom: fy fan för att ställa upp i Vecko-Revyn, och andra tycker fy fan för att ställa upp i Musikens Makt. Jag tycker i princip inte det är nåt fel att ställa upp för en tidning som Vecko-Revyn. Dels når det en himla massa människor, dels kan du få fram vettiga grejer om dom gör en objektiv artikel och skriver det man har sagt. Om man själv tycker att man har någonting att ge publiken, både när det gäller text och musik, vill man naturligtvis att så många som möjligt ska lyssna på det.
Men på senare tid har Alexandra kört igång rockklubben Roxy, som sköts av killarna på Pet Sounds, och många svenska grupper har spelat där. Är man då inte inne i tidernas trend om man ställer upp på ett sånt spektakel?
– Alexandra är inget bra exempel egentligen. När jag var i Stockholm såg jag Moderns på Roxy och biljettpriserna var skyhöga. En stor del av publiken var den gamla vanliga kändistruppen – Tomas Ledin, Britt Ekland och Magnus Uggla.
Hade dom gått till Musikverket om Moderns hade spelat där? Det hade dom säkert inte gjort. Man kan fråga sig ifall dom egentligen är intresserade av musiken eller om dom går dit bara för att snacka med varann och hamna i Vecko-Revyn.
Hade Rädsla ställt upp och spelat på ett sådant ställe?
– Jag hade tyckt att det hade varit en kul grej för att det är så sjukt. Man riktar sig inte alls till den publiken och man vet att dom inte fattar nåt av det vi säger. Risken finns för att man blir för allvarlig, att man vägrar spela där, vägra dom tidningarna och vägra det och det osv.
På senare år har fler och fler tagit instrumenten och mickarna i egna händer och varit saliga över att dom själva har lyckats skapa något, som ansågs som en omöjlighet för några år sedan om man inte hade gått i musikskola ett antal år. Många har ångrat att dom inte började på en gitarr- eller trumkurs istället för den där blockflöjtskursen som morsan tvingade dom till. Det har betytt mycket för många att själv få göra något med musik. Att inte behöva sätta på sina skivor och känna avundsjukan över artisterna som spelar. Musiken är en stor del av livet, kanske den väsentligaste för många.
– Musiken betyder mycket för mej. Allt från rock, punk, reggae till soul och Dylan. Det är ännu roligare när man spelar själv, man lyssnar då på ett helt annat sätt.
-Att vara sångare har blivit en stor kick för mej. Från början var det en rolig grej, men nu på senare tid har jag börjat tycka att det vi gör är bra. Det kommer fram människor och säger: ”fan vad du sjunger bra”, och det är en enorm kick. När folk nu kommer för att lyssna på oss, och inte för att de är polare, känns det skönt.
Rädsla har utvecklats enormt sen sin första spelning i augusti –79, då dom var ett traditionellt punkband med felspelningar och Tham som hade texterna i handen. Nu låter dom inte så opolerade och råa utan låtarna är mer melodiösa och poprockigare. Men det som betydde mest för Rädslas utveckling var nog när Fredde som med som gitarrist. Fredde spelade tidigare med D-Kon och kom med i gruppen i fjol höstas. Han är en fenomenal låtskrivare och har tillfört bandet det där lilla extra som behövdes för att göra dom till en kompetent rockgrupp. Dom har skapat sin egen profil och gör sin egen musik.
– Vi har alltid låtit så här, men inte kunnat framföra det live. Antingen har vi varit för fulla eller för nervösa eller helt enkelt inte tillräckligt skickliga.
Hur fungerar det annars i gruppen. Några schismer?
– Visst är det schismer då och då. Någon vill göra en låt åt det hållet, någon annan vill skippa den helt och den tredje vill göra den åt något helt annat håll. Men där kompromissar vi ganska mycket. Det slutresultat som blir, det blir att det låter Rädsla om det. En viss personlighet…
”Som ett bevis”, på att Rädsla existerar….
RiP Nr 14-15 Text Janne N Foto: Anders Torgander
The Tin Can People Nr 1 1980
RÄDSLA
Efter intervjun med Niels, drog vi ner på stan för att äta. På väg ner träffade vi Nico, Niels berättade för honom att vi höll på att göra ett fanzin, så han sa till oss att vi kunde komma med till en lokal som Nico hade fått tag i efter 15 års vänta. När vi kom dit var folk i full färd med att måla väggar och tak. Vi fick reda på att det fanns 21 studiecirklar och 9 grupper som höll till där. Somliga rum höll man på att isolera.
Det var rummen som banden skulle repa i. Från början var det meningen att ingen inblandning utifrån skulle äga rum, men ABFs finansierar det och banden anses vara studiecirklar, och det enda de behöver göra är att skriva på hur länge de repat. Det är också tänkt att de nio grupperna ska ut på en mindre turné i mars. När vi var där fick vi tag på 3/5 delar av Rädsla, så det blev en improviserad intervju.
Rädsla är en relativt ny grupp. Mats, Buhre och Henki började spela i början av april. Tham kom med i augusti och Fredde den 6e oktober på SAC-galan.
Rädsla har 7-8 stycken egna låtar inrepade, plus Strys Anarki. De har också 6 nya låtar som de inte repat in ännu. Bandet har utvecklats ganska mycket sen Fredde kom med. De har haft 4 spelningar, tre av dem på Bohemia (Fredmans) och en på Morkullan (Ungdomens hus) och så her de kuppat en gång när Fiendens Musik spelade.
Rädsla ska spela på två stycken ”Nej tack” galor, den ena 29 i Folkets Hus i Lund med b.la TT Reuter och den andra 1:a i Staffanstorp. Många kallar deras musik för råpunk men själva anser de att det är mer poppunk. Låtarna skriver Fredde och Henki för det mesta, men på senaste tiden har det varit Fredde som gjort låtar. Texterna skriver de allihop men Tham får ofta ändra på dom så att det passar hans sätt att sjunga. Det är bara Henki och Fredde som spelat med andra band innan. Fredde var med i D-Con och Henki har spelat med tre olika band.
Medlemmarna i Rädsla har sysslat med musik olika länge, Henki och Fredde har spelat i ca sex år, Mats och Buhre i ca ett år och Tham har aldrig spelat innan Rädsla.
Namnet Rädsla fick dom från en låt som dom kallade Rädsla. Dom tyckte namnet var ett bra namn eftersom det finns ofta i tidningar med både roliga och häftiga betydelser.
De har inga speciella influenser och hemma lyssnar de på Outcast och Clash, och liknande.
Det är tal på att Rädsla ska medverka på HeartWorks kommande samlingsplatta. (Den första kommer när som helst). Men kommer det någon skiva innan så blir det en Ep. De repar 3-4 gg i veckan, och de tycker inte att skolarbetet kommer i kläm (Tham och Buhre jobbar, de tre andra går i skolan). Annars är det mest jobbigt att Fredde bor i Staffanstorp och måste passa busstider o dylikt. Innan de fick den nuvarande replokalen, så repade de i samma lokal som Tax, det var Tham som kände medlemmarna, så de fick dela lokal med dem utan att betala någon hyra. Men sen sprack Tax och Vinyl tog över lokalen.
Själva tycker de att de inte haft någon perfekt spelning, antingen har gitarren eller sången varit för hög eller låg. Åldern på medlemmarna i bandet varierar mellan, Fredde som är 16 och Tham som är 22 år. Tham lär visst vara ”kung” i bandet, han ska b.la kalla sig själv för ”DENNE” (!?!?)
The Tin Can People Nr 1 1980