The Idiots
Handen – Stockholm 1977-1978
Medlemmar:
Janne ”Bengtsson” Håkansong: Sång
Jojje Jerngrip: Gitarr
Janne Hultèn: Bas
Historik:
The Idiots heter ett band som kommer från Handen utanför Stockholm. Gruppen bildades för ungefär ett och ett halvt år sedan av Janne Håkansong och basisten Janne Hultèn. Man fick tag på gitarristen som också lärde Janne Hultèn att lira bas, eftersom, Janne aldrig spelat bas förut. En trummis skaffade man sig också och sin första lokal hade bandet i en rutten källare hemma hos Jojje. Men grannen klagade på allt oväsen från källaren så gruppen fick sluta träna där. The Idiots fixade en lokal i plugget, men deras fasta trummis drog dit en massa folk så rektorn körde ut gruppen ur lokalen. Kort därefter la deras trummis av, för han ville spela dansmusik (en fet jävel säger bandet). Sen så fick gruppen en ny trummis, men han la av ganska snabbt på grund av att han inte gillade punk. Så just nu har The Idiots ingen trummis och inte heller någon lokal. The Idiots spalar bara egna låtar som t.ex. ”Gouverment”, ”Rubbish”, ”Why does I sit here?”, ”The School”, ”I don´t like you”, ”The lost one” och ”Nothing to do”. Gruppen har ungefär 22 egna låtar. The Idiots har inte gjort någon konsert än men i höst ska dom fixa konserter bl.a med Black Nails.
Från fanzinet Punk Wall
Det som senare hände under 1978 var att Janne Håkanssång övertog sångmicken från Micke Studz och därmed blev fast medlem i Black Nails. Jojje Jerngrip var med och bildade Usch.
(Esso and) the Oilers
Handen – Stockholm 1980-1982 (Foto: Ann Duroj)
Medlemmar: (karriär efter Oilers)
Fred Asp: Trummor , (Alien Beat, Reeperbahn, Imperiet mfl)
Ralla Stenlund: Sång, (Playmates)
Fredda Wox: Bas (Southern Rascals, Daisy Glaze, Wayward Souls #3)
Jonas Asp: Gitarr (Southern Rascals, Rex the Rox, Wayward Souls #2-#3)
Roger Olson: Gitarr (Southern Rascals)
Historik:
Sommaren 1980 framträdde Esso and the Oilers för första gången. En rockmaskin var född.
Black Nails lades ned, en butik sålde röda kavajer som räckte till alla utom rytmsektionen.
Av Freds låtar skapade de tillsammans en eget ”rockenrollbränsle” som räckte fram till 1982.
Många äventyrliga och egendomliga utflyker gjordes ut i landet. En typisk utflykt i korthet:
Oilers åkte tåg med en hoper vilda fans till Västerås. Titelsången ”We are the Oilers” skreks på
gator och torg i ny version ”We are the Stockholms”, inte helt uppskattat av lokal- befolkningen.
Det hela gick så vilt till att de inte fick nyttja den utlovade login utan sparkades ut från stan direkt efter spelningen. Detta var mitt under pågående tågstrejk, så de kunde omöjligt ta sig från Västerås. Några hamnade i finkan och andra fick sova i källare.
1981 spelade de in plattan Aside, en split-lp (med Studio Sex) innehållande Fred Asp original samt en cover på Rolling Stones ”Last Time”. Helt nöjda var de inte med plattan ”Det är bra låtar, men mixen är jävligt märklig!” En förklaring var att bandet kände sig lite obekväma i studion så Oilersdynamiken gick om intet. Men Jaffa har bevarat Oilers bästa inspelningar.
Dessa är nu digitaliserade för alla gamla och nya fans. När Fred värvades till Alien Beat kunde inte Oilers hitta någon ersättare värdig ersättare så bandet las ned 1982.
Låtar:
We are the Oilers, You wreck my face, So sad, Tell me more lies, Everytime
Diskografi:
Double Play: Split LP med Studio Sex (Stranded Rekords PAK 203 – 1981)
Låtar på ASIDE: Tell me more lies – Cut it out – I couldn’t tell you – When cats cannot be found – Everytime – Last time
Övriga inspelningar:
Hembränd cd: ”Greasest Hits”
Live: Ultrahuset 80-11-16, Jordbromalmsskolan 81-01-11
Disciplin Nr 2
Det började vid punkens start 76/77, då bildade vi ett band som hette ROCKERS och vi spelade och var nog inte allt för bra. Man kunde knappt ta en ton på en gitarr då. Vi spelade bara en massa 3acordslåtar.
Var ni verksamma i Oasen då?
Nej vi var aldrig direkt verksamma i Oasen, men vi spelade där någongång med Belsen Boys och de andra rå-ös banden. Man tyckte ju att Oasen var nåt stort, så där tackade man aldrig nej till någon spelning. Men Oasen ballade visst ur och det gjorde väl vi också. Efter splittringen med Rockers så bilade vi bandet Black nails, för vi var ganska trötta på den gamla stilen och de låtarna vi spelade. Det är ju inte så roligt att stå kvar på 3 ackordslåtarna och försöka göra nåt bra av dem. Så vi började jobba lite med låtarna, för då vet man att man gjort sitt bästa och sen är det betydligt roligare att spela låtarna. Black nails spelade en mycket roligare och svårare musik, ja man kan säga att vi blev mycket rockigare och bättre spelmässigt än när vi spelade med Rockers. Men det var ganska struligt i Black Nails, så vi hann bara göra våran singel innan vi splittrades. Då bildade vi bandet Esso and tha Oilers. Skillnaden mellan Esso och Rockers är faktiskt jävligt stor, både spelmässigt och på låtar.
Varför började ni spela musik?
Jo, i början var det mest bara för att man ville ha en brud, men nu spelar man mest för att det är kul och spännande.
Kan ni beskriva er musik?
Det är ganska svårt att beskriva sin musik, men vi spelar en sorts punk-rock-reagge men huvudsaken är att vi gillar att spela vår musik, annars vore det ganska dumt med det hela.
Har E.&.T.O gjort någon skiva?
Ja, vi gjorde en LP för ett tag sedan (Stranded Records) med Studio Sex, som spelar på ena sidan och vi på den andra. Men bara för att vi spelat in en skiva med dom så betyder det inte att vi ska turnera med dom.
Är det något speciellt ni vill få ut med era texter?
Ja och nej, vi skriver om sakre vi gör och om vardagen. Jag tycker att musiken är lika viktig som texterna. Utan bra text är man helt värdelös och utan bra musik är man också helt värdelös.
Vilken musik lyssnar ni helst på?
Vi lyssnar i stort sett på all musik, vi har väl inte direkt några stora idoler, så vi brukar lyssna på allt mellan 50-talsmusik till dagens elektronmusik.
Hur många låtar har ni?
Vi har väl en 50-60 låtar men det är inta alla som är bra. Dom låtarna har vi på justering för det är mycket bättre att ha lite mindre med låtar, som istället är bra, än att ha många som är halvbra.
Hur mycket folk brukar det komma på era spelningar?
Som mest brukar vi ha en 250 personer, men det är när vi spelar på ställen som Underground och Musikverket. Men annars brukar det bli en 150 st. På små ställen kan det faktiskt bli lite knapert med folk.
Är någon i bandet politiskt intresserad?
Ja, nog är man politiskt intresserad men vi har inget favoritparti. Jag skulle aldrig kunna säga hur man ska ändra på samhället
Har det gått bra ekonomiskt för bandet?
Ja, jag tycker faktiskt att det gått ganska bra för oss ekonomiskt. Vi tjänar inget på musiken, spelningar och skivinspelningar utan det går direkt till utgifter.
Vad tycker ni om förhållandet mellan Fanzines och tidningar som Schlager?
Jag vet att Schlager är ganska komersiell, men en tidning måste kanske ha lite reklam för att dom ska få det hela att gå ihop. Men jag tycker nog att fanzines är mycket trevligare än tidningar som Schlager.
Framtidsplaner?
Att kunna fortsätta som vi gör nu, och att göra någon skiva snart
Esso and tha Oilers är ett Stockholmsband och dom har gjort en LP med Studio Sex. Jag har gjort intervjun med Fred och han har spelat i Rockers och Black Nails innan.
Johan Izo Diciplin Nr2
Cellskräck
Stockholm – Handen 1978-1980 (Foto: Micke Rip – Ann Duroj – Arne Wickman)
Medlemmar:
Peter ”Peppe” Björklund: Sång
Johan ”Jojje” Jernegrip: Gitarr
Micke ”Rip” Borg: Gitarr
Stefan Kery: Gitarr
Olle Schedin: Orgel, saxofon
Peter ”Dickie Dread” Dixon: Bas
Jonas ”Poppis” Lönnå: Trummor
Adam Wachtmeister:
Stefan Johansson:
Historik:
Embryot till Cellskräck bildades våren 1977 på ett högstadium i dåvarande Handen, söder om Stockholm. Sångaren Janne ”Bengtsson” Håkansson, gitarristen Johan ”Jojje” Jernegrip och basisten Janne Hultén satte en blöjraggare bakom trumsetet och började repa under namnet The Idiots i skolans musiksal. Efter att trummisen fått sparken hoppade ”Bengtsson” av för att skrika i Black Nails. Senare blev han ökänd som roadie åt bland andra Strindbergs.
Jernegrip trotsade grannarnas klagan och fortsatte väsnas med en ny sättning i källaren till sitt hyreshus. Peter ”Peppe” Björklund ersatte ”Bengtsson” och blev Cellskräcks odiskutable frontfigur. Han var släkting till Rockfolkets Leif ”Burken” Björklund och skrev in sig i den svenska punkhistorien när han rakade av sig håret och blev landets första skinhead med mohikanfrisyr.
Under 1978 och början av 1979 slank ett flertal punkisar in och ut i bandet, bland annat gitarristen Stefan Kery (senare Stomachmouths). Jernegrip hade från årsskiftet parallellt spelat med USCH, som snart knöt honom till sig helt. Först på försommaren stabiliserades Cellskräcks sättning. Fanzinredaktrören Micke ”Rip” Borg hade fått nobben av Incest Brothers men dög bra som ny gitarrist åt Björklund och kompani. Fram till denna tidpunkt hade Cellskräck uteslutande spelat sin reggaeinfluerade, stökiga punkrock live. Nu var det dags att pröva lyckan i studion. Med Olle Schedin på orgel och saxofon spelade Björklund, Borg och basisten Peter ”Dickie Dread” Dixon och trummisen Jonas ”Poppis” Lönnå in två låtar till samlingsplattan ”Hemliga vågen”. De gjorde också en demo åt etiketten Slick. Närmare en egen skiva än så kom de inte.
Bandets höjdpunkt blev istället en internationell punkhappening ”Concert of the moment”, på Saltlagret i Köpenhamn den 9 november 1979. Av 24-timmarsfestivalen blev det senare en trippel-livealbum. Cellskräck låtbidrag kom dock bort i hanteringen. Gruppens medverkan på skivan utgörs istället av ett telefonsamtal, i vilket arrangören garanterar att Borg och hans bandkompisar trots allt ska få del av kommande royalties. Några pengar har de ännu inte sett röken av.
Tillbaka från Danmark harvade Cellskräck vidare fram till hösten 1980. Då hade all inspiration trutit. Lönnå gick hellre på disco än repade. Borg och Dixon ville ha något nytt och bildade Tom Pop med folk från Razzia.
Borg var senare med i Hellmoppers, Love Scuds och The Part-Time Posers och drev också både inspelningsstudio och rockklubb. Jernegrip har inte hörts av sedan han bände strängar åt Tredje Könet i slutet av 1980-talet. Scenpersonligheten Björklund brottades under tiden i Cellskräck med svåra familjeproblem, vilket ledde till att han hamnade på gatan. Utstött och bostadslös fann han logi på ett behandlingshem för unga missbrukare och bröt helt med sina punkkompisar. I augusti 1983 begick han självmord.
Från boken Ny Våg
Låtar: Booze and drugs, Blå Amazon, Why do I sit here?, Tunnebanereggae, Stockholm SS, Fristat
Diskografi:
Samling LP: Hemliga Vågen – Fristat – Vad ska vi göra? (Hemligt HEM 001 -80)
Samling DVD: The Filth & The Fury – bonusmaterial – Blå Amazon (Folkets Bio – 2003)
FRÅN VECKOREVYN
Cellskräck från Upplands Väsby, Handen, Stora Mossen och Rågsved, består av Jojje Jernegrip, 17, Adam Wachtmeister, 18, Stefan Johansson, 16, och Peppe Björklund, 18.
De har existerat som grupp i cirka 8 månader, och har haft ett halvdussin spelningar, alla i stan.
-Vi har blivit erbjudna spelningar ute i landet, men det har inte blivit något av med det, säger Peppe Björklund. Nu repar de hemma hos Adam i Stora Mossen en gång i veckan.
Då kör de ren punkrock Fast två reggaelåtar har smugit sig in på repertoaren, som är både på engelska och svenska.
-Punken är jävligt bra, för man behöver inte vara så skicklig.
För till exempel hårdrock måste man ju kunna sola bra på gitarr, men för punkrock räcker det med de vanligaste ackorden. Man kan börja spela ute redan efter ett par månader, säger Adam.
Om Stockholms publiken tycker de:
-Lite slöa, de verkar ofta komma på konserterna bara för att ha någonstans att vara eller någonting att göra.
Ekonomiskt går det ofta jämnt upp.
Utrustningen är visserligen värd 20 000 kronor, men ofta får de spela gratis eller rent symboliska summor 20 kronor per man till exempel.
FRÅN VECKOREVYN SVERIGE SPELAR
Från Anarki o Kaos
City Rocker Nr 5
Efter att Cellskräck spelat drog jag med dem ner i källaren för en pratstund.
De var upptagna till en början att posera för en kille från Vecko Revyn (Svensk damebla´).
Så efter att ha blivit fotograferade ni alla möjliga poser,
fick jag en pratstund med dem.
CR: – Hur är det att posera och figurera i en tidning som Vecko Revyn?
Cellskräck: – Det är lite besvärligt, det blir ansträngt och arrangerat.
CR: – Vad tyckte ni om publiken i kväll?
Cellskräck: – Vi tyckte den var bra.
CR:- Men det verkar som om punkarna här i Stockholm blivit apatiska.
Det är nästan ingen som orkar att poga, hur kommer det sej?
Cellskräck: – Det beror kanske att det är för mycket spelningar.
Det är konserter nästan varje dag.
Sen är det i stort sett samma folk som går på alla spelningar så orkar folk inte rör på sej.
Det gör de bara när de mest populära banden spelar.
CR: – Hur är det när utländska band spelar här?
Cellskräck: – Då är det fart på folk, en massa pogo.
CR: – När bildades Cellskräck?
Cellskräck: – Första spelningen var på Jarlateatern i september i fjol.
Då hade vi bara repat 3 gånger innan.
CR: – Hur gamla är ni ?
Cellskräck: – Två är 18, en 17 och en 16 år.
CR: – Vad gör ni annars?
Cellskräck: – En jobbar på ett lager, en på posten, en går i skolan och en är arbetslös.
CR: – Vad vill ni med musiken?
Cellskräck: – VI vill bara spela.
CR: – Men varför punk?
Cellskräck: – Det är enkel musik att spela.
CR: – Är det lätt att få spelningar?
Cellskräck: – Ja ganska lätt, vi har haft 6 spelningar.
CR: – När det är så enkelt, betyder det att punken i Stockholm är etablerad?
Cellskräck: – Nej egentligen inte, det är lätt att få spelningar beroende på att det finns så många spelställen.
Domino t ex tror de kan tjäna pengar på punken, men det tror inte vi är möjligt.
Fast några band har till en viss grad blivit accepterade.
CR: – Bland tjejerna verkar det som om kläderna och hur de ser ut att vara det viktigaste, vad tycker ni om det?
Cellskräck: – Punk har ju egentligen ingenting med kläder att göra, innerst inne är posörfolket punkare också.
CR: – Finns det punkkläder att köpa i Stockholm?
Cellskräck: – Nej men många åker till London, speciellt de som har jobb, sen så är det många som gör kläder själv.
Det är OK.
CR: – Ni har nyss gjort en reaggelåt, varför?
Cellskräck: – Vi tycker att reagge är härlig musik att spela.
CR: – Har ni några planer på att ge ut en skiva?
Cellskräck: – Nej i nuläget har vi inga såna planer.
Det är för dyrt, det kostar mellan 2-300 kronor för 500 ex.
Av Jan Olufsen Från City Rocker Nr 5 (Norskt fanzine)
Från Nya Musik Expressen
Black Nails
Stockholm – Handen 1976-1979 (Foto: Thomas Wejdsten, NotFound.se och Anders Ingman)
Medlemmar:
Micke Studz: Sång 77
Janne “Bengtsson” Håkansång: Sång 78-79
Fred Asp: Trummor
Ralla Stenlund: Gitarr
Fredda Wox: Bas
Bullis Engberg: Gitarr 76-78
Roger Olson: Gitarr 78-79
Historik:
Black Nails var 25 % punk resten Rock’n’rollröjarband. Först med Micke Studz som frontman som eftertäddes av Janne Håkansång, numera känd som Bengtsson. En man med en enorm röst som passade den tidens risiga sånganläggningar (näe PA fanns inte då !). Flitigt turnerande runt Stockhomsregionen, alltid full fest på t.ex 4:an , Musikverket, Ultra i Handen mm.. Läs artikeln från Aftonbladets Popsida 1978. Artikeln gav oss möjligheter och problem. I artikeln nämns en kommande spelning på Brandbergens ungdomsgård. Det var kaos, massor av punkare kom, dessutom nyfikna och bråkmakare. Första gången i karriären vi fick poliseskort. Artikeln kopierades och gavs ut i en interntidning för lärarna i Haninge kommun med frågan om hur man skulle hantera punkfenomet. Vi uppvaktades hårt av yttersta vänstern samtidigt som vi repade i Medborgarskolans lokaler (som slängde ut oss något senare). Vi fick många spelningar tack vare artikeln, Aftonbladet hade genomslag 1978 (internet , MTV och GSM fanns inte då bör nämnas för yngre läsare). Black Nails var i jämförelse med andra band inte på något sätt överåriga. När man läser den artikeln idag så inser man att det var en annan tid men att mycket gäller än idag. Lagom till 25-års jubileet (1978 – 2003) digitaliserades gamla kassetter och … 5 medelålders herrar närvarade på releasepartyt som hölls i Kungsträdgårdens T-banestation där plattan spelades i bergsprängare med Diamant som tilltugg. De som minns vakterna i Gallerian/Kungsträdgåren från slutet av 1970-talet, tyvärr Olle&co har gått i pension. Några T-banetaggande unga män kom och undrade vad vi sysslade med, de tyckte som vi , det lät bra ! Black Nails bytte kläder 1980, läs mer om detta under Esso and The Oilers/ The Oilers.
Låtar:
Mr X, Gå med i vår armé, Jesus var en langare, Alla är vi kokosnötter, Sexuella Problem, I coulden’t tell you
Diskografi:
Singel: I coulden’t tell you / Sexuella Problem (Fortfarande outgiven)
DVD: The Filth and the Fury: Bonusmaterial: Sexuella Problem (Folkets Bio – 2003)
Övriga inspelningar:
Demo:
Radio:
Live: Musikverket 79-10-14, Vikingagården 80-01-27
Ladda hem MP3:a: Gå med i vår armé – Mr X
Aftonbladets Popsida 78-10-30
Dom kallar oss PUNK. Raggarna jagar oss. De vuxna skäller ut oss. Lärarna ger oss sämre betyg. –Men punk är ett sätt att leva, och det enda som betyder något just nu är att spela punkrock, säger de fem killarna i punkbandet ”Black Nails”.
Punken fick dåligt rykte i Sverige när den kom för två år sedan. Punkare var små, skräniga fascister sin som bar hakkors, pissade på publiken, perforerade kinderna med säkerhetsnålar och färgade håret grönt. De flesta tog avstånd från punken medan en ganska liten grupp tyckte det vare en kul modegrej. De hängde med och klädde ut sig.
– Det är modepuknen som har förstört punkens rykte. De visste inte vad punken handlar om. Punken föddes ur slummens och arbetslöshetens England. Musiken är enkel och hård, texterna raka och samhällskritiska. Punken kräver inga dyra musikanläggningar och tonvis av förstärkare, den kräver inga snitsiga scenkläder. Det tycker medlemmarna i punkrockbandet ”Black Nails” (svarta naglar) om punken Vi träffas i Medborgarskolans källarlokal i Handen utanför Stockholm. Fred Asp, 16, Janne Håkansång,16, Fredrik Wox ,14, Jonas Engberg, 15 och Richard Stenlund, 15.
TRE ACKORD
Några av dem började spela tillsammans redan sommaren 1976. – Men då visste vi inte vad punk var. Vi spelade gammal rock på en musikfest här i Handen. Rock var det enda vi klarade av då. Vi kunde bara tre ackord. Sedan fick vi en del spelningar på skolor, klassfester och ungdomsgårdar. Sommaren 1977 började vi spela punkrock på allvar. Skillnaden mellan punkrock och vanlig rock är att punken är mycket snabbare, hårdare, rättframmare. Det är stå på och fullt ös hela tiden. Dessutom behöver man inte så dyr utrustning säger Jonas Engberg. För några månander sedan började ”Black Nails” att skriva egna låtar. Det är trummisen Fred Asp, 16, som skrivit texter för sig själv så länge han kan minnas, som skriver mest. – Punk är så där halvkommunistiskt. Politik är löjligt åtminstone i Sverige. – Men kommunisterna är trots allt det bästa partiet, de andra är ungefär likadana. Och när vi sjunger kommunistiskt blir folk arga. Våra texter liknar de andra punkbandens. Det går bara inta att stå där och sjunga om att ”jag är kär i dig”. Det bara går inte.
LÅTAR OM KNARK
Black Nails låtar handlar om knarklangare, orättvisa betyg i skolan, religionsförtrycket, de skriver om det som händer omkring dem i Handen och i Stockholm. Om sådant de upplever. Låten ”Jesus var en langare” beskriver hur kyrkan och föräldrarna försöker locka ungdomar att konfirmera sig med hjälp av mopeder och guldarmband.
”Gå med i vår armé” handlar om lumpen och hur man lockar unga killar till militära jobb. Om hela krigsindustrin. ”Mr X” handlar om en skoningslös knarkhaj som gör grova pengar på ungdomsmissbruket.
”Bli konfirmerad och du får moped, godis, pengar och en silversked” (Jesus var en langare)
”Du får lära dig att skjuta folk, skitkul jag lovar vaknar aldrig upp, leksaker för 100 000 spänn och du kommer hit för det har jag på känn” (Gå med i vår armé’)
– Vi tycker att många av de progressiva banden spelar bra och har schyssta texter, Nationalteatern till exempel. En del av dem är så tråkiga. – Men vi ställer upp tillsammans med dem i ”Rock mot rasism” (rock against rasism) rörelsen. Men att vara punk är inte bara musiken.
1500 PUNKARE I STOCKHOLM Det finns omkring 1 500 punkare i Stockholm med förorter. Tre-fyrahundra av punkarna brukar nästan dagligen träffas i affärscentrat ”Gallerian” mitt i city.
-Det är vi som fattat vad punk går ut på som kommer dit, inte modepunksen som bara tycker att det är ball med hakkors och säkerhetsnålar.
Punken har en egen filosofi. En anti-filosofi. Man behöver inte vara söt och snygg för att få var med i gänget och bli omtyckt. Man måste inte vara stark och stöddig. Vi springer när ”blöj-raggarna” (raggare utan bil) jagar oss. Vi avskyr slagsmål. –Jag är inte ihop med en tjej för själva utseendet, utan mer för at det går att snacka med henne, för att hon samtidigt är en bra kompis. Man kan ha både killar och tjejer som kompisar, säger Fred Asp.
HATAR TRAVOLTA -Vi hatar disco, John Travolta och snobberi och innedanser, där alla måste vara perfekta och är helt upptagna av sig själva. – Det är disco- och modeindustrin som gått samman för at lura på oss ungdomar en massa skit. – Är man lite taskigt klädd och dansar sopigt vågar man ju aldrig sätta sin fot på ett diskotek. – När vi spelar i skolor och på ungdomsgårdar kräver via tt det ska vara fritt inträde för alla. Man ska få dansa precis som man vill, leva med i musiken. Själva begär vi aldrig något gage. Ibland får vi lite pengar i alla fall, 150 kr för att hyra sånganläggning och 50 kronor till resor. Om bara några veckor ska vi spela på Brandbergens ungdomsgård. Då ska vi spela in ett band samtidigt. – Bandet ska vi skicka runt till olika skivbolag, får se om de tänder , säger Richard Stenlund.
De flesta i ”Black Nails” har känt varandra sedan de gick i lekskolan i Handen.
Aftonbladets Popsida 78-10-30 Text: Stina Helmersson