Maximilan Rythm Five
Södermanland – Katrineholm 1981-83 (Foto: Lasse Johansson)
Medlemmar:
Lasse Halvarsson: Trummor
Sid Jordan: Bas
Tomas ”Mose” Moqvist: Gitarr
Calle Sievert :Sång
Historik:
En eftermiddag i Katrineholm, vid Stortorget i början av 80-talet. Två tonåringar som spelat i Katrineholms två första punkband, Crunch och ZÅZ, träffar en tredje. Lutad mot ett skyltfönster ser han ut som en riktig punkare, ja som Sid – och det är Sid! Och han spelar bas!!
Raskt smider de sina planer ihop och drar igång det som, efter ett snabbt namnbyte från Sexheads, snart ska bli Maximilan Rythm Five, döpta efter den fjärde medlemmens släktnamn. Musiken låter som en blandning mellan KSMB, Sex Pistols och Ramones, med en dos Dag Vag.
Eftersom Katrineholm vid tidpunkten var ett centrum för livemusik kan bandet rada upp en hel del spelningar, där publiken kan ryckas med av den ljudvägg som presenteras. Inspiration till texterna hämtas ur tonåringars drömvärldar, vardag och miljö. Allt med en känga åt… allt och alla. Det sjungs argt om Monarkins bevarande, om Skåne och dess skäggiga flummusiker (de var ju vuxna och just därför en måltavla) och om motorcyklar som åker till Japan. Osammanhängande? Ja! Roligt? Ja! Stringent? Icke sa Nicke!! Intervjuade av lokalradion får de frågan var de står för: ”Vi står för dörren. Ja, bokstavligen för dörren så ingen kan ta sig in eller ut!”
Karriären blir kort och bandet upplöses för att, tillsamman och var för sig, dyka upp i band som Pilsner, Horst and the Lions, Nashville Rebels, Gordinis och Sven Jerrings. Ja, de två först nämnda tonåringarna fortsätter sitt idoga arbete med att förse mänskligheten med skrammel, nu på 2020-talet i bandet Fezz.
Vid ett tillfälle i början av 2000, hamnar batteristen på ett tåg från Stockholm. I de tre stolarna bredvid hamnar delar av bandet Hellacopters, med en glad Boba Fett som börjar prata högt om bandet MRF. ”Alltså, den där spelningen i Panzardazzet – var den så magisk som man kommer ihåg?!”
Njae, den kanske inte var det om man nagelfar minnena i detalj. Men stämningen som var, just där – just då… ja, det var magi!
Magi i sin renaste, mest primitiva form.
– Lars Halvarsson
Diskografi:
CD: Samling: Femte Vinylen: Bevara monarkin (Live, Östdals Hage 1981-08-22) – Skåne (Mats Andersson Communication DUD2101)
Pilsner
Södermanland – Katrineholm 1981-1984 (Foto: Lasse Johansson)
Medlemmar:
Tibor ”Tibbe” Berki: Sång, gitarr, klaviatur
Alf Galfvensjö: Gitarr
Staffan Källström: Bas
Sid Jordan: Trummor
Historik:
Intervju i Sörmlands Lokalradio, någon gång under första halvan av 80-talet:
”Varför heter ni Pilsner?”
”Gott.”
<Tystnad>
”Killen har rätt.”
Pilsner bildades 1981 när Tibbe, Affe och Staffan slog sig ihop med Sid eftersom han ville lämna basspelandet och gå över till Trummor. De förstnämnda spelade fortfarande i det lokala bandet Måla Jojje Röd och Sid trakterade basen i Maximilian Rythm Five.
Till en början var Pilsner ett hobbyband såtillvida att bandet spelade diverse covers – från Donna Summer till Iggy Pop. Men efter en trevande inledning utvecklades låtskrivandet där alla bidrog i olika konstellationer.
Konserterna var starkt influerade av det tidiga 1980-talets musikföreningskultur, där olika föreningar ”bytte” band och spelningar med varandra. På det sättet fick Pilsner spelningar i bl.a Timrå och Motala, med de nackdelar det ibland kunde innebära – i Timrå var det fler i publiken från de fyra olika medverkande banden än vad det var som betalade inträde. I övrigt spelade Pilsner ett antal gånger på hemmaplan i Katrineholm, i grannstaden Flen samt på Ritz Rockbar och Kaos i Stockholm.
Hemma i Katrineholm blev bandet också en inspirationskälla för det unga punkbandet Skandal som efter att ha börjat som ett traditionellt punkband snart styrde in på den mer svängiga rocknrollstilen.
Anders ”Boba” Lindström: – Staffan i Pilsner överlät sina guldplatåskor och jag minns en kväll hemma hos Tibbe när han gick igenom milstolpar i rockhistorien. Vi drack té och lyssnade på Iggy and the Stooges, David Bowie, New York Dolls, band som kom att bli avgörande för mig. (Från Boken Rockholm – Lasse Johansson)
Pilsner första vinylmedverkan var på den lokala rockföreningen DUD:s (Drag Utan Drog) samlings-LP ”Andra Vinylen” där man hade med två låtar ”Brunögas Hämnd” och ”Romantic ´oon” Men man ville naturligtvis släppa en platta i eget namn vilket blev 7:an – ”I Refuse” /”Sleep with you”.
Singeln producerades av New York Dolls/Heartbreakerstrummisen Jerry Nolan som bandet hade uppvaktat efter en spelning med Teneriffa Cowboys i Flen. Jerry producerade inte bara singeln utan medverkade också på sång och percussion i låten I refuse. Troligtvis kunde Jerry inte låta bli att medverka med både råd och dåd i en låt som var utpräglad USA-kritisk. Bandet betalade hela kalaset ur egen ficka eftersom ett halvt löfte om kontrakt med Tandan Records blev intet då Sanji valde att istället satsa på Easy Action. Det ska också nämnas att både Kjell och Peo hängde i studion när Pilsner spelade in singeln eftersom Easy Action hade kvällsskiftet i samma studio.
1984 tog det slut och sista spelningen var som förband till Docent Död på restaurangen Olympia i Norrköping.
Efter Pilsner spelade Tibble klaviatur med Toms Tivoli, Staffan var med och bildade Gordinis (finns på Femte Vinylen), Sid gick med i Nashville Rebels och hamnade även i ett polisförhör uppe i Luleå på grund av sin likhet med fantombilden av Palmes mördare.
Med stor hjälp av Staffan Källström
Diskografi:
Singel: I Refuse, Sleep with you (klass IIB -83)
LP: Samling: DuD presenterar Andra Vinylen: Brunögas Hämnd – Romantic ´oon (Dud 002-83)
CD: Samling: Femte vinylen: I don´t want you – Maryland – Yeah Ugh (Mats Andersson Communication DUD2101)
]]>
Djungelpatrullen
Södermanland – Katrineholm 1982-1985
Medlemmar:
Mats ”Bräcke” Andersson: Sång, gitarr
Ulric Ericsson: Gitarr
Jörgen Andersson (numera Sundmark): Gitarr
Fredrik Kajermark: Trummor
Jimmy Olsson (numera Idström): Gitarr
Historik:
När Fuckföreningen slutligen hade avsomnat, tog Mats ”Bräcke” Andersson med sig Ulric Ericsson och slog sig ihop med Jörgen Andersson (numera Sundmark) och Fredrik Kajermark (fortfarande lika häpnadsväckande lång). Jimmy Olsson (numera Idström) gjorde också ett kort inhopp.
Resultatet blev Djungelpatrullen, ett band som spelade allt från gamla modslåtar till ren och skär brittisk punk. Det var mycket ljud för pengarna.
Paradlåten One Ugly Child var en av bara tre låtar som spelades in på Fostexen, och när bandet spelades upp tidigt 2020 fann de till sin oförställda fasa att början hade råkat spelas över. Men med dagens teknik är ingenting omöjligt: det som hörs på skivan är rekonstruerat genom att man tålmodigt klippt och klistrat med ljudet i Studio Runborg, och resultatet låter, om inte direkt bra, så i alla fall lika illa som det gjorde från början.
Från Femte Vinylen – Mats Andersson Communication
Diskografi:
CD: Samling: Femte vinylen: One Ugly Child – Gotta get the first plane home (Mats Andersson Communication DUD2101)
Almost
Södermanland – Katrineholm 1981-1983 (Foto: Lasse Johansson)
Medlemmar:
Mats Ingemarsson: Bas. sång
Johan Myhrman: Gitarr, sång, (Trumpet)
Henrik Cevert: Trummor
Wille Behrman: Trombon
Alf Galfvensjö: Gitarr
Per Eriksson: Gitarr
Historik:
Panzardazzet, Katrineholm, 1981. Tre unga neomods i parkas och pottlugg intog scenen med sitt nybildade band Ynf. Så brukade den tecknade porrfiguren James Fjong utbrista varje gång han nådde klimax i herrmagasinet Piff.
Debutspelningen i den före detta gympasalen var punkigt röjig, precis som trions starkt 1960-talsinfluerade pop. Men medlemmarna – Mats Ingemarsson, sång och bas, Johan Myhrman, gitarr och sång, och Henrik Cevert, trummor – slog bara nästan sönder instrumenten. De var, trots allt, rekorderliga grabbar.
Kort efter konserten bytte de namn på sitt band och hette Almost när den lokala rockföreningen Drag utan Drog, DuD, våren 1982 bokade studiotid åt dem i Stockholm Recording. Där spelade trion in två låtar (”I don’t care” och ”The girl I love”) som lät ungefär som om The Jam råkat i slagsmål med The Who om någon gammal Motown-pärla. Inspelningen gavs ut senare samma år på DuD:s samlingsskiva ”Första vinylen”.
Almost inspirerades av nya vågen men hade föga gemensamt med hemortens lilla gäng av läderkladda råpunkare. Gruppen utkristalliserades därför snart till ett renodlat popband. Medlemmarna svidade om från parkas till frack, Myhrman bytte gitarren mot en trumpet och trombonisten Wille Behrman värvades. Ny gitarrist blev Alf Galfvensjö, senare ersatt av Per Eriksson,
Med en demoinspelning och mestadels lokala spelningar bakom sig, upphörde Almost att existera efter en katastrofal skoldansspelning 1983. Ett par av medlemmarna fortsatte att spela i Suggession och Sven Jerrings.
Från boken Ny Våg
Diskografi:
LP: Samling – Första vinylen: I don’t care – The girl I love (DUD DUD 001 -82)
CD: Samling – Femte vinylen: Aah – Plane to Rome (Mats Andersson Communication DUD2101)
]]>
Fuckföreningen
Södermanland – Katrineholm feb 1982 – nov 1983 (Foto på Anders Andersson)
Medlemmar:
Mats ”Bräcke” Andersson: Sång, gitarr
Ulric Ericsson: Gitarr
Anders Eriksson: Bas
Tibor Berki:Bas
Anders Andersson: Bas
Wilhelm Behrman:Trombon
Mats Eriksson: Trummor
Johan Myhrman: Trummor
Historik:
När Fuckföreningen sjöng ”Det är antagligen sant att vi är världens sämsta band”, så är väl det kanske en sanning med modifikation.
Vi var bara det sämsta band som fortfarande orkade hålla på att fortsätta repa och fixa spelningar, utan att ge upp andan direkt av ren uselhet.
Och när vi sjöng att vi ”spelade i Flen gömda bland stärkarna på scen”, så är inte det heller egentligen sant. Visserligen lyckades vi bara få Anders Andersson att gå upp på scenen genom att lova honom att han kunde stå bland förstärkarna med ryggen mot publiken, men det var på Folkets Hus i Sköldinge, där vi var första nummer – för övrigt samma konsert som Træskets Brøders båda låtar är från.
Men det går ju fan inte att rimma på Sköldinge.
Det var rätt många som hann passera genom bandet under det dryga år som vi fanns. Ulric Ericsson på gitarr och Mats ”Bräcke” Andersson på skrål och gitarr var med ända till det bittra slutet, och vandrade sedan vidare till Djungelpatrullen (se detta uppslagsord). Anders Eriksson på bas hoppade av tidigt, och Wilhelm Behrman på trombon fick snart ett bättre anbud av Almost (se detta uppslagsord). Mats Eriksson på trummor var med ganska länge, och Anders Andersson på bas orkade också till slutet. Tillfälliga inhopp gjordes av Tibor Berki på bas (han hade varit vår handledare på Rockskolan och ryckte in när Anders Eriksson kastade in handduken strax före uppspelningen), till vardags annars i bland annat Pilsner (se detta uppslagsord), Leif Halonen som annars oftast spelade gitarr i Træskets Brøder (se detta uppslagsord) på trummor (bara i replokal) och Johan Myhrman, även han från Almost och senare i bland annat Suggession (se detta uppslagsord) och Nearly (se detta uppslagsord), på trummor (på konserten i Sköldinge). Såhär i efterhand är det lite förvånande att vi lyckades övertala de tre sistnämnda att vara med i spektaklet, men det förelåg nog ett visst mått av medömkan musiker emellan.
Båda låtarna på skivan är baserade på idéer från Anders Andersson, som tyvärr inte längre är med oss. Han gick bort 2018, innan Femte Vinylen ens var en tanke.
Från Femte Vinylen – Mats Andersson Communication
Diskografi:
CD: Samling: (Mats Andersson Communication DUD2101)
Wärst
Södermanland – Katrineholm 1979-1980 (Foto: Joakim Larsson)
Medlemmar:
Jocke Larsson: Trummor
Johan Myhrman: Gitarr
Dag Petterson: Bas
Sven Strömblad: Gitarr
Hans-Olov :Orgel
Historik:
Jocke Larsson och Johan Myhrman, nya klasskamrater på Duveholmsgymnasiet, hittade varann i bussen på en skolresa till Vadstena slott hösten 1979 med Traste och Superstararna på repeat. Där och då bestämdes att ett band skulle bildas och att det skulle heta Wärst.
Johan hade lyssnat på seriös popmusik och spelade trumpet i den kommunala musikskolan. Han ville bli gitarrist. Jocke hade under en språkresa till Isle of Wight träffat punkare som brände bildäck och lyssnade på Crass. Jocke hade ett trumset hemma. Johan kände Dag Petterson från blåset på musikskolan som kände Sven Strömblad och bandet hade en basist respektive en gitarrist till.
Jocke och Johan gick upp och krävde en replokal av TBV och fick en under gamla ICA-affären på Vingåkersvägen 1A som delades med Rusty Nail. Wärst fick ta det gamla slaktrummet, helkaklat med tre kylrum, akustiken var fantastisk och skapandet började med ”Kött som Kött” – inspirerad av miljön saltad med sarkastiska associationer till raggandet på Stadshotellet. På första repet spelades riffen in på en bergsprängare, och de fick sedan ljuda ut över Stortorget när besökarna på Papillon strömmade ut vid stängningsdags. Succén närmade sig.
Efter ett par månader startade DUD i ABF:s regi och Wärst var med från start och draperade istället ett gammalt omklädningsrum under Panzardazzet med äggkartonger från Sultans. Tapetklisterångorna låg tunga i flera dagar… Bandet började repa och Dag blev tongivande med en rad fina låtar och riff som senare visade sig vara svenska texter till Ramones låtar rakt av. Dag hade också sett till att det bara dracks Pepsi i replokalen.
Hans-Olov anslöt under denna tid eftersom han hade en hemorgel och Wärst var kompletta, redo för en första spelning. Roadie var El-Hansson som körde omkring oss i sin WV bubbla på nätterna till och från replokalen under Panzardazzet. Emma var tekniker och lödde ihop den röstförvrängare varmed Sven sjöng extranumret ”I am Sailing” av Rod Steward på. Inget royalty betalades. Hittar som Pengar, Lördagspunk och Fyrfota Vän manglades fram i äkta hellre än bra anda.
Kött som kött berörde på olika sätt och ett par arga feministister trängde in i logen efter spelningen och ställde oss till svars för dess sexistiska text som uppenbarligen missade målgruppen både med sin sarkasm och association. Sommaren 1980 splittrades bandet upp till bl.a. Naturbarn, Almost och Måla Jojje Röd. Underbart är kort!
– Joakim Larsson Edström
Från Femte Vinylen – Mats Andersson Communication
Diskografi:
CD: Samling: Femte vinylen: Kött som kött (Mats Andersson Communication DUD2101)
Zabba å Zlå
Södermanland – Katrineholm 1980-1985
Medlemmar:
Pelle Halvarsson: Gitarr, sång (Avliden)
Lars Halvarsson:Trummor
Joakim Lindberg: Bas
Tomas Mokvist:Gitarr
Pär Lindström: Gitarr
Per Lindqvist: Sång
Zabba Zizterz – kör:
Lotta Göterfelt
Mia Olsson
Eva Sievert
Cattis Gezelius.
Historik:
Historien om Zabba å Zlå är historien om Rockholm.
Det började 1980 med att Pelle Halvarsson hade köpt en gitarr. Han kunde inte spela på den, men det var inget hinder om man siktade på att bilda ett punkband. Sjöng gjorde han också. Medlemmar var även Lars Halvarsson på trummor, Joakim Lindberg på bas, Tomas Mokvist på gitarr, Pär Lindström på gitarr, Per Lindqvist på sång och så Zabba Zizterz som körade: Lotta Göterfelt, Mia Olsson, Eva Sievert och Cattis Gezelius.
Och när punkbandet var bildat samlade man ihop några likasinnade, som blev till Panzarjazz Avdelning 1, som senare fick namnet Drag Utan Drog. Zabba var drivande även bakom att det skulle vara drogfritt, och det var förmodligen en stor del av föreningens framgång: till skillnad från många andra liknande initiativ runt om i landet, så fungerade det i DuD. Samtliga arrangemang var helt drogfria, och man var nykter när man repade, hade konsert och lyssnade. Punkt slut.
Mitt eget stora minne av ZåZ var en vinterkväll 1981, när jag som 15-åring hade börjat gå regelbundet på konserter. De klev upp på scenen, vrålade sitt stridsrop, och jag var såld. Jag gick hem och började lära mig spela gitarr. Bandet som kom efter imponerade inte alls lika mycket, ett band från Stockholm som ännu inte hade gjort sig kända ute i landet, med ett lite fånigt namn, ”Kurt-Sunes med Berit”.
Zabba å Zlå var däremot störst i Katrineholm. Bokstavligen, eftersom de var tio stycken på scen, när de ens fick plats allihop. Även om en av de saker som kändes nya med den svenska musiken vid den här tiden var just att man kunde sjunga om den verklighet man såg omkring sig, så var ZåZ speciella på det sättet att de sjöng om Katrineholm, vilket egentligen ingen hade gjort sedan Ulf Peder Olrog (och han hade ju tydligen föresatt sig att skriva om varenda håla i hela Sörmland, även om han fick ta till sådana desperata medel som att hitta rim på ”Pump-Separator”). På Femte Vinylen finns därför två av de mest lokalt doftande verken med, K-Holm och Flå KSK, tillsammans med den tidstypiska och ändå åter dagsaktuella Reagan Reggae. På repertoaren stod även covers med egen text, till exempel Jag vill va din hund med melodi från The Stooges I Wanna Be Your Dog, och Popoffer med melodi från Sex Pistols Pretty Vacant.
Men sedan hände det som efter hand senare hände med hela DuD: livet drog åt olika håll och bandet gick olika vägar. Den sista spelningen var en återförening 1985, och Flå KSK är tagen från just den spelningen.
Jag är faktiskt väldigt nöjd med att kunna presentera Zabba å Zlå på skiva, för första gången, just eftersom de har inspirerat och stått bakom så mycket av musiken i Katrineholm på 80-talet. Det hade varit sorgligt om de inte hade förevigats.
– Mats ”Bräcke” Andersson
Från Femte Vinylen – Mats Andersson Communication
Diskografi:
CD: Samling: Femte vinylen: K-holm – Flå KSK – Reagan Reggae (Mats Andersson Communication DUD2101)
