Lolita and the Virgingbreakers
Göteborg 1978 (Foto: Lars Sundestrand)
Medlemmar:
Lars-Olof ”LOB” Bengtsson: Gitarr
Nicke Nekrofil: Sång
Gamas: Munspel och sång
Dryparn: Tvättbräda
Kent Finell: Bas
Svenne Svendom: Bas
Anal 12: Trummor
Lolita: Sång
Singoalla: Sång
Historik:
Lolita and the Virginbreakers spelade aldrig punk. bandet kallade sin stil primalrock, vilket på ett rättvist sätt beskrev stilen. Grundtanken var att några kunde spela och resten väsnades på instrument. Bandet bestod inledningsvis av Lob på gitarr då han just lämnat Göteborg Sound.
Då bandets medlemmar föredrog en viss anonymitet var det alias som gällde. Bandets leadsinger var Nicke Nekrofil. Ett namn uppståndet útifrån det andra bandnamnet som var aktuellt, nämligen Nicke Nekrofil och likskändarna. PÅ munspel och sång Gamas, som också vid ett tillfälle lånade gitarr av Attentat när bandet kuppade på Sprängkullen och blev därvidlag mordhotad av en mycket ilsken herre i publiken som utlovade en snar hädangång om Gamas spelade en enda icketron till på guran.
Två basister och två trummisar var den första sättningen. Dryparn som 1978 var typ 15 år äldre än övriga i bandet spelade på tvättbräda, som han hitta i bopstadshuset i Haga. Kent Finell var en av basisterna som inte kunde spela, och han sjöng på den numera klassiska versionen av Sven Ingvars ”Börja om från början” som kan höras på Youtube, tillssammans med två övriga låtar som bandet spelade på Sprängkullen den magiska kvällen då lokala punkband spelade ut proggnästet en gång för alla. Som Attentat, Glo och Kai Martin och Stick. Det var den första av två planerade spelningar som LVB lyckliggjorde sin publik med. Då en av bandets filosofier var att Gelehallon var en viktig part av kosmos kastades gelehallon ut på publiken, Som svar kom en del glödande cigarettfimpar, vilket inte alltid uppskattades av dem i bandet som träffades. Som sig bör hade givetvis bandet två lolitor på scen som sjöng hellre än bra, och varav en var släkt till basisten Svenne Svendom som verkligen kunde spela bas.
Utöver spelningen på Sprängkullen var bandet förannonserat vid en spelning på Frölunda fritidsgård tillsammans med TT Garderob och Motvind. Vilket blev bandets sista spelning.
Främst var Lolita and the Virginbreakers kända för att kuppa. På Errols vräkte sig bandet upp i en paus då TT Garderob var kvällens huvudnummer. Detta var LVB:s första kontakt med en otrogen publik. The Jerks ”Get your woffing dog from me”var en av tre låtar som planerades att spelas. Andresångaren Gamas missade dock att i slamret på scen att de övriga gått över till andra och tredje låten så han stod och voffade för fulla muggar till samtliga låtar. Tyvärr fick inte bandet avsluta den tredje låten eftersom publiken efterhand hade trycktsig upp mot väggarna i förfäran, och personalen fann för gott att bryta strömmen.
Lolita and the vIrginbreakers hade en kort karriär och få genuina fans, men har ändå gjort ett avtryck i den tidiga Göteborgspunken. Tre låtar finns att ”njuta” av på Youtube. Gör gärna det på egen risk…
Lennart Munks Nissar – LMN
Västra Götaland – Götene
Medlemmar:
Henrik Karlsson: Gitarr
Johan ”Jojo” Arvidsson: Sång
Bruno Arvidsson: Bas
Robert ’Lången’ Nyman: Trummor
Historik:
Ett mytomspunnet band bildat av det gåtfulla brödraparet Johan och Bruno Arvidsson från den lilla orten Götene. Bröderna kom från ett varmt religiöst hem och var stora samlare av punkplattor. Jojo, som sjöng, sa nästan aldrig något utom när han svarade på tilltal annars var han mest tystlåten men på scen kunde vem som helst tro att han var besatt! Han vrålade fram sången och några egentliga ord gick aldrig att urskilja. Texterna, som möjligen författades av storebror Bruno, handlade om verktyg och superlim. Jojo hade två intressen i livet: Sex Pistols och tropisk akvariefisk.
Eftersom bandet i brist på musikalitet så satsade de stort på scenshowen som bland annat gick ut på att förstöra gitarrer och gamla radioapparater men även grilla korv på scenen. Det bör sägas att bandet älskades av sina lokala fans som alltid slöt upp för att avnjuta LMNs scenshow, se recension nedan.
Ripgalorna anordnade av fanzinet R.i.P
Ripgala 1 – Jarlateatern 9:e september 1978 (Foto: Ann Duroj)
Medverkande band:
The Ass – Inspelat
Gitarrslaktarna Inget framträdande
Cellskräck- Inspelat
Aouuh! – Inspelat
Cathy & the Heat Inspelat
Mastur Bation spelade aldrig.
The Pain – Inspelat
The Riots – Spelade aldrig
Ripgala 2 – Musikverket -79
Medverkande band:
Noise (Perstorp) Inspelat
Noise (Gustavsberg) Inspelat
Attentat Inspelat
Cellskräck – Inspelat
Molotovs – Inspelat
Warheads Troligen inspelat
Haerverk Inspelat
Ripgala 3 – 10:e juni 1979 (Foto: Thomas Wejdsten)
Medverkande band:
Bitch Boys
Ztulb
The Push Inspelat
Rude Kids
Stick Inspelat
Baiters
]]>
Transmission
Solna – Stockholm – 1977-1980 (Bilder från filmen 14-årslandet)
Medlemmar:
Anders Carsbring: Gitarr
Sebastian Håkansson: Sång
Göran Klintberg: Trummor
Anders Holm Samuelsson: Bas
Historik:
Aerosmith, Kiss och Rush var influenserna när Transmission satte igång 1977. Något punkband i egentlig mening blev deinte heller senare, även om New York Dolls, Ramones med flera snart gjorde stora intryck på bandet, och den egna repertoaren utökades ibland med lånade låtar därifrån. De spelade också ofta ihop med punkband, men också som förband till WasaExpress och Py Bäckman på Rock Palais. Och de lät mycket riktigt som ett hårdrocksband som umgåtts i punkkretsar.
Det var ett framträdande i TV-programmet 14-årslandet som gjorde bandet omtalat. Sångaren Sebastian Håkansson, gitarristen Anders Carsbring, basisten Anders Holm Samuelsson och trummisen Göran Klintberg gick eller hade gått i samma skola i Solna norr om Stockholm.
1979 bestämde de sig för att ge ut en egenfinansierad singel. Men killarna kände Hasse Östlund i The Nomads, vars far drev ett litet skivbolag vid namn Noon Records och helt plötsligt hade de ett skivkontrakt och slapp därmed betala såväl inspelning som pressning av de femhundra ”Love life” singlarna. Därefter medverkar de återigen i TV, denna gång i direktsända ”Det svänger i plugget” . Ett förlagskontrakt med Intersong resulterade inte långt därefter i ett nytt skivkontrakt, denna gång med Phnogram. Både omslaget och den polerade produktionen på ”Talking to you” signalerade att nu såg sig som ett popband. Bland dem som gillade Transmission kan nämnas Mats Olsson på Expressen som gav singeln ett gott betyg samt en helsida.
Men 1980 tog det slut med en sista spelning på Kulturhuset. Ingen hade dock tröttnat på att spela. Sebastian hamnade i Alien Beat och medverkade i filmen ”G”. Anders C startade Rockvindar med Torsten Flinck och de två andra bildade Thirteen Moons. Göran har även släppt ett soloalbum.
Från boken Ny Våg
Diskografi:
Singel: Love life (noon Records NS 791 -79)
Singel: Talking to you (Mercury 6062 056 -79)
Popen idag 78/79
Harlequin, ett band från Solna, är bara ett av många.
Inte helt representativa kanske, för Harlequin har redan skördat större framgångar än andra band hinner göra under hela sin karriär.
Harlequin hade nämligen en ledande roll i TV 2-filmen ”Fjortonårslandet”, som antagligen har visats när du läser det här. Om inte, så lär den visas snart. Håll ögonen öppna!
Harlequin bildades för tre år sedan. Den nuvarande sättningen – Anders Carlbring, gitarr, Göran Klintberg, trummor, Anders Holm, bas och Sebastian Håkansson, sång – har dock bara hållit på i drygt ett och ett halvt år.
Harlequin vill framstå som ett band där alla medlemmar har lika stor betydelse. Om någon av dem svarar mer för deras musikaliska profil än de andra, så visar man i alla fall det inte utåt.
Talesman är emellertid sångaren Sebastian Håkansson.
– Är man rock- och popintresserad så är det ganska naturligt att man vill lira den musik som man lyssnar på. Och vi bildade Harlequin för att vi inte tyckte att det räckte med att lyssna.
Vi ville lira också.
Sebastian och hans polare skaffade instrument och en repetitionslokal.
– I början lät det förskräckligt, säger Sebastian.
Men vi var envisa. Och beredda att satsa allt för att lära oss att spela ordentligt.
Och det har dom sannerligen gjort!
Jag hade själv tillfälle att lyssna på dom på Stockholms största rock- och popfestival i somras. Harlequin var ett av de absolut bästa. Efter jazz-funkbanden var det en enda stor befrielse att få lyssna på någon som spelade renaste rock. Det var vad Harlequin gjorde!
Svårt att fixa spelningar
Att ordna jobb för bandet är ett problem, trots att bandet har all talang som behövs.
Bandet har i genomsnitt spelat live en gång i månaden under de senaste 8-9 månaderna. Och mad gager som ligger kring 500-700 kronor, så förstår man att det inte blir många 25-öringar över när bil- och sånganläggningshyra betalats.
Nu är det inte pengarna som är Sebastians och dom andras drivkraft. Det är kärlekan till musiken och viljan att uttrycka något som man tror på.
Harlequin sjunger på engelska, det är mest egna låtar.
– Vi har vuxit upp med att lyssna på engelsk och amerikansk pop så det känns bara fånigt att sjunga på svenska när våra rötter finns i den engelskspråkiga rocken.
Innehållet i sångerna speglas i deras titlar. ”Usless heroes” handlar om meningslösa idoler.
– Idoler behövs inte, säger Sebastian. Dom är inte mänskligare än du och jag. Tvärtom verkar dom ha svårare att vara naturliga.
”Citylights” heter en annan låt. Den handlar om storstadens våndor och eventuella glädjeämnen. ”Alone” handlar om ensamhet. Typiskt storstadsproblem. ”Drug dealers” hittar man också framförallt i storstäderna. Där problemen naturligtvis är störst.
– Vi vill säga nånting med våra texter. Hur det är för ungdom i vår ålder. Påverkan av idoler och såna saker. Vi orkar inte med alla hej-och-hå-låtar. Säger Sebastian.
Som ni märker är Harlequin ett typiskt storstadsrockband. Som kunde komma från vilken västeuropeisk miljonstad som helst. Ungdomsproblem är de samma överallt. Arbetslöshet, drogmissbruk, tristess, resignation finns överallt, i London, Berlin, Paris, Helsingfors, Rom…
Harlequin är inte ensamma om att spela rockmusik i Stockholmstrakten det finns fler än tvåhundra band i och runt stan.
Popen idag 78/79 Text Stig Nordlund.
Expressen 16:e februari.
Man talar om första och andra generationens rockmusiker.Men om en ny svensk grupp säger att deras favoriter var Kiss vilken generation är vi då? Fjärde? Femte? Sjätte…
– Skriv för fan inte det där med Kiss, säger TRANSMISSION.
Det är ett band från Stockholm som lirar bra pop och som helst vill glömma det hårdrockiga mörkret från förr …
Transmission kliver fram i ljuset.
De vill glömma hårdrockens mörker.
De som vill glömma är:
Sebastian Håkansson, 18 sång.
Anders Carsbring, 16 gitarr.
Mats Burman, 19 gitarr.
Anders Holm-Samuelsson, 16 bas.
Göran Klintberg, 17 trummor.
Det är Göran som skrivit A-sidan på Transmissions singel, ”Talking to you”, en singel som sålt i skandalöst dåliga 300 ep.
Trots sin ålder var det 60-tals musiken som tände honom.
– Syrran körde Tages, Beatles och Stones, säger han.
Pratkvarn.
Även de andra ”skyller” på syskonen och föräldrar. Men efter det slog den till – HÅRDROCKEN. Och Kiss! Och Montrose. De gick på konserter, viftade med halsdukar och jublade åt gitarrsolon.
– Jag gillade både röken och alla de fräcka prylarna, säger Anders Holm-Samuelsson. Så när första Transmission bildades var det hårdrock. Paradnumret var Alex Harveys ”Framed”. Och i TV-programmet ”14-årslandet” körde de hårdrock.
Sebastian hade träffat TV-producenten Staffan Hildebrant och lyckats övertala honom att nobba Nationalteatern och Motvind och satsa på Transmission istället. (Sebastian är en enorm pratkvarn och mycket övertygande). Olle Bergmans dotter såg Transmission i TV-programmet och tipsade pappan (ägare till Intersong-förlagen) om gruppen. I dag har Transmission kontrakt med Intersong, som de tror säljer varje skiva till olika skivbolag. De vet inte riktigt.
Glädje.
I samma veva upptäckte de att Ramones, Blondie, Runaways och New York Dolls var mycket roligare än hårdrock. Sebastian är fortfarande lycksalig över David Johansen-konserten på Malmen i Stockholm.
– Pop är bra dansmusik, en rolig och enkel musikform, säger han.
– Pop är dessutom uppbyggd på melodier, mer än häftiga riff. Pop har glädje och spontanitet, säger Göran.
Och idag gillar de ”gamlingarna” bäst. Anders Carsbring hävdar storheten hos Who och Beatles och Göran klämmer till med Costello också. Och ”Quadrophenia” är en favoritfilm.
– Jämför man ”Hair” och ”Quadrophenia” är ”Hair” en skitfilm. Den säger ingenting, säger Sebastian.
Han borde veta, för han har haft skådespelarambitioner sen han var riktigt liten. Och han har gjort sig känd som Abbe i ”Madicken” och som den unge Stellan i ”Selambs”.
– Film och TV är kul, men det är musiken jag vill satsa på. Den är mycket roligare, säger han.
Den 5 mars är de ”Top of the bill” på Rock Palais. Så långt man kan komma i Stockholm.
Nu vill de ut i landet, men hur?
Händer mycket
De vet inte hur det blir med nya skivor. De flesta skivbolagen vill ha svenska texter.
– Det är löjligt, engelskan är naturlig för popmusik. Och så många svenskar förstår så mycket engelska att de borde haja en lättfattlig text, säger Göran.
– Men det händer mycket i Sverige. Dag Vag har visat att man inte behöver vara superproffs för att slå. Okej, Kenny Håkansson är en duktig musiker, men Dag Vag har betytt mycket för många band, säger Anders Carsbring.
– Kan sen discon dö vore det ännu bättre, fortsätter han.
”14-årslandet” ska gå i repris i TV. Glöm det!
– Det har aldrig funnits. Det är inte sant. Det är inte vi. Så var det inte, säger Transmission.
Expressen 16:e februari. Text Mats Olsson Foto: Kenneth Jonasson
]]>
Stockholm 1978
Medlemmar:
Micke ”Tå B Ira” Borg: Gitarr
Jeppe ”Berra Billig” Ekholm: Sång
Calle Von Schewen: Bas
Pelle Lidell: Trummor
Historik:
Ett namn som förknippas med den tidiga Stockholmspunken är Gitarrslaktarna. Men vilka var de egentligen? I fanzinet R.i.P presenterade man sig så här:
Gitarrslaktarna Sveriges första kaosrockband. Gitarrslaktarna bildades i maj 1978 av Tå B Ira och Berra Billig då de satt i sin studio och lirade lite på skoj. I början spelade Gitarrslaktarna låtar av Lurkers och Ramones men nu liras det bara egna låtar som skrivs av båda medlemmarna. Deras första egna låtar var ”Kolgruvan”, ”Ägget Uggla”, ”Fröken Ur”, ”Stockholm” och den 10 sekunder långa ”Sov nu lilla Greta”.
Någon spelning har de ännu inte haft utan de tränar i stället flitigt i sin studio.
Nu kan det avslöjas att de som dolde sig bakom pseudonymerna var inga mindre än fanzinemakarna själva Jeppe Ekholm och Micke Borg.
Micke förklarar:
– Det hela började som en idé hos Jeppe om att vi två skulle starta ett band. Så vi bandade några låtar i ett badrum, men Jeppe raderade inspelningen då han skämdes för den. När det så var dags för första RiP-galan på Jarlateatern den 9 oktober 1978 plockade vi in Calle Schewen på bas och Pelle Lidell på trummor. Vi repade ett par gånger hemma hos Calle utan Pelle. Men jag vill inte på något sätt vill påstå att Gitarrslaktarna var ett band. Vi var mer ett koncept i omusikaliskt kaos. När det så var dags för spelningen vågade inte Jeppe sjunga. Vi andra gjorde åtminstone ett försök till att spela och mottogs med en skur av spottloskor och ägg. Två år senare när vi hyrde Jarlateatern igen fanns det fortfarande intorkat äggskal på väggen vid scenen.
Sopstationsfolket
Stockholm 1975 och 1976-1978
Medlemmar:
Anarkim (Kim Kristian Kuusisto alias Kim Rocker): Sång
Nicko Kick (Niklas Eriksson): Gitarr
Tummen Johnson (en tid under namnet Max Volym): Gitarr
Uffe Persson: Trummor
Några av de övriga som passerade revy genom bandet:
Johan Rönn: Bas
Christoffer ’Badis’ Huldt: Bas
Mattias Ekner: Trummor
Pålle Polack: Dilutinfylla
U-Matz (Matz Borgström) : Bas (tackade dock nej ett dygn efter att han accepterat – angav resa till Paris som skäl, men troligen återfick han förståndet)
Samt ett antal trummisar vars namn försvunnit i dimmorna
Historik:
Det finns legender och det finns myter, det finns saker som inte låter sig förklaras så lätt om de över huvud taget låter sig förklaras. Och sen finns Sopstationsfolket.
Punken kan ha handlat om lika många olika saker som det fanns företrädare för denna rörelse eller snarare företeelse – en rörelse låter påskina att där existerat något slags organisation bakom den och vad gäller punken så fanns det definitivt ingen organisation. Vad den kanske allra mest handlade om var dock ett sätt att skaffa sig egna hjältar eller vara sina egna hjältar i en tid när de få hjältar som hade existerat antingen svikit eller försvunnit på andra sätt – in i drogdimmor, religiösa funderingar eller skatteflykt. Sopstationsfolket hade inga ambitioner att förändra förutsättningar eller kämpa på några barrikader – det enda syftet med bandet var det som nog driver alla nystartade rockband.
Världsherravälde.
Men den inkarnation av Sopstationsfolket som blev en bortom oförklarlig och oftast förbisedd myt var nu inte den första. Bandet startades redan 1975 av Tummen Johnson tillsammans med en Ulf som nog helst ser att hans efternamn hålls utanför, och tanken då var att tonsätta den smått klassiska romanen ”Bill och Ben i den törstiga staden” samt att göra reggaeversioner av norska historier. Sättningen var Tummen på sång (nåja) och ukelele medan Ulf trakterade piano. Det gjordes några försök till repetitioner som raskt urartade till att dricka whisky och prata skit så bandet las ner nån gång 1976 och hade säkerligen förblivit nedlagt om inte en vacker dag i december 1976 en viss Kim Rocker (som då lät göra sig ökänd under namnet Anarkim) stigit in i den skivbutik där Tummen då jobbade. De kände igen varandra eftersom de bott på samma gata under ett antal år. Mot alla odds uppstod en vänskap mellan dessa båda, en vänskap som ledde fram till att Sopstationsfolket reste sig ur sin grunda grav och tog ny sats. Inte för att varken Kim eller Tummen kunde spela något instrument. Inte för att det spelade någon roll.
Världsherravälde.
Den förste som rekryterades till bandet var Nicko Kick alias Niklas Eriksson på gitarr, ett fynd för gruppen eftersom han faktiskt till nöds kunde spela en fyra, fem ackord. Då hade Tummen, influerad av framför allt Wire’s första LP, komponerat ”Jesus was black”, ett sjutton sekunder långt anti-allting-men-framför-allt-anti-musik-anthem som bestod av ett ackord vilket ingen hittills kunnat namnge. Kim Rocker kontrade med sitt opus ”Sod” och saker och ting rörde sig sakta framåt. Men det var första gången Niklas och Tummen träffades med en gammal Lucky 7 som den odödliga ”The hanging of Mussolini” tillkom – en refräng som går ”Benito – Benito – your power is finito” borde naturligtvis vara inskriven i rockens annaler som Klassiker ända sedan dess. Men det är så mycket som borde ske som aldrig gör det.
Sökandet efter andra musiker fortsatte. Trummisar brukade rekryteras för att dagen efter bli upplysta om att dom kunde ta sina pinnar och dra, för då hade Kim och Tummen ägnat en kväll åt att dricka för mycket och avfärda den stackars trummisen som för ful/för dum för att få vara kvar i bandet. Till sist fick de tag på Uffe Persson (senare i Lipstick) och eftersom en trummis som gick runt med ett pingisnät virat runt halsen verkade helt rätt fick han vara kvar. Nu saknades bara en basist. Plötsligt började saker skena. En spelning tillsammans med Madhouse, The Pain och Reeperbahn stod för dörren, en spelning på en gammal teater vid Björns Trädgård som blev stoppad av brandmyndigheterna. Innan dess hade bandet dock repat en gång (utan basist) och ansåg sig redo för att börja vägen till framgång. Spelningen sköts upp men ägde till sist rum på Mejan på vårvintern 1978. Till denna hade Johan Rönn övertalats att ställa upp som basist – en Johan Rönn som under namnet Johnny Sorb stod som en av producenterna (nåja) till Homoelectricas singel ”Beat on”. Att sagde Johan aldrig tagit i en bas var inget som bekymrade bandet, att Niklas drack upp alla öl och var medvetslös 45 minuter innan spelningen bekymrade heller inte. Att Niklas sedan tog sig upp på scenen med sin gitarr och på något sätt lyckades få Reeperbahns basförstärkare att börja ryka oroade nog bara Reeperbahn. Att Tummen hade en Fender Stratocaster från 1958 på sig och inte kunde stämma den fick i alla fall en medlem av publiken att falla i gråt.
Resten av publiken grät inte, dom roade sig med att kasta ölburkar, ölglas och en mycket stor papperskorg mot scenen där bandet våldförde sig på Wires ”Lowdown”, sina egna alster minus ”The hanging of Mussolini” samt något som kanske kan ha haft likheter med ”I wanna be your dog”.
Femton minuter i rampljuset har nog aldrig varit sannare, för det var ganska exakt så länge bandet höll sig kvar på scenen. Fem dagar senare upplöstes det av Tummen, riktigt varför kan nog inte ens han svara på längre. Det berodde i alla fall inte på någon besvikelse över att framgången inte varit omedelbar, kanske snarare på hans ständiga förmåga att aldrig göra saker klara om det inte är absolut nödvändigt. Och säga vad man vill om Sopstationsfolket men nödvändiga var de inte.
Nånstans i en låda finns bandets enda repetition bevarad på en kassett, där ligger också de svenska texter som tonsattes av Ulf Nordqvist (hmmm…många Ulf här? Måste bero på att det är det värsta namn Kim Rocker visste förr i världen). ”Motion”, en reggaelåt riktad mot idioter i träningsoveraller och pannband, samt ”AB Fysik” som var en bakvänd hyllning till BT Kemi i Teckomatorp vars nedgrävda tunnor med giftigt avfall var en het potatis i media vid denna tid. Politiskt medvetande? Njaa, snarare ett medvetande om att politik suger och politiker ljuger. Alla ljuger. Alltid.
Dessa kommer med stor sannolikhet aldrig att lämna denna låda, ty vissa saker gör sig bäst i ett nostalgiskt skimmer av trasiga jeans, läder och färgat hår. Kim gick vidare till 09 och så småningom det ännu mer mytomspunna The Ass, Tummen startade Ringo Kid och var medlem i Epileptic Toy Orchestra medan Niklas blev krögare. 1979 fick Tummen och Kim för sig att det var dags igen och startade Beautybox men Tummen – sin vana trogen – tappade ganska snabbt intresset och gav namnet till Kim som gjorde en numera omtalad inspelning med Henrik Gahn på gitarr, Hasse Östlund på bas och Bosse Stagman på trummor. Här kan för övrigt påpekas ett par saker – Beautybox var aldrig tänkt som ett punkband utan ett glamband, och den låt som numera av någon obegriplig anledning går under namnet ”Keep it calm” heter egentligen ”Rebel without a cause”.
Alla ljuger. Alltid.
Men det som skrivits här är nog den sanna historien om Sopstationsfolket så långt det nu är möjligt, om inte den fullständiga. Det finns en del anekdoter som kanske förtjänar att berättas. Som hur bandet hade planer på att göra entre på varsin trehjulig cykel av barnmodell varpå Kim skulle komma in något senare på en Bambino medan bandet framförde ”Tio mil kvar till Korpilombolo” a’ capella. Riktigt var eller hur de skulle få in ett Pariserhjul och en flock vilda lejon på scenen minns dock ingen längre, och det är nog bäst så.
Världsherravälde.
Det gick ju som det brukar med det om man inte heter U2 eller nåt sånt. På den stora punkgalan på Göta Källare påsken 2010 sjöng Kim Rocker tillsammans med Aoousch och han inledde hela tillställningen med ”Jesus was black”. I publiken stod en lite rörd Tummen Johnson och nickade gillande. Det var en snygg hommage, en vacker hälsning mellan två goda vänner vars liv knappast kantats av guld, gröna skogar eller världsherravälde – kanske inte alltid ens av vänskap. Men vissa saker dör inte under vilka omständigheter de än begravts så den kommer alltid att finnas där…och ingen vet säkert om de får för sig att dra igång ytterligare en inkarnation av bandet Om rykten om detta börjar florera så minns vad som sagts här ett par gånger förut.
Alla ljuger. Alltid.
Sylvain Sylvain lär ha sagt att han alltid kommer att vara en av New York Dolls. När Tummen och Kim en dag sitter på hemmet och deras barnbarn frågar vad de gjort kan de i alla fall säga:
”Jag var med i Sopstationsfolket”.
Och de stackars barnbarnen kommer inte att begripa någonting, ty som sas redan i inledningen så finns det saker som inte låter sig förklaras. Och sen finns Sopstationsfolket.
Tummen Johnson
Låtar: Lowdown (Wire), I wanna be your dog (Stooges), Puss’n’boots (New York Dolls), Sod, Jesus was black, The hanging of Mussolini, AB Fysik, Motion, Sopstationsfolkets hymn, Frälsning, Råcksta rock plus ytterligare en handfull som gått samma väg som merparten av de stackars trummisarna.
Inspelningar:
Bandets enda repitionen
Umeå – Västerbotten 1978 – 79
Medlemmar:
Lars ”Garage” Gillén: Trummor
Lars-Göran Forsman: Munspel
Kenneth ”Kännet Kött” Berg: Sång
Micke Stattin: Gitarr
Gunnar Jonzen: Gitarr
Rune Hellgren: Bas
Historik:
BC började 1974 som Sex fördömda män, ett bluesrock band men bytte stil 1976 när punken började komma. Christer Stattin hade varit i England i slutet av 1976 och sett bland annat Clash och Jam. När han återkom hade han Sex Pistols debutplatta – Anarchy in the U.K i bagaget. Bandet adderade Anarchy till repertoaren (en inspelning från december 1976 finns bevarad. Lars Gillèn minns: Vi lärde oss snabbt låten, men ingen kunde höra riktigt vad som sjöngs i texten, så det blev som det blev.)
Våren 1978 bytte man namn till TBC.
Gruppen hade replokal i området kring Åbacka Dagcenter och i utbyte mot att man spelade för dagcentrets klientel, slapp man betala hyra. Det var med andra ord på dagcentret TBC genomförde sin debutspelling sommaren -78. På hösten samma år medverkade bandet i TV-programmet ”Igelkotten”. Lars minns: Temat på programmet var arbetslöshet. Vi spelade låtarna, ”Rätt till jobb” och ”Lång väg till jobbet” live i en verkstadslokal i Holmsunda. Det kändes smått bisarrt att stå där mellan upphissade bilar och spela.
Man spelade också in sin debutplatta ”Musik i plast” en skiva som uppmärksammades på riksplanet med recensioner i Expressen och Aftonbladet. Skivan spelades också i P3-programmet ”Hemkört” tillsammans med kommande storheter som Docent Död och Gyllene Tider. Kring årsskiftet 1978-79 upplöstes TBC.
Lars Gillén: Jag fick sparken av basisten (han hade kontroll över replokalen) anledningen var att han inte ville att jag skulle spela med Steve Roper Band, fast jag gjort det i 2 år utan problem, dom andra i bandet fattade inget, och allt rann ut i sanden. Drygt ett år senare slutade jag i Steve Roper Band och drog igång Pinheads.
1981 släpptes postumt en Live-ep med bandet, inehållande en inspelning som hade gjorts hösten 1978. Under sin existens gjorde TBC tiotalet spelningar alla inom Umeåområdet.
Låtar: Nakna Brudar, Lögn, Lögn, Lögn, Lång Väg, Musik I Plast, Rätt Till Jobb
Diskografi:
EP: Musik i plast: Musik i plast – Lill-Babs (Världens tråkigaste kvinna) – Lögn, lögn, lögn (Mjälthugg Records TA1 -78 500ex)
EP: TBC live: Nakna Brudar – Lögn, Lögn, Lögn – Lång Väg – Musik I Plast – Rätt Till Jobb (Mjälthugg Records TA4 -81 500ex)
Samling: LP – Vi har rätt till jobb: Rätt till jobb – Lögn, Lögn, Lögn (Slå tillbaka STLP-01-79 -79)
Inspelningar:
Replokal:
Live:
TV: Igelkotten 1978-11-29 Rätt till jobb och Lång väg till jobbet