Lolita and the Virgingbreakers
Göteborg 1978 (Foto: Lars Sundestrand)
Medlemmar:
Lars-Olof ”LOB” Bengtsson: Gitarr
Nicke Nekrofil: Sång
Gamas: Munspel och sång
Dryparn: Tvättbräda
Kent Finell: Bas
Svenne Svendom: Bas
Anal 12: Trummor
Lolita: Sång
Singoalla: Sång
Historik:
Lolita and the Virginbreakers spelade aldrig punk. bandet kallade sin stil primalrock, vilket på ett rättvist sätt beskrev stilen. Grundtanken var att några kunde spela och resten väsnades på instrument. Bandet bestod inledningsvis av Lob på gitarr då han just lämnat Göteborg Sound.
Då bandets medlemmar föredrog en viss anonymitet var det alias som gällde. Bandets leadsinger var Nicke Nekrofil. Ett namn uppståndet útifrån det andra bandnamnet som var aktuellt, nämligen Nicke Nekrofil och likskändarna. PÅ munspel och sång Gamas, som också vid ett tillfälle lånade gitarr av Attentat när bandet kuppade på Sprängkullen och blev därvidlag mordhotad av en mycket ilsken herre i publiken som utlovade en snar hädangång om Gamas spelade en enda icketron till på guran.
Två basister och två trummisar var den första sättningen. Dryparn som 1978 var typ 15 år äldre än övriga i bandet spelade på tvättbräda, som han hitta i bopstadshuset i Haga. Kent Finell var en av basisterna som inte kunde spela, och han sjöng på den numera klassiska versionen av Sven Ingvars ”Börja om från början” som kan höras på Youtube, tillssammans med två övriga låtar som bandet spelade på Sprängkullen den magiska kvällen då lokala punkband spelade ut proggnästet en gång för alla. Som Attentat, Glo och Kai Martin och Stick. Det var den första av två planerade spelningar som LVB lyckliggjorde sin publik med. Då en av bandets filosofier var att Gelehallon var en viktig part av kosmos kastades gelehallon ut på publiken, Som svar kom en del glödande cigarettfimpar, vilket inte alltid uppskattades av dem i bandet som träffades. Som sig bör hade givetvis bandet två lolitor på scen som sjöng hellre än bra, och varav en var släkt till basisten Svenne Svendom som verkligen kunde spela bas.
Utöver spelningen på Sprängkullen var bandet förannonserat vid en spelning på Frölunda fritidsgård tillsammans med TT Garderob och Motvind. Vilket blev bandets sista spelning.
Främst var Lolita and the Virginbreakers kända för att kuppa. På Errols vräkte sig bandet upp i en paus då TT Garderob var kvällens huvudnummer. Detta var LVB:s första kontakt med en otrogen publik. The Jerks ”Get your woffing dog from me”var en av tre låtar som planerades att spelas. Andresångaren Gamas missade dock att i slamret på scen att de övriga gått över till andra och tredje låten så han stod och voffade för fulla muggar till samtliga låtar. Tyvärr fick inte bandet avsluta den tredje låten eftersom publiken efterhand hade trycktsig upp mot väggarna i förfäran, och personalen fann för gott att bryta strömmen.
Lolita and the vIrginbreakers hade en kort karriär och få genuina fans, men har ändå gjort ett avtryck i den tidiga Göteborgspunken. Tre låtar finns att ”njuta” av på Youtube. Gör gärna det på egen risk…
Jävliga Tider
Lidingö – Stockholm 1975-1981
Medlemmar:
Ronnie M Ljungwall: Gitarr, sång
Håkan ”Frotte” Frodell: Trummor
Tony Frodell: Bas
Calle Kruse: Bas
Bengt ”Piller” Piehler: Gitarr
Historik
Den gängse uppfattningen av svensk musik under mitten av 1970-talet var att den präglades av dogmatisk progg, svensktoppen, jazzrock och lättlyssnad pop. Men bortom denna huvudströmning, i undervegetationen, fanns en subkultur av betydligt hårdare musik som hårdrock och det som idag benämns protopunk, inspirerade av band som New York Dolls, MC5, Alice Cooper och Iggy and the Stooges.
Jävliga Tider, ett band från Lidingö, omfamnade den högoktaniga energin och den ljudbild som påminde om Detroits industriella buller.
Ronnie M Ljungwall, bandets gitarrist och sångare, tecknar en bild av Jävliga Tider.
– Vi var ett stort kompisgäng från Lidingö under 70-talet, i sus och dus.
Larsbergsgården och senare Bodalsgård var samlingsplatserna.
På somrarna hängde vi på Nordestrand – Gotland, med gitarrer och tält.
Här stod Detroitrocken högt i kurs, framför allt MC5 och Iggy & Stooges.
Det första bandet som bildades ur detta gäng var Big Pats, vilket fick några av oss att bilda Jävliga Tider något år senare, runt 1975.
Originaluppsättningen var undertecknad på gitarr och sång, Håkan ”Frotte” Frodell på trummor, basisten Tony Frodell och Bengt ”Piller” Piehler även han på gitarr.
Efter något år, med replokal på Lidingö, flyttade vi in i ett av skyddsrummen på tunnelbanestationen Universitetet där vi och Big Pats gemensamt delade replokalen.
På fredagskvällarna samlades massvis av tonåringar i replokalen för att lyssna på oss och även be om autografer. Det kändes stort för oss då.
Den ursprungliga sättningen ändrades då Tony Frodell allt för tidigt gick ur tiden, vilket innebar att jag och Piller fick alternera basliret. Calle Kruse (även han från Lidingö men inte i samma gäng som oss andra), kom med och axlade basen under resten av min tid med bandet.
Från början lirade vi en hel del covers som Stooges ”I wanna be your dog, New York Dolls “Vietnamese Baby”, även Ramones och såklart MC5 fanns med i vår setlista. Men allt eftersom åren gick började vi skriva en hel del eget material som “Va e de vi håller på me?!”, “Stenhårda Kalle”, “Jag vill vara fri”, “Spy” och signaturlåten – “Jävliga tider”.
Vi spelade mest på olika evenemang men också på ungdomsgårdar på Lidingö och Rågsved.
Våra gig var ofta stökiga med hög volym på moddade 100 W Marsahall och vi brukade alltid avsluta med några minuter med infernalisk tjutande rundgång. De som gillade hög volym och rock’n’roll var exalterade.
När det inte var tidsbegränsade gig så blev vi inropade igen men det fanns ju även arrangörer som stängde av strömmen efter en halvtimme. Vilket vi fann som en komplimang till häftig rock’n’roll.
Tyvärr så utvecklades jag och Piller åt olika håll. Jag ville köra på i högre tempo, men Piller hade fastnat i Bluestakter. Någonstans runt 1981 hade jag fått nog och började istället spela med Pelle Kruse och Per ”Hilding” Ekström, vilka hade replokalen/skyddsrummet under oss. Så det var ingen längre flytt än att bära ner Marshallstacken. Här tog vi namnet ”Splitter”, men det är en annan historia. (30 år senare återförenades Pelle och jag i ett nytt band som fick heta Flavored Feel, med gig på Stockholms och Uppsalas krogar).
]]>
Supporting Act
Lund 1977-1978
Medlemmar:
Supporting Act 1
Henki van den Born: Gitarr
Joakim Ståhl: Bas
Jan Rehnstam: Trummor
Nils Zettervall: Gitarr
Supporting Act 2
Henki van den Born: Gitarr
Joakim Ståhl: Gitarr
Jan Rehnstam: Trummor
Supporting Act 3
Henki van den Born: Gitarr
Joakim Ståhl: Gitarr
Jan Rehnstam: Trummor
Mårten Lindgren: Sång
Anders Frelin: Bas
Historik:
Grunderna till Supporting Act uppstod runt 1974-75 då de två 12-13-åriga klasskompisarna Henki van den Born och Joakim Ståhl spelade tillsammans på akustiska gitarrer medan de drömde om elektriska och att spela i pop/rockband. Elgitarrer var på den tiden långt ifrån billiga, så först framåt 1976 började drömmarna infrias.
Supporting Act: 1
Högstadie- och skolbyte gav nya vänskaper, Jan Rehnstam (trummor) och Nils Zettervall (gitarr) anslöt sig till Henki (gitarr) och Joakim (bas). Kvartetten harvade på i replokalen under 1977 men vägen upp från en nollnivå var lång och mödosam. Men räddningen fanns inom räckhåll. Med punken blev allt enklare, det var ok att inte vara virtuos på sitt instrument och de coverlåtar som bandet nu infogade i repertoaren hade en klart lägre tröskel att kliva över än att försöka sig på ett Pink Floyd arrangemang.
Supporting Act: 2
När Nils slutade i bandet ändrades också sättningen i bandet då Joakim bytte från bas till gitarr. Den kvarvarande trion bestående av Henki, Joakim och Jan arrangerade slutet av 1977 en konsert för inbjudna kompisar. Setlistan bestod av en blandning mellan oändliga och trista bluesinstrumentalare samt covers på Sex Pistols, Ramones, Lou Reed och MASH-signaturen. Sången delades mellan gruppmedlemmarna,
En inspelning finns för övrigt bevarad.
Däremot var spelningen allt annat än en given succéI ingen var imponerad, allraminst bandet själva.
Ytterligare en inspelning gjordes i januari 78 då bandet besökte sin dåvarande teckningslärare och gjorde en enklare hemmastudioinspelning. Dessvärre valde man än en gång bluesinstrumentalare till ingens glädje.
Supporting Act: 3
Under våren och sommaren 78 ökade ambitionerna något då Mårten Lindgren (numera Sandén) och Anders Frelin kom med på sång respektive bas. Enstaka egna och arrangerade låtar smög sig in i repertoaren som i övrigt utgjordes av covers på mestadels punk och 60-talslåtar.
Sommaren 78 fick man en replokal i centrala Lund i samband med att Nico Snut (en polis som av både bra och dåliga anledningar var intresserad av Lunds ungdomar) fixade en “klubblokal” åt Lunds skateboardungar. Glädjen över en egen replokal varade dock inte speciellt länge på grund av att Rock-Nisse (Niels Jensen) spontant arrangerade en konsert, som var allt annat än organiserad, med resultatet att alla slängdes ut.
“Klubblokalen” var en kortvarig föregångare till den mer kända ”Lokalen” där Lunds punkband repade i början av 80-talet och även arrangerade konserter med band från hela Sverige.
Tyvärr finns inget inspelat från denna lite mer ambitiösa version av Supporting Act.
Sista upplagan av Supporting Act upplöstes den 26 november 78 och medlemmarna startade omgående nya band. Mårten och Janne startade D’Kon (De Konfysa), Henki Rädsla och Joakim och Anders bildade så småningom Catherine and the Flyers.
Fotnot: Catherine and the Flyers startade som ett plojband våren 80, men återstartade ett år senare som ett lite mer seriöst band. Henki anslöt sig till bandet ett år senare (mars 82) efter att Rädsla och det kortvariga Local Heroes lagt av. Catherine and the Flyers ombildades igen efter ett drygt halvår till att bli The Sinners.
Berättat av Henki van den Born
Låtar:
Diskografi:
Container
Stockholm 1979-1981
Medlemmar:
Tobias Hellström: Sång
Torbjörn Beite: Gitarr
Lars Lundgren: Gitarr
Anders Ek: Bas
Roland Svensson: Trummor
Historik:
Att bli bestulen på hela sin utrustning kan få vilket band som helst att deppa ihop. Container var dock kyliga och stal tillbaka grejorna! De sökte upp ett par pundare de misstänkte och berättade att de funderade på att bilda ett band och undrade om de visste var de kunde köpa förstärkare billigt. Av en påtänd kille blev de visade till ett ställe under Skanstullsbron där allting stod. De bad att få testa prylarna innan de bestämde sig, och körde allt till basistens lägenhet. Där fick hälaren veta att det faktiskt var deras utrustning och han försvann med svansen mellan benen.
Bandet startade 1979 av medlemmar boende i Solna, Sollentuna och Vasastan. De hade uppstått ur det ännu slamrigare källarbandet Damernas Värld (som endast hade manliga medlemmar) och hann under en kort och intensiv period uppträda på klassiska musikhak som Musikverket, Fyran och Bal Palais på Kungsgatan, samt på olika konsertlokaler ute i förorterna. Efterfest i replokalen var snarare regel än undantag.
I januari gick sångaren Tobias Hellström, gitarristerna Torbjörn Beite och Lars Lundgren, basisten Anders Ek och trummisen Roland Svensson in i studion Musikshopen och spelade in singeln ”Livet stinker”. Musiken var snabb, gitarrbaserad powerpop med en hel del punk inbakad.
Containers medlemmar kom från ett vittförgrenat kompisnät och gillade Iggy Pop, Sex Pistols, The Clash och Velvet Underground, men också pop som Joe Jackson och industrirock som Joy Division. Med tiden blev det dock lite för tydligt att de drog åt olika håll, både musikaliskt och på ett personligt plan. Några ville satsa mer helhjärtat, för andra var det mera ett hobbyprojekt vid sidan om jobb och högskolestudier. Gruppen lade av 1981.
Från boken Ny Våg
Diskografi:
Singel: Livet stinker – Together with you (Jäktskivan JAKT 003 -80)
Mockba Music
Stockholm 1982-1984
Medlemmar:
Tom Wolgers: Klaviatur, synth, sång
Cecilia Hertz: Sång
Johan Vävare: Klaviatur
Historik:
När Tom Wolgers (sång, synth, percussion) fick sparken från Lustans Lakejer våren 1982 bildade han snabbt ett nytt band för att fortsätta förverkliga sina musikaliska idéer. Som medhjälpare rekry producenten, trummisen och synthspelaren Johan Vävare. Dåvarande flickvännen Cecilia Hentz fick vara med på kör och han tog även med designern Micke Ekebladh eftersom han ville jobba konceptuellt med olika uttryck som musik, mode, konst och design.
Namnet Mockba Music inspirerades av en resa till Leningrad några år tidigare där det dåvarande kalla kriget mellan öst och väst kändes påtagligt. Spioner och agenter kom att bli ett tema som följde bandet från första singeln ”In från kylan” till albumet ”Mockba Music” som fick avsluta bandets riär 1984.
Musikaliskt ville Tom göra något som skilde sig från det tidigare medlemskapet i Lustans Lakejer. I låtskrivandet kunde den kreativa processen utgå från en enkel melodi eller ett enkelt beat. När det gällde stil och estetik lät han sig bland annat inspireras av Roxy Music, Spandau Ballet, David Bowie och Japan. Inte helt olikt vissa av förebilderna blandades synthar och saxofon med en gnutta funk.
Gruppen var redan från början en ren studioprodukt då Tom helt enkelt var trött på att spela live efter två turnéer med Lustans Lakejer. Istället valde man att jobba i Johan Vävares egen studio. Detta blev tyvärr allt svårare då studion ofta var bokad av band som det gemensamma bolaget Stranded prioriterade högre.
Flera namnkunniga gäster medverkade på bandets inspelningar, exempelvis Mauro Scocco, Eric Gadd och Thomas Di Leva. Tom Wolgers har fortsatt att jobba med musik genom åren, bland annat inom reklam, film och teater. Johan Vävare jobbade vidare som producent och Micke Ekbladh fick en framgångsrik karriär inom design.
Från boken Ny Våg
Diskografi:
Singel: In från kylan – Harry? (Stranded Rekords REK 019 -82)
Singel: Någon som du – Indiskret (Stranded Rekords REK 025 -82)
Singel 12″: Exil – Två steg före (Stranded Rekords 12 REK 036 -83)
LP: (Stranded Rekords EKO 115 -84)
Samling CD: Unga Moderna: In från kylan – Någon som du – Betaville (Stranded/Polar 517 702-2 -93)
Samling CD: Stranded hits:
22 För Många
Stockholm 1981-1983 (Foto: Notfound.se)
Medlemmar:
Henrik Franzén: Sång
Catarina Silverforsen: Bas, sång
Mikael Söderlund: Gitarr
Patrik Wetterström: Trummor
Bosse ??: Trummor
Historik:
En av punkens paradoxer var att samtidigt som den förespråkade total konstnärlig frihet fanns det en mall för hur punk skulle låta. Därför kan det diskuteras om 22 För Många var punk eller inte. Attityden fanns där men musiken var snarare en egensinnig mix av art-rock och new wave. Som ett maniskt Mothers of Invention toppat med Henrik Franzéns teatrala pratsång i ständigt skiftande tonlägen. Texterna var som abstrakt mardrömspoesi. Pretentiöst var ett vanligt omdöme på den tiden, men själva tyckte de att andra band var fega och likriktade.
Henrik hoppade av Grisen Skriker 1979 för att åka till USA. När han kom hem såg han sina forna bandkollegor på tv med nya bandet Raketerna. Det som en gång varit kompromisslöst hade blivit urvattnat och radiovänligt och Henrik insåg att han ville göra något helt annat och började i stället med teater.
”År Noll” var en slags multimediaföreställning med undergångstema skriven av Catarina Silverforsen som Henrik träffat några år tidigare. Catarina dyrkade Aleister Crowley och var medlem i Rosenkreutz- orden. Hon var intellektuell och filosofisk, men hon hade ett medfött hjärtfel och visste att hennes dagar var räknade. Projektet utökades senare med gitarristen Mikael Söderlund som spelat i Henriks första band The Crack 1978. Då körde de Stooges-covers med karamellfärg i håret. Nu var Mikael en 17-årig, småflum- mig Phil Lynott-lookalike och ett underbarn på gitarr. Musiken tog alltmer utrymme i teaterprojektet och när Patrik Wetterström kom med på trummor var de plötsligt ett rockband. Patrik var en originell trummis. Teknisk, mångsidig och med fäbless för skruvade discobeats. Catarina spelade bas och skrev även flera av bandets låtar och texter.
22 För Många fick kontakt med en manager som började boka spelningar. En sådan, på en skoldans i Vallentuna, filmades för Rainer Hartlebs dokumentär ”Kärleken är allt”.
1982 släppte bandet en självbetitlad LP och året därefter en EP. Skivorna gavs ut av managern som också sålde större delen av upplagan på konserter. Det var samma gör-det-själv-mentalitet som i Grisen Skriker, men 22 För Många blev alltmer extrema i sina uppfattningar. Skivor var av ondo, resonerade de. Kassetter var billigare och mer anti och följaktligen släpptes ”I afton trans” endast som kassett. Ytterligare ett album spelades dock in, men den skivan kom aldrig längre än till testpressningar.
Sammanlagt gjorde 22 För Många ett 50-tal konserter innan de lade ner verksamheten 1983 på grund av interna konflikter men även ständiga bråk med omgivningen. Medlemmarna kände sig vilsna och tyckte inte att de passade in någonstans i den förändrade Stockholmsscenen. Utanförskapet som de tidigare stoltserat med övergick sakta i en skräck över att vara och förbli annorlunda och utanför. Henrik fortsatte att sjunga i bandet Pärlfiskarna och släppte dessutom flera diktsamlingar.
Från boken Ny Våg
Diskografi:
EP: Förgiftad av kärlek / Innetillfredstället / Iskubshjärtan / Hökens ålder (Futurax FUT-EP-3 -83)
LP: 22 För Många (futurax, fut 22, inspelad våren -82)
Kassett: LP 1 (1981)
Kassett: LP 2, ”I afton trans” (tfm 01, -83)
Övriga inspelningar:
Ny Våg session 1982
Live: Ultrahuset 820314
]]>
Lustans Lakejer
Stockholm – Åkersberga 1980-1985 pågående (Foto: Bernt Ridderström)
Medlemmar:
Johan Kinde: Sång, gitarr (80-)
Leif Thuresson: Gitarr (80-81)
Kaj Smedfors: Gitarr (80-81)
Torsten ”Adrian Valery” Ysander: Gitarr (80-81)
Anders Ericson: Gitarr (83-86) (16-21-)
Peter Bergstrandh: Bas (80-82)
Johan Ekelund: Bas (83)
Elias ”Saile” Eliasson: Bas (86)
Julian Brandt: Bas (93-21-)
Urban ”Ubbe” Sundbaum: Trummor (80-81)
Christer Hellman: Trummor (81-83) (21-)
Stephen Rossi: Trummor (86)
Tom Wolgers: Klaviatur (81) (16-20) (Avliden)
Jan Kyhle: Klaviatur (80-81)
Janis Bokalders: Klaviatur (82-83)
Fredrik ”Fralle” Holmquist: Klaviatur (86)
Jan Lundkvist: Klaviatur (93-2000)
Fredrik Hermansson: Klaviatur (16-21-)
Fredrik Helander: Klaviatur, gitarr (21-)
Historik:
I början av åttiotalet var Lustans Lakejer en av Sveriges mest omtalade grupper. Soundet var modernt, den blott sjuttonårige sångaren Johan Kinde sjöng texter om glamour, champagne och kärlekens nöjen och de fick stor uppmärksamhet för citatet ”kläderna är viktigare än musiken”
Men de startade faktiskt som ett punkband, Strax före julen 1978 satt de hemma i Åkersberga norr om Stockholm och lyssnade på Sex Pistols, The Clash, New York Dolls och en massa andra punkskivor och bestämde sig för att bilda ett band. Förutom Johan var det gitarristerna Leif Thuresson och Kaj Smedfors, basisten Peter Bergstrandh och trummisen Urban Sundbaum
Även om bandnamnet, som de för övrigt hittade på baksidan av en gammal deckare, inte signalerade punk rockade de rejält i replokalen och på de tidiga spelningarna på hemmaplan och på Musikverket inne Stockholm. Några covers av band som Heartbreakers, The Jam och Television blandades med egna låtar som ”Döda ljud”, ”Tappat tron”, ”Med mördande läppstift” och ”Bwana boys” (senare känd under namnet ”Begärets dunkla mål”), samt deras reggaeförsök ”Stilla nätter” som hamnade i en helt annan version på deras andra album.
Intresset för mode fanns där redan från början. Redan 1978 var de i London och shoppade punkkläder i Malcolm McLarens butik på Kings Road. Att se bra ut var viktigt redan då.
Med tiden kom nya influenser in i bandet. Ultravox, Magazine och kanske framför allt Joy Division var några av banden som gjorde att musiken sakta ändrade karaktär. Där någonstans placerades en fyrkanalig bandspelare i bandets replokal. Resultatet blev maxisingeln ”Diamanter är en flickas bästa vän” som gavs ut 1980 på det då färska skivbolaget Stranded Rekords. Den följdes året efter av den självbetitlade albumdebuten som blev gruppens genombrott. Då hade Leif och Kaj försvunnit, den senare till samma Travolta Kids som Peter fram till dess spelade med parallellt. In kom istället gitarristen Adrian (Torsten Ysander) och klaviaturspelaren Jan Kyhle, och strax efter att LP:n var släppt ersattes Urban av Travolta Kids-trummisen Christer Hellman.
Ungefär samtidigt kom den engelska new romantic-vågen, och Lustans Lakejer började klumpas ihop med band som Duran Duran och Spandau Ballet. I samband med albumet ”Uppdrag i Geneve började det ligga något i den liknelsen, för vid det laget var de sista punkresterna bortsopade.
Efter ytterligare tre album och ett antal medlemsbyten gjorde bandet sorti sommaren 1986. Johan Kinde satsade på solokarriär, Peter fortsatte med Tony Curtis och White Stains och Urban trummade med Easy Action.
Lustans Lakejer återuppstod på 2000-talet, med både skivor, turnéer och medverkan Melodifestivalen. Förutom Kinde var dock inga av de ursprungliga medlemmarna med då.
Från boken Ny Våg
Diskografi:
Singel: Diamanter är en flickas bästa vän – Tidens melodi (12″) (Stranded REK 003 -80)
Singel: Kärlekens nöjen – Man med paraply (Stranded REK 006 -80)
Singel: Skuggan av av ett tvivel – Världen utanför (Stranded REK 010 -81)
Singel: Stilla nätter – Vår man i Mockba (Stranded REK 012 -81)
Singel: Diamanter – Sång om syrsor (Stranded REK 016 -82)
Singel: Diamanter – Sång om syrsor 12”(Stranded 12 REK 016 -82)
Singel: En främlings ögon – The texture of her skin (Stranded REK 022 -82)
Singel: Läppar tiger (ögon talar) – Tango jalousie (Stranded REK 034 -83)
Singel: Eld – Could you be the one (Stranded REK 044 -83)
Singel: Eld – Could you be the one 12″(Stranded 12REK 044 -83)
Singel: Good as gold – Pure at heart (Stranded REK 051 -84)
Singel: Good as gold – Pure at heart 12” (Stranded 12 REK 051 -84)
Singel: Good as gold – Pure at heart 12” (DE) (Polydor 881 135-1 -84)
Singel: Good as gold – Obsession – Pure at heart 12” (FR) (Vouge 311103 -84)
Singel: Good as gold – Obsession – Pure at heart 12” (ES) (Victoria VIC-173 -84)
Singel: What the redheads promise the blonde ones keep – Redhead relaxation (Stranded REK 066 -84)
Singel: What the redheads promise the blonde ones keep – Redhead relaxation 12” (Stranded 12 REK 066 -84)
Singel: Brustna hjärtans patrull – No one but a fool (Stranded REK 071 -85)
Singel: Brustna hjärtans patrull – Fallna änglar (Stranded 12 REK 071 -85)
Singel: Kyssande vind/Djuret inom mig (Stranded REK 074 -85)
LP: Samling: Pop Job: Härifrån till evigheten – Tusen och en natt (Stranded EKO 001 -80)LP: Lustans Lakejer (Stranded EKO 102 -81)
LP: Uppdrag i Genéve (Stranded EKO 105 -81)
LP: En plats i solen (Stranded EKO 109 -82)
LP: A place in the sun (Stranded EKO 114 -83)
LP: Lustavision (Stranded EKO 123 -84)
LP: Sinnenas Rike (Stranded EKO 132 -85)
Træskets Brøder
Södermanland – Vingåker
Medlemmar:
Hilding Vilding
Bo M. Ben
High Lajf
Börje Dutch
Wallenbergs Hund (enligt affisch för spelning i Vingåkers Folkets Park 12 mars 1982)
Olle Haglund
Staffan Gereonsson
Michael Gabrielsson
Leif Halonen
Per-Gunnar Andersson (enligt folkbokföringen)
Historik:
Træskets Brøder från Vingåker kan man utan att tveka kan kalla ”punk”. Låtarna som bandet spelade var en salig blandning med många covers av allt från KSMB till Rosen och Skateboard och signaturmelodin till Bamse. Men stilen var ändå enhetlig, på något mystiskt sätt.
På skivan, Femte vinylen framför man två egna alster, skrivna av Leif Halonen. Inspelningen är från Folkets Hus i Sköldinge 1982, en av de största galorna med lokal musik som anordnades under den här perioden. Det anordnades även en tävling i att spela My Generation, som Træskets Brøder faktiskt vann med sin version på svenska, om minnet inte sviker.
Även avskedsordet och Jesus i min leverpastej är från Træskets Brøders framträdande, även om det för den sistnämnda var publiken som inte riktigt ville släppa taget.
Från Femte Vinylen – Mats Andersson Communication
Diskografi:
CD: Samling: Femte Vinylen (Mats Andersson Communication DUD2101)
d. Kon
Lund – Skåne 1980
Medlemmar:
Mårten Lindgren: Sång
Fredrik Boklund: Gitarr
Michael Pålsson: Gitarr
Magna Bark: Gitarr
Lars ”Nasan” Nilsson: Bas
Jan Rehnstam: Trummor
Historik:
Bandet d. Kon föddes hösten 1978 Lundatraktens tidigaste punkbanden Supporting Act (Lund) och Özet (Staffan som båda bildades 1977. Förebilder främst The Clash och The Damned, men de The Doors och New Bondage.
Under sin knappt ettåriga levnad hann det med en handfull spelningar på bland annat Fredmans, Ungdomens Hus, Stadsbibliotek hörsal och Klubb Kashban.
Våren 1979 spelade Henrik Venant in ni d. Kons tidigaste låtar, ”Röster och ”The leader 1 GBL-studion i Assartorp. Båda finns med i Heartworksamlingen ”Punk är trevligt. Det är också, i princip, d. Kon som kompar Hemlige Bosse på samma album.
Medlemmarna var sångaren Mårten Lindgren (numera Sandén), de tre gitarristerna Fredrik Boklund, Michael Pålsson och Magna Bark, basisten Lars ”Nasan” Nilsson samt trummisen Jan Rehnstam.
Bandets repertoar pendlade mellan högtravande tonårsångest och bra ös, men smälte väl in i den tidiga Lundapunkens förkärlek för det svartsynta och ödesmättade. Sättningen med tre gitarrer var ett ovanligt och inte helt genomtänkt grepp, men trots sin blygsamma ålder (14-16 ) var medlemmarna med punkmått mått ganska drägliga musiker. A Sista spelningen ägde rum någon gång under sommaren 1979, och kanske var det till den som bandets hela backline transporterades på skateboard eftersom ingen hade körkort
Efter uppbrottet fortsatte Fredrik till Rädsla, men sammanstrålade senare med Mårten i bandet Cosmopolitan. Magnus hamnade i Perfekt Alibi och senare i Henrik Venant & Lyxorkestern. Mich Lars och Jan bildade Vision
I mitten av 90-talet startade Mårten en framgångsrik karriär som barn- och ungdomstoria Alcazar och Charlotte Perelli Mest känd är han for Petrinideckarna. Han har dessutom skrivit låtar åt artister som E.M.D.
Namnet d. Kon var för övrigt en kort variant av De Konfysa.
Från boken Ny Våg
Diskografi:
Samling LP: Punk är trevligt, Jazz är farligt – Alla & jag (Heartwork HWLP 02 -80)
Blodbusarna
Södermanland – Flen 1981-1984 (Foto: Lasse Johansson)
Medlammar:
Roland Nitz: Gitarr, sång
Mikael Aspeborg: Gitarr
Håkan ”Syl” Aspeborg: Bas, sång
Erik ”Felet” Fredriksson: Sång
Hannu Alakoski: Trummor
Peter Öberg: Trummor
Henrik Cevert: Trummor
Lasse Halvarsson: Trummor
Historik:
Blodbusarna bildades sommaren 1981 som ett sidoprojekt till framför allt Bull Stomp Combo i Flen och Fast Fingers Nitz Band i Katrineholm. Huvudbanden lades snart ner till förmån för Blodbusarna.
Inspirationen kom från engelsk pubrock såsom Rockpile, Dr. Feelgood och Ducks Deluxe men även från amerikanska akter som Flamin’ Groovies, Fabulous Thunderbirds, NRBQ och New York-scenen. I Sverige var tidiga Wilmer X en stor inspirationskälla, liksom Docent Död, ett par band från Klippan och så småningom the Nomads.
Bandet spelade flitigt lokalt, främst i Katrineholm där kulturföreningen DUD drev en livfull livescen. Bandet kände sig mest hemma på pub Etablissemangets scen, borta från DUDs uttalat nyktra profil. Man spelade också i Stockholm, Solna och en minnesvärd spelning på Trash Club i Bollnäs.
Bandets lokala ”hits” stod Håkan och Roland för såsom: Popmusik, Min tjej är med en annan, Jag ser dig, Blod i ballen och Hänger du med mig. Det fanns även covers på repertoaren som: Don’t lie to me (Chuck Berry och Flamin’ Groovies), Fine, fine, fine (Rockpile och Fabulous Thunderbirds), Red Hot (Bill Emerson, Robert Gordon och Billy Lee Riley), Walking on the edge och Pretty face (Dr. Feelgood) samt Pengar (Traste & Superstararna).
Den första studioinspelningen gjordes i legendariska studio Bombadill i Klippan med Nisse Hellberg från Wilmer X i någon form av producentroll. Ytterligare två kassetter spelades in; en på hemmaplan och en i Stockholm, då med en annan (han hade då slutat) Wilmer bakom rattarna; Clas Rosenberg. Utöver dessa inspelningar medverkade Blodbusarna på en av DUDs samlingsskivor Tredje Vinylen med två låtar. Någon skivkarriär blev det aldrig, intresse fanns från bolaget Amigo som gav ut Nomads skivor och till stor del drev fram den svenska garagevågen en bit in på 80-talet men inget kontrakt skrevs. Bandet skickade heller inga demos till något annat skivbolag.
Blodbusarnas tid rann ut varefter medlemmarna flyttade till Stockholm. Bandet övergick till att verka i huvudstaden som the Jumpin’ Anacondas, med ny trummis och delvis ny stil.
Blodbusarnas gamla inspelningar kan höras på Soundcloud direkt, eller via bandets facebooksida. Bandet återförenades också runt 2019 med en studioinspelning som sedan 2021 finns att hitta på Spotify – ”Takt och Ton”.
Diskografi:
Samling LP: Tredje vinylen: Säg mig vad det är? – Jag sänder dig en hälsning (DuD 003-83)
Samling CD: Femte vinylen: Nlod i ballen – När jag ser på dig – Ung och varm (Mats Andersson Communication DUD2101)
